Mia Jäverlings Blogg

I över ett år har jag läst en blogg som jag fullständigt älskat. Varje dag har jag längtat att få gå in på den och läsa om historiska berättelser tagna ur fantasi och fångade ur verklighet. Eller som bloggaren själv beskriver "En gubbes vådliga blandning av liv, tankar, verklighet och fiktion långt från Stureplan."
Bloggen som andats en närhet och stora portioner humor, innerlighet och äkta humanism. Rollspel med politiker som lagts i en stor fiskgryta för att en efter en rensas och benas ur. Sinkadus.
Det var min gubbe som hittade den och sa :"Nu Mia har jag hittat en blogg som jag tror att du gillar.Den är helt i din stil." Tänk så rätt han fick, jag vet att M har haft rätt förut, och det var 1997 :-)
När jag nu har följt bloggen har den blivit som en del av min familj, men självklart har inte bloggen suttit med vid middagen, men den har tilltalat mej med sitt språk, ödmjukhet, humor och bravaditet, känsla och berättarglädje.
Om jag inte missminner mej ifrån början så vågade jag tidigt gå in och kommentera inläggen, ibland med min råa eller sura humor. Det är inte ofta jag kan göra så, då man inte känner skrivaren. Här kändes det som att han förstod syftet med mina kommentarer. Bara det gör att en blogg stiger i värde och gnistrar hjärtligt i mina ögon.

Nu har Gubben vid rämen besluta sej att sluta skriva, jag förstår hur han känner. Att man kommer till ett slut till sist även om man inte har tömt sina resurser. Man hittar nya vägar och får nya saker i sitt liv att prioritera. Gubben har haft många läsare liksom jag roats av hans berättelser, han har haft många och långa kommentarer till sina inlägg. En helt perfekt blogg. Gubben slutar när han är på topp och sparar sina berättelser, dom som säkert är bäst. Det jag hoppas på är att han präntade ner några av de underbara historiska novellerna för eftervärlden. Dessa har på ett utomordentligt säkert sätt beskrivit arbetarklassens stret under tidens gång, hur de kämpat för att överleva. Det är guld värda för de som inte vet hur alla förmåner kom till oss vanliga. Till alla som tror att tryggheten ramlat ner från himlen. Jag hoppas att Gubben förstår hur otroligt bra hans blogg är och tar till sej allt beröm.

Nu avslutar han sin blogg, och jag kommer att sakna den. Det jag hoppas på är att den får ligga kvar ute i bloggrymden så jag kan gå in och läsa de gamla inläggen. Skjut inte ner den...
Du har för mej blivit en själsfrände som bor uppe i bergen, där livet går sin stilla lunk. Dina hundar viftar glatt på svansen. Där sitter du vid sjön, fjädern i hatten rör sej lite i vårvinden, och fisken plogar längs Rämen. Mitt som du sitter där och kikar på den tomma hängmattan kommer Arto med sin bjudpilsner och berättar att bensinen gått upp över tian igen och Gubben suckar, och kastar ett hårt ord mot Stockholm.

-Gubba skrälle, som vi sa i Markaryd. Lycka till med vad du än hittar på. Men våga inte flytta till Småland, för Dalarna släpper inte ut dej ifrån länet. Här ska du vara...

"Kvar ligger den tomma hatten
på stenen där fistomten bor,
Gubben går vidare mot nya mål."