Mia Jäverlings Blogg

Jag väntade och väntade att Neil Young skulle dyka upp på Peace & Love festivalen i Borlänge. Åren gick och artister kom och gick. Ingen Mr. Young dök upp. Beyonce dök upp och året efter var det ett faktum att festivalen hade "kursat".

Förra året så skulle Neil spelat i Göteborg, jag var sugen att beställa biljetter men fick ett annat projekt att ta hand om, och tur va väl det, för det blev inställt. Nu försöker jag igen, nu har jag beställt biljetter, ett festivalpass till Stockholm Music &Arts på Kungsholmen och den 3 augusti spelar Neil Young & Crazy Horse. Nu månne väl detta gå i lås eller?

 

Jag tror att det är absolut sista chansen för mig att få se Young tillsammans med Crazy Horse och den är den slutliga önskningen på mina musikupplevelser genom åren.

Jag har sett Nirvana på Roskildefestivalen, för så länge sedan. Det var en liten spelning innan dom var världskända, men jag har sett dom. Jag har sett Queen, Faith no Moore, John Fogherty, Dire Straits, Deep Purple och Rolling Stones. Mycket annat har också skådats men nämnda har stått på min önskelista. Om det är något mer som jag skulle vilja se så är det kanske en slutkläm med Bruce Springsteen, honom har jag lyckats missa eller kanske inte lusten har varit så pockande. Men först nu Neil Young och det är jag överlycklig över och håll tummarna att det blir en spelning nu.

 

Den nystartade Peace& Love festivalen får klara sig utan mig denna sommar. Festivalen på Skeppsholmen lockar mer.

 

Så sommaren bjuder först på en Skottlandsresa, senare en Stockholmsfestival med Doug Seeger och Neil Young. Det blir bra de. Och emellan blir det husvagn och sköna sommarkvällar. :)

 

Våren bjuder också på min ö, egentligen en halvö, men varför inte slå till och kalla den kort och gott ön. Här virrar kåta råbockar och gravida honor omkring, och på natten skäller de som i en skräckfilm. Jag ligger där i min ensamhet med ögonen uppspärrade, stel av fasa. Nej då, jag ligger och njuter av alla skogsljud och tanken att en förrymd fånge flackar omkring i skogen och vill ha Gevalia.

 

 

 

Gårdagskvällen var som ett guldregn...

 

Klarblå himmel, en doft av kyla dröjer sig kvar. Det var kallt i natt, tänker inte skriva grader och så, utan jag kände en kyla när jag i går kväll gick ut från min husvagn och skulle hämta något från förtältet. Snart har jag tillbringat en vecka i min vagn, i skogen, tillsammans med fågelkvitter och rådjur. En total avkoppling som ger mig så mycket energi. Jag har vilat mina axlar, min artros, mina ligament och mina nervtrådar. Armarna är fortfarande kraftlösa men jag andas och hittar frid och balans. Tänk att jag kunde hitta hit i mitt liv. Tänk att jag hittade rätt spår. Tänk att jag fullständigt struntar i den kritik som kan ges, om att jag inte är den jag var, då jag for rundor och ställde upp här och där, sade ja till allt och blev andras verktyg. Jag var den där som alltid fixade åt andra.

 

Nu är jag faktiskt jag, antingen köper man mig som jag är  eller så får hitta någon annan. Visst kan jag ha blivit lite tråkig, kan tyckas. Själv tycker jag att jag har blivit bra, jag har funnit den konstnärliga ådran inom mig, den som jag tänker jobba med och faktiskt göra något av. Sedan om den inte behagar andra kan jag inte ta ansvar för. Jag sätter mig främst i ledet. Jag söker det som är hanterbart och realistiskt. Sedan måste jag inte söka allt och hela tiden utan har förstånd att hitta den där pausknappen som jag inte visste fanns.

 

Kroppen, tankar, armar, huvudet och själen hör ihop, vi föds som ett paket där vi själva måste synkronisera våra lemmar och tankar. I alla fall jag kan inte leva i ett "organiserat kaos" då uppstår den inre stressen som sakta byggs upp under åren för att sedan förinta. Varför springa igenom ett liv och tro att prestationen är lösningen. Hela samhället, vi och arbetsplatser ska organiseras som en coachfabrik. nej det ska inte vara så och jag tror inte att jag i allmänhet lyckas bättre för att amatörhelbrägdgörare sprider sin dynga om hur jag ska lyckas. Jag lyckas bara när jag själv är nöjd med vad jag gör för mig själv och när humanismen och medkänslan lagt sig som ett naturligt lager inom mej.

 

En dålig egenskap, som kontrollbehov, är inte vad jag vill befinna mig i. Fy vad hemskt. Gud va skönt att lägga kontrollen på hyllan och förstå vad som är kontrollbehov och vad som är den faktiska organisationsförmågan. Att inte säja jämt till andra hur fel dom har, att vara lugn i att andra tar beslut och utför, att kunna sitta på en stol och låta livet flöda runt mig och att ett litet fel eller kaos sakta kan få rinna förbi på sidan. Att förstå att vi alla tänker olika och att vi inte är stöpta i samma form.

 

Nu sitter jag här i min husvagn, i ett lugn bland sjöfåglar och träd, mitt i en skog. Ibland pilar ett rådjur förbi. I stan finns ett annat liv som också kan anpassas efter min klocka och min kropp. Bara jag gör min läxa rätt.

 

Att bli en bra människa är mitt mål.

 

 

 

Man dräpt, kvinna mördad, barn utnyttjat sexuellt. Varje dag skriker rubrikerna om någon som får sätta livet till för att någon inte klarar av livet och samhället, och samhället inte klarar dom. Pedofiler sitter med sina databanker med avskyvärda bilder, så långt från min uppfattningsförmåga det går, och jag försöker ändå att förstå det mesta, men där är det totalt tvärstopp. "Om det fanns ett piller att äta så jag kunde få stopp för mitt beteende", säjer en pedofil i en intervju. Respekten för medmänniskan är satt ur spel pga av allt sjukt.

 

Kvinna mördad av sitt ex, för att han vill utöva makt, dödad inför barnen, dessa mord pågår. Samhället kan och vill inte hjälpa. Vi läser rubriken någon gång i veckan och borde förstå att livet för de närstående aldrig blir som förr, barnen kommer att leva i evig sorg och ha en lojalitetskonflikt som ställer till det i måendet.

 

Barn som tvingas leva och växa upp i missbrukarfamiljer, flera hundra tusen barn. Fosterfamiljer, placeringar, eget missbruk. Barn som  är oönskade, där det lir snett och familjen utnyttjar systemet, utnyttjar barnet sexuellt, ger den ett helvete för resten av livet. Ingen kontroll, ingen sans, ingen etik och moral i allt detta.

 

Legaliseringen av droger, alkohol, för det måste svensken ha för att orka med, helst livstidsrecept på antidepressiva piller som kan ge 60 tal biverkningar och slutar med kaos och framfall. Att helt enkelt droga bort medborgare i större utsträckning med Subutex, man sätter tillochmed ungdomarna på detta program fast de aldrig tagit opiater innan, alltså ett nytt och vansinnigare missbruk. Man kan inte organisera en vård.

 

Fängelser som är mest förvaring, fängelser där gro rund för värre förutsättningar föds. Dagstidningarna fylls av rubriker där det till 99% där droger och alkohol som är orsak för den notis som trycks. Var finns du och jag? Står vi längst bak och rycker på axlarna? Har vi retirerat? Orkar vi inte mer? Klarar vi inte att ta in? Så är det nog, och när alla tänker så då brakar det fort som fan.

 

Hemma sitter svenskarna och tittar "På Spåret" och undrar vart vi är på väg, utifrån hörs rop på hjälp. Det knackar på dörren och därute står Radiotjänst från Kiruna och jagar syndare med apparatur och myndig blick.. Myndigheter jagar och bötfäller de som inte betalar tv licens och har en tv-jävel, Och Eva ligger död i en lägenhet, Marie sitter på akuten och är misshandlad. Samhället jagar det abstrakta och verkligheten får rasa.

Christian Luuk förbereder sig för en ny tågresa, vi äter smågodis.

 

Medkänsla, medmänniska, fundera på dom orden vad det innebär och vad som menas...

 

"Hur ska vi orka...?"

"Vi måste orka..."

"För vem, om inte mig?"

"För oss alla."

 

Det här samhället blir enligt min åsikt bara galnare och galnare, kommuner, landsting och regering har dragit ner rullgardinen för längesedan. Allt bara flyter på ett hav av diareé. Däri simmar människor och har bara nästippen över ytan, då kommer egoisten och den som har flytväst med sin snabba motorbåt och gör stora vågor.

Fundera vad medkänsla är, du behöver inte lämna in något svar, fundera och tänk var du finns i allt detta.

 

Jag är ärlig, och säger att jag ofta längtar till att jag får lämna det här. För det sorgliga, negativa och det dysfunktionella som får ske i den här världen tillhör helvetet. Jag vill någon annanstans.

 

Nu åker jag och hämtar ut ny medicin, så hjärtat orkar slå ett tag till...