Utställning på Galleri Rolf...
Kategori: högtid
Nu är det klart att några av mina foton ställs ut på Galleri Rolf på Sveatorget i Borlänge from 28/10 på eftermiddagen, till 28 november.
Vernissagen är 28 oktober kl.15--18 och alla är välkomna.
"Mina Bilder..."
Kategori: högtid
Nu har jag börjat att komma till skott, nu har jag startat med att förverkliga tanken. Nu är jag igång med att prova att göra en mindre fotoutställning. Ligger precis i skedet där jag sakta startar upp.
Jag väljer bilder jag tycker om, och kanske det som kan reta upp en "proffsfotograf" . För mig är foto ingen tävling, utan det är en bild som förhoppningsvis fler gillar än jag.
Jag vet att en del är lite petiga med "små fåglar" i bilden som stör, som bör redigeras. En bild är ju det jag ser just för stunden och kommer en fågel farandes så är det sant, jag tänker inte redigera bort fåglar eller elledningar. Mina bilder slavar inte under gyllene trianglar eller vad man kallar det. Jag sitter inte och väntar på blå timmen. jag tar kort när jag vill fota.
Nu har jag startat att göra utskrifter på högglansigt fotopapper, i A4 och A3, det är lite kostsamt med bläckpatroner, och ramar som ska till. Sedan tänker jag be vänner prissätta dom åt mig, för att värdera det som jag själv har gjort är omöjligt för mig.
Jag har ett arbetsnamn på min utställning "Visst är jag knäpp...". Idag vet jag inte var jag ska vara, men ska höra mig för hos ABF och lite andra ställen. Skulle vilja ha en utställning på Vänsterhörnet, men där finns inga väggar. Bara fönster och lokal, det är lite synd.
Vilken är min favoritbild genom tiderna då? Jo det är nog "Guldkvinnan" som jag stötte på i Edinburgh 2012 på festivalen. Hon stod blickstilla som en staty, och rörde lite på sig så jag upptäckte henne. Det är jag glad för.
Jag blir glad när jag ser bilden och den utstrålar en enorm kraft och lycka.
Den känns som en seriefigur i en helt annan tid. I handen håller hon en syrgasmask och en slang. Den bilden blir med. Det är nog den, av få bilder jag tar med som visar ett ansikte. Jag är inte glad att lägga in bilder på personer, för det blir alldeles för privat. Det är få gånger som jag reagerar positivt på porträttbilder som ställs ut offentligt. Klart om det är rockfoton som riktar sig till en speciell publik är det något annat.
Sedan finns lite naturbilder, kanske lite sorgsna. Ja vi får se.
Det blir någon bild med från Skottlands natur också, men svårt att få Skottland som ett vinnande koncept i Sverige, det är lite för exotiskt och främmande på en vägg i ett Ikea vardagsrum, eller?
Skottland bjöd på dramatik, här i Glencoe tvärnitade jag och slängde mig ur bilen när ovädret drog in. Min kompis vandrade fram på vägen och var lika hänförd. Märk att den "fula skylten" får "störa" i bilden, för den är verklig.
Jag har många fågelbilder, men är ingen fågelälskare, vet knappt heller vad dom heter, mer än fågel. Fast roliga fågelbilder gillar jag, sådana som blir lite galna. I Edinburg utanför en kyrka så klev måsen ut från muren, snett ovanför mig. Han såg elak och girig ut, fast jag tyckte det blev en rolig bild.
Ja det tar tid att hitta bilder, och jag har bestämt mig att inte tveka då magkänslan säjer "ta mig", för ibland faller jag in i tanken vad andra ska tycka och det är förödande. Jag väljer vad jag gillar och sedan får betraktaren avgöra. Först då kan jag ta ställning till om mitt val gick hem eller inte. Allt visar sig till slut.
Ett annat magiskt ställe som jag upplevde i Skottland var på Hebriderna och Callanish, en stensättning typ Stonehenge fast mycket äldre. Där var det Druidvarning och man kände det rörde sig bakom stenarna och jag kände mig iakttagen.
Hur passar en sådan bild, på en vägg i Sverige, inte vet jag. Ja vi får väl se om jag får tag på något ställe att vara på. Hur som helst är det dyrt att få ihop foton och ramar. Det kostar lite med alla attiraljer och färgpatroner. Så lycklig blir jag om jag i alla fall får igen för mina utlägg.
Detta med cider och snittar, jordnötter och snacks blir en senare fråga. Nu är det gallring i mina mappar som gäller.
Festivaler och husvagn...
Kategori: högtid
Jag väntade och väntade att Neil Young skulle dyka upp på Peace & Love festivalen i Borlänge. Åren gick och artister kom och gick. Ingen Mr. Young dök upp. Beyonce dök upp och året efter var det ett faktum att festivalen hade "kursat".
Förra året så skulle Neil spelat i Göteborg, jag var sugen att beställa biljetter men fick ett annat projekt att ta hand om, och tur va väl det, för det blev inställt. Nu försöker jag igen, nu har jag beställt biljetter, ett festivalpass till Stockholm Music &Arts på Kungsholmen och den 3 augusti spelar Neil Young & Crazy Horse. Nu månne väl detta gå i lås eller?
Jag tror att det är absolut sista chansen för mig att få se Young tillsammans med Crazy Horse och den är den slutliga önskningen på mina musikupplevelser genom åren.
Jag har sett Nirvana på Roskildefestivalen, för så länge sedan. Det var en liten spelning innan dom var världskända, men jag har sett dom. Jag har sett Queen, Faith no Moore, John Fogherty, Dire Straits, Deep Purple och Rolling Stones. Mycket annat har också skådats men nämnda har stått på min önskelista. Om det är något mer som jag skulle vilja se så är det kanske en slutkläm med Bruce Springsteen, honom har jag lyckats missa eller kanske inte lusten har varit så pockande. Men först nu Neil Young och det är jag överlycklig över och håll tummarna att det blir en spelning nu.
Den nystartade Peace& Love festivalen får klara sig utan mig denna sommar. Festivalen på Skeppsholmen lockar mer.
Så sommaren bjuder först på en Skottlandsresa, senare en Stockholmsfestival med Doug Seeger och Neil Young. Det blir bra de. Och emellan blir det husvagn och sköna sommarkvällar. :)
Våren bjuder också på min ö, egentligen en halvö, men varför inte slå till och kalla den kort och gott ön. Här virrar kåta råbockar och gravida honor omkring, och på natten skäller de som i en skräckfilm. Jag ligger där i min ensamhet med ögonen uppspärrade, stel av fasa. Nej då, jag ligger och njuter av alla skogsljud och tanken att en förrymd fånge flackar omkring i skogen och vill ha Gevalia.
I natt har det varit kallt, nu är det kyligt, och snart blir det lite mildare. Solen skiner och dagen blir nog fin. Grannen i vagnen har vaknat, och borta i "kurvan" dammsuger någon. Ett samhälle i miniatyr, med rykten, spekulationer, rundgång av berättelser där en Fiat blir en Rolls Rolls i slutet. Här råder ett kollektiv, och vill man inte vara med i sammelsuriumet då tar man en plats i ett hörn, och får ryktet som enstöringen i byn :)
Jag trivs här, jag har det bra nuförtiden. Livet oavsett var jag är känns bra. Jag har jordat mig och vet hur jag för mig själv framåt. Små, små steg, en dag i taget, jag säger nej, ja säger ja. Jag säger och åtar mig det jag vill, för min egen skull och av glädje.
Jag får se mycket nytt, nya intryck och bilder genom min kamera, jag ser glädje och falskhet på två olika sätt, jag motar dumhet. Må ni säga att jag är en säregen person, fast jag bjuder på det. Jag vet att jag älskar mig själv för den jag är, jag vet att jag klarar mycket, men klarar inte press och falskhet. Jag väljer.
Jag fortsätter att bygga, jag möter och upptäcker fantastiska saker varje dag. När offret for till himlen och självömkandet gav vika (nu lät jag som en frikyrkopastor) då tog jag min chans. Skulden och skammen ligger nergrävd i en rutten grop, långt borta.
Folk är som dom är, och varför de är som de är finns det också en förklaring till. Ja, det mesta har en förklaring. Och allt behöver inte jag reda i.
Igår slog jag ut en hel perkulatorkanna med vatten och kaffe på husvagnsgolvet. Jag stod i en sumpmark, och förtvivlan rådde i mitt sinne, idag är det upptorkat och allt är som vanligt. En sekund, en kris, och vips så var det inte så farligt. Varför, jo jag torkade upp det, borstade av mig förtvivlandet och allt blev vanligt igen och händelsen blev fem minuter i mitt liv.
Mamma är död, pappa är död, min lillasyster dog 1962, men vet ni? Jag lever.
...en stig som inte är snitslad...
Kategori: högtid
Jobbet som jag trodde på, som jag så gärna ville ha, fick jag inte, trots att så många höll tummarna. Jag kom inte ens till en intervju. Jag har gått in i ett vemod, som har blivit som sorg.
Jag har trampat ett stepp bakåt, och har startat med en rannsakan, och i den blir det att jag ältar och kan inte se vad som gör att jag aldrig når fram. Jag har inget svar, men förstår att det finns en anledning att jag alltid snubblar innan målsnöret.
Har pratat med vänner och släkt om detta, att aldrig får jag glida på någon räkmacka, utan jag får kämpa mig blodig för varje sak. När jag sökte min utbildning, då kom jag inte in på första söket, utan fick ta mina stämpeldagar och prova vara taktisk, så jag sökte praktik inom kommunen på ett ungdomenshus, för att hamna i rätt fack. Sedan vid andra skolsöket kom jag in. Nu har det gått över ett år sedan skolan slutade. Jag har sökt otaliga jobb, och jag är inte attraktiv, trots utbildning, trots att jag har en livshistoria som väl faller in, trots jag har fått goda vitsord från praktikställen, och vikariat, trots, trots...
Jag vill inte glida på en räkmacka, det vill jag inte, jag vill få ett arbete för att jag är faktiskt duktig med det jag sysslar med. Och att inte få bli en del av det och bevisa det gör mig frustrerad och självkänslan är nere i fotknölarna nu.
Som sagt jag diskuterade detta med vänner och släkt och flera av dom har sagt att "man vill inte ha starka kvinnor". Då tänker jag att bara för att jag är en "stark" kvinna så betyder det inte att jag själv utser mig till någon ledare. Ska man jobba med barn/ ungdom då måste man vara stark, ha medkänsla och kunna sätta sig in i olika känslor och livsöden. Jag tror att arbetsgivare är rädda för kvinnor som uttrycker säkerhet, fast det är det som behövs inom behandlingsgebitet. Eller har jag fel?
Ganska förvirrad, en dos jätteledsen, sitter jag och slickar mina sår och tror att jag är värdelös, fast jag vet att jag inte är det, kryper tillbaka, tappar tron, och blir ett barn på nytt. Fan säjer jag, till mej själv. Res dig upp, säj " Fuck you" och gå vidare. Jag svarar "Ja jag ska..."
Det som jag byggt upp under 8 år, tillit, tro, hopp, självkänsla och kunskaper. Den medkänsla och yrkeskänsla, och kärleken till barn och ungdomar som inte har det lätt. Det måste få stanna, jag måste få stanna. Jag måste få tillbaka tron nu. Det är ingen tröst att tala om att "det var inte meningen att just du skulle ha det jobbet just nu", utan bara provocerande...
Nu går jag ut i solen, letar energi och reflekterar ihjäl mig. Sova får jag göra när jag blir gammal...
Är feminismen ett...
Kategori: högtid
Feminism, jag skriver ordet, jag smakar på det och jag undrar egentligen finns det en färdig mall om vad feminism innebär?
Vem har utformat och bestämt den i så fall, uti denna demokrati? Eller är det meningen då att den är ett politiskt parti, en ideologi? Finns det feminisiska sekter?
Är det någon som med pekpinne ska berätta hur jag ska vara feminist, hur jag ska svara upp och inte acceptera. Vill man ha mig i den skolan, vill man dana mig efter ett koncept, som är planlagt?
Inleder med några frågeställningar till mig själv. Jag frågar mig: Vad är feminism? Jag undrar om frågan är ställd till alla eller om den ställs individuellt och svaret ska vara ett, det som anses rätt vara det rätta för dagens feminister.
Får feminism betyda olika för olika personer? Eller är det lag på att den ska vara som någon säger?
Nu tar jag lite om vad feminism är för mig, jag som hunnit gå över 50 års strecket, var född när rödstrumporna började sin protest på 60 talet. Jag var inte vuxen då, jag minns det. Det som hände på 60 och 70 talet ledde till stora förändringar för många kvinnor, jag tänker inte gå igenom det. Men det hände inte tillräckligt. Kvinnan var fortfarande en "klass" för sig. Lönerna var lägre, det fanns som nu typiska kvinnojobb.
Den unga generationen kanske inte tycker att jag är tillräckligt feminist, och vill tala om det för mig. De säger att jag gör fel, att jag inte ska acceptera. Ingen känner mig mer än mig själv. I min kvinnokamp, strävar jag efter att nå ett rättvist samhälle för kvinnor genom att på ett sätt förhandla mig fram. Jag står inte utanför mitt jobb och sjunger protestvisor. Jag blir istället aktiv, och kämpar. Jobbar jag på en typiskt mansdominerad arbetsplats, då har jag uppslutning. Är jag på en kvinnlig arbetsplats då är det glest mellan leden, solidariteten har inte ens vaknat, men det gnälls. Så då tänker jag vad gör man åt detta, när männen säger: "Dom får skylla sig själv när dom inte tar kampen". Då säger jag, dom har ju delvis rätt, men är lite korkade. Dom hade som kvinnans man haft en fördel i att flickvännen hade haft en bättre lön. Familjens ekonomi hade varit bättre. Hade alla män ställt upp för kvinnorna, så tror jag lönefrågan hade varit löst för längesedan. Men samtidigt så måste ju kvinnorna börja tala ut och sluta vara rädda. Fast å andra sidan så kommer denna rädsla eller tystnad hur man är danad och uppfostrad.
Om vi nu startar nytt, då måste samhällsnormerna styras om i en annan riktning, och alla föds till att bli jämlik, (jag vill fortfarande vara kvinna och ett kön, för det är jag stolt över). Redan på BB ska barnen vara jämlika, hemma, på skolor i samhället. Man har en skolplan, då bör man kanske ha en jämnliksplan. Vi är väl så pass smarta att vi kan ställa om, ha en kvinna och man framför oss, och se dom som jämnbördiga. För mig är det så, det spelar ingen roll vem jag ger en uppgift till, båda kan lösa den med kunskap. Som att laga en växellåda eller att göra en sufflé. Ingen är sämre eller duktigare än den andra. Båda är goda nog. De bägge har samma lön, för de har samma arbetsuppgift och lägger lika mycket tid och energi på uppgiften. Förskola och skola ska behandla alla jämnlikt. Skolan ska ha resurser för de stöd som elever måste ha för att klara sin skolgång. Däremot ska vi aldrig strypa kreativiteten, om läraren ger en uppgift på en bildlektion att rita en bil, då ska flickan få rita ett hjärta med 4 hjul om hon vill. Fast är en bil manlig eller kvinnlig? Nej inte om vi tänker på körkort, men kanske om vi går in i en bilverkstad.
Jag tänker på smarta val inom arbetsmarknaden. Jag tänker, om familjer som har två barn, ett av varje, mamman jobbar som sjuksköterska och pappan på en industri. Vem är mest trolig att gå i mammans fotspår? Jo flickan. Beror det bara på att hon är flicka? Nej det tror jag inte, det finns säkerligen ingen pushning från föräldrarna att leda henne in på ett industrijobb som är "skitigt" men ganska bra lönat. Föräldrar leder omedvetet in sina barn i samma kategori som dom själv jobbar inom. Redan i unga år borde man ge sitt barn information om hur arbetsmarknaden ser ut, vilka val som kan ge trygghet. Visst sjutton behöver vi folk inom vården, men är det bara kvinnor? Nej vi behöver 50-50, och sedan vet vi varför det är så, jo det är lönerna. Då är vi där igen. Inom låglöneyrkena jobbar vi kvinnor.
Om tjejer fick med sig sedan barnsben att bryta normerna, att inte jobba inom sjukvården som mamma och mormor, utan välja en annan väg i sin karriär då kan saker och ting ske. Ingen personal ! Hur gör man då? Eventuellt måste man höja lönerna, och när lönerna höjs blir arbetsplatser mer attraktiva både för kvinnor och män. Jag tror att genom att ändra attityder, tankesätt i alla led så skulle det inte ta så många år innan förändringen kom.
Ska jag som feminist, gå utan bh på ett allmänt bad. Nej det ska jag inte. Det handlar inte om feminism, det handlar om att man vill vara anarkistisk och bryta mot regler som någon annan satt upp. Jag har ingen rätt att gå mot röd gubbe, eller köra full, för att jag vill. En "frigörelse" ska inte missbrukas. Då säger någon, men vi är ju födda nakna. Då säger jag, då får man väl uppsöka ett nakenbad då. Barn vet idag hur nakna människor ser ut, barn vet också och bör få kunskap om att när vi går till simhallen har vi badkläder på. Det handlar för mig om att ett barn måste lära rätt eller fel, oavsett vad det är. Det är viktigt, viktigare än något. Alla barn behöver gränser, då det finns lagar som styr i bakgrunden.
Minns i Grekland på en strand, där låg gammal och ung med bara bröst. Min son som var liten han kände sig obekväm och ville gå därifrån. 100 kvinnor, med bröst och en pojk på 5 år. Vem visade hänsyn, det gjorde han som ville gå. Feminism måste vara något annat än nakna bröst, annars tycker jag att stigen leder åt helvete.
Fokusera på de grundläggande och viktiga i första hand. Utbildning, arbete, löner, jämlikhet i samhället och dess organisationer.
Det räcker inte att bara säja nej mot mäns våld mot kvinnor. Vi kan säja nej, hur många gånger som helst utan att det händer något. Där måste också förskola och skola bli bättre på att ha kontroll vad som händer och sker. Där måste man stoppa hot och våld. Vilket jag tror att en del kan elimineras med att det ingår i läroplanen att jämlikhet, och konfliktlösningar ligger i utbildningen. Skolan måste ha resurser när våldtendenser dyker upp i unga år bland flickor och pojkar, då det även kan ligga diagnoser bakom våldet.
Om våldet följer med upp i åldrar, då ska det finnas insatser för ungdomar/ män oavsett. Det är alltid något olöst bakom aggressioner. Det handlar om att omforma skolan till en arbetsplats som är en skola med reformer som går att arbeta med, kolsyster, kuratorer, personal som kan ta hand om problem, medan lärarna lär ut och utbildar.
Jag ger mig nu med att säga att feminismens viktigaste fråga är att löneklyftorna ska bort, att vi alla ska vara jämnställda, ingen ska diskrimineras.
Nästa inlägg blir kanske om att fler unga ska börja fundera på om dom åldersdiskriminerar? Jag har tydligt mött det på arbetsplatser och på möten. Mitt synsätt mot äldre var inte alls lika illa när jag var ung. Jag respekterade alla som ett en länk i samhället. Jag kan tänka mig att ni har svårt att identifiera oss och blandar ofta ihop oss med mamma/pappa, mormor/morfar. Men se det är vi inte...
DNA...
Kategori: högtid
Jag har köpt mej en akustisk gitarr...nej det har jag inte. Jag har köpt mej ett DNA test. Jag som släktforskare har satsat på en modern uppgradering av mitt ursprung.
Jag är inte så säker att alla inte skulle våga göra det, eftersom ett DNA aldrig ljuger, utan det talar precis om varifrån du härstammar. Finns ju inte så många världsdelar...och två kan man räkna bort. Vilka två får ni gissa.
Jag tänker inte avslöja mitt prov, men kan väl säga att allt är inte svart och vitt, utan det är svart på vitt.
Just nu exploderar DNA forskningen och om några år så vet alla som vill sitt ursprung. Och de som inte vill, vill väl inte veta.
Världen börjar krympa.
mot julen...
Kategori: högtid
I år känns det här med jul extra jobbig, och riktigt tråkig. Jag känner att jag saknar en massa människor i mitt liv, några som inte finns och några som finns. Det finns inte så många kvar i mitt led bakåt, bara en Alzheimersjuk far. En far som jag haft mitt livs jävligaste jular med, så han räknas inte. Jag saknar min mamma som dog 1969, och hon dog den 16 december precis i juletiden och jag var 9 år. Det finns inte en dag som jag inte tänkt på henne sedan dess. Jag saknar hennes syster, min moster som dog i februari. Henne hade jag velat haft ett möte med innan hon dog.
Har ofta tänkt på att det skulle vara fantastiskt att i alla fall fått en halvtimme med min mamma och diskutera de här 44 åren som gått utan henne, vad hon tänkt och hur hon sett på saker och ting. Så kommer det inte att bli.
Jag saknar också en massa fysiska personer som just nu inte är närvarande. Tanken finns alltid hos dem och saknaden av dom är oändlig. För mig är julen ingen religiös helg, ingen julklappshelg utan en tid för lugn och ro och funderingar. Jag stannar upp och faktiskt befinner jag mig helt utanför det stressande etablissemanget, när jag kommer till en affär så går jag i en helt annan bubbla och är inte julinriktad.
Jag har i alla fall några, och det ska jag vara nöjd med, det finns dom som inte har någon och det är utav en eller en annan anledning. Livet och dess omständigheter är bland det svåraste att reda ut. Alla håller på sin sanning och sina normer, sina problem. Julen stänger dörrar och öppnar möjligheter, om så för en kort sekund, julen är konstig.
I detta med julen, så tar jag en dag i taget. Den är snart över och året tar slut, sedan får jag sikta mot våren. Våren är alltid mitt riktmärke, höst och vinter är tungt, jag tappar orken för det sociala. Känns som jag går in i en annan värld, ut och handlar, in i min värld igen, ut på möte, och in igen.
Idag ska jag gå ut i den andra världen igen, handla mat och hitta någon liten julklapp, ett julkort, sedan hem igen.
Jag trivs hemma, världen ute är kall och grå, varje dag läser jag om ett nytt mord någonstans, jag läser om upplopp. Farhågor knackar på dörren, människor blundar och fortsätter att handla prylar och ser inte vad som händer i kommun, i Sverige, i världen. Det mesta verkar vara en krackelerad yta som hela tiden förbättras med en lack som inte håller måttet.
Vi ska samla in pengar till fattiga, vi ska skänka till fattiga. De som har ansvar, staten, ska ordna så de fattiga får tak över huvud, en dräglig jul, hjälp i sitt missbruk. Inga jävla stödgalor och insamlingar. Det är vår välfärd som ska ordna upp så folk har ett drägligt liv. Jag vill inte se nåt USA i Sverige, soppköks stat. Vi segregerar alla grupper, vi segregerar ihjäl oss. I kloaksystemen lever de som inte får vara med.
I juletider tänder vi ett ljus och minns våra nära och kära, ser på Karl Bertil Jonsson och blundar för budskapet, ta från de rika och ge till de fattiga. Det handlar inte om Kinesiska servettringar i päronträ, det handlar om humanism.
Blockera...
Kategori: högtid
Nu har jag ont, så jävla ont. Den där Artrosen i nacken, dom nedslitna kotorna och nerver, ligament som siter fast någonstans mellan kotor eller var dom nu är, tar kål på sinnet.
Armar domnar av, blixtrande smärta ända ner i handleder, huvudvärk och nästan ingen sömn.
Detta kan knäcka.
Jag måste fokusera på annat, sjunger små ramsor inne i huvudet, funderar på att uppfinna en formkudde som sträcker ut nacken, tänker på hur det var innan smärtan.
Manipulerar med alovera creme som bränner och sticker för att få tanken att gå över till att tänka på att det svider.
Detta skit påverkar kroppen och sinnet och jag känner mej inte glad.
Äntligen har jag få spy ur mej en del av smärtan, sätta den på pränt. Jag förstår att den är verklig och det är inget hjärnspöke...
Vem är du...
Kategori: högtid
till oro, glädje, orättvisor och dumhet.
Jag ska kämpa för att hålla mig på en vuxen nivå.
Jag har svårt för att veta när jag ska ryta till. Nu vet jag att jag måste säga stopp, för att få ro i min skäl.
Nu sitter jag på bryggan och försöker ta in solen och allt det ljuvliga denna sensommardag, tar ett djupt djupt andetag. Nu ska jag balanseras.
Jag talar om för mig själv att jag faktiskt är utbildad att gå i möte med olika slags psykiska sjukdomar, men när det drabbar mig nära genom ett svek då står jag som handfallen.
Att möta en manupelativ mytoman är inget som ens jag kan förstå då jag drabbas väldigt nära.
Denna kvinna har stulit mig på tilliten till andra, hon har blåst mig och många andra på pengar och gästfrihet. Hennes närvaro visar sig alltid efter ett tag sätta djupa spår i själen. Hon är som en vass enrisbuske. Det enda som skiljer dom åt är att hon luktar illa.
En amatörfotograf dom nästlar sig in i människors liv och utnyttjar deras godhet, bygger upp ett förtroende för att senare såra. En kvinna som utnyttjar människor för egen vinning utan nåhon helst empati. Hur många människor har du blåst, lurat och lämnat svikna?
Dina lögner, hur orkar du ljuga så du inte ens kan ta dig ur det?
Nu har du själv nästlat dig in i ditt eget nät och snart känndr de flesta till dig och du står alldeles ensam kvar.
Jag läser din reseskildring och ser att den kronologiska ordningen är uppochnervänd, fina lögner blir inte till vad du tänkt. Att åka på en resa utomlands, ljuga om att du är fotograf, för snål då fu lurar anfra ät illa. Jag ska sprida informationen så ingen ska bli lurad på pengar.
Vem är du? Ingen jag litar på. Du har nästlat dig in hos mina vänner med ditt manupelativa sätt och utnytjar godheten, du sprider lögner om dom. Du borde söka hjälp, innan du får världen mot dig. Det kommer att sluta med tvångsvård om fu fortsätter blåsa folk på pengar. Det finns alltid ettt slut.
Jag kommer att skriva ett långt brev till min släkting, jag gör det oavsett. Jag gör det inte för min egen skull, utan för hans egen. Där jag också ska berätta om dina broloppsplaner dom du sprider, ytots att du har en sambo.
Det är farligt att göra som jag gör, men det du sysslar med gör mig förbannad.
Jag har såpass mycket på fötterna nu så det finns ingen tvekan alls.
Nu tar jag fram den vackra bilden igen för att hitta balansen. Det goda och vackra segrar alltid. Despoter och lögnare blir aldrig långvariga. De får stiga åt sidan för det humanitära och det dom är rätt.
Höstfundering...
Kategori: högtid
Just denna kväll, denna höst känns det mysigt att höra spöregnet tillta. Hur mycket kan det tillta innan det slutar att just öka i styrka.
Boken "En man som heter Ove" ligger startklar och jag tycker att den nu börjar ta form. Något för snurrig ingress anpassade sig till det som jag gillar.
Jag blundar en stund och lyssnar, jag fantiserar om regn. Att ibland så gillar jag det och lika ofta ogillas det. Glad över att taket är placerat ovanför mig så känner jag mig lugn.
Lördag kväll, tv programmen växer inte på träden...nej dom växer inte alls. Undrar hur många gånger jag ska betala licens för en ständigt återkommande repris?
Var tog alla Svenska tv productioner vägen, drama och högklassiga serier? Dom försvann likt regnvatten ner i en dagvattenbrunn.
Är det reality, matprogram och förnedring som blandas med Amerikansk smörja som kryddas med en skrattmaskin. Lika sorgligt som en clown, som snart är arbetslös då inte heller han kan roa. Cirkusens spotlights släcks.
Kvällen är mörk, träden har börjat visa att löven tappar klorofyll, marken luktar jordmån. Det mesta är skördat och Sverige ska vila och gå i träda.
Jag ligger här med trötta ögon, boken Ove väntar på mig, regnet fortsätter slå mot mitt altantak och Wilhelm Moberg skrev Godnatt Jord (tror jag).
Skänker Christian Gidlund i Kvarnsveden en stor tanke. Har inte klarat att läsa något av vad han skrivit. En dag kommer jag att göra det och senare då vi ses, då tänker jag ge honom min recension. Livet är märkligt...
Höst i luften...
Kategori: högtid
Jag känner doften av en begynnande höst, doften från skogen når min näsa. Hösten är inte min årstid, men känner att idag har jag inte lika svårt för den som förr. Hösten är vemod för mig, lite som en Finsk långfilm.
Vemod och ett tungsinne som jag måste balansera upp med att försöka att njuta av alla höstens färgsprakande kaskader.
Höstvisa
Vägen hem var mycket lång och ingen har jag mött
nu blir kvällarna kyliga och sena.
Kom trösta mig en smula, för nu är jag ganska trött
och med enns så förfärligt allena.
Jag märkte aldrig förut att mörkret var så stort,
går och tänker på allt det där man borde.
Det finns så mycket saker som jag skulle saagt och gjort,
och det var så väldigt lite jag gjorde.
Skynda dig älskade, skynda att älska
dagarna mörknar minut för minut.
Tänd några ljus det är nära till natten,
och snart är den blommande sommaren slut...osv
Det är en fin visa, som innehåller underbara rader, skriven av Tove Jansson och Erna Taoro. Det finska vemodet kittlar genom hela texten och berör, tröstar och försöker glädja medan höststormarna viner runt knutar och rör upp stora hav. Ett allvar i visan som ger mig lätta rysningar.
Mycket tid har jag tillbringat i min nya husvagn i sommar, att skaffa nytt innebär också en hel del jobb. Inte bara att smäcka upp, utan nytt golv ska spikas till det nya tältet. Väder och ledighet ska stämma. Endast vagnen är på plats och förhoppningsvis så kan vi sätta upp det nya tältet nästa vecka.
Ibland blir jag less, på att det aldrig vill bli klart, och vissa perioder njuter jag av att få vara förväntansfull. Tokig blir jag när det krockar i planeringen och nöjd när jag får pricka av något på listan.
En sak är säker och det är att det kommer att bli väldigt bra, helt perfekt. Vårt lilla hörn på campingen har plötsligt blivit stort och det lugn som vi har på "Lugna Gatan", får mig att se fram emot nästa sommar.
Här har det avverkats små och medelstora träd, grävits ut med maskin, allt detta för att få in den långa vagnen som mäter över 8 meter med drag. Jag är nöjd. En plats som inte behöver varken målning eller underhåll, jag bara dra ner en dragkedja när jag åker hem, och dra upp den när jag kommer tillbaka.
I vagnen så kan jag känna att allt blir enklare, med matlagning, varmvatten, vettig toalett. Urhäftigt.
Kvällarna är mörka härute i skogen, och sjöfåglarna gör sig redo för avfärd. En ny årstid och en ny fas är i antågande, det är bara att följa med, hålla i hatten när stormarna viner.
Jag är nöjd...
Palatset har anlänt...
Kategori: högtid
Tänk att få en barndomsdröm uppfylld. Ja jag är en husvagnsmänniska, som faktiskt njuter av att trängas och bo primitivt. I 10 år har vi haft en husvagn som föddes 1976, inga bekvämligheter alls. Vi har krypit över varandra ï en smal och hård "säng", Vi har lärt oss samsas om plats, och varit ganska duktiga på att hålla ordning.
Dom sista åren med den gamla husvagnen har snudd på varit riktigt jobbig, med ont i ryggen, drygt med förtält och de tunga bänkar som vi fått lyfta dit varje vår och bort varje höst. Varje höst har det varit urtråkigt att riva tältet och frakta hem delar av bohaget. Nu ska det bli slut på det.
"Villa Excelsior" är i vår ägo, en lång och rymlig skönhet, som ska ställas på plats. Till detta bygger vi ett altangolv och ställer upp ett standby tält. Ett tält som kan stå uppe hela året. Det är bara att dra ner dragkedjan och åka hem.
Nu kan vi åka ut och vistas några nätter på vintern, och kanske fira nyåret i stillhet ute i skogen, kanske grilla och ha det mysigt.
Tänk att det blev så här att jag kunde köpa den här vagnen, för mig är detta stort och jag längtar tills allt är i ordning och vi kan sova vår första natt i den.
Vår husvagnsmaskot "Fredda" som har varit med i många år...
Köksdelen...
Skinnsoffan...
Toan som känns lyxig jämfört med Potta Portin...
Dom helt underbara långbäddarna som är som en dröm jämfört med det vi hade...
Nu ska det bli roligt att få sätta sin egen prägel på inredning i förtältet och allt som hör husvagnslivet till.
Allt känns bara skoj :)
Husvagnstankar...
Kategori: högtid
Efter tio goda år med en veteranvagn (1976 Tabbert), känns det som om vi vill sikta högre och på lite mer komfort. Det här med att stå stilla på en plats med vagn passar oss utmärkt. Men känner att våra ryggar behöver också lite mer komfort och skönare sängar.
På fredag åker vi och kollar en Hobby Excelsior 610 -07, och vi hoppas att den ser fin ut. Den kanske måhända kan bli vår.
(Lånad bild från nätet)
I den nya finns sköna sängar, en härlig sittgrupp i skinn, mycket mycket mer plats än i vår nuvarande, den nya är bredare och någon meter längre. Har sett den modellen i verkligheten och jag fastnade för planlösning och utseende.
(Lånad bild från nätet)
Foto från sittgruppen in mot sängarna.
(Lånad från nätet)
Sittgruppen.
Med denna vagn kan vi möta hösten, och kunna åka ut och sova på vintern, vara här tidigt på våren, övernatta då snöstormen viner runtom husvagnsknuten, åka ut och pimpla på vintern. Den står uppställd på campingen så den finns alltid till hands om vi vill ha lite omväxling o leva lite enklare. Och det finns golvärme :)
Till detta ska vi investera ett "Standby tält" alltså ett tält som vi slipper riva på hösten och inte sätta upp på våren. Alltså allt står kvar, vi drar bara ner dragkedjan när vi åker hem på hösten och slipper bubba och bära bort bänkar och möbler. Sedan är det mycket större än det här vanliga förtältet som är 30 år och luktar unket. Underbart....är det. Ju mindre jobb, desto bättre.
(Bild lånad från nätet)
(Bild lånad från nätet)
Insidan på tältet.
Det här kommer att bli finemang, det känns och blir som en sommarstuga som vi slipper måla om, byta tak på och en massa andra krav. Lite jobb och mycket lateri. Ja husvagnsliv passar mej bra.
Håll tummarna nu att vagnen vi ska kika på är fin som tusan. :)
En spontandikt...
Kategori: högtid
Storfiskar´n skrävlar,
och staden driver korruption,
en amatörfotograf blåser privatpersoner
och vänner på stålar,
samtidigt smygfilmas en bedragare med
att bygga hus och rullstolen står bredvid.
Att blåsa, att vinna, att luras, att såra ingår
tydligen i dagens spel.
Att köpa sig en röst är inte konstigare
än att be om kethup på korven.
Landstinget har fest i Gävle, pompa och ståt,
arbetaren får en papperskalender från facket.
Stafettläkarna har sprungit vilse,
och tappat pinnen.
Nästa tåg till Norge och skala banan.
Nisse med kepsen har köpt Blåkorn,
han gödslar bort tillvaron,
hans land ser anorlunda ut. Han gråter.
De politiska partierna raggar med löften om
en bättre tillvaro,
utan att veta hur.
Livet i Finnskogarna har blivit basic.
Droger legaliseras för att alla ska orka
med sin tillvaro.
Lyckopiller i daglig dos.
Ett glas vitt för att varva ner,
spriträttigheter i korvkiosken.
Polisen retirerar, bilar brinner,
projekten haglar.
Sociala expriment och Fas 3.
Lyckan går lättast att finna i en
gammal tom skokartong,
som du får fylla med livets nödtorft.
Låt oss börja om.
Mia Jäverling
Bygger snart nytt...
Kategori: högtid
Jag trappar ner mitt bloggande, jag har inte tappat lusten och jag känner mig kvävd. Flera gånger under åren har nogsamt talat om att inläggen är mina egna tankar.
En del av inläggen utgår från mig och mina känslor, andra inlägg är fantasier och noveller med en röd tråd. Jag har skrivit om otaliga ämnen, ilska och frustration, arbete, humor, musik och om ärlighet. Det har blivit flera politiska inlägg. En del gillar det jag skriver, andra inte. Själv läser jag bara bloggar jag gillar. Jag har haft ett otroligt nöje med att utvecklas som människa och skribent.
Jag kommer inte att släcka ner bloggen utan någon gång då och då skicka ut en tanke, några bilder och kanske någon dikt.
Jag kommer att öppna en blogg som läsare kan nå med password. Detta löser vi på ett bra sätt med att du mailar mej och talar om att du vill fortsätta läsa. Min mail finns här på sidan. Jag meddelar er när den sidan är färdig. Kanske snart fast troligen i höst.
Under alla år har jag skrivit min blogg för min egen skull, och är glad för positiva kommentarer och respons.
Jag tackar er som läst mina tankar under åren, det har blivit 5 år och en mängd vatten har runnit under broarna.
Vi säjer att denna bloggsida blir förtsättningsvis sporadisk. Vi säjer att den lever än och andas.
23 mars...
Kategori: högtid
En trädgårdskråka viskade...
...något till mig...
Det är jag tacksam för.
En gubbe i hatt sa, va den du är
och jag skrattade.
Galapagoseffekten...
Kategori: högtid
Jag vet att jag skrev ett inlägg på bloggen för många år sedan om att åldras och att jag hade drabbats av en effekt som jag kallar ”Galapagoseffekten” . Det är kanske inte så lätt att snappa upp betydelsen så där på en gång. Jag ska förklara det.
Att jag kom på ordet det var faktiskt under ett tv program där de filmat ödlorna på Galapagosöarna. De stod på klipporna, med bränningarna i bakgrunden, ödlan stod stilla och plötsligt vred den huvudet åt höger, och då såg jag tydligt de veck och skrynklor som framträdde på ödlans hals. Då blev det som en spegling att just så sker på min hals när jag vrider huvudet. Alltså Galapagoseffekten…
Jag har inget problem med åldern och har inte haft varken ”30, 40, 50 års kriser”. Det tycker jag är trams och ett bevis att man inte accepterar sig själv. Under sista åren har jag fått nya skrynklor och jag vårdar dom ömt. Två små nya har jag fått på örat, och dom är gulliga. Jag har icke räknat dom alla. Äh jag tycker att jag är en snygg kärring, ett paket med lite bukfett, hängpattar, celluliter och ålderspigmentförändringar. Men inte en förhårdnad har jag under mina fötter, för jag har alltid varit en hysterisk fotfilare, som vägrar bli längre än 1,62.
Livet går först sakta, sedan snabbare och snabbare. Hu vad det går undan, och ofta undrar jag hur jag ska hinna med alla drömmar och planer. Jag vill ju orka. Samtidigt ser jag hur släktingar har försvunnit och nya har kommit in i familjen. Särskilt stolt är jag att det går att vända en ”familjetrend”, en trend som har följt med släkten bakifrån, tidsmässigt. Nu har min familj brutit ett disfunktionellt som inte var gott. Ofta följs beteenden med i släkten. Fast det går att stoppa om kunskap och vilja finns.
Nu nästa vecka då åker jag till Skåne och säjer farväl till en gammal och kär moster som blev 85 år. En underbar kvinna som alltid ställt upp för sina systerbarn (jag och bror). En härlig spontan kvinna som aldrig hade långt till en dans eller ett hjärtligt skratt. För oss andra går livet vidare med att minnas, titta på foton, le och gråta en skvätt. Vi måste ta oss igenom faserna med mod. Modet kan ibland svika och vi gör oss enormt ledsna och fastnar där. Vi måste gå vidare i livet så vi inte hamnar i grubbleri.
Solen skiner utanför, och snön smälter så sakta. Takdroppet gör mej glad, och banne mej så tillåter jag mej glädjas över det minsta lilla för det tillför en energi som jag inte trodde fanns. Ja skratta åt ”dåren” som är glad för det minsta lilla, men en dag så måste vi alla vara glada åt det vi har, så det är bra att börja träna på det.
För att livet ska bli enkelt så får vi inte krångla till det. Vi måste bita i det sura äpplet, ta tag i saker som gör en själv och andra ledsna. Ibland måste vi svälja vår stolthet och fullständigt krackelera och ge efter, blotta oss och visa strupen. Vi måste be om hjälp. Det finns ingen som klarar livet ensam och med den egna egoismen som riktmärke. Där säjer det krasch.
Jag ger mig själv tillåtelse att njuta, och jag vett att det kan störa andra som är fast i bitterhet, men vissa saker kan jag inte styra över och har insett det. Jag kan bara styra mitt eget liv, och du får styra ditt.
Normer, traditioner och arv...
Kategori: högtid
"Har ni Blåkorn?" (gödsel) frågar kunden i affären. Ja säger expediten, fast jag vill hellre rekommendera detta gödsel "Giftfritt", för det är organiskt och har en jordförbättrare, medans Blåkorn är ett helt kemiskt medel som bryter ner jorden. Kunden kliar sig i huvudet och säger: "Njae, det är lika bra jag tar Blåkorn för det har jag alltid använt och min far och hans far. Ja grannen använder det också..." Ja sådana är vi, vi kopierar gamla normer och hur vi och släkten alltid gjort. Vi är fega och detta med normbrytning verkar vara livsfarligt för vissa. Varför inte införa nya normer i din familj, då slipper trätan bli "...att så gjorde vi aldrig i mitt barndomshem".
Ibland så blir Svenskarna dubbelt så religösa, fast de "inte" är kristna eller troende. Då ska det hållas på de traditioner som man fått med sig hemifrån, för Jesus eller Gud dikterade inte reglerna om vad vi får eller när vi får göra saker i december. En del skriker rätt ut om jag sätter upp min plastjulgran till 1:a advent, då hojtar någon till,, "så tidigt". Den SKA man ju sätta upp dagen innan julafton, för så gör dom i deras familj. Varken Gud eller Jesus har talat om när det är okey att pynta granen. Föresten så tycker jag att det är hur galet som helst att sätta in ett levande träd i en lägenhet. Först är det, åhhh så fint, sen hör man morrandet av att den barrar. Låt träden stå i skogen. Där dom trivs.
Uppfann Jesus Semlan, eller var det religionen som tog fram prototypen av en bulle med grädde? Inte vet jag och jag bryr mej inte. Men ramaskri råder när jag köper en Semla i januari, vissa säjer fusk, andra ropar: För tidigt!. Nej säger den tredje, att jag äter då inte min Semla förrän det är lagligt och det är på Fastlagsdagen. Ja fastlagsdagen, är inte det en religös helg, eller? Åt man Semla i Betlehem då? Sånt här trams om när man får äta vissa saker är urlöjligt. Surströmmingspremiären är i augusti, under tiden i fattigsverige fick man äta både sur och rå strömming då det fanns att tillgå. Det är väl ett i-landsproblem att sätta premiärer för surströmming, så mycket surströmming äts då inte så risken finns att det ska bli utfiskat.
Jag minns en sommar, det var år 2000 och det var den sämsta sommaren jag minns. Det regnade konstant och var hur ruggigt som helst. Jag gick och var blåfrusen. När vi hade kommit in i augusti och ute i husvagnen var det trist så blev vi sugna på varm vinglögg. Vi åkte och köpte det, expediten fick gå lite bakom och hämta det för det var inte säsong. På kvällen så drack vi varm glögg och det blev en "snackis". Förmaningen var att "Glögg dricker man till jul"...hade Jesus bestämt det också.
Jag håller inte på vissa helger, skulle jag vara en sådan paragrafryttare då skulle jag ta mej till kyrkan varje lördag klockan 11.00. Till jul är det legalt att Svensson stiger upp på juldagsmorgonen och gnider ur sitt sömnskräp och åker till ottan. En gång om året då är alla synder förlåtna. Jesus har inte lagstadgat våra liv, det är inte normer och traditioner som ska sätta ribban, det är du själv som tar dina beslut när du äter Semla, kräftor. Sluta jamsa om datum och tider, och speciella helger, för du menar ingenting ändå. Och ingen av oss blir en bättre människa för att vi rusar till affären då surströmmingspremiären är och roffar åt oss en burk strömming. Vi är lika goda när på året vi äter den.
Sedan tycker jag att du kan ändra dig, i alla fall i beträffande om Blåkorn, ta ett annat alternativ i stället, ett organiskt. Då slipper du utarma jorden
Juliväder och annat...
Kategori: högtid
Nu är jag trött på detta evinnerliga regnande. I ett dygn har det konstant regnat, började igår med "finregn" som urartade till katastrofregn. Jag kikade med ena ögat i regnmätaren och den stod på 80 mm, men det kan väl inte stämma? Fast jag tror ju ingen har fyllt i vattnen i den. Och har aldrig hört talas om att en regnmätare "går fel" som klockor kan göra..
Han däruppe han som konstruerade växter och planeten har i alla fall gjort en dundermiss. Pioner, sådan där buske ni vet med stora Pionblommor, dom är ju feldimensionerade. Så fort blommorna slår ut så lägger sig allt för stammen orkar inte med blomman, och när det regnar då lägger sig busken platt på en gång. Hur tänkte konstruktören där egentligen?
Att ta sig ut och fota är inte att tänka på, inte för att jag är rädd för regnet utan det är för att kamerorna inte tål regnet. Mina små fototurer ut till olika platser i gränskommunen är som en sinnesro för mig. Att fota inomhus är inte lika roligt, och vad kan egentligen hända inomhus i stan en måndag i juli, någonstans.Visst kunde jag packa ihop och sticka iväg, men var? Och sedan vill jag spara varje krona tills jag åker till Skottland. Och i Skottland kan det också regna. Men det gör inget...
Visst längtar jag till resan, jag räknar ner dagarna. Den resan ska bli en uppgörelse med det förgångna. En betydelsefull tripp som är noga planerad, inifrån själen. Det är komlicerat att förklara, men jag själv begriper vad jag vill ha ut av den. Nu har jag fått två vänner som sällskap och dom har sina planer om hur resan ska vara. Vi reser, tillsammans, fast ett flyg går från Österrike med en kompis, två flyg går från Arlanda, ett med mig i, och ett tidigare med M.G.. Sedan sammanstrålar vi i Edinburgh på ett hotell. I fyra dagar så ska vi vistas i staden och några evenemang gör vi tillsammans, andra önskemål och utflykter fixar vi på egen hand. Vi sköter oss själva och tar ansvar. Sedan hyr vi bil tillsammans och vi vet ungefär vilket håll det styr åt, sedan vet vi inte resten av de 10 dagar som återstår. Det är spännande.
När jag återvänder från Skottland så har skolan börjat, jag har fått ledigt i ett par dagar. Sista terminen på mina 5 terminer går in på sista versen. Det ska bli skönt, för nu är jag redo att gå ut och jobba. Jag är absolut inte orolig att jag ska bli arbetslös. Det flyter på...:)
Jag har också fått så mycket bekräftelse att hur/ var jag gör så är jag helt rätt ute. Jag är en helt annan idag, och jag trampas inte på så lätt. Jag kan säga nej, jag viker mig inte för dumheter eller för att tillfredställa någon. Jag har hittat mej själv. Jag tror Skottlandsresan också kommer att stärka mig och få saker och ting att falla på plats, och sätta sig riktigt.
Regnet fortsätter att regna liksom livet fortsätter att stråla. Jag är jag och jag känner mig ganska bra utan och innan, och det känns skönt. Säkrare än så här har jag aldrig varit, och det har jag fått kvitto på...
Bloggeri & Peace & Love...
Kategori: högtid
Det är ju inte bara jag som bloggar, jag bloggar för min egen skull, jag har ingen dröm att ha över hundra läsare. En gång hade jag 1400 besökare på en dag. Då skrev jag ett humor/kritiskt inlägg om UFO, då tog det skruv och jag idiotförklarades för att jag inte kunde erkänna utomjordisk existens. Visst får jag kritik och genom hörsägen så tisslas det och tasslas det om vad jag skriver. Det är ju ett faktum att man läser det man vill läsa och är just du känslig för denna blogg då bör du nog välja en annan. Jag fortsätter mitt bloggande, så som jag gjort i 5 år i perioder.
När jag pratar med andra som bloggar så hör jag samma, att det är någon läsare som absolut inte står ut med dennes blog, men fortsätter vältra sig och läsa den. Det är ett märkligt fenomen. Jag gillar inte spenat, och det skulle aldrig falla mig in att äta det. Jag väljer alltså det jag tycker om, inte det jag ogillar.
Nu har jag kommit in i en bloggperiod igen, efter att ha varit ganska overksam, kanske är det sommarens intetsägande väder som håller mig vid datan, eller så har jag en förinspiration innan jag ska iväg på min Skottlandstur. Den ser jag fram emot, jag längtar att få se naturen i Skottland. Jag kan göra mina äventyr, och hoppas jag får med mig datan så jag kan blogga och smälla in foton.
Stephen Marley
I veckan som gått har det varit Peace & Love festival, stan har invaderats av festivalbesökare, fotografer, kändisar och annat löst folk. Stan blir upp och ner, ut och in, lite kaos här och där. Jag själv inledde festivalveckan med att jobba, och på onsdag kväll då slutade jag lagomt till Magnus Ugglas uppträdande. Det var bra, roligt och kanon. Glad var jag att han körde så många gamla paradnummer. Då först insåg jag att karl´n har ju haft hur många hitar som helst under alla åren från 70 talet. Helt otroligt. Jag gillar Ugglas mellansnack och hans folklighet. Tyvärr fick jag inte med mig någon kamera, så inga bilder därifrån. Någon höjdpunkt då? Ja faktiskt flera på olika vis. Hoffmeistro bjöd på en hejdundrande konsert med fullt blås från början till slut, med en enorm publikkontakt. Thomas Di Leva är ju Di leva, Sveriges egen månstråle och sitt flumsnack. Han är ganska skön och har levererat många slagdängor genom åren. Jag gillar honom. Stephen Marley var härlig, efter en något seg inledning så kom han igång, jäkligt skön spelning, fast Redemption song fixade han inget vidare.
Hoffmeistro
Jag vandrade runt, kollade lite "småband" och Amanda uppe i från Björka i Gagnef hon skötte sig otroligt bra. Vilken underbar tjej och stor röst, jag såg Deadman från Austin, Texas vilket gung, det var som cajunkräftorna gungade ur grytorna. Billy Idol var det kul att få se, han har åldrats med värdighet, trots vilt leverne. Han är en ikon för mej och det var kul att få se honom. Otroligt att rösten är densamma som den var då, på den tiden då det begav sig.
Syster Sol
Jag var och kollade på Syster Sols spelning på en liten scen, härlig rolig söt tjej som fläskade på med reaggie. Thåström var ju så bra, fast jag saknade fler gamla låtar att sjunga med på. Har inte riktigt lyssnat in mej på hans "modernare" produktion. Laleh var fin, såg inte hela spelningen men hon är ett naturväsen som sprider lugn och hon har fina låtar. Den flickan gillar jag
Joakim Thåström
Många fina bilder fick jag (tycker jag), trots att jag inte hade access till de diken där de riktiga fotograferna fick vara och trots min korta längd (1.62) så har jag ändå samlat på mig en mängd bra och roliga bilder. Det var inte lätt, men det funkade och det var enormt att få ett fotopass där jag kunde ha ett större objekiv och "komma närmre". Det som jag ibland får en kluvenhet i är dimman dom sprutar ut på scenen, den gör ju att bilden blir suddig och kornig. Fast jag tycker det är häftigt ändå, det ger lite mystik i bilden. Och så fotar ju jag det som jag vill se och ha, så får andra experter fota sina motiv.
Min andre kusin 3 led bak i generationen, Herman Hamnqvist han var kunglig hovfotograf så han fotade kungligheter, kända personer, såsom Strindberg och Fröding. Han hade en foto studio på Biblioteksgatan i Stockholm, och han rationaliserade bort allt det där krimskramset som då fanns i fotoateljéerna som pidestaler med palmer och sånt skit. Det gjorde han rätt i. Fota rätt av och det blir en bild, bra eller dålig, det är betraktaren som avgör.
Självklart så fick jag se en hel del otroligt också, Gula Mannen, han som alltid är med på festivaler, jag fick också se skäggiga damen eller vad "hon" är, eller hen. Ja inte tycker jag att hen liknar en dam, nej men får inte hen sitta med sitt skägg och spå om folk vill. Fast visst liknar det hur cirkusar var förr då de åkte runt och visade upp dvärgar och de som var lite udda. Men min magkänsla säjer att den skäggiga damen är en hen.
Skäggiga "Damen"...
Skärmar, med Laleh
Thomas Di Leva
Ja nu har lugnet åter kommit tillbaka i staden och det tycker jag är skönt. Inga problem att sova på kvällen för decibellen som förut dunkade till 02.00 är puts väck. Stängsel och scener rivs, idag var det normalt med folk på affären. Det är några intensiva veckor i staden, sedan är det som att slå igen en dammlucka.
Jag fick se Billy Idol, ja en ungdomsidol som hade rösten och kroppen i behåll. Han bjöd på sej själv. Kul att få se honom, och att det fortfarande är drag i grabben eller gubben. Han är 57 år så det var inte "illa pissat"...
Billy Idol
Vänta kanske ni säjer...men Rhianna då? Nej henne hade jag absolut inte tänkt se, och det var tur det, för hon var tydligen väldigt sen, ca 45 minuter. Nej divor är inget som jag lägger någont krut på utan jag visar hellre en bild på Amanda "Hajen" ifrån Björka i Gagnef. Hon vet hur hon ska hantera sina beundrare. En otroligt duktig ung tjej, seom sköter sina kort och är punktlig.
Amanda "Hajen"
Peace & Love
