Var din egen vän...
Kategori: Funderingar
I arbetet med mig själv bygger jag upp mitt liv. Jag pusslar och snickrar, jag placerar balansen här och där, jag tar risker att saker ska bli rätt. Jag talar om när jag inte vill, jag säjer nej. Jag berättar när jag inte orkar. Jag har valt att vara ärlig framför att lisma. Jag fjäskar inte, och det har jag aldrig gjort. Jag är mig själv.
I mitt arbete så släpper jag in ärlighet, stabilitet, kraft och det som jag blir stimulerad av. Jag skickar ut överflödigt lismande för det går jag inte igång på, jag håller mig från energitjuvar, och personer som vill suga ur mig styrka.
I detta får jag vara egoist, för mitt liv handlar om min egna styrka, det är min rehabilitering.
Jag tillåter mig själv att välja in personer i mitt liv som ger mig kraft och styrka, personer som jag klickar med. När jag arbetar inom mitt yrke så måste jag använda energin att nå de barn/ ungdomar som jag inte klickar med. Då måste jag använda styrkan och energin. Då lägger jag kraft, och när jag är ledig då vilar jag i positiva energier.
Jag vill aldrig vara någons idol, jag vill att var och en ser sig själv som sin egen idol. Det är när jag känner mig själv som jag växer. Jag har inga idoler, jag har förebilder, och de som är mina förebilder kopierar jag inte, utan hittar nya stigar för att förädla min kunskap och min resa. Tar tillvara på ett ord och bygger vidare på det och formar något som passar mig.
Jag tyr mig till en väldigt liten krets, jag umgås i några timmar, sedan vilar jag och reflekterar, jag sparar det som är värt att behålla, sedan kasserar jag resten. Ytlighet och fjäsk åker genast i tunnan. Jag klarar inte det. Jag sparar på vänner, jag vårdar dom, jag försöker utöka när jag själv har den tilliten till personen och mig själv. Jag är inte en person som bygger upp murar och stänger ute, men talar om i min blogg och i livet när jag verkligen får nog. Sedan får personen i fråga göra vad den vill med det.
Man säjer att jag utstrålar styrka, kraft och sundhet. Men är det verkligen så alltid? Har de som ser detta verkligen rätt. Ja delvis, för om jag utstrålar detta då är det mitt egna arbete som speglar sig, det är hur JAG mår inom mig, det är hur jag tar hand om mig, hur jag vårdar mitt liv, nykterhet, 12-steg och min utbildning som behandlingspedagog. Inom professionen är jag öppen att dela med mig av styrkan och kunskapen, fast i det privata ingår jag inte i något privat mentorskap, ännu. Den dagen jag är mogen för det då vet man. Min rehabilitering är att inte krypa in i andras liv och rädda dom, det måste dom ta egen hjälp att hitta och använda sin egen förmåga att ta tag i. Allt handlar om att med egen kraft hitta sitt liv, balans och spår. Jag är ingen polstjärna som leder folk i hamn, jag är ett trasigt vuxet barn som lagar mig med hjälp av program och utbildning. Ett råd på vägen är ändå är att krångla inte till allt så förbannat. Gör det enkelt, sluta analysera, gräv stora jordhålor, strunta i att gräva till kina. Håll dig till din känsla, ditt sinne och där du står.
Så nu vet vi att jag har inte ropat ut mig till någon Kejsare, utan håller på i min rehabilitering, jag läker, jag är inte fylld av högmod, inte heller storhetsvansinne. Jag är en 53 åring som började lära mig för sju år sedan vad ett liv är. Konstigare än så är det inte. Då vi alla är olika, kommer från olika miljöer, har blandad ryggsäck så gör jag min resa, och du gör din, jag är min egen idol, och du bör vara din egen.
