Mia Jäverlings Blogg

"Bättre skjuta rygg, än arm ur led"

...den långa flykten...

Kategori:

Det känns skönt att jag har koll på hösten/vintern, jag har också saker planerade och det händer små ting, kanske stora, vem vet. Stora ting för mig är kanske små för dig. Vad jag nu vet i min personliga resa är att jag uppskattar saker som gör mig glad och för mig framåt, jag vågar sätta ner foten och stå för mig själv och mitt eget liv.
Mitt liv är otroligt viktigt för mig, jag har blivit en figur som ser på, verkar inifrån, ser att idéer och drömmar slår in och att allt inte är kaos. Så lugnt det blivit, då jag på något sätt hittat mej själv i det hela.
 
Jag är ingen frontfigur eller pajas, fast den rollen har jag tagit innan och vet nu idag att det var det osäkra vuxna barnet som stod där framme. Nu har jag kallat tillbaka henne och har kommit ikapp min ålder och mognat. Att exponera mig är inte min grej, jag har kommit på det under dom sista åren att jag är en planerare som faktiskt är en organisatör som gärna verkar i bakgrunden och där gör jag ett jobb som inte syns. Där är min plats, just nu i mitt liv. Att vara som andra vill att jag ska vara, det köper jag inte. Då står jag hellre själv och fri från omöjliga påtryckningar. 
 
Jag har tillit till mej själv men ser att det som jag lärt mig om ärlighet inte virvlar ute i samhället eller i grupper. Jag lever  egoismens tid, då det varken delas på kantarellställen eller ödmjukhet. Jag klarar inte det. Mitt eget liv är aldrig svårt nuförtiden, det kan vara sorgligt och ledsamt i olika situationer, död råder jag inte över, sorg släpps som en känsla och falnar, ilskan går över, saker kan ordnas upp. Jag samlar erfarenhet, jag samlar det goda, jag gör mig av med min familjs normer och korkade beteenden. Visserligen har jag fått generna från de som gick före, men de dåliga egenskaperna kopierade jag. Normer är ett jävla skit, att kopiera dåliga egenskaper skapar bara att hjulet snurrar på och att det inte blir någon hejd på dumheter eller galenskap. Nu är jag här, och härifrån ska jag nu jobba mig utåt så jag inte blir låst i en kokong. Grunden har jag lagt och det tog ca 8 år, fortsättningen har redan börjat.
 
Exponeringen av mig själv börjar få en ända. När jag är trygg då behövs ingen bekräftelse utifrån. Jag vet vad jag har presterat, i detta och det är gott nog för mig själv. Jag kan inte göra alla nöjda. När jag inte är besviken på mig själv, då behöver ingen annan heller vara det. Vad är en besvikelse? Jag tror alla upplever en sådan på olika sätt. Jag kan vara besviken på någon men måste nog snabbt omvärdera den då jag förstår att besvikelsen innehöll något som jag inte själv önskade eller hade makt över att dirigera. Folk kan ge mej goda råd, men de kan inte föra mig. Där har jag varit innan, och dit vill jag inte. Man har kallat mig "stark", och som vuxet barn från en alkoholistfamilj så var jag inte stark, jag var en överlevare med metoder som jag själv uppfann för att kunna försvara mina föräldrar, för att inte röja, för att inte såra. Jag har varit så liten, i 50 år.
 
Att växa upp i en lögn utan att ha någon mentor eller verktyg gör ingen stark. Jag har gjort ett jäkla jobb, jag har kämpat för att bli den jag skulle ha blivit och där är jag snart. Den gamla skiten är som bortblåst, jag bittrar mig inte över hur det blev, jag är så glad att jag förstår mig själv att ni inte ens kan ana det. Jag tror helt ärligt att "vara besviken" på någon är helt enkelt en spegling av sig själv. Jag är inte ens besviken på min far som slog mej och söp, hur ska jag kunna det. En bipolär man som inte hade en aning om något, som inte ens förstod att han var sjuk, tror inte samhället anade det heller, för vem visste?
 
Jag klarar idag allt som jag vill klara, det som jag inte vill, det klarar jag helt enkelt inte av. Varför ens anstränga sig och lägga energi på något som inte för en fram. I min värld finns det så mycket så att jag är nöjd. Jag behöver inte bruset, jag behöver inte katastrofer, jag behöver inte det onödiga, nej kaos ska jag hålla sig borta ifrån. Förr var det "allt händer mej" och förstod inte varför, idag fattar jag det och mer därtill, jag själv var med och framkallade katastrofen. Jag kittlade fram den, jag gäckade efter att få se en gynnande reaktion. Jag ser det så tydligt.
 
Den dagen då min far gick bort, hände något positivt inom mig. Stenarna som hängt runt min hals, lossade och jag fick en frihetskänsla. Inte en tår har rullat nerför kinden för hans skull, detta beror nog på att jag under så lång tid redan gjort upp med det förflutna och hade helt enkelt sörjt färdigt. Idag har jag inget otalt med fadersgestalten, utan känner mest ro med att inte han finns runt mig. Han var aldrig min förebild, utan det var andra snälla människor som fanns för mig. Jag hade surrogatmammor och pappor i grannskapet, som öppnade dörren då det var som värst. Undrar hur många gånger jag stått i en sk. lojalitetskonflikt med mig själv till honom. Om jag bara vetat bättre och kunnat ha förmågan då att berätta att han var en skit, som var sjuk och behövde hjälp. Jag gör det idag istället och har släppt den "store gode förebilden" som var upphov till mitt eget kaos.
 
Jag har pratat om längtan innan på bloggen, jag har också jobbat med att försöka längta till realistiska och konkreta mål. Att längta efter något som inte finns är för mej hopplöst. När jag önskar och drömmer, då hamnar jag nog någon annanstans, och då styr jag det mot det positiva. Att önska något negativt är en onödig önskan, där lätt förakt och värderingar smyger sig in.
 
Tack skolan och tack kära vänner för att du är en del av min egen utveckling och att ni lyssnar, förstår och ger mig råd. Ni ser mig för den jag är och ni ser mig när jag inte är.
 
 
 
 
 

Utställning på Galleri Rolf...

Kategori: högtid

 
 
Nu är det klart att några av mina foton ställs ut på Galleri Rolf på Sveatorget i Borlänge from 28/10 på eftermiddagen, till 28 november.
Vernissagen är 28 oktober kl.15--18 och alla är välkomna.
 

Maria Paria...

Kategori: Funderingar

Jag säjer som Jockmocks- Jocke: "Tjosan, tjosan!" tänker på den glade samen och blir full i skratt. Ja skratt och glädje är något som jag faktiskt värderar högt. Att vara glad och känna livsglädje är ett måste för mig, om jag inte vårdar det som gör mej glad och ger mig glädje då faller jag tillbaka i ett destruktivt beteende. Det ska finnas orsak och verkan i det som jag sysslar med, jag kan inte göra något som strider mot mina tankar och värderingar, då blir det fel. När något känns totalt olustigt eller fel, då måste jag gå.
 
Sitter precis och tänker på ett tidigare inlägg här i bloggen som beskrev vilket bra år jag haft. Jag häpnar lite över mig själv och klappar mig själv på axeln för att jag har lärt mig se det positiva, och inte det som inte föll mig i smaken under det gångna året. Jag har omedvetet lärt mig läxan. Den jag lärde mig på skolan, då jag läste till Behandlingspedagog.
Förr då skrev jag när jag var ledsen, då kom dom där svarta, tråkiga, djupa tankarna då offerrollen kröp ur mej och svettades ut den skarpa lukten, som stank rädsla, orden var svedda, och vissa saker var pest.
Idag så skriver jag i huvudsak om det positiva som faktiskt har verkan, som för mig fram på en surfvåg, jag vågar ta beslut som är bekväma för mig, och obekväma, kanske mindre bekväma för andra. Mina val är mina egna och besluten tar jag. Om jag felbedömer då är det mitt eget ansvar, inte någon annans, glöm aldrig det.
Jag kom på mej själv nu i skrivande stund, vad kan jag egentligen häva ur mej här, fast jag har inget jag vill häva ur mej. Jag vill bara påstå, tala om att om ni ser mig som en svikare i mina egna beslut, då tänker ni fel. Jag har inte svikit, jag är inte den som sviker, men jag är den som förstår när jag inte har mer att ge i en grupp som redan har satt ribban. Om det nu spekuleras i mina beslut så sluta genast med det, om det finns frågor så går det alltid att lyfta på luren. Jag har inga hemligheter och heller inga problem med någon person. Däremot så förstår jag något, jag ser något som gör mig rädd, som jag inte vill bli inblandad i.
 
I min personlighetsutveckling har det hänt så mycket under de sista åren, där jag gått mot något som jag längtat efter att se på mig själv som den person jag verkligen är, där jag har hittat en person som är jag. Jag vet hur man jobbar för människor, hur målfokuset ska vara inställt, hur framgången ska nås genom enkla lösningar. Att grotta, och förbanna något gammalt går inte, jag kan inte sitta och förbanna livet som varit för det för mig aldrig framåt. För att överhuvudtaget överleva måste jag bort från det destruktiva som förgör mig och jag hamnar i ett gammalt beteende.
Från att ha varit fördomsfull, något som överfördes från en far under min uppväxt, så har jag jobbat så inåt-helvete med att radera fördommar och att istället hitta orsak till saker och ting. Alltid lurar en orsak till varför och hur människor beter sig eller handlar. Jag försöker och måste förstå människor, oavsett.
 
Min glädje i livet är troligen att finnas för andra att förvandla något som jag äger till något nyttigt för någon annan. Att dela det jag har, både ord eller hjälp. Jag ser det egoistiska samhället, och jag ser den makt som folk vill ta och ha, till varje pris, och jag vill inte med i det. Jag är inte längre clownen som vill stå i manegen och slå med piskan. Jag är nog en figur som vill verka i bakgrunden, inte exponeras. Jag tror jag vill vara den vanliga, den som finns men inte syns, den som kan komma hem efter en dag på jobbet och känna att jag har gjort dagen bra för andra och mig själv. Jag kan inte tillåta att min energi läcker ur mej och kvar ligger ett russin.
Mina sista 30-40 år i livet ska jag leva, jag har inte haft den möjligheten under min uppväxt under mitt liv. Det blev så jävla fel. Jag vill ägna mitt liv åt att istället gottgöra de jag skadat, och kasta all skit åt helvete.
Jag måste få leva det nu annars dör jag inombords. Jag lyssnar på de som tror på mig, jag umgås med de som kan leda mig, hålla mej och stötta mej. Konstigare än så är det inte. Mina ambitioner kanske inte överensstämmer med era, då säger jag att jag härskar i mitt liv. Det är jag som är min egen.
Låt mig vara den jag blev - och än är jag inte klar.
 
 
 
 
 

Vernissage...

Kategori: Konst

 
 
Mina vänner, folk som jag känner har under något år sagt att de tycker jag ska göra en fotoutställning. Det är ju lättare sagt än gjort, det är några parametrar som ska falla på plats.
  • Viljan
  • Foton (motiv)
  • Utskrifter A3, A4
  • Fotoskrivare
  • Ramar
  • Någonstans att ställa ut.
  • Kostnader
Dalslands Konstmuséum i Upperud 2010 (Bilden blir inte med på utställningen)
 
 

Om jag startar med viljan eller oviljan för att exponera mina bilder, så har det varit en balansgång. Alltid det där "vad ska andra tycka", sedan gick det över när ett litet galleri visade intresse. Och dom kan väl inte ta in vad skit som helst, eller kan dom det?  :) Lilla Jantelagen, sedan bekräftelsebehovet som de senaste åren totalt falnat. Jag ligger hellre och skvalpar i bakgrunden som en kugge i en motor. Okey jag exponerar mig för mina vänners skull. Jag får väl ta de recensioner som blir, det handlar inte om liv eller död.

När jag under våren gick igenom många fotomappar så såg jag hur mycket foton jag hade, började sålla i alla mappar, började vela, vad ska dom tycka om, en gillar ankor, jag gillar inte ankor, någon vill ha si och andra så. Då blev jag så där logisk och talade om för mig själv att ta de bilder som du själv gillar. Ta de som du är nöjd med och lockar fram det där inom dej som gör dej tillfreds. Då gick jag på den linjen, funderade vad proffsen skulle anse, då tog jag mej i kragen och sa att "jag skiter väl i dom". Ändå så har det varit problem att få med de bilder jag vill, under resans gång har jag ändrat mig, vilket betyder att fotoutskrifterna är fler än antal ramar.

Det har kostat mig ganska mycket att skriva ut och rama in, jag kommer inte att tjäna något, jag ska försöka att inte förlora något, jag provar att låta det bli /+-0. Om jag får sålt någon fototavla så kommer jag att skänka 200kronor på varje bild till Ria. Ska ta en diskussion med Galleriet, hur dom ser att jag lägger på 200kr på ett foto, om det är möjligt att folk köper. Eller om jag ger en köpare möjlighet att skänka en summa? Alltså ha ett och samma grundpris på alla bilder, och köparen får välja summa vad de vill offra till välgörande ändamål? Tycker ni något i den frågan? Skriv i så fall på kommentarer.

 

"Självporträtt" bilden blir kanske med i informationsbladet eller affischen...
 

När jag hade skrivit ut, ramat in, provat att fundera ut vad en vernissage ska ha för innehåll med foldrar, information och det där, då kom det stora problemet, var ska jag ställa ut någonstans? Inte alltid så enkelt. På Borlänge Bibliotek där håller kultureliten och deras vänner till, det kan du inte som vanlig Borlängebo stoppa in några ramar. Nu fick jag en kontakt och där känns det bra. Det kostar mig en summa att få vara i lokalen, men det hade väl inte mina vänner räknat med :) Kanske ni kan skramla ihop? :D

Ser fram emot detta annorlunda trendbrott i tillvaron att stå där och berätta, eller inte...Hur ska man bete sig? Det roliga med livet är att om jag vill så kan jag få uppleva så mycket som jag aldrig upplevt. Vem trodde jag att jag var, det bevisar att jag aldrig känt mig själv, förrän nu. härligt att göra en 54års revolution och ge fan i att "släppa fram de unga". Jag tycker minsann vi gamla tanter ska ha förtur någon gång också.

(Mer info kommer om ca 2 veckor, vernissagen ska vara om ca 3 veckor) 

 

...nu vänder vi blad...

Kategori: Funderingar

Nu har jag utan att "bolla" med någon tagit ett alldeles eget beslut. Jag lämnar politiken och dess uppdrag, jag vandrar vidare. Jag har samma åsikt som jag alltid haft, och kommer att rösta där jag har mina rötter. Jag lämnar den karriären utan att vara ledsen. Det går inte att vara alltför ärlig när man pysslar med politik - har jag förstått.
Jag bläddrar i min bok, vänder blad och fortsätter med det som jag önskar göra. Det känns bra.
Den här valrörelsen har jag känt mig lite uträknad, kanske mitt eget fel som inte kunde "ta ledigt" för att dela ut flygblad, vad vet jag. Faktiskt så ska jag inte kasta skit, för de år som jag varit medlem i föreningen så har jag lärt mig mycket, fått många fina vänner och haft fantastiskt skoj, så det tar jag med mig.
 
Foto: Mia J (hoppas ni påpekar den där fågeln som ser ut som en klump på fotot...då svarar jag att den klumpen tillhör fotot ;)
 
 
 
Nu kan jag ägna mig åt andra saker som stärker min själ på ett annat plan. Tänker att locka fram mitt fotointresse ännu mer, tänker offra tid och pengar på en Photoshopkurs, kanske. Resa, fota, skriva och arbeta. Jag tänker trappa ner i mitt liv och faktiskt fortsätta att ta hand om mig själv. Jag inser att det här livet inte är gjort för att alltid tillfredsställa andra. Jag ser bristerna i mej själv, och jobbar dagligen med dom. Hur andra gör är inte min ensak. Jag ser när det är dags att ge mig av, jag förstår när jag ska hämta nya inputs för att gå vidare.  Livet är som ett kakfat och jag förstår att jag inte alltid får syltmunken, men nöjer mej med bondkakan. Den kakan dekorerar jag med det goda så den blir attraktiv. Jag tror bannemej bondkakor är det bästa. Hädanefter ska jag jobba utifrån en sådan, tala om att den duger, precis som den är.
Foto: Mia J (bakom flötet)
 
 
Igår kontaktade ett galleri mej och vill att jag ska ställa ut mina foton. Ja tack sa jag, det är klart jag vill. Nu ska jag utsätta mig för att andra ska bedöma mig, och det gör jag med glädje. Att fotoproffsen med mångårigt fotointresse, kanske fotokurser och har fototeknik och inställningar som ett radband i huvudet ska syna mina bilder. Ja det för dom göra, jag har fotat i 4 år med en riktig kamera, jag kan inte en enda "gyllene regel", jag väljer mina motiv utifrån vad jag tycker om och tänker mer konstnärligt eller vackert. Min ambition är inte att bli en "omtalad fotograf" utan gör det dels för egen skull och att andra har önskat att jag ska visa mina bilder. Jag är ingen karriärist, utan min plats är mer som en kugge i en maskin som ser möjliga uttryck, som kan väcka något.
 
Glädjen idag består av att kasta av mig ett ok fyllt av krav, och att ikläda mig i en ballerinadräkt och skutta in i en ny epok, som är fyllda av bilder, personlig utveckling och en ny syn på saker. Jag tänker faktiskt vara egoist och tänka väldigt mycket på mig själv.
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Oktober...

Kategori: Funderingar

Då har jag tillbringat två nätter på ön i ensamhet. Igår skvalade regnet och jag hade inga problem att njuta på den öde campingen, tillsammans med sjöfåglarna som klagar över hemresan till varmare länder.
Jag har sovit skönt, jag har reflekterat över hur livet går att njuta, jag har summerat mina personliga framsteg. I detta har jag även tittat på mig själv i min roll som människa, när kliver jag fram och när backar jag. Struntar verkligen i att vi kvinnor blir kallade "gnällkärringar" när vi är av annan åsikt eller säger emot någon som redan har satt ramar. Jag har strävat efter att få ett äkta skinn på näsan och är väl på god väg.
Tyvärr finns det allt för många som har ett skinn som är byggt på osäkerhet, rädsla och gamla normer, i samma stund som åsikten yppas finns där osäkerhet och en bön av bekräftelse. 
Insikten är skön, jag är stor nu, jag går min väg med de kunskaper jag besitter.
 
Jag går mot en härlig höst, jag som alltid "tyckt illa" om hösten har lärt mig att vara accepterande och se den som en bit av tillvaron. Den går över ganska fort, den skadar ingen, den kan vara kall och ruskig, den kan vara vacker, den ger luft att andas och är speciell med all sin färg, och det dystra. Kanske som livet ska vara, nyanserat med jorden och myllans färger.
 
 
 
 
 
Idag stänger vi ner vattensystemet, tömmer vattentankar, lindar in husvagnen i en vintervila, plockar hem det som inte ska vara här. Inget ska få frysa sönder. Skönt att nu slippa plocka upp-och ner förtält utan att ha ett som alltid står uppställt. Vi kommer att finnas härute senare i höst och i vinter. Jag har i så många år suktat efter att få fira jul eller nyår, men alltid är det någon av oss som jobbat. Att sitta härute i det djupa mörkret, med stjärnklar himmel måste vara härligt. Hoppas att det blir en pimpelis i år så vi i alla fall tar oss ut på sjön denna vinter. Förra vintern var det ingen riktig is.
 
 
 
 
 
 
Nu har jag mycket att se fram emot, en resa, arbete som jag tycker om, en familj som jag älskar, barn som jag känner stor omsorg för. Som förälder har ja felat, precis som alla andra föräldrar. Hur många fel jag gjort finns inte på listan, men jag har en medvetenhet om det och får försöka göra det bästa av det. Mina barn är myndiga och stora, men jag finns som ett stöd, när dom behöver. Dom är självständiga precis som jag. Det finns levande och döda som jag saknar och alltid minns, de döda finns där de är, och de levande blir såsmåningom ännu mer levande. Det är inte jag mot världen längre, det är jag och världen. En stor skillnad, en mäktig sådan.
 
 
 
 
Ibland när jag läser mina blogginlägg, så upplever jag dom som någon predikan. Men så är det inte. Jag befinner mig inte på någon yogakurs eller något nirvana. Utan har hittat in i livets mening, och det logisk. Jag är som en sambandscentral där jag följer flödet och vet hur jag ska hantera med och motgångar. Jag kan väl säga att jag är en del av detta trots att jag sitter ensam i en husvagn, mitt i skogen, och det känns bra,
 
.