Visst är vi alla till mans usla på att bekräfta varandra ? Vi är fullständigt livrädda att berömma våra arbetskamrater, våra sambos eller någon okänd för deras bedrifter eller för att det de gjorde eller sa var bra. Ofta kommer gallan upp och visar sin gröna färg, och vi spyr ur oss vår förtret över allt som är dålig. Jag är likadan, men försöker ändå balansera upp det med att berömma och bekräfta. Jag menar inte alls att vi ska stå och tiga när orättvisor haglar som kulspruteskott tätt över våra huvuden och saboterar vår trygghet. Nej då ska vi agera på ett klokt och moget sätt.
Jag brukar ofta berömma och bekräfta, det kommer spontant, och jag säjer gärna när jag gillar någon eller något. Jag tycker om att ge värme och omtanke, det är det enklaste sättet att ge och kostar ingenting.  Jag mår bra utav det. Det stärker min position som människa och min dag.

Nu på morgonen när jag läste och kom till sidan 6 i den lokala tidningen då får jag se en bild på Leif Lindström samt en rubrik som lyder: "Lindströms förslag får brett stöd."
Jag tänker nu att äntligen får karln en positiv rubrik. Äntligen förmedlar tidningen en sida av denna man som vi/ jag ofta ser honom i partiet. En driftig, duktig och ide´rik människa.
Under snart ett år har det pissats på honom i tidningar och ifrån bås och kommunala stior. Hans familj och barn har nästan bara läst negativt om honom. Idel ris och kvastar har piskat honom gul och blå och rop att "Rätta dej in i ledet."
En som inte alls skadat någon får stå till svars för vad andra raserar, de får kasta spadar och hinkar ifrån sandlådan.
Hur visar vuxna sitt ansvar till de yngre när de hänger ut och förtalar, när vuxenmobbing är i deras ögon helt okey. Vilka fantastiska signaler ger media och den kommunala makten till våra yngre?
Vuxna är förtryckare och egoster, inlindade i sin rädsla och vaktar varje kvadratmikrometer av sitt revir i sin fantasibubbla. Allt handlar om deras rädsla de har inte ord och de är inte verbala att ta sej ur sitt egna krig. Deras krig förgör dem själva och samhället blir genomsyrat av lögner.
Ta bara och besök ett kommunalfullmäktige möte någon gång. Där visas deras aggrisivitet upp, som enbart bygger på sin egen rädsla. De gör personliga påhopp, försöker peta så långt in i såret som möjligt för att det ska göra så ont som möjligt. Medelåldern i denna maktens församling är kanska 52 år, då ljuger jag inte så mycket,. Där pågår en strid likt ett sandlådekrig utan gränser och man slåss om några röda hinkar och en blå. De som är flest i ett av de röda gängen har bestämmt sej att dera ord är lag. En liten diktatur byggs upp. De ska ha alla hinkar, även den blå, inte innan kan de nöja sej. Får de inte alla då skriker de och häver ur sej okvädesord. De sitter sedan ensamma i sin låda, de tror de vunnit, men har skapat en odemokratisk lek där inte alla får vara med och spela eller leka.
Samtal i en vuxenvärld, den handlar om personliga påhopp, slag under bältet och ren skär "mobbing". En kränkning som får demokratin att svaja ordentligt.

Det finns ingen Robin Hood anda  bland Borlänge Kommuns ledande politiker. Här tar man inte från de rika och ger till de fattiga. Här byggs bara för det rika och för kreditvärdiga. Här tas det ifrån oss fattiga och så ger vi de rika vad de vill ha. "Vi "smörjer näringslivet med eteriska oljor bränner upp en hård infrastruktur, de fattiga står som vanligt i skuggan av kapitalet. Här pågår ett maktspel som jag inte ser som särskilt demokratiskt.

Allt medan de kommunala skolorna och bostäderna förfaller. Bostadsområden börjar likna slumkvarter. Då tror sej Borlänges arbetarparti att folket önskar sej en 17 rondeller, och 40 miljoner ton betong och ett stort jävla IKEA liggande på en rågåker mellan falurödfärgs målade bondgårdar.

"Det rapas upp i riksdagshus
och kommunala stior,
säj finns det nåt för mej, sa han
i deras profetsior"

Ur en text av John Holm

Citat från John Holm