...var är jag? Det undrar jag med. Ett fullspäckat schema omgärdar mig som ett stängsel utan utgång eller ingång. Jag har inlägg att skriva, men tiden räcker inte riktigt. Dagarna fylls av skolarbete, kvällar fylls av möten, råskalning av potatis, plocka ihop och march pannkaka i säng. Hinna läsa lite i Nesser boken eller brottas med min nya kärlek, filosofen och pedagogen Rousseau. Skriver mer om honom senare. Lugn min make, min nya kärlek levde på 1700 talet och är nu död men ej förglömd, du är högst levande. Som sagt jag har varken svikit mig själv eller eder, men denna hösts valkval tillsammans med studier har blivit mer än en heltidssyssla. Om jag trivs med skola? Ja det gör jag, jag har hamnat rätt. Här vill jag vara, här vill jag bli, här kommer jag att utvecklas och nå de mål jag ställt in siktet på. Jag har faktiskt navigerat rätt, och det känns bra. Så kära vänner, som Leif "Smoke Rings" skulle sagt (googla om ni inte vet vem han var, finns ingen tid att förklara just nu)....återkommer. Jag kan berätta att jag har inte hunnit plocka en endaste svamp i höst. Inte ett lingon, ingenting. Men hösten får ha sitt och dela med sig till någon annan. Jag klarar mej.
Kom just på att jag ska plocka ner allt vid husvagnen också, hej å hå.
Hela tiden var jag övertygad om att det var ett stolleprov med vaccineringen mot svininfluensan i vintras. Redan från början kändes den "orolig", vaccinet var försenat, sedan blev vaccinet försenat, sedan blev folk vilsna, vilka tider för vaccinering gällde. Pandemin, kom den inte för att vi hade motat Olle i grind? Nej jag tror knappt det utan det var en hysteri utan dess like. Det var en kraftig influensa, jag känner många som inte vaccinerade sig och ingen av dem blev sjuk. Ingen i min familj vaccinerade sig utan jobbade medan de arbetskamrater som tog sprutan fick vara hemme från jobbet en till flera dagar. Vi var friska, grannanrna som avstod var friska.
Nu då så rapporteras fler fall av Narkolepsi, en sömnsjukdom som de är säkra på att den kommer från vaccinet. Flera barn har rapporterats om att de fått sjukdomen, vilken jäkla tabbe. I Findland har man nu stoppat vaccineringen som pågått hela tiden och i Sverige sitter vi på ett stort lager vaccin som är inlåst och inköpt för en jäkla massa pengar. Vaccinet blir troligen stoppat här i Sverige också. Ja vad ska de hitta på nu då, ska man ge sprutor till dom som har sömnproblem.
Denna masshysteri blev som jag befarat, biverkningar gör sig påminda och antalet patienter med en ny diagnos lär dyka upp nu på vårdcentralerna. Jag blir bara matt av detta, och tänker inte säja: - Vad va det jag sa...eftersom chansen att få rätt var 50%. Men jag lyssnade på mitt inre den sk. magkänslan som sa nej, och jag är övertygad att jag gjorde det rätta valet.
Nej nu går jag och lägger mej innan jag somnar vid tangentbordet. Föresten, Grattis till er alla som lyssnade på er magkänsla, ni var alerta och vakna i ert val...ZZZZzzzzznopet va?
Då var äntligen skolan igång. Jag startade i onsdags på Brunnsviks Folkhögskola. Jag kommer att läsa på distans vilket inte betyder att jag har "lediga" veckor och man ser mej som tillgänglig. Nej så är det inte. Denna utbildning som i denna omgång kommer att bli till 10 Juni 2011 tar jag på allvar och har egenstudier de veckor jag inte är på skolan från kl.8.00--16.00. Jag kommer absolut inte att rucka på skolan och de rutiner som jag ska ha, så är det bara. Det är bara att acceptera att min skola går före allt annat på jorden nu. Detta är min enda och sista chans att komma vidare i livet, skaffa ett yrke som jag dessutom lånar pengar för att kunna förverkliga.
Min utbildning som Behandlingsassistens är ingen skolsal och fasta ämnen som matte, svenska utan det är praktiska övningar, med pedagogik och allt som jag ska lära sker i rummet och kan inte läsas igen i en bok. Jag kommer inte att kunna ta ledigt, jag kommer att boka alla sjukbesök och fasta inbokningar till de dagar jag är hemma, alltså jag kommer inte att lämna skolan för något när jag väl är där. De veckor vi är stationerade på skolan har vi ett arbetspass som sträcker sej från 8.30--20.00 måndag till torsdag och på fredagar slutar vi 14.00. En utmaning och en spännande sådan.
Ja det är min sista chans att få bli något som jag verkligen vill syssla med, och den kommer att kosta mej ett studielån. Det här är min investering för framtiden. många härliga människor finns med i klassen en brokig samling i olika åldrar med olika bakgrund. Ett kanongäng som jag ska campera med under ett år till att börja med. Vi kommer att ha träffar en gång i veckan i Falun med en handledare. Jag gillar upplägget.
Nu kommer jag att möta en "fattig" tid som student vad som gäller i pengaväg, fast jag kommer få höstlov, jullov, sportlov, påsklov men det bästa är att jag behöver inte plugga någon "pluttiflickationstabell". Nu är jag på banan igen och arbetsförmedligen kan inte jaga mej med vinkelslip eller skärbrännare på ett tag. Jag ska äntligen få bli nåt, jag kommer så långt ifrån det yrke jag jobbat inom. Att gå tillbaka till handeln och stå i en affär det går helt enkelt bort.
Alla som vill sätta in pengar på "Mia:s Studiefond" är välkomna och får ni en halv limpa över är det bara att höra av er. Brunnsvik och folkhögskola samt min kurs passar som en hanske för mej.
Miin skola började igår. Den startade med en brakstart, ett pass på tolv timmar. Lika idag och i morgon fredag slutar vi 14.00. Jag ska läsa på distans och kommer att vara på skolan ca igån månaden, och då blir det måndag till fredag i 12 timmarspass. Ja det blir grejer de. Dags att åka till Ludvika och Brunnsviks Folkhögskola denna höstlika regniga dag.
Jag har under en dryg vecka renoverat min altan. Efter tio år så krävs föryngring. Man kan ju bara se till sej själv, så behövs det "hottas" upp ibland så man inte förfaller. Det har faktiskt varit urkul att pyssla med det här projektet. Många timmar har lagts ner på målning, jag har sålt en del saker på Blocket, och för pengarna har jag köpt möbler, färg och altanmatta. Under de dagar min gubbe var ute i husvagnen och fiskade så donade jag med detta. Jag hade det så skönt och fick göra som jag ville, som vanligt.:)
Nu har jag lite småpet kvar, och under de senaste kvällarna har vi faktiskt suttit ute på altanen till sena natten, pratat, tisslat och tasslat. Jag måste få säja att jag är nöjd, och jag har gjort ett gott arbete. Ikväll är gubben åter ute vid husvagnen och jag ska ligga där och läsa en bok.
En sak har jag i alla fall begripit och det är att ju äldre jag blir desto mer ljudkänslig blir jag. Idag så låter det baske mej överallt, ljud strömmar in i öronen med en aldrig sinande ström. Hela tiden så kommer nya ljud. Allt låter på det ena eller andra viset. De naturliga ljuden kanske också blir högre, eftersom skatan måste överösta de onaturliga ljuden som finns omkring oss, då måste troligen djuren öka sitt decibell på sitt läte. I framtiden så är öronproppar dygnet runt en del av tillvaron. Så länge det finns olja som blir till bensin så slutar aldrig ljuden eller oljuden.
Vad är en naturupplevelse idag, en runda ut i skogen och i fjärran låter en motorsåg, en riksväg. En kväll på altanen då hör jag grannens skvalradio, grannarnas olika modeller på åkgräsklippare, motorgräsklippare, eltrimmer och bensintrimmer, häcksaxar. Idag tvättar inte folk bilarna med hink och svamp, nej en dånande högtryckstvätt fräser ut sitt vrede. Maskiner att ta bort näshår med, batteri då förvisso, rakapparater av olika surrnivåer. Rätt som det är flyger en flygmaskin uppe i luften samtidigt som Hemglassbilen kommer körandes på uppfarten med sin glada jingel.
Ått sitta vid en stilla sommarsjö är i det närmsta omöjligt, motorer, v8:or, får jag syn på en segelbåt kommer jag nästan i chocktillstånd. Öronproppar säljer som aldrig förr, en bra marknad för dessa företag. Nu är dessa inte bara ett skydd i tunga industrier utan även till vardags. Går man på en rockkonsert så betalar man för en biljett, sedan pluggar man in ljuddämpare i öronen för att inte bli döv. Man vill ju egentligen inte bli döv, men ändå utsätter man sej själv för ljudkaos,
kakafonier, decibeller och illvrål, medan fåglarna sjunger högre och högre för varje år.
Souroundljud eller va fan det heter ska det vara på tv filmerna, man håller på att skita på sej ibland av rädsla när det dånar till mellan väggarna. Hur är det, gråter vi högre för att någon ska höra att vi är ledsna? Äh, hon har väl blitt gammal och gnällig. Klart jag har, ibland så skulle jag verkligen vilja stänga av allt ljud. Tänk att en dag få uppleva bara naturliga ljud runtomkring sej, inget annat. Ingen någonsin kommer nog att få en uppleva en sådan dag någon gång.
Är det konstigt att var och varannan äldre är bullerskadad, hur kommer det bli i framtiden, blir bullerskadan den stora folksjukdomen? Jag tror det. Nu börjar grannarnas två hundar att tvärskälla, åt min andra grannes två hundar. Fyra skällande hundar och fåglarna når inte fram. Jag önskar mej en ljudfri dag, utan öronproppar.
Jag hittade dej till slut, gamle gubbe. Det har varit roligt att vi "lekt" aktivt i 6 månader och innan dess hade du bara funnits som farfars pappa som åkte till Amerika och aldrig kom tillbaka. Men Gud vad jag har kämpat med dej. Även fast jag har surnat till på dej ibland, tyckt du varit en usling, så hyser jag ändå en stor sympati för dej. Kanske blev du inte så lycklig som du ville, kanske hade du ändå en längtan tillbaka till gamla Svedala. Ja vem vet. I släktforskningen får man väga in känslorna via magen efter all fakta man har. Jag har ändå hittat en sinnestämmning i mitt förhållande till dej och kunnat bygga upp en relation och person med och av dej fastän du dog 26 år innan jag föddes.
Att stöta på en gubbe som dej i början av min släktforskning har triggat igång mej och gett mej en stor kunskap om hur jag ska söka och lirka. Du har gett mej en flygande start, men frågorna tog inte slut med din dödsdag. Nej nu kommer det nya, det bara bubblar upp. Hur det än blir så kommer du att bli en bok, du är ingen spännande kändis, men ändå en beundransvärd spännande och modig släkting till mej. Du tog ett stort kliv rätt ut i världen, du gjorde en historia av ditt öde eller din emigration. Vad är det för nya frågor som bubblar upp, undrar kanske ni. Jag kommer till det.
Martin dog alltså den 25 Juni 1934, jag gjorde en liten rövare och beställde ett dödscertifikat från Minnesota och allt tyder på att den är min Johan Martin. Han bodde vid sin död på 510-2:nd street, han begravdes på Nymore Cementry 3 Juli 1934. Den primära underliggande orsaken till döden var bla inflammation i hjärtmuskeln (Myokardit) och någon annan diagnos som jag inte lyckats att tyda.
Det står även att du var skild, men på fru står det Elisabeth Olsson. Kan det vara så att du tog dej en ny fru när du visste att du aldrig skulle återvända, eller att Elisabet Ottilia i Sverige ställt krav att du skulle ställa dej åt sidan så att hon fick ett tryggt liv tillsammans med en man resten av sitt liv. Jag har inte hittat några brev eller kort efter 1920 och enligt hörsägen så kunde man få utträde från äktenskapet om inte den äkta hälften hörts av på 10 år. Eller kan det vara så att informatören som är nämnd i certifikatet, en B. Kladt (kan det vara Klädt?) nämnde Elisabet i Sverige med en modernisering av hennes flicknamn Olausdotter? Nu blir det en fråga som jag måste forska i. Jag har ju sett och nämnt en Olsson kvinna i något av mina tidigare inlägg. men å andra sidan så är det väl inte konstigt om han gifter om sej.
Nu har min gubbe "dött" nu ska jag försöka hitta en väg fram till att någon kan ta ett foto på hans grav om den finns kvar. Jag ska även se om den "kvinnan Olsson" som jag varit och snuddat vid innan kan vara den som han eventuellt äktade. Jag måste också se hur hans nätverk var, för jag har förstått att flera runt honom var familjer som kom från samma plats i Sverige. Det var Rodin namnet som dykt upp lite då och då, här och där. Det är även Kladt, eller som de hette när de for, Klädt. Det kan bli en spännande grej. Flera Klädt namn har också dykt upp.
Johan Martin dog 56 år, 9 månader och 15 dagar. Han kom till Amerika med destination Chicago, en Laubour som åkte till Amerika och inte anade nåt. Ett arbete stod som prio ett, trots jag sett att han jobbat inom träindustrin så kom aldrig resten av familjen. Men i brevkorten nämnde han att han skulle "senda pengar så fort han kunde". Han kanske aldrig varken kunde eller ville. Eller så ville inte Elisabet Ottilia till det stora landet. Nu undrar jag ju även om det går att få tag på en bouppteckning efter honom. Eller hade han bara Amerikauret, Burlington, eller hade han mer saker som aldrig nådde sönerna i Sverige. Det har variten fantastisk resa tillsammans med Johan Martin och det roliga är att den inte är slut än, den har mycket mer att ge.
Nu börjar ju jag som inte alls är någon större vän av Amerika och Usa, kunna känna att det skulle vara otroligt häftigt att besöka de ställen som jag vet han bott på, där han arbetat. Kolla runt och prata med gamla svenskättlingar om de vet något. Källan är inte tömd ännu utan nu börjar andra kapitlet i vår gemensamma resa.
Vila i frid nu Johan Martin, jag är den första i vår släkt som har varit så här närma dej på många år. Vi har haft en kommunikation och jag är fullt övertygad om att du har flinat många gånger åt mej. Jag har varit nära dej länge, men du har lurat mej med att du bytte efternamn till Emelson, du har även namngivits som Emilson. Jag kommer att en dag besöka dina platser och jag hoppas att din sten finns kvar, då mannen, då ska vi verkligen ha ett snack. Ett snack om trevligheter, men även allvaret.
När du föddes 1877, fanns varken jag eller datorer, det fanns knappt mat. Idag har jag allt det, och någr flygtimmar med en flygmaskin krossar vi Atlanten idag, inga båtar. Livet kanske har blivit lättare på många sätt. Samtidigt i detta med släktforskning så kan man ta ett steg tillbaka och förstå att verkligheten var en helt annan för dej och alla andra svenskar som skulle finna livet och lyckan där borta...
Jag kan nästan säja att jag älskar dej. :)
P.s Du fortsätter att jäklas med mej, det här inlägget har jag provat att lägga in i 15 minuter och det vill bara inte in. Det verkar som du inte vill att jag talar om för världen att jag lyckats R.I.P.a dej...
Jag gillar att greja och hålla på, att måla och dona. Ibland när jag verkligen känner för det då är det roligt. Jag, eller kanske vi har pratat om att göra om lite på utealtanen. Mest jag, för Micke kvittar det, det är bra som det är. Men efter att ha haft altanen som en slags sjöbod. Den har sett ut som en sådan så ville jag fixa om den så man kunde sitta och ha det skönt, läsa en bok, och bara relaxa. Sakta har jag plockat ner attiraljer, molijoxer och mojänger, sålt iväg prylar på Blocket. Och nu har jag ca 10 flyttkartonger till en Loppis. Faktiskt så har det varit mysigt innan på altanen, men efter 10 år har jag tröttnat. Funderingarna kom vad jag skulle välja för möbler, de vi hade satt inte min långe man skönt i, han ville också ha en soffa eller något. Kollade lite på utemöbler, funderade ett tag på fuskrottingen men insåg snart att det var svindyrt, rappligt, och att alla ryggar var låga. Vi skulle inte sitta så skönt för 10.000 kronor. Det var mest "flådigt". Då kom jag på den geniala idén att helt enkelt köpa soffor. Jag gick in på Blocket och hittade Ikea:s Ektorpsoffor 3+ 2+1 + puff för 5000 kr i Falun, slängde mej på telefonen och köpte det. Nu så står det här och har varit ute och provlegat och blundat och den fyller alla mina krav.
Trädgårds möbeln ovan sålde jag på Blocket. Kolla på den gamla "trötta" furubyrån till vänster, den donade jag upp med lite färg, kopior på gamla släkt fotografier och lite parkettlack. Ska köpa några fina beslag i morgon.
Här är nu sofforna. I morgon ska jag börja att måla väggarna vita, jag ska också ut och kolla om jag kan fynda en altanmatta i svart. De ser ut som nålfiltsmattor. Under den ska jag lägga lite förhydringspapp (tror jag det heter) så att det inte drar upp genom golvspringorna, taket skall kläs i panel som jag ska måla vitt. Den gamla brudkistan som står där försökte jag sälja på blocket förra våren. Inte kotte ringde, ingen vill väl ha en kista, förr eller senare är man ju ändå tvungen att köpa en...Den ska jag i alla fall ha kvar nu, men målar den svart.
Det här blir nog helt perfekt, när det blir klar. för att ha en matplats ha jag tagit fram mitt gamla slagbord som är över hundra år. Jag vet att det är det bord som stod i huset på Krokholmen, (knatten), det hus som Johan Martin (amerikafararen ni vet) och Elisabeth Ottilia bodde i. Det blir roligt att få använda det igen. Konstigt är att Johan Martin finns med som en röd tråd i mitt liv...Kurra gömma mannen. Men snart så...
Ja ni kan skymta slagbordet under den gula texten på bilden, i bakgrunden står loppisprylarna. Det blir bra när det är klart.
Här under har jag fler saker till försäljning...
Åror utan båt, dessa hade jag som gardinstänger innan, nu borde de få känna på vatten.
Gamla burkar, har fler också. Här står dom ju på Martin och Elisabets slagbord från krokholmen...
...det är att ta ifrån svenskarna att få dricka alkohol och skräna som dom vill. Jag vet så väldigt väl att är man en supporter av att dricka då ska heller ingen få kritisera. Även om man inte kritiserar själva drickandet så blir man sänkt av att man är ett pucko som ens bara har vett att yppa sej. Jag vet själv när jag drack så vände jag det i min egoism att ingen skulle få tala om för mej att jag inte skulle få ha roligt, att de som var nyktra överhuvudtaget bara kom och sa att timmen var sen, försök att vara tyst. Det var det ingen ordningspolis som skulle komma och klaga på vad jag gjorde... Hur det än är med alkohol, och om man kan hantera det så visar man respekt mot andra människor oavsett var man är. Omdömet funkar mindre på vissa, medan på de flesta så fungerar det bra.
Jag har som nykter varit ute på campingen i fyra somrar nu, denna sommar har varit bland den skränigaste. Hur det än är så ser jag fan så mycket mer som nykter än som full. Det är det ingen som kan ta ifrån mej. Jag ser ganska mycket eländigt. Jag har varit tyst hela sommaren och själv valt att inte vistas där på helger då jag vet att det är fest. Alltså kommer min tanke då, inte konstigt att det inte finns fler barnfamiljer här ute. Själv känner jag en olust att se folk ramla och fara omkring, skrika och skräna allt ifrån "Helan Går och Köppäbävisan" mitt i natten. Och säjer man nåt i det läget då är jag bara en bakåtsträvare som kan åka hem om det inte passar...
Hade det här varit en vanlig camping som legat någonstans i Sverige en allmän sådan hade en del åkt ut så det visslat om det. Men nu är det inte det, och därför kan det förbli så här. Efter sju år på stället har jag aldrig känt att det känts så illa. Jag har haft ett uppdrag i styrelsen som en i festkommitén, men efter nästa helgs kräftskiva då kliver jag av. Det är inte roligt längre och varför ska jag hjälpa andra med att ställa till fest, det klarar de alldeles perfekt själva.
Det är sorgligt och tråkigt, och jag ska försöka att se det med andra ögon. Det jag tycker är bra är att festprissarna visar upp sina konster och presenterar den dåliga respekt som de hyser för de som vill sova på natten och för barnfamiljer. Som vanligt så talar jag om precis som jag anser även om någon tycker att jag är en skit. Det bryr jag mej inte det minsta om. Kan man inte ta en vänlig tillsägelse, då är det någon annanstans det klickar.
Här hemma är det skönt och för första gången i hela mitt liv känns det skönt att det blir höst. Och kanske är det fler än jag som behöver sova...
Nu har jag beställt ett certifikat ifrån Minnesota Historical Society. Vad är det för cerifikat då, kan undras, jo något så läskigt som ett dödscertifikat, huuuu. Nu är det bara att vänta och se om det är rätt Johan Martin Emanuelsson som jag hittat i Bemidji, Minnesota. Kostar "plenty of money" ja summan av 9 dollar. Det kan vara "fel" gubbe, men jag tror att det är min farfars far, amerikafararen, ni vet. Det som känns roligt nu är att när jag var nere i Bohuslän träffade jag Yngve. Honom hade jag inte sett sedan min ungdom, men vi båda hade inte åldrats en dag. Han hade släktforskat i 10 år, och had en hel del matnyttigt om min farmor och farfars släkt, dessutom visade det sig att jag och han var släkt med varandra på långt håll, jo via en Joen Gullbrandsen, en Norrman. Se där, man vet inte mycket. Ärligt så skulle jag kunna tänka mej och sitta en hel vecka med Yngve och höra om allt han kommit fram till. Ett otroligt häftigt arbete med att "inventera" de fastigheterna som finns på Västbacken. Imponerande. Jag längtar verkligen ner till Bohuslän igen, jag känner mej verkligen hemma där. Jag skulle vilja traska i mina förfäders spår, jag skulle vilja intervjua människor om min släkt, jag skulle vilja sitta och bläddra i gamla fotoalbum och ta reda på vilka det är. Allt det här är en enorm kulturskatt, tänk vad med gamla fotografier som går förlorade för att det inte står ett namn och ett personnummer på det. Fina gamla fotografier. Nu inväntar jag certifikatet, men det kan vara fel gubbe, håll tummarna nu när jag spenderat dollar på detta....
Min "forskarresa" började med ett gråkallt Borlänge som inte alls kändes svårt att lämna. Otroligt skönt att komma bort om bara för några dagar. Med mig i packningen en man, och en tonåring. En släktresa var nog inget som varken Micke eller Viktor slog på stora trumman för. Men de båda skötte sig perfekt på hela resan. Tack till er båda att jag fick göra det här, tack för att ni följde med. Första Anhalten blev då Åmål, där jag också har hittat min nya släkting Hans. Jag träffade honom och hans fru Marianne som hastigast, de bjöd på kaffe och goda bullar i deras fina hus uppe på Vänerhöjden. Ett paradis med utsikt över vidder och Vänern. Hans har blivit släkt på min mor och morfars sida. Jag har aldrig stannat i Åmål förr, men det var en fin stad med en gammal del som finns bevarad.
Åmål får godkänt av mej, och efter Åmåls vandringen åkte vidare mot Mellerud, Upperud för att gå på konstmuseeum för att se de silversmiden som min morfars farfars, far osv...tills vi kommer på slutet av 1700 talet och hälften på 1800 talet. Gustav Hamnqvist, med son och bröders mästerverk. Det bara glimmade när jag kom in i "silver" rummet, men det hette att de var Guldsmeder. Silvret var välputsat, men glaset i montrarna skulle behöva en ordentlig puts. Tänka sej att mina släktingar från Åmål tillverkat detta fina silver. Jäkla va mallig och stolt jag var när jag stod därinne, kännde mej lite som Mr. Beam och ville puffa på allas uppmärksamhet att det var min släkt och att jag var den rättmätiga arvtagerskan*Skratt*
Utanför museet had Lars Vilks byggt någonting av gamla bräder. Ja Lars Vilks ni vet han det står om i tidningarna om rondellhundar och teckningar med Muhammed. Vågar knappt skriva den sista meningen för nu googlar väl hela världen in på sidan för att jag skrev så. Snyggt var inte konstverket, men ganska mäktigt. Ingenting som jag skulle tänka mej att ha hemma i trädgården var det.
Lars Vilks träskulptur i Upperud
Ett stenkast ifrån Upperud ligger Håverud, den häftiga kanalen. Jag kan ingenting om dess historia men jag tog lite bilder i alla fall. Faktiskt första gången jag ser en kanal med sluss i verkligheten.
Efter en natt på vandrarhemmet i Åmål styr vi vår kosa mot Bohuslän, med oss i packningen har vi tält, liggunderlag och sovsäckar till tonåringens förtret. När vi nämnde att vi skulle bo i tält blev han ursinnig och sa att han vägrade att sova på "ett golv". Nu lyckligtvis hade Lisbeth ringt, när vi körde igenom Karlstad (Lång Oskars barn barn) att hon hade ordnat så vi kunde hyra en liten drängstuga vid Håkeby, ett stenkast från E6 och Knäm. Perfekt för oss alla, vi hade tak över huvudet. Som gammal vill man bo bra, och ha en säng att kliva i. Så snällt att ordna det, och sådan fin stuga. Ingen TV konstaterade "den lilla" ganska snart...
Här är den fina stugan vi bodde i:
Kväll i drängstugan...
Bildminnen nere från Lång Oskar och Elisabets stuga, här styr och ställer idag Lisbeth och Eva, här vankades det, en historielektion, kaffe, pannkaka, brunost, kaffebröd i över 4 timmar. Rätt som det var så hade bara dessa timmar försvunnit. Jag längtar tillbaka, och jag måste säja att det är så mycket Bohusblod i mej så det svallar över, läs nu rätt, inte svallningar...Efter att ha rättat Lotto och V75 så bli det ingen stuga heller i denna vecka. Men det kommer jag lovar er...
Nog var det skönt att sitta i den här lummiga trädgården och bara vara människa...
(De flesta av bilderna ovan från Bohuslän är tagna av sonen Viktor)
Jag det var en kort och innehållsrik resa, jag önskade att jag kunde vara kvar längre. Men flera tåg går. Och under resans några dagar fick inte Micke fiska en enda gång. Jag kunde se hans fiskeabstinens, och flera utav bilderna satt jag i ett collage där han just spanar efter fisk eller längtar efter att få fiska.
Min stund på jorden är som ett litet ögonblick, men det finns många före mej som stretat och skrivit sin lilla historia. Alla borde få börja skriva sin berättelse när de börjar skolan, en berättelse som fångar händelser, sorger, äventyr och det som är viktigt för att sedan bevaras för de efterlevande. Det är viktigt med ens rötter, faktiskt mer än många tror. Det skapar en större förståelse för en själv som person och varför ens existens en finns. I alla fall är det här vettigt för mej, som en nydanad släktforskare med 6 månader i den "morbida boken" (som Lisbeth säjer) ¨på har jag hittat så mycket roligt, sorgligt och vettigt. Sedan hittade jag ju Yngve på vägen ner till damerna i Lång Oskars hus, yngve som var en galet duktig foskare som kommit en bra bit på väg, med nertecknade berättelser om husen på Västbacken och massa ny släkt till mej.Yngve hade fått ihop oss i samma släktträd också, vi hade Gullbrandsen som gemensam nämnare. Tack Yngve, jag skulle kunna sitta inlåst med dej veckovis med datan och morbida boken och bara murvla i historien om våra döda. Vi ses snart igen... Till er släktingar som redan är döda vill jag säja att vi ses inte än på ett tag för jag har så jäkla mycket att stå i med att få ihop allt som ni ynglat av er, era Amerikaresor och var ni spritt er säd.
Vi ses alla släktingar...(levande)
Jag och pappa på isen, Västbacken. I bakgrunden syns Harrys gamla magasin det som vi trodde skulle rasa efter varje storm. Och tegelbyggnaden låg koprationen. Torsken som syns på bilden är en fin bit, då kunde man få fisk där. Nu så är torsken utfiskad, och har man tur så får man sej en simpa.
En kvinna med många tankar och filosoferar ofta.
Humor står högt i kurs.
Att diskutera politik är för mej meditation.
Personlig utveckling är intressant. Varje dag möter jag nya utmaningar.
Gillar fotografering, släktforskning och musik.
e-post: [email protected]
