I över ett år har jag läst en blogg som jag fullständigt älskat. Varje dag har jag längtat att få gå in på den och läsa om historiska berättelser tagna ur fantasi och fångade ur verklighet. Eller som bloggaren själv beskriver "En gubbes vådliga blandning av liv, tankar, verklighet och fiktion långt från Stureplan." Bloggen som andats en närhet och stora portioner humor, innerlighet och äkta humanism. Rollspel med politiker som lagts i en stor fiskgryta för att en efter en rensas och benas ur. Sinkadus. Det var min gubbe som hittade den och sa :"Nu Mia har jag hittat en blogg som jag tror att du gillar.Den är helt i din stil." Tänk så rätt han fick, jag vet att M har haft rätt förut, och det var 1997 :-) När jag nu har följt bloggen har den blivit som en del av min familj, men självklart har inte bloggen suttit med vid middagen, men den har tilltalat mej med sitt språk, ödmjukhet, humor och bravaditet, känsla och berättarglädje. Om jag inte missminner mej ifrån början så vågade jag tidigt gå in och kommentera inläggen, ibland med min råa eller sura humor. Det är inte ofta jag kan göra så, då man inte känner skrivaren. Här kändes det som att han förstod syftet med mina kommentarer. Bara det gör att en blogg stiger i värde och gnistrar hjärtligt i mina ögon.
Nu har Gubben vid rämen besluta sej att sluta skriva, jag förstår hur han känner. Att man kommer till ett slut till sist även om man inte har tömt sina resurser. Man hittar nya vägar och får nya saker i sitt liv att prioritera. Gubben har haft många läsare liksom jag roats av hans berättelser, han har haft många och långa kommentarer till sina inlägg. En helt perfekt blogg. Gubben slutar när han är på topp och sparar sina berättelser, dom som säkert är bäst. Det jag hoppas på är att han präntade ner några av de underbara historiska novellerna för eftervärlden. Dessa har på ett utomordentligt säkert sätt beskrivit arbetarklassens stret under tidens gång, hur de kämpat för att överleva. Det är guld värda för de som inte vet hur alla förmåner kom till oss vanliga. Till alla som tror att tryggheten ramlat ner från himlen. Jag hoppas att Gubben förstår hur otroligt bra hans blogg är och tar till sej allt beröm.
Nu avslutar han sin blogg, och jag kommer att sakna den. Det jag hoppas på är att den får ligga kvar ute i bloggrymden så jag kan gå in och läsa de gamla inläggen. Skjut inte ner den... Du har för mej blivit en själsfrände som bor uppe i bergen, där livet går sin stilla lunk. Dina hundar viftar glatt på svansen. Där sitter du vid sjön, fjädern i hatten rör sej lite i vårvinden, och fisken plogar längs Rämen. Mitt som du sitter där och kikar på den tomma hängmattan kommer Arto med sin bjudpilsner och berättar att bensinen gått upp över tian igen och Gubben suckar, och kastar ett hårt ord mot Stockholm.
-Gubba skrälle, som vi sa i Markaryd. Lycka till med vad du än hittar på. Men våga inte flytta till Småland, för Dalarna släpper inte ut dej ifrån länet. Här ska du vara...
"Kvar ligger den tomma hatten på stenen där fistomten bor, Gubben går vidare mot nya mål."
Igår fick jag ett mail med en krönika som jag kände mycket för. Jag frågade kamraten och skribenten Leif Lindström om jag fick lägga ut den i bloggen som en gästkrönika, han gav sitt medgivande och det är jag glad över. Det här vill jag gärna göra flera gånger.
EN KRÖNIKA FRÅN ETT ANNAT SVERIGE
För mig och säkert många fler i den så kallade gyllene medelåldern är julen lite av minnenas och eftertänksamhetens tid. Efter farsan har jag i en OK-kasse en blandning av gamla fotografier, betygsböcker, dödsannonser, stryktipssystem och lite annat som kan vara av intresse, åtminstone för mig. På annandagen var det återigen dags för lite rotande i det förgångna. Från ett litet gulnat urklipp kan man läsa följande: "På morgonen måndagen den 3 september 1928 avled sågverksarbetaren och fackförenings- mannen Frans Viktor Lindström av dom skador han ådrog sig vid en fallolycka på Brosågen i Vansbro. Han var vid sin hastiga bortgång 48 år gammal. Frans Viktor efterlämnar änka och fyra barn". Ett torrt och korrekt konstaterande kring utgången av en vanlig arbetsplatsolycka i ett fattigt Sverige som ingen numera tycks eller verkar vill kännas vid eller dra någon lärdom av. Frans Viktor Lindström kom med sin fru Elin och fyra barn från Skoghall till Vansbro redan år 1916, han var då 36 år gammal och hade redan hunnit flytta runt på några olika sågverk för att kunna försörja sin familj. Att vara fackföreningsaktiv på den tiden kunde också innebära särskilda påfrestningar och en ökad benägenhet till flytt. Vansbro kunde på den tiden liknas vid en nybyggarstad, ett "Klondyke" insprängt i gammal jordbruksbygd. Jag kan tänka mig att bönderna i Järna och Äppelbo inte var odelat positiva till det något vagabonderade proletariat som följde i spåren av järnvägens byggande, sågverksindustrins utveckling och därmed samhället Vansbros framväxt. Efter Frans Viktors frånfälle hade änkefru Elin Lindström efter beslut i Riksförsäkrings- anstalten 281 kr/år att leva på eftersom hennes avlidne make ändå hade haft det goda omdömet att teckna en livförsäkring innan han slog ihjäl sig. Elin Lindström avled 1966 efter ett långt och mödosamt liv, 38 år efter sin make. Jag minns henne som en snäll gammal tant som man brukade få ett äpple och 50-öring av. En av Frans Viktor Lindströms söner hette Ragnar Lindström och han blev min store, tjocke och bullrige farfar. Min farfar jobbade vid tidpunkten för dödsfallet med sin far på Brosågen och vad jag minns från av alla groggars inverkan rödbrusige farfars något tillspetsade skrönor, så blev han vittne till den ödesdigra olyckan Det jag ändå och allra tydligast minns och berördes av från berättandet, var hans djupa och ärliga allvar när han beskrev dom umbäranden som det innebar att hastigt och olyckligt mista sin far och därmed hela familjens huvudförsörjare i ett fattigt sågverkssamhälle i slutet på 20-talet. Min farfar slutade för övrigt själv på Bro Ångsåg AB (Brosågen) den 10/12-1934 på grund av arbetsbrist och under rubriken anställningsdatum på avgångsbetyget står, "sedan barndomen". "Bonnjävlar har aldrig lärt sig att svälta" var ett av många uttryck jag minns från farfar, när den "gamla goda" dåtiden i Västerdalarna kom på tal hemma hos honom i köket på Ateljevägen i Sundbyberg. Men då hade det hade då hunnit bli 60-tal och farfar hade sedan länge haft råd med både pölsa och fläskkotletter till potatisen, även om hans fru Viola hade en benägenhet att påtala kilopriset varje gång besticken närmade sig den åtråvärda kotletten.
Vad vill jag då förmedla med den här lilla korta historien om min farfar och farfars fars levnadsöde? Ja möjligen det, att vi ibland borde ägna mer än en halv tanke åt alla dom kvinnor och män som har arbetat, frusit, svultit och kämpat i orter som Vansbro för egen överlevnad, men också för att dom hade modet och orken att aktivt verka för och tro på ett bättre samhälle, där målet mer eller mindre uttalat var social rättvisa och alla människors lika värde.
Sitting Bulls popularitet var grundmurad bland indianerna. Så snart det kom besökare till reservatet - vare sej indianer eller vita - var det Sitting Bull man ville hälsa på.
Och när Nothern Pacific Railroad sommaren 1883 skulle fira den sista rälsspiken i den transkontinentala järnvägsförbindelsen kom en av festarrangörerna på ide´n att en indianhövding borde hålla ett häsningstal till Den store fadern.
Sitting Bull var självskriven för en sådan uppgift - någon annan kom inte på tal.
Man avdelade en ung officer till att hjälpa hövdingen med talet. Sitting Bull skulle hålla det på siuxspråket, och officeraren skulle tolka till Engelsaka.
Den 8 september anlände sitting Bull och den unge "blårocken" till Bismarck vid Missouri River, där högtidligheten skulle äga rum. De red främst i paraden och satt sedan på hedersplats på podiet.
När Sitting Bull presenterades reste han sej, gick fram till talarstolen och höll ett kort tal på siouxspråket. Tolken lyssnade dörfärad. Sitting Bull sade nämligen något helt annat än vad som stod det i omsorgsfullt utarbetade talet.
"Jag hatar alla vita", började han. "Ni är tjuvar och lögnare. Ni har tagit vårt land ifrån oss , gjort oss hemlösa." Då han visste att bara tolken förstod siouxspråket gjorde han här en paus och belönades omgående med stormande applåder från de vita åskådarmassorna. Sitting Bull bugade och log, och avslutade sitt korta anförande med ytterligare några förolämpningar.
Därpå överlämnade han talarstolen åt tolken. Den översättning som den unge officeren höll framför sej innehöll bara några korta vänliga fraser, som han blev tvungen att bygga ut med att antal slitna indianska metaforer. Alla reste sej, hurrade och klappade händerna i en entusiastisk hyllning till Sitting Bull.
För många herrans år sedan gick radiotjänst ut med en "skräckreklam" mot alla tv licens smitare. Vi fick se en man som hade en snigel på ögat och i propagandan sa en röst: "Du vill väl inte ha en snigel på ögat?" Jag vill inte för allt i världen ha en sådan på ögat, inte heller annan skit. Jag trodde att jag skulle klara mej ifrån slemmigheter när jag väl blivit en trogen licensbetalare.
Sjärnorna på slottet är ett otroligt fånigt program och för att inte tala om själva programide´n så är den stinkande. Jag tror inte ens jag vill chansa på vilket land ide´n kan komma från. Det är antingen från Sverige eller _ _ _. Är det sådan här smörja som vanligt folk förväntas att titta på? Här ställer "stjärnorna" krav och försöker på alla vis dölja sina divaliteter, men de lyckas föga. Har SVT överhuvudtaget frågat ensammstående, arbetslösa Lena i Harplinge om hon har någon behållning av att höra om baconet på stjärnan "Loffes" frukostbuffe´ blivit för knaprigt stekta, eller som han så fint uttrycker sej "Kremerade bacon". Jag tror inte heller att den stora andelen socialbidragstagare blir särskilt tagna över att någon krönikör varit elaka och gjort Loffe ledsen med att skriva något som han anser nedlåtande. Det de därmot blev ledsna över var när socialsekreteraren sa nej i ansökan om ekonomiskt bistånd för att kunna köpa julklappar till barnen, och lite julmat.
Stjärna eller inte stjärna är frågan som jag ställer till programmakaren: "Vilken är stjärna? Är det någon som framför upprepade diva mane´r inför svenska folket och inte kan visa tacksamhet utan ömkar och gnäller?" En stjärna för mej symboliserar något helt annat. Det är inte någon som gnäller på att anjovisen inte är äkta, för en riktig stjärna duger resturanganjovisen mer än väl. Inte heller att bakverket håller "fel färg" den ska enligt Loffe vara mer beige, nu var den mer gul. Jag tycker inte att han har någon stjärnstatus, utan är en otacksam gubbe som gnäller bort mina licenspengar, för att han inte kan peta i sej det som står på bordet. Detta om något är divalitet på en hög nivå.
Att det stinker ytlighet och fåneri i hela programmet det ska vi lära oss att utstå. Varför spelar man inte in ett program om allt ideelt arbete människor gör året om, där man helt ställer upp för de utslagna i samhället som inte klarar av den bistra vardag som finns rúntomring dem 24 timmar om dygnet. Där man visar hur de fattiga lever. De som inte gnäller över en bränd baconskiva. De som gör att de fattigaste kan få en jultallrik och en julklapp till sina barn. I det samhällskiktet finns ingen glamour, inget glitter eller golftävling. De springer inte runt i slottsmiljo med klackskor och pärlhalsband utan de kämpar för att överleva. Deras hem är under Stockholms gator i kloaksystemet eller ute. Denna misär ryggar en del tillbaka för, enklast är kanske att sätta sej främst i stjärnledet, åka till slottet och gnälla över att rödvinet kommer ifrån Spanien, usch och tvi. Otacksamma jäklar är vad jag tycker dom är.
Jag tycker att SVT kan packa ner programmet i en kartong och gömma skiten längst inne i filmarkivet. Kartongen kan märkas med "Skitprogram" och ta fram någongång i framtiden och lära av misstagen och syna sina divaprojekt till licensbetalarna.
Äntligen en ledig dag efter att ha jobbat i julhelgen. En sovmorgon som jag längtat efter fick jag minsann idag. Ärligt talat så känns det som om jag färdig med att jobba i affär. Jag är otroligt less och det känns som om att en förändring krävs för mitt eget välbefinnande. Handelns öppettider är sjuka. Mer sjukt är att folk går och handlar klockan 22.00 dagen innan julafton eller på julafton. Vi som är tvugna att serva stressade ilska människor är av en annan åsikt, men har tyvärr inte så många val. Nästa år ska jag verkligen lägga ner min själ för att få lämna detta yrke.
Idag lördag på "normal" affärsöppettid åkte jag till musikaffären och investerade pengar i ett nytt munspel. Ett bluesmunspel av märket Lee Oskar, till detta köpte jag även en munspelshållare så jag kommer att kunna göra två saker samtidigt, dvs spela munspel och gitarr på sammma gång. Det är jättelängesedan jag spelade munspel, nu har jag lite mer att öva på än att bara få igång gitarrspelet. Jag kommer framöver att köpa fler munspel i andra tonarter, men dom kostar 300 kronor så det blir inte hela registret i en smäll. Nej, det går inte, då kommer gubben med kaveln och dunkar den både i fru och plånbok.
Jag har haft munspel förr men allt har blivit slängt under den period då jag la all musik på hyllan. Jag ska inte skylla på att barnen stod i vägen men de fanns ingen tid för mina egna intressen, orken kolappsade och när det blev kväll och barnen sov då gick det inte att yla igång en orkester. Nu ska jag lägga ner tid på det jag gillar. En Nygammal gitarr märket Ovation, med nya strängar, en ny förstärkare ett nytt munspel och en ny Mia. Även den nya året kommer med dunder och basuner. Det finns bara saker att se fram emot för egen del. Jag har gett mej bara den på att hinna det jag vill hinna så är det bara.
Donald Trumph och ett flugbindningsmaterial (tuppnacke), hur tänker jag?
Detta kan ni klura på som en annandagsgåta, själv går jag och gör ett arbetspass till 16.00. Jag har inte tid att utveckla ide´n men ni som har tid kan väl fundera lite under dagen.
Karl- Bertil Jonsson är en favoritsaga för mej. Den innehåller allt det där som får mej att tro på människan. En kille ifrån en överklassfamilj som får ett feriejobb på posten att sortera paket. Som medmänniska han är tar han de paket som är adresserat till de rika och ger till de fattiga. Han prickar av de som tjänar mest i taxeringskalendern, och som han anser kan klara sig utan sina släktingars julklapper. Budskapet i denna saga är underbart. Att bara agera med sin tanke och ge något, till någon som inte har något är enkelt och ödmjukt. Ta servettringarna i päronträ som träs över den fattiga familjens faders näsa av barnen, och gatuflickan Beda som får en randig slips som hon trånar lyckligt med emellan sina bröst.
Fadern Tyko Jonsson blir helt julröd i ansiktet av ilska när Karl-Bertil erkänner sitt dåd. Han skriker ut: -Har jag närt en kommunist vid min barm? För att sedan ge sig ut på juldagen med sin son som ska be om ursäkt för stölderna han gjort. Karl-Bertil blir snart en hyllad pojk av de rika direktörerna, som visar sin lycka att de sluppit de onödiga julklapparna med tändsticksmotiv. Och fadern kan stolt åka hem med sin son. Jag tycker att det är en fin och tänkvärd saga, och samhället skulle behöva fler som Karl- Bertil Jonsson. Berättelsen skrev Tage Danielsson redan 1964 och den blev film 1975. Per Åhlin har tecknat den. Sagan har kultförklarats, och visas varje jul på tv.
Berättelsen ligger även till grund för en operasaga som heter "Snäll rebell" som hade premiär 2004.
Jag blir lycklig av att få se denna saga, och att tänka på att ju fler vi är som vill bli som Karl- Bertil, desto humanare kan vår värld bli att leva i. Vaför ska vi snåla med att bjuda på det vi har, om det handlar om det enklaste som att vara ödmjuk, då vinner vi poäng, för vår egen skull.
Mitt arbetspass är äntligen slut, efter en dag i en affär med julhandlande människor klev jag av 22.00. Äntligen, jag har längtat en hel dag att den skulle ta slut. Det är drygt att se alla människors frustration i julhandeln. Tydligen har anjovisen varit en brisvara idag i en del butiker så jag funderar på att sätta ut mina 4 burkar och sälja dom på Blocket. Jag jobbar inte i på livsavdelningen och det tackar jag alla gudar samtidigt för. Inte en timme jag skulle stå ut bland all galenskap, och stress. Jag har ingen förståelse att människor har totalt tappat kontrollen och handlar tills dom spyr. Dom handlar även fast dom inte har råd och vet att det blir surt och eländigt i Januari. Handeln har totalt lurat oss och vi går på bluffen.
Nu denna sena timme, har jag sagt Go´natt åt "Ville", suttit på hans sängkant och talat om att jag älskar honom. Trots sina tolv år och att han lever i ett gränsläge mellan liten och tonåring, så ser han fram emot morgondagen. Jag minns hur jag alltid hoppades innan jul att vi skulle få det som alla andra barn, men så blev det inte. (en annan historia) Han kräver inte så mycket, han vill träffa sina kusiner och släktingar få några önskepaket, äta mängder med godis och dricka julmust tills det fräser i näsborrarna, då njuter han. En trevlig lättsam kille som är tacksam över det han har. Ibland blir jag avundsjuk och önskade att jag hade mer av honom i mej.
Jag är otroligt tacksam över att jag har min familj, det som jag ser som en nackdel är att vi syns alldeles för sällan. Vi båda arbetar obekväma arbetstider och vissa dar syns vi knappt eller hejar i dörren. Det har blivit så och det är svårt att ändra på. Man kan inte alltid välja. Vi har ändå ett arbete där vi får ihop till det vi behöver. Det är inte alla som har det. Det finns så många som inte får den här helgen att gå ihop, och då kommer ångesten. Det finns de som inte har någon, inte på julafton och inte heller någon annan dag. Ensamma människor som inte valt denna ensamhet utan vi andra har puttat undan denna själ åt sitt öde. Visst är det märkligt.
Nu har jag kommit hem och familjen finns runtomkring, köksklockan tickar, och jag har blivit bjudan på en kopp kokkaffe av Micke. Vi har varandra, och jag känner mej lika fånig och mjäkig som alltid kvällen innan julafton, som en smörig Italiens kärleksballad med Ramazotti eller Risotto. Hans namn har jag inte lagt på minnet, men låtarna sätter sej ibland ofrivilligt i huvudet. Nu ska skinkan grillijeras, räkorna och spjällen ska tinas sedan blir det julafton i morgon oavsett vad som händer. För första gången på många år har jag inte köpt det som jag älskar allra mest på mitt julbord och det är rökt ål. Den är tyvärr rödlistad och ligger på listan över fiskar man inte bör äta för utfiskningens skull. Detta klarar jag men jag måste ändå få längta. Hoppas att de snart kan få så många fiskbäbisar igen så jag får äta den infernaliskt goda flottiga ormliknande varelsens igen.
Idag fick jag mej ett riktigt gott skratt, ni vet dom där skratten då man inte kan sluta och det bubblar i magen. Efteråt är kroppen helt slut och man pustar ut, och lugnar ner sej. Fram till kassan kom en man i 60 års åldern, med sej hade han en byggvagn modell lägre, och på den hade han två paket klinker. De är ganska tunga. Mannen skulle lyfta upp dem så jag kunde komma åt streckkoden med handscannern. På vägen upp med första kartongen hör jag honom säja: "Jäklar jag fastnade, men här har du kalsongen..." "Kalsongen?" sa jag. "Sa jag verkligen kalsongen, förlåt jag menade kartongen. Jag har varit så stressad och förvirrad hela den här veckan." Där satt jag och skrattade och han skrattade med. Sedan sa han: "Ja du ska bara veta, innan i veckan skulle jag iväg och kolla tv och gick in på affären och sa att jag ville få lite information om LSD-TV." Då brakade mitt skratt ut i full blom, detta skratt gjorde min dag.
Tack du man som gav och delade med dej i julstressen, du får säkert en fin LSD-TV.
I början av 70 talet kom det byxor som hette "Alla stjärtars byxa" Martinette i Alingsås tillverkade dessa, denna kunskap kan vara bra ifall någon skulle råka få delta i "På Spåret" och hamnar med tåget i just Alingsås. Tänk att få höra Marcus Birro svara rätt på den frågan. Mitt under pågående Teko kris blomstrade Johan Bonniers företag upp. Dambyxor, i alla de färger, men varför det korkade namnet? Jag förstår att alla stjärtar blev bra stjärtar i byxorna. Det kan väl varenda arsel räkna ut. Sedan kan jag fundera varför jag just i skrivande stund bara plötsligt minns byxorna. Jag hade aldrig några stjärt byxor. V-jeans hade jag ett par, bruna med illa sydda sömmar. Dom va ju för goa. Jag tror att jag älskade dessa. En gång höll jag på slå ihjäl mej när jag skulle hoppa ifrån en klippa till en annan och fastnade med foten i det vida byxbenet och snubblade. Byxorna höll och jag föll. En fläskläpp var väl inget. Bättre en fläskläpp i nunan än tio bonnläppar i bonde söker fru. Martin Ljung sa i en monolog en gång "Det viktiga är inte rimmet och resonen utan känslan och inspirationen."
--- Vilka missade sko Uno när resan till Stockholm gjordes, tänk vilka konstverk till skor. "Bärtan" köpte några gigantiska kolosser till sina smala fågelben. Han såg ut som en flamingo som tagit sej loss från isen. Stora klumpar på fötterna. Där vinglade han fram på gator och diskotek.
--- Marianne Faithfull fästmö till Mick Jagger henne önskade vi att vi var. Hon var så jättesnygg med sin långa blonda hår, och hon fick träffa Rolling Stones varje dag. Hon gjorde Ballad of Lucy Jordan 1980.
--- Här sitter jag och minns mitt i natten, jag har totalt glömt att jag ska upp till jobbet i morgon. Sneglar mot klockan och förstår plötsligt att jag har varit ute på en resa bakåt.
Jag ser att jag har gjort en felkalkyl av dagar fram till riksdagsvalet. Om du kikar i marginalen till (höger), då ser du att just idag står det 1000 dagar kvar... Utav glädje inombords jublar jag, för det är mindre än två år kvar och året har 365 dagar. Det kan ju aldrig bli 1000. Nej, mindre, antalet blir mindre. För första gången så prisar jag min dåliga mattekunskap, för siffran är lägre. Nu undrar jag om det är någon som vet hur många dagar det återstår ? (obs ingen tävling)
--- Konstateras kan att jag jobbar varje dag fram till julafton, allt som ska göras är i princip klart. Efter två dagar full av fart och fläng så har jag på ett organiserat lappsystem betat av punkterna. Jag har även fullt förtroende att få arbeta på juldagen samt annandagen. Det är inget ni behöver att vara avundsjuka över.
---
Perssons Pack och Jakob Hellman "Ta mej tusen dagar härifrån".
Jag har en inre känsla som känns bra. Och jag har absolut ingen aning om var denna känsla kommer ifrån. Det kokar eller snarare sjuder i magen, det där småputtret som jag har när jag kokar fisk. Inte koka, bara sjuda.
Kraften som alla har inom sej, den som finns längst inne den är en styrka som egentligen var oanad, åtminstone hos mej. Men den är på stark framåtmarch, och det är en känsla som är obeskrivlig. Det känns som om att mitt självförtroende och självkänslan har balanserats med varandra. Nu har en jämvikt uppstått, men hela tiden måste jag passa så inte högmodet tar över. Det är en akrobatik för själen. Här har jag fått en känsla om optimism, då kan jag stanna där för varför ska jag gå till botten med varför den landat i mitt huvud, vad skulle jag vinna på att få ett svar på det, eller vinner jag mer på att rota mej till leda i det. Nu har magkänslan och optimismen visat sej och gör ett besök hos mej, därför måste jag välkomna den så länge som bara är möjligt. Jag vill att den stannar.
Genom att förstå balansen, och efter att ha jobbat med den så ser jag att jag har gjort en vinst utan att berikats med pengar. En utdelning som jag mår så mycket bättre av. Varför göra sej själv till förloraren i alla lägen, varför ge efter eller lägga sej på rygg och ge upp i varje motgång. Varför rota i det gamla och samtidigt känna att gallan vill upp. Det finns bara en väg för mej, och den leder åt ett håll. Det är slut på sidospår och onödiga lösningar, dessa får inte finnas på min nya väg. I mej själv har jag länge förstått att jag inte kan lösa livet med destruktivitet, sådana lösningar finns inte. Men det är lätt att hamna i den klassiska nedåtgående skitspiralen, inte alls svårt men det är värre att ta sej ur den. Nu är det gjort och det finns fortfarande mycket som jag kan jobba med. Alla kan hamna i krissituationer i livet, jag har haft så många som jag varit tvungen att jobba mej upp i. Självklart har jag varit delaktig i flera avseenden och varit med att skapa dessa. Inte målar jag upp mej själv som den fantastiske. Vad är det då jag känner optimism för, det är det mesta, och förändringar är ett bra recept när ledan sitter i kroppen. Fungerar inte en sak på ett vis, då får jag prova en annan lösning. Det är att få ur sitt ego ur huvudet, lyssna och köpa bra ideér och ta emot. Jag måste även ge utav mej själv utan att förvänta mej i alla lägen att jag ska ha tillbaka något. Det är så enkelt, när man fattar det. Äntligen känner jag att jag kan bli den jag ville vara för så längesedan, jag känner att jag glädjs när andra får det bra. Det är precis så här som jag vill ha det i min värld. Jag är så tacksam för att jag känner så här, jag är glad att jag har hittat de intressen som fanns gömda längst inne inom mej. Att få plocka fram min gitarr och pärmen med texter, spela, sjunga och ha roligt. Tänk att jag började med ett engagemang i politiken, jag som alltid har tänkt i termen politik. Med det menar jag att nästan allt som händer i vardagen och i livet handlar om politik. I min politik prioriterar jag människan. Allt runt familjen måste stämma annars väntar dessa förbannade kriser, som ingen vill ha. När arbetslöshet, droger kommer in i familjers liv, då rämnar det sociala snabbt. För så många omkring. Livet är inte lätt, men med egen kraft kan man göra det så mycket enklare. Det krävs inte några storverk av någon, men det är det lilla som varje människa kan ge som räknas.
Jag ser fram emot 2009, jag känner en stor optimism för mej själv och för min partigrupp. Jag känner att något om inte jättestort, så är ändå det något stort på gång. I denna tid då miljödebatten kommit igång, då folk inte vet om jobbet finns kvar dagen efter och försäkringskassan sparkar ut folk i de hunpissade snödrivorna då kan vi alla inte sitta och ömka i att det sker. Vi måste förändra. Tummrullning har varit svenskarnas specialitet i många år nu. Vi orkar inte strejka, vi hörs knappt när man tagit maten ur vår mun. Vi gråter en skvätt för att livet är orättvist, skyller på någon annan, tiger still. Vi har blivit bortskämmda och orkar inte resa oss för våra rättigheter. Vi orkar inte ge varandra några upskattande ord. Vi orkar tamej fan ingenting längre. Jag tänker inte rulla tummarna under år 2009, ej heller sitta och titta på den sociala nedrustningen som görs, jag tänker höras och låta. Jag drar mitt strå till stacken för jag har fått tillbaka min ork och sett fan i vitögat, jag bad honom gå.
Ingen ska få beröva mej på den optimism jag känner, för den har jag byggt upp med kärlek.
Idag hörde jag en liten flicka prata med sin mamma, hon sa:
"Mamma, det är konstigt tycker jag.." "Vadå ?", svarade mamman. "Jo, alla säjer att Jesus finns men jag har aldrig sett honom. Sen säjer alla att Tomten inte finns på riktigt, och honom ser jag hela tiden, sen ska han komma till oss. Det tycker jag är konstigt...."
Vilken underbar kommentar utav den lilla flicka, nu undrar jag hur mamman svarade på den intellegenta frågeställningen.
I dessa besparingsdagar då kommunen lägger ner två skolor inom kort, de äldre får det sämre med mindre personal på våra "ålderdomshem" och var dag då biter en bister vind i kommunens ekonomi. Då laddar Dala Airport för charterresor, till Thailand , Kreta, Turkiet och Mallorca. En miljöbomb, för att inte de lata kan ta tåg eller buss till Arlanda. Visste ni att Borlänge Kommun har "råd" att plöja ner drygt 6 miljoner om året för detta turistnöje. Jag tycker att det är surt. Landstinget drar sej ur inom kort de har inte råd, och en fråga är väl även viktig i detta sammanhang. Varför ska våra skattepengar som skall ge oss en bra vård då få gå till charterturism ifrån Dala Airport. Lägg ner denna galenskap. Har du någonsin funderat på att du betalar flera hundra skattekronor för att hålla igång flyget, är det Ok tycker du?
Jag säjer bara en sak, Niel Young. Inte Roger Moore ej heller någon annan. Neil Young kort och gott. Innan mitt jordeliv får ett slut och innan Hin Onde har skyfflat undan askan så verkligen känner jag ett stort behov och en önskan om att få se Neil Young in Live. Det är ett måste, för jag har inte någon lust att drämma igen ögonen innan jag har fått höra hans gitarrsolo i "Powderfinger" live. Hemska tanke. Jag vill även stå och vråla till "Rocking in the free world", sjunga tvåstämmigt med honom i "Heart of Gold". Stampa mina fötter i backen och ropa "Hey,hey, my, my Rock´n Roll can never die." Föresten så väcker gitarrsolot i Powderfinger något inom mej. Ungefär som Ravels "Bolero" gör för en del andra. Det är som om Mr. Young spelar solot på en nervtråd i de nedre regionerna på min kropp. Nu blir det lite fel här märker jag. Jag menar att jag blir så himla känslig, och magen gör en dubbel Mollbergare med skruv, bult och bricka om ni så vill. Känslan går inte att beskriva men solot är ett bland mina favoritsolon. Den känslan är svår att beskriva men om jag accosierar det till när man löser det sista i en riktigt svårt korsord som man kämpat med länge. När jag skriver sista bokstaven är jag framme och man känner att äntligen. Nu förstod ni sääkert bättre.
Min första bekantskap med denna eminenta musiker med sitt stundom "skitiga" gitarrljud gjorde jag någon gång i början av 70 talet. Då kom min bror (ni vet han som intervjuade Ravelli i inlägget innan) hem med en singel med låten "Heart of Gold" och på B- sidan låg "Sugar Mountain", den senare fastnade jag först för innan jag var inlyssnad. Det var inte ofta på den tiden dom gjorde ett spår som var bra på B- sidan. Troligen första och sista gången jag upplevde det. Egentligen ville vi tjejer ha snygga idoler, nej inte jag, jag ville ha idoler som gjorde bra musik. Sedan om dom var snygga då hade dom tur. Young var och är väl ingen större skönhet till det yttre, men i sin musik är han den största ballad, rock och grunge mannen jag vet, en skönhet i stora mått. Ingenting slår hans låtar. Han tilltar mitt innersta, hans musik går att lyssna på i alla känslolägen, det finns en skatt att bara ösa ur. Han är ett Klondyke, man vaskar fram guldkorn efter guldkorn. Tänk bara på Crazy Horse soundet som han fick fram med en liten, liten 10 watts fendercombo a´ la 50 tal. Oj.
Denna "kanadick" foddes 1945 och jag tyckte i min ungdom att han var så mycket äldre än mej, lustigt att jag tyckte så för idag känns det som jag har kommit ikapp. Inte utan grund så kallas han för "Godfather of the Grunge". Kurt Cobain, Nirvanas avlidne sångare har angivit honom som en viktig influens av grungen och det är så sant. Mr. Grunge himself har även fängslat min 25 åriga son som ofta tar gitarren och spelar hans låtar, han prisar hans musik. Neil Young finns här för alla och är skriven på mångas favoritlista.
"You are just a dreamer, and I am just a dream. You could have been anyone to me. Before that moment you touched my lips That perfect feeling when time just slips Away between us on our foggy trip."
(Like a hurricane)
Grabben har samma önskning som jag att få uppleva honom live, dels för hans musik är bra även för att han tycker att Young är så gammal så han känner att det är ganska bråttom, "gubben " är ialla fall 63 säjer J. Jag hoppas att han ska turnera och göra många spelningar till, trots sin ålder och sjukdom. Om jag nu återvänder och går tillbaka några meningar och vad jag skrev innan. Jag fortsätter att spinna vidare i ett sorgsamt läge. Young gör en mörk skiva 1994 "Sleeps with angels".Titelspåret på den berör Kurt Cobains självmord tidigare det året.Detta album tillägnar han Cobain. I sitt avskedsbrev hade Kurt några rader ur Neils låt "My, my, hey hey/ out of the blue." "It´s better to burn out than to fade away" var textraden som Cobain citerade.
""En del av Kurt Cobains avskedsbrev"
Jag kan inte påstå att jag gillar allt han gjort under de sista 35 åren, flera utav hans skivor har varit i min mening konstiga, ett exprimenterande med musik eller annat ? Vad vet jag om något skivbolag legat som något hinder i produktionen. Visst står några av hans skummare vinylare i min skivback, de spelas ibland och jag vet att jag hittar hela tiden mina små guldkorn. Väldigt myckat av det han har producerat har etsat sej fast in i mej och i min själ. Ibland sitter jag och sonen och spelar gitarr och drar några Young låtar, det är då man känner att hans musik inte har någon övre eller undre gräns.
Kurt Cobain
"God gave to you, now, you give to me, I'd like to know what you learned. The sky is blue and so is the sea. What is the color, when black is burned? What is the color?"
(I am a child)
"Shelter me from the powder and the finger Cover me with the thought that pulled the trigger Think of me as one you'd never figured Would fade away so young With so much left undone Remember me to my love, I know I'll miss her."
(Powderfinger)
Sommaren 2008 spelade Neil Young på Way Out festivalen i Göteborg, det som grämer mej är att jag inte ens visste om att han skulle spela där. Annars hade jag aldrig tvekat att åka. Min son berättade för mej, några dagar efteråt. Om han, när han ska spela i Sverige nästa gång då ska jag inte för allt smör i Småland missa den. Nu och därför önskar jag i skrivande stund inför Gud och hela världen, även till Peace & Love festival arrangörerna att boka honom, försök allt vad ni kan, snääälla... På något konstigt sätt spelar den lilla nervsträngen där i de nedre regionen och jag får en känsla av att han kommer att komma hit till Borlänge och P&L festivalen, 2010 eller 2011 då äntrar han scenen. Skulle önskningen bli sann då ska jag ställa mej upp på bordet i personalmatsalen på jobbet och sjunga "Rocking in a free world" till ett skitigt gitarrspel på luftgitarren.
Här kommer en av mina favoritlåtar som Bob Dylan gjort.Konstigt nog är den inte bland de "most wanted" eftersom jag hade svårt att hitta en liveupptagning på "Tuben"...
Att jag kvicknat till vet jag inte om jag tycker. I huvudet produceras det snor, en snytning och sedan har jag triggat igång en effekt av dubbel återproduktion. Men att älta gör mej inte ett dugg piggare. Atjooooo å så en putsning utav bildskärmen. Hur som helst har flera än jag gått igenom denna duvning, en vecka i koma, borta ifrån världens och Sveriges kyliga vindar. Nu när man ruskat liv i kroppen igen då kommer nyheterna ikapp en.
--- Att Volvo och SAAB har döskallemärkts är bara en utav de negativa nyheterna, Atlas Copcos nerdragningar. SSAB, vajar klent med frökapseln avtrampad. Folk i allmänhet andas otrygghet, det som har satsats i välfärden har blivit en roulett kula som drivs med i spelet. (För övrigt är det vi Svenska skattebetalarna som sanktionerar våra Svenska Casinon, hur kunde vi gå med på det då?). Regeringen och Maud Olofsson med rosiga rouge kinder säjer på en presskonferens att nu ska jag och regeringen skjuta till pengar i ett krispaket. Som exempel"Nils Karlssons Svarv och Mekaniska med 7 anställda i Gnosjö" ska ställa om sitt lilla företag till ett grönt alternativ och sedan fortsätta sina samarbeten med bilindustrin. Läget är skarpt och svårt, varje dag ser man företag som antingen säjer upp sin personal eller går i konkurs. Att livet inte alltid går som på räls det vet vi, men varför inser vi aldrig att världsläget inte alltid heller är på topp. Fruktansvärda smällar och dalgångar har tyvärr haft förödande konsekvenser för vanligt folk i alla tider...
--- Mona Sahlin har slutat att röka. En stor nyhet för hennes familj men hur känner vi för den nyheten? Hur kommer hennes abstinens att påverka samarbetet med (V) och (MP)? Jag blev skogstokig i humöret då ja slutade för 12 år sedan, nu har det lugnat sej. Vi får se om hon kraft att hålla sej borta ifrån rökningen. Däremot Camilla Lindberg (Fp) den tokan hon vill återinföra detta missbruk in på krogen igen. Det är faktiskt inte lätt att vara missbrukare, då hävdar man alltid "sin" rätt i tid och otid. Det egoistiska inom en väller fram som ett svart rökmoln. Hon rösta i alla fall nej i frågan om FRA lagen. Lasse Ohly (V) har för något år sedan slutat med rökningen, och det går bra enligt uppgifter ifrån säkra källor.
---- Det är roligt att Googla, jag hittar så många roliga bilder. Den här bilden bara pluppade upp och jag tyckte att jag kände igen mannen till vänster, en vänsterman eller vänsterytter det sätter igång reaktionen betydligt. Bilden på vänsternannen är ju min storebror och vad gör han, jo han intervjuar ju Tomas Ravelli, den föredetta Svenska landslagsmålvakten och Östers försvarsmur. Jag tror att det handlar om en "Kändismatch i Långshyttan och en intervju.
--- Det verkar som om attGymnasienämndens ordförande Jan Boman (s) har börjat att extraknäcka i garderoben på Folkets hus. Troligen är det på torsdagarnas pensionärsdans. Jag tycker att han klär med den benvita handväskan. Om jag tolkar bilden utifrån min synvinkel undrar då klart om han är på väg för att pudra lilla näsan.
--- Ejendals arena i Leksand var fylld med AIK:s falang med svarta och gula idrottsuniformer. Tidningen skriver: Polisen tog över EjendalsArena. Ett sjuttiotal poliser var inkallade för att bevaka en ishockey match, ett folknöje frågar jag mej. Falangen var orsaken till denna insatsstyrka. Varför ska vissa utmärka sej, då glömmer jag vilka färger som fansen bär, jag ifrågasätter varför ett möte i någon idrott ska kräva fram insatsstyrkor. Om man gillar våld då borde man gå till arenor som bjuder på mer våldsbenägna sporter. Där de kan fylla sitt behov av slag. Jag anser att idrott ska vara ett familjenöje, dit man kan ta sina barn utan risk för att hat och våld ska utspelas framför ögonen på barnen, självklart ska de 99,9 % av befolkningen få ta del av en match utan våld. Ska vi skattebetalare finansera erat behov av att bli ett hot för allmänhet, jag undrar. Alla dessa poliser för er skull?
--- Det går inte att undgå all skitreklam på tv:n, det ena är värre än det andra. All denna tyskproducerade tvättmedelsreklamen. Ta bara den "Lilla rosa" Vanisch, ett undergörande fläckborttagningsmedel med mer makt än självaste Re(i)nfelt. I reklamen säjer man det osannolika att medlet innehåller en "Teknisk fläcksökning". Hur kan 500ml miljöfarlig vätska söka sej till fläckarna och förgöra dem? Det är ungefär lika dumt som schampo reklamen som gick för många år sedan, säkert 15. Det schampot var oslagbart och hade testats på "vitamininstitutet" i Schweiz, Folk reagerade då och tog reda på om det fanns något sådant institut och självklart så fanns det inte ett enda sådant i hela världen. Ja vad dumma vi är, som köper slik skit.
"Lilla Rosa med fläcksökning, vilken kan det vara?"
--- Jag citerar Karin Pilsäter(Fp):
"Volvo är det Svenskaste vi har. Det är nästan lika Svenskt som spagetti"
--- Frans Kullinger ordförande i Nobelkommite´n har gått ut i pressen för att försvara varför det serverades Svensk Sjötunga på Nobelmiddagen. Då debatten satt fart efter världsnaturfonden reagerat då fisken är rödlistad. Ernst Kullinger sade: "Vi köpte ju bara en..."
--- Nu är det kallt i backen alldeles för kallt. Konstgräset på Domnarvsvallen skulle ha rullats ut, nu har de konstaterat att det inte går bra att lägga det ovan en halv meter snö. Vinterns prognoser samt någon Same som spått i kaffesump säjer nog att kylan håller nog i sej fram till våren. Eventuellt kan den svindyra persiska mattan läggas när vanligt folk monterar bort rattmuffen. Förmodligen förlitade de sej på växthuseffekten och trodde att sol och värme skulle ligga över "Vallen". Varför ska vi föresten åka skridskor på sommaren och spela fotboll på vintern? Någon som vet?
--- Idag Lördagen den 13.e December är det Lucia. Det känns ju roligt, men för alla är det inte det. Det kommer att ligga många ungdomar och spy, supa sej redlösa. Tänk efter kära ansvarstagande föräldrar, acceptera inte att en tragedi får inträffa denna kväll, inte heller någon annan kväll. Du måste se dej själv som ansvarig i ditt barns beteende.
Min make fick en morgon ett paket på posten. Det var inte så att han var oförberedd på det och han trodde inte att det var någon äkta bomb eller så, han visste att det var ifrån en hängiven fiske/ och bloggkompis uppifrån Storsjöodjurets hemtrakter. Han heter Jonny och verkar vara en riktigt rolig prick, med en ordsvada som får en svavelfabrik att verka oskyldigt len i jämförelse. Nåja, Johnny är nog en man med poetisk ådra och även periodvis är en romantiker som älskar sin kvinna "Sarons röda ros". Med det gröna paketet i hand såg man glittret i Mickes ögon, och barnet inom honom visade sej. Med en nykokt kopp kaffe började han sin paketöppning, paketet var väl tejpat med silvertejp, och han fick verkligen jobba.
"Rena rama julafton, han rev och slet i paketet, det första som dök upp ur paketet var en Rapala (stavningen?) och den var till mej..."
I paketet låg det fiskeutrustning så man hade kunnat klätt en julgran, det glittrade i regnbågens alla färger och som sagt jag fick en fin Rapala som ska användas till sommarens gäddkamp. En riktig dräpare om jag får tro Johnny. Egentligen hejar inte dessa fiskekompisar på mej, utan karlarna håller ihop i det här med fiske. Fast jag bryr mej inte i det, för jag vet min kapacitet. Fiske är inte något nytt för mej, fast jag erkänner att insjöfiske och gäddfiske är väl inte något som jag har praktiserat. Som 9 åring fick jag en gädda på 7 kilo i Sellnäs, och den kämpade jag och min kompis Raffe med en hel sommar. Den stod i vassen, och jag var den som fick den till slut. Jag och Raffe bodde i samma trappa, och efter min fångst var han sur hela hösten. Min gubbe han blir aldrig sur när jag får fisk, han blir bara revanch sugen. När jag har krokat något då brukar hans röst gå upp i en upphetsad falsett så fiskljusen ute på ön lyfter ifrån sitt bo.
"Kortet blev inte det bästa."
Som ni ser här ovan så blev inte det årets bästa bild, och nu när jag skulle ta ett nytt foto då hittar jag inte draget. Kan det måntro åkt med ner i bland gubbens fiskesaker? Jo så är det nog, han är baske mej livrädd nu. För säsong II det blir ingen enkel match för honom. I somras då köpte jag ett Kamikaze(drag) på Dollar Store för 30kr, ett ettrigt drag som gav fin utdelning, en fin gädda, och där stod han med käkarna nere i knäskålarna och jag dansade en durkvals. Man ska aldrig underskatta ett envist stycke som mej. Har jag gett mej f-n på något då ger jag mej inte. Ej heller ska man underskatta "billiga skitdrag", hugger det så gör det det oavsett vad man har betalat.
Efter en stund då upppackningen av skett av det gröna paketet så såg det ut så här på köksbordet. I det läget då ser man hur ens man verkligen njuter och trivs med att leva. Alla dövöron slår till, och tunnelseendet är ett tillstånd som liknar att försätta sej i ett Nirvana tillstånd.
"Smörgåsbordet dukat""Yiiiiia Kaaamikaze."
Jag vill därmed tacka Johnny för att han gör mej till vinnare sommarens Gäddkamp säsong II, förra sommaren vann maken med en marginal på ett halvt kilo. Nu får han sej en revansch om han vågar att anta utmaningen. Det återstår att se.
Idag är det tur att det finns ett tangentbord. Det är det enda sättet att kunna kommunicera på. Min röst är borta, jag skrev röst inte att mina bröst är borta. Dom syns lite. I morse när jag skulle säja morgonens första ord då kom det ett väsande och en rosslig slemmig stämma i olika lägen dessa skrovlades ut samtidigt. Det är väl det som kallas att tala i tungor. Jag väntade bara på att prästen i filmen exorcisten skulle dyka upp, han jag inte minns namnet på. Fast han var fasligt lik en ung Bryan Ferry.
Idag kommer jag och min man att förstå varandra ännu mindre än vi gjorde innan, rent språkligt eller det bästa är att låtsas att jag är tysnaden i Ingemar Bergmans "Tysnaden". Och det kommer M att gilla:-) Jag har laddat med Alvedon, näsdroppar, honungsvatten och Fis Herman och hans vänner.
Detta är Fis Herman och hans vänner, och äter man för många då har man en garanterat dålig mage...
Efter att ha jobbat en helg med en grym huvudvärk och en igen svullen hals, och ont i hela kroppen är det synd om mej... Jag orkar ingenting, så jag ser verkligen fram emot Mias lediga dag i morgon. Oj va jag ska vila, och försöka hitta inspirationen igen...Livet är hårt.
Idag klipper jag in ett gammalt inlägg, samtidigt så ger jag Danne "han med tungan" en tanke. En av Borlänges veteran missbrukare har gått ur tiden. Hans liv har inte varit det lättaste. Vila i frid.
BBC gjorde en inspelning som skildrade de hemlösa i London. De var utslagna alkoholister, missbrukare. När de spelade in hörde de en röst inne i en gränd. Det var en liten sliten man som sjöng: "Jesus blood never failed me yet, that one thing I know".
Tv- teamet blev gripna, spelade in och lade på musik. En gripande inspelning som blir till ett mässande. Mässadet finns i dokumentären om de hemlösa. På skivan gör även Tom Waits en version av sången, underbar. Det finns 6 spår på cd:n, alla på samma text med olika arrangemang.
Enkelt och gripande som berör. Tyvärr fick den hemlösa mannen aldrig höra den i inspelning, men han fick ändå sin välsignelse att få komma "hem".
Detta är ingen inspelning som man sätter på när man har fest. Jag länkar in ett smakprov på Garvin Bryars "Jesus blood...:
Till sommaren 2009 kommer förhoppningsvis en bok ut som handlar om Wasabryggeriet i Borlänge. Det är Borlänge grabben Bosse Hansson som har forskat, skrivit och kämpat för att hitta material till denna klenod. Under skrivandets gång har vi haft sporadisk kontakt, för det visade sej att disponenten på bryggeriet var en släkting till mej. Då jag inte har någon särskild aning om mitt släktskap så är det Bosse som har försett mej med information om min föregångare. Jag har fått släktforskning under resans gång. Disponenten var bror med min morfar, hur kärt deras broderskap var förtäljer inte historien men jag kan tänka mej att mellan dessa två herrar fanns nog klasskillnad. Då morfar var daglönad bryggeriåkare som troligen fick den mesta lönen i form av pilsner, och bodde i ett ruckel i Mjälga. Den information Bosse fick av mej var något som stod på baksidan av ett fotografi av Disponenten. Och med den informationen tog han fram och hittade en hel del. På baksidan av fotot stod att läsa Karl Gösta (efternamn) född den 7 Sept. 1887 dör genom bilolycka den 28 September 1920 vid Tuna Bro i Borlänge. Genom dessa datum tog Bosse fram ifån Borlänge Tidning en hel del. Bosse dyker och hittar en del utdrag ur BT 2, 4, 9 September.
Detta står att läsa i Borlänge Tidning 1920:
En Svårare Olycka
Inträffade natten till Onsdagen mellan 1 och 2 vid Tuna Bro. En bil i vilken befunno sig-förutom bilägaren, vilken tjänstgjorde som chaufför- två herrar och två damer, samtliga från Borlänge, hade under natten anlänt till Tuna Bro och färdades över bron och framemot kyrkan, där bilen vände om. Så körde bilen med stark fart utför backen mot bron varunder bilen gick i diket på en sträcka av 20 meter. Nu inträffade en allvarlig katastrof, i det bilen med den starka farten törnade mot järnstaketet på brons västra sida med en sådan styrka att fem stolpar avbrötos, varjämte flera ledstänger avbrötos. Bilen stupade utför branten med sin främre del ned i ån, varefter den följande morgon uppdrogos. Flera av de åkande erhöll en del skador. En av dem fick flera revben bräckta på högra sidan i skuldertrakten. Tillståndet är mycket allvarsamt. En delvis urdrucken punchbutelj anträffades påföljande morgon på platsen för olyckan. ---
Hur allvarsamt och ledsamt det än var så är journalistiken underbar.
Gösta (Efternamn)
Natten till torsdagen avled å Domnarvets Sjukhus disp. Gösta härstädes, till följd av de skador han ådrog sej vid bilolyckan vid Tuna Bro. Född i Filipstad 7/9 1887. Studier i stadens läroverk. Kontorist hos Ångbryggerie AB Svea till 1911. Kom då till Borlänge som disponent. Hans stora duglighet och arbetsförmåga har tagits i anspråk på flera områden i köpingen. Ordförande i Hälsovårdsnämnden. "Alltid vid gott lynne, urban och försynt, tillvann sig en stor vänkrets som uppriktigt sörjer" Ett fyrårigt äktenskap med Ruth Sandin, två minderåriga barn. --- Journalistiken var grävande, då de även tog upp obduktionen, rena CSI andan.
Bilolyckan Förberedande polisföhör har genomförts. Hittils har ingen klarhet kunna bringas. Obduktionen av disponent Gösta s lik förättades på fredagen av Dr. Hällsjö. Den stöt som träffat den döde var utomordentligt kraftig. Femte t.o.m. tolvte revbenet å högra sidan var brutna, en del på två ställen. Stöten som Gösta erhållit träffade kroppen snett bakifrån. Flera revben hade ryckts loss från ryggraden. Tre hade gått utav och trängt in i lungan. Dessa totala brott har gjorts av en skarp kant som med kraft träffat kroppen och orsakat döden. --- Jag tänker nu på läkaren som obducerade kroppen Dr Hällsjö, det är nog honom som Hällsjöhemmet är uppkallat efter. Visst verkar det idag konstigt att man tidningen skriver så ingående om en obduktion. Det är tur att journalisterna har rationaliserat bort den typen av ingående dokumentation. Vidare står att läsa i BT 9 Sept 1920:
Vårdslöshet från chaufförens sida föreligger Fru Widström och kallskänkan å Centralhotellet Hanna Wennberg, förhyrde Ivar Qvarnströms bil för resa till Falun. Strax före avfärden kl 9.53 kom disp. Gösta till hotellet sågo damerna resfärdiga och frågade om han fick följa med. Tog plats i bilen och följde med till Bro, där de förodrogo att stanna. Vid hav 2 överenskommo de att anträda hemfärden, men på uppmaning av herr Qvarnström gjordes en bilfärd utåt Tuna Kyrka. --- Att döma av dr. Hällsjö kunde chauffören inte betraktas som onykter. Sällskapet intygade att han inte var drucken. Han hade "endast druckit en grogg med ett spetsglas konjak". --- Vid förhören hade chauffören hävdat att bilen fått något fel så att "styrinrättningen låst sig".Detta har inte kunnat bekräftats av undersökningar. Landfiskalen Swanström menade istället att chauffören "tappat besinningen och underlåtit att bromsa".Han överlämnade utredningshandlingarna "till landsfogdeen som torde föranstalta om åtal mot chaufför Ivar Qvarnström". ---
Vilken story, huruvida Ivar Qvarnström fick skaka galler förtäljer inte denna historia. Men troligen klarade han sej, då vittnesmålen intygade om att han var odrucken. Jag ska faktiskt forska vidare i det. Av ett fotografi för mej en okänd gubbe, har blivit ett levnadsöde och vuxit fram som en person. Jag får nog köpa en ram åt Gösta och placera honom på väggen där mina andra bortgångna släktingarna hänger. Disponenten har fått ett ansikte. Släkten kommer ifrån Filipstad, kan det tänkas att Nils Ferlin den store poeten kan vara någon som ingår i mitt släktled, nej knappast troligt, men önska får man göra.
Kommande aktiviteter på Wasa bryggeriet är att den 25 Januari kl.19.00, då kommer Ewert Ljusberg dit, jag rekommenderar att gå och se honom. Kanske kommer ni även att förnimma Disponent Gösta i det gamla k- märkta bryggeriet.
Visst är vi alla till mans usla på att bekräfta varandra ? Vi är fullständigt livrädda att berömma våra arbetskamrater, våra sambos eller någon okänd för deras bedrifter eller för att det de gjorde eller sa var bra. Ofta kommer gallan upp och visar sin gröna färg, och vi spyr ur oss vår förtret över allt som är dålig. Jag är likadan, men försöker ändå balansera upp det med att berömma och bekräfta. Jag menar inte alls att vi ska stå och tiga när orättvisor haglar som kulspruteskott tätt över våra huvuden och saboterar vår trygghet. Nej då ska vi agera på ett klokt och moget sätt. Jag brukar ofta berömma och bekräfta, det kommer spontant, och jag säjer gärna när jag gillar någon eller något. Jag tycker om att ge värme och omtanke, det är det enklaste sättet att ge och kostar ingenting. Jag mår bra utav det. Det stärker min position som människa och min dag.
Nu på morgonen när jag läste och kom till sidan 6 i den lokala tidningen då får jag se en bild på Leif Lindström samt en rubrik som lyder: "Lindströms förslag får brett stöd." Jag tänker nu att äntligen får karln en positiv rubrik. Äntligen förmedlar tidningen en sida av denna man som vi/ jag ofta ser honom i partiet. En driftig, duktig och ide´rik människa. Under snart ett år har det pissats på honom i tidningar och ifrån bås och kommunala stior. Hans familj och barn har nästan bara läst negativt om honom. Idel ris och kvastar har piskat honom gul och blå och rop att "Rätta dej in i ledet." En som inte alls skadat någon får stå till svars för vad andra raserar, de får kasta spadar och hinkar ifrån sandlådan. Hur visar vuxna sitt ansvar till de yngre när de hänger ut och förtalar, när vuxenmobbing är i deras ögon helt okey. Vilka fantastiska signaler ger media och den kommunala makten till våra yngre? Vuxna är förtryckare och egoster, inlindade i sin rädsla och vaktar varje kvadratmikrometer av sitt revir i sin fantasibubbla. Allt handlar om deras rädsla de har inte ord och de är inte verbala att ta sej ur sitt egna krig. Deras krig förgör dem själva och samhället blir genomsyrat av lögner. Ta bara och besök ett kommunalfullmäktige möte någon gång. Där visas deras aggrisivitet upp, som enbart bygger på sin egen rädsla. De gör personliga påhopp, försöker peta så långt in i såret som möjligt för att det ska göra så ont som möjligt. Medelåldern i denna maktens församling är kanska 52 år, då ljuger jag inte så mycket,. Där pågår en strid likt ett sandlådekrig utan gränser och man slåss om några röda hinkar och en blå. De som är flest i ett av de röda gängen har bestämmt sej att dera ord är lag. En liten diktatur byggs upp. De ska ha alla hinkar, även den blå, inte innan kan de nöja sej. Får de inte alla då skriker de och häver ur sej okvädesord. De sitter sedan ensamma i sin låda, de tror de vunnit, men har skapat en odemokratisk lek där inte alla får vara med och spela eller leka. Samtal i en vuxenvärld, den handlar om personliga påhopp, slag under bältet och ren skär "mobbing". En kränkning som får demokratin att svaja ordentligt.
Det finns ingen Robin Hood anda bland Borlänge Kommuns ledande politiker. Här tar man inte från de rika och ger till de fattiga. Här byggs bara för det rika och för kreditvärdiga. Här tas det ifrån oss fattiga och så ger vi de rika vad de vill ha. "Vi "smörjer näringslivet med eteriska oljor bränner upp en hård infrastruktur, de fattiga står som vanligt i skuggan av kapitalet. Här pågår ett maktspel som jag inte ser som särskilt demokratiskt.
Allt medan de kommunala skolorna och bostäderna förfaller. Bostadsområden börjar likna slumkvarter. Då tror sej Borlänges arbetarparti att folket önskar sej en 17 rondeller, och 40 miljoner ton betong och ett stort jävla IKEA liggande på en rågåker mellan falurödfärgs målade bondgårdar.
"Det rapas upp i riksdagshus och kommunala stior, säj finns det nåt för mej, sa han i deras profetsior"
Jag kommer idag med ett inlägg som kan smaka lite som Pytt i Panna, och är blandat som pytten. Innehållet är rödbetor, korv, bacon, potatis och kanske ett vändstekt ägg. Pytten är självklart stekt i smör. När jag ändå är inne på pytt så tänker jag skriva en ganska rolig liten anekdot. Min gamla moster, ja hon är verkligen en gammal Borlänge tös som sedan många år har bott på den skånska slätten utanför Kristianstad. I en liten by som heter Gringelstad, mitt på en bördig åker rätt uppe i den skånska myllan. Runt henne bor bönder, med en otroligt skånsk brytning som får resårbanden i trosor och kalsonger att vibrera som ett elastiskt stämband. Kanininer springer i skytteltrafik utanför hennes blå ytterdörr och ska man gå ute i trädgården är risken stor att man snubblar över nämnda djur. Hon älskar katter, och hon har väl några som i princip kommer in och äter lite industrimat, sedan ut på jakt igen. En favorit katt hade hon, den är säkert död nu, borde vara det, han hette Pytt i Panna. Ett ganska långt katt namn, och svårt att ropa så det blev rationaliserat till "Pytte" kort och gott. Där stod hon på trappan och ropade på sin katt "Pytte" och det ekade mellan gårdarna, bönderna stod och tittade på Borlänge damen som dessutam var ungmö och undrade varför hon var så desperat och skrek efter "Pytte". En bonde i närliggande hus blev orolig och gick över för att fråga hur det stod till och varför tjoade efter Pytte då alla herrar runtom var gifta.Och varför så desperat lösning. Naturligtvis förstod hon inte vad han menade, då han hade förklarat vad ordet pytte betydde nere i Skåne då blev kindrna lite röda. Hon hade stått på trappan vid ett flertal tillfällen och ropat på ett manligt könsorgan. Pytten för bönderna i kristianstad betydde kort och gott snopp. Nästa Katt fick heta kåldolmen, men det blev inte bättre, då hennes rop ekade bort mot Simrishamn då trodde bönderna att det slagit över.
I Amerika har man provat ett nytt sätt att hindra ungdomsbrottslighet. Dom får helt enkelt lyssna på Barry Manilow i flera timmar. Om någon visar att de gillar någon av Barrys låtar lite, exempelvis visar tecken på fotstamp så plockas låten bort. Någon utvärdering har inte kommit ännu, men jag skulle tänka mej att det är ett straff som måste svida i både skinn och öron. För att bli tvingad att höra den smörjan timme ut och timme in är den västa tortyren en människa och en kriminell kan utsättas för. De Svenska brottslingarna skulle kunna få utsättas för Jockmocks Jocke eller något dylikt. Men klart i Jocke är det ändå lite Norrlänsk Hip-Hop. De Amerikanska metoderna är ganska flummiga och naiva, rent utav korkade. Det är ingen metod som vi bör anamma, lika lite som alla andra dumheter som kommer från det landet. Kreditanvändandet är på starkt uppsving, att handla utan kontanta medel. Då är man Cool.
I dagens Borlänge Tidning Skriver dom att "Politiker i Borlänge skriver kontrakt och lovar avstå julsnapsen" det är IOGT- NTO som har bjudit in Socialdemokraterna och Miljöpartiet för en underskrift. Denna manifestation görs för att barnen ska få en alkoholfri jul. Vänsterpartiet fick inte vara med, eller glömde dom bort vänstern igen? Vi finns inte ens i alkoholdimman. Varför är jag inte förvånad? Varför har dessa maktens människor fastnat i ett synsätt som är mer än inskränkt. Allt irrationellt handlar om rädslor, så även i alkoholens värld. Borlänge Kommuns politik befinner sej bortom Månen och Mars.
Snöflingorna singlar ner utanför fönstret, de annars så mörka dagarna lyser upp och åtminstone jag känner en glädje över att det kommer ner snö. Jag har försökt att hitta Ted Ströms "Vintersaga" på tuben med Monika Törnell, jag hittade bara en felstavad sak, där man skriver dyvisen istället för drivisen. En bra låt, som jag verkligen gillar.
Bloggen krånglar så jag har blivit smått galen. Jag har tvingats att plocka ur två you tube klipp och jag lämnar inlägget tills jag lugnat ner mej
En kvinna med många tankar och filosoferar ofta.
Humor står högt i kurs.
Att diskutera politik är för mej meditation.
Personlig utveckling är intressant. Varje dag möter jag nya utmaningar.
Gillar fotografering, släktforskning och musik.
e-post: [email protected]
