Mia Jäverlings Blogg

"Bättre skjuta rygg, än arm ur led"

Regn blev som musik i mina öron...

Kategori: Vardag

I höstas när regnet öste ner, och de grå molnen låg så lågt att de tryckte ner en i backen då var jag inte alldeles övers glad. I går kväll hörde jag ett nytt ljud utanför fönstren, därute i mörkret, jag bligade ut som en nyfiken kärring i en Kalle Blomqvist rulle från urtid, då spöregnade det. Vårens första hällregn är nu noterat i bloggen. Jag blev våryster och tänkte att nu smälter snön med 10cm/ i timmen.
Idag nu på morgonen åkte jag skridskor på mina tofflor till brevlådan när jag skulle hämta morgontidningen. Håret på ända, frotte´ rock. Ingen vacker syn, men tittade ått alla håll innan färden ut på hal is. Blå himmel och det verkar bli en alldeles förträfflig dag.
Bläddrar i morgontidningen, ingen vältare denna dag, det var några som vävde trasmattor, och Bingo ute i Murbo hade dragit in 1300:- till syföreningen. I slutet av papperstidningen stod det att Deep Purple kommer till Leksand och Ejendahls arena till hösten. Dom ska jag inte missa, det spelar ingen roll vad som skulle dyka upp, Deep Purple dagen är helig. Jag har sett dom ett par gånger innan, och vill till varje pris göra det igen. Jag har alltid och kommer alltid att gilla deras musik. I princip de mesta. Favorit platta är den "senare" Perfect Strangers..

---

Min tinnitus blir bara värre och värre, troligen för hög dos av rockmusik och konserer under min uppväxt. Ja det tjuter och ylar i öronen. Men jag fick i alla fall uppleva Queen, Nirvana och en hel del annat bra.
---

Ikea ja, karlar får knottror på hela kroppen när vi kvinnor vill dit och handla. Personligen väljer jag att inte ha maken med, för han ligger som ett hinder i planering och när jag ska göra upp affären. Jag ska inte taska mej och säja att han inte har någon smak, för så är det inte. Han har en annan smak och anser att nya möbler inte bör prioriteras, däremot elektroniska prylar av alla de slag, där finns inga hinder. Som jag tidigare berättat har vi en förmögenhet här i huset i form av koppar som går igenom alla miltals sladd som finns på varenda kvadratmeter i huset.
Ikea är bäst i kvinnors lag, då vet vi vad vi har varandra och vad vi snackar om. Kvinnosnack...
---

Livet känns spännande nu trots att det inte händer så fasligt mycket, men det dyker upp små sidovinster hela tiden som blir till något av en helhet. Jag trivs med mej själv och mitt mående. Det var den bästa medicinen för mej att komma ifrån Coop, jag saknar inget av det. Jag har inte satt min fot där sedan jag vandrade ut. Skönt.
Vissa val är svåra att göra, men när man väl valt då känns allt så rätt.
Jag har inga problem att få dagarna att gå, jag har jobbat med ansökningen till skolan, jag tror att jag har fått ihop ett väl fungerande personligt brev. Ansökningen ska vara inne 15 April, jag har i nuläget ingen stress. Det blir bra, och det blir som jag är. Faktiskt är jag stolt över mej själv att jag tagit beslutet att ändra min situation till ett positivare liv. Vem bryr sej att det regnar, det är världsliga ting. Har man varit på en Roskilde Festival i tre dagar med spöregn, då vet man vad uppgivenhet är, oavsett vilket band som spelar. Hu va hemskt, det var då, sådant har skett innan jag blev fullblodsbekväm.

...kanske på Onsdag...

Kategori: Skitsnack

Om planerna håller så lutar det åt en tur till Gävle och Ikea på Onsdag. Jag vet att några skriker rätt ut av fasa när jag nämner affär eller Ikea. Jag skriker lite mer av glädje, för det är ett av de få varuhus som jag gillar att strosa runt på. Ofta då blir jag salig och drömmande, och jag gör vilda ommöbleringar inne i huvudet. Det blir fint i fantasin, men det är pengarna det hänger på.
Nu har jag sparat och gnetat länge, varit snål och unnat mej få grejer bara för att jag haft en soffa som mål. Nu är jag ganska nära, om gud vill mej väl och skorna håller.
Jag har fixat släpvagnschaufför (stackars svärfar, han kan köra dit med förbundna ögon), i morgon ska jag boka släpvagn. Har kollat på Ikeas hemsida och de har några på lager. Får väl kolla på onsdag också, så inte svärfarsan får skramla dit och hem med tomt släp. Det hade ju varit rackigt för honom.
Jo soffa ja, jag vet var min plats där kommer att bli, säjer inget nu utan när den är hopskruvad då inter jag mitt revir och förblir där. Säjer :"Dunk min plats, ett, två, tre."


Det blir troligen en byrå som jag kan stoppa alla otroligt många saker vi har. Jag är gift med en elektriker, dessutom är han en hamster eller en ekorre. Han samlar på allt ifall nödåren skulle återvända. Det är allt ifrån sladdar och kontakter, adaptrar och prylar.
 

Jag har en hel del saker som jag ska sälja också, eller vi, man kan ju inte samla på allt. Ute på altanen har jag prylar som jag lade där när jag hade min vindsröjning i höstas. Den röjningen är inte på långa vägar klar, fast påbörjad. Den fortsätter nu till våren.
 En loppis blir det, där jag ska sälja allsköns skrot som mina gamla kopparpannor, gamla plåtburkar, en tavla eller ett tryck som är signerat Lage Lindvall, tror jag han hette, den fick jag värderad till 1500 kr, en gammal brudkista med årtalet 1947, ja ni ser, och om jag får som jag vill ska jag sälja vårt vita vitrinskåp, jättefint, men jag har haft det så länge nu och behöver platsen till något mer brukbart. Jag använder nästan aldrig det som står inne i det skåpet, jag (vi) kan föresten sälja det som står där också, grogg glas och dyra kaffe koppar, hjälp vad onödiga saker. Och som grädde på moset ska jag kränga iväg en benvit servis troligen 50 tal med 94 delar. Jag hade behållt den om det gick att maskindiska, men så är inte fallet. hör av er om det är något ni behöver.
Nu köper jag en byrå till oss...


Här ska de nya minnena samlas med alla sladdar...

Slutskottat för denna vinter...

Kategori: Skitsnack

Nej jag tänker inte gå ut och skotta bort den snö som ramlat ner under natten och fortfarande rasar ner. Nu får det vara nog för den här vintern, tamejtusan. Jag vill inte ha någon mer snö och hör sen, för bövelen.
Just nu så känns det att alla fåglars kvitter kom av sej, och längtan mot vår tog ett jättekliv tillbaka. Jag går och längtar till att promenadstråket vid älven, mellan broarna ska bli snöfritt, sen kommer ånyo en mardröm fallandes i form av snö.
Promenaden "runt" älven som vi säjer är en sträcka som är 4,7 kilometer och otroligt fin. Under mina promenader har många tankar och ideer fötts. Jag rensar hjärnan och försätter mej i en trans. Det är mitt favoritpromenadstråk.
Till nästa helg har de utlovat fint vårväder, hoppas att prognosen håller ända dit.
Snöplogen åker förbi ute på cykelvägen, samlar in nattens skörd. Snart är det April och då brukar ju aprilvädret dyka upp.

Jag vill ha sol och värme medföljande en härlig vår, det är vad jag önskar nu...

Lära för Livet, kan lätt gå upp i rök...

Kategori: Politik

Igår eftermiddag åkte jag till kommun huset för att sympatisera och manifestera med lärare inom Borlänge Kommun som berörs eller som drabbas av den hårda nedskärningen inom skola och barnomsorg. Många hade samlats, men i denna viktiga fråga hade jag önskat att flera hundra till hade kommit. Nu kom det ändrå några hundra, personal, barn och sympatisörer.
Några av de ansvariga politikerna valde en annan väg när de skulle gå till kommunfullmäktige, de gick inte på utsidan där folkets slagord skallade utan gick inne i kommunhuset i den kulvert som leder till fullmäktige salen.
Jag tycker att det är fegt att smyga sej förbi, men antar att de ändå har något förnuft och skämms inför allmänheten för sina dåliga beslut.
Det är verkligen illa när man försämrar förutsättningarna för barn och personal, i en verksamhet som redan nu är hårt drabbad. Skolor förfaller, barn, elever och lärare jobbar i en stressig och avskavd miljö. Där hjälplärare är ett minne blott, där lärarlösa lektioner väntar då kallar jag det en kommunal katastrof. Barnen mår dåligt och inga resurser finns för att hjälpa de som har det sämst. Samtidigt ska lärare under otrygga förhållanden göra atomklyvningar av sej själva, eller få sparken. Det finns bara förlorare i det här eländet, inte ens Politikerna som varit med att beslutat för denna nedrustning kan väl inte i sin vildaste fantasi tro att detta ger någon långsiktig besparning. Då är de bra korkade.

För att citera Kenneth Persson ifrån dagens Borlänge Tidning, när han gick förbi de manifesterande folket på sin väg till kommunfullmäktige:

Det är bra att de gör sin röst hörd. Det är roligt att folk engagerar sig, det är det som är politik, menar kommunalrådet Kenneth Persson (S) som berördes av engagemanget men som inte kunde ge några löften om förändring.

- Vi försöker göra det bästa av situationen trots att vi har mindre pengar, förklarar Persson.

Det är roligt att folk engagerar sej ! Hur roligt är det för en lärare som eventuellt ska få kicken att höra det från ett av de sex arvoderade kommunalråden. Ett otroligt korkat uttalande i en situation där lärare och Borlängebor går i taket för att de fördelar skattemedlen fel och satsar på fel hästar. Ingen av oss som stod där igår tyckte det var särskilt roligt.
Trodde Herr Persson att vi efter cortegevägen på Barnens Dag och väntade på lastbilarna med utklädda barn och en barnens dags drottning. Ja det kanske är troligt att han gjorde det.
Tyvärr så besitter de styrande i Borlänge  med de egenskaper som de borde, jag hoppas att de förstår att de och partierna förlorar på detta. Eller så förstår de inte...

             
" Barnen med plakat"                  "Kommunalråden"

---

Från och med 2010-01-01 är det förbjudet för kommunanställda att röka på sin ( arbetsgivarens) arbetstid och arbetsplats. Det blev en het debatt om detta i fullmäktige. Socialdemokraterna stred för att få igenom punkten och att få äga sin personals arbetstid. Debatten vanns ändå över nejsäjarna och argumenten. Det som ifrågasatts av (v) kan ni läsa på Kamrat Lindströms blogg, han har fått ihop situationen i "live".

Jag kan säja att jag är en icke rökare, men att ens reagera över att kollegor och arbetskamrater gått och tagit sej ett bloss har jag aldrig gjort. Vad ska hända nu, får personalen skita på arbetstid, som bekant så sitter vi olika länge då vi ska tömma oss. Själv föredrar jag den snabba varianten när jag lägger en rökare. Du kanske trivs med den långa varianten. Alla är vi olika.

Är det förbud mot kaffe som blir nästa grej, korsordslösning, prat i korridorer eller mikropausförbud ?
Kommer Securitas att vandra runt de kommunala byggnaderna och kolla att smygrökarna sköter sej. Vilka blir konsekvenserna mot en lagöverträdelse ? Får rökaren Kicken?

Kan arbetstagaren inom hemtjänsten vägra arbetsuppgiften (oavsett om de är rökare eller icke rökare) att åka till en brukare som röker inne i sitt hem, jag måste väl kunna vända på den absurda situationen ? Lika för båda parter. Ett korkat förbud som kommer att få eftergifter och undantagsklasuler.
Nej nu orkar jag inte mer, tänker faktiskt ha en fortsättningsvis bra dag. Jag tror att jag tar mej en tur till soptippen, det känns som det kan passa in med mina tankar. Soptippen i Borlänge är en välskött anläggning, och tur är väl det att det är något som fungerar i Borlänge.

En Önskerepris: "Röjsågen"...

Kategori: Politik

...jag tilldelar filmens fem överkörda ekorrar...

Socialdemokraterna i Kalmar län Filmstudio Presenterar stolt: Röjsågen, en medlemsvärvar film.

Far o flyg...

Kategori: Politik

Socialdemokraterna i Borlänge säjer sej bygga broar, de kallar sej själv för brobyggare. Vad menar de ? Menar de att Backaviadukten ska breddas med två filer eller bygger de broar  åt oss skattebetalare, för att stärka banden? Att de vill enas med och runt folket i de viktiga frågor som innebär omsorg, skola, daghem och trygghet. Nej kan inte tro det. Däremot är de duktiga att gräva ner skattemiljonerna i backen och stoltsera med köptempel och kommersiella förorter, då jublar näringslivet i högan sky, för om näringslivet är nöjda och vi blir en köpstad, då trivs människor oavsett om det finns någon trygghet. Tror vi att det är så? Nej det gör vi inte.
Borlänge är en stad man stannar till i, sedan åker vidare. Liksom Ullared är en by dit folk vallfärdar som galningar och sedan åker hem. "Vem fan vill bo i Ullared? " frågar jag. Vem väljer Borlänge som bostadsort ?

---
För tretton år sedan återvände jag till Borlänge efter att ha bott i södra sverige sedan 1984, självklart kontrollerade jag om det fanns den trygghet som min familj behövde. Jag gjorde besök i skolan min son skulle gå i. Jag tittade lite på kommunens budget. Även om inte allt föll i min smak, såg jag ändå att platsen kunde godkännas som min hemstad.
Då var jag inte politiskt aktiv och hade ingen som helst insyn i planer och framtidsvisioner, det har jag heller inte idag.

Hade jag idag stått inför en flytt kan jag erkänna att mitt val aldrig hade blivit Borlänge. Jag väljer inte en stad där O ringen har satt Borlänge på kartan ej heller att P&L festivalen drar hit ungdomar några sommardagar. Då hade jag valt Gustavs/ Säter eller Falun. Hade det politiska läget varit då som idag då hade Borlänge gått bort. Som familj med planer på fler barn, då är det dagis, skola, och fritid som står överst på listan. En nödvändighet för att jag ska kunna arbeta och kunna ge min del av kommunalskatten. Om jag tänkt att åldras och dö i min hemkommun då tänker jag på omsorgen för de äldre och hur den ser ut. Jag tittar inte alls om IKEA eller Bauhause fått sitt fäste här, redan i den så hårt överetablerade "handels staden".

---
Idag har det mjuka i Borlänge krackelerat. Den putsade fasad har vittrat ner till grus. På skolorna syns förfallet och på min sons skulle får man känslan av att komma till en nedlagd fabrikslokal i någon öststat. Stora hål i väggarna, färgen borta, omklädningsrummen på gymnastiken bjuder på kallvatten till eleverna, matens kvalitet dalar och lärarna lever i en otrygg värld, de vet ej om de ska få behålla sina jobb. Samtidigt behövs alla lärarna och fler därtill. Socialdemokratin rycker bort tryggheten och samhällsservicen för oss all för att "spara" , medan projekteringar pågår för fullt och palats för mamon inte ens tär på  deras samvetet. Detta kallar jag samvetslös investering, jag kallar det galenskap och idiotvision.
Ett illavarslande beteende där pengarna rullar för en illa uttänkt vision och monumentcementering.

Det viktiga är inte mjukvaran i samhället längre, det viktiga för dem är att få rätt, att göra som de själva vill. De tar från de fattiga till de rika. Det är ingen socialdemokrati i mina ögon, det handlar om att fördela skattepengar fel och att utöva makt. Solidaritet och Demokrati syns mer som små lustiga ord, från det förgågna. Ett arbetarparti har "kommit" upp sej och samarbetar med alliansen och de kommer överens. Det säjer väl allt vart Socialdemokratin har hamnat, i händerna på storherrar som är fullständigt överförtjusta över att ha fått över dem till Moderaternas nya arbetarparti. Lättköpt och lättlurade, men vad de inte själv förstår är att de har bitit sej själv i svansen.

---
Jag tycker inte att socialdemokraterna i Borlänge någonsin har bjudit till eller ens försökt att öppna sej för något slags samarbete med vänstern. Varför det är så kan jag spekulera i. De kan inte alls acceptera att någon av annan åsikt beträder deras domäner eller sätter in en fot i reviret. Gammal kultur, förgångna arbetsmetoder är en del av det.
Makten är så otroligt viktig, idag är positionen det enda som räknas, om kompassen skulle styra mer mot vänster då är det inte som förut då måste allt ställas dit det en gång var. Intet nytt, arbetsmetoder och åsikter som skulle passas till något gammalt gruvhål för att aldrig få se dagens ljus vore en lösning.

---
Jag kommer aldrig att fösvara Dala Airport som flygplats, vare sej åt socialdemokraterna, eller den ensamma direktör som satt ensam på flyget ner mot Stockholm häromdagen. Hur har de kringboende det, sommardagar då de inte kan sitta ute i sin trädgård för att flygfotogenet luktar så illa att det inte går att vistas ute. Kan de äta sina bär på buskarna? För dem handlar det inte om prestige utan det handlar om trygghet, och trevnad. De önskar inget annat än att få en bullerfri och miljövänligt liv, men de måste ändå vara delaktiga och betala skatt till denna flygplats som en gång projekterades som en vision, för ett Romme med industrier och transport. Det blev aldrig så, och det kommer aldrig att bli så. Landstinget har dragit sej ur denna galenskap, kvar står vi Borlänge bor med höjda avgifter till flyget.
En onödig flygplats prioriteras medan barnens lärare får vandra ut i kylan, fy fan det suger fett...

En första trevare...

Kategori: Kultur

Jag har inte bara drömmar om proggband och andra ting. Jag har även ideér, den här har funderat på sedan i höstas. Den är egentligen inte alls omöjlig att genomföra, om allt skulle klaffa, men allt handlar om pengar och att saker och ting kostar. Jag är nästan beredd att skjuta till en summa, för så viktig tycker jag att han är.
Idag har jag skrivit ett mail till Benny Haag, skådespelare, författare, monologförfattare och debattör. Han är en nykter alkoholist som far land och rike runt med sin monolog som handlar om alkohol. Det mesta handlar egentligen om rusdrycken idag, om du så ska grilla en köttbit ute i det fria. De alkoholfria zonerna finns knappt längre, alkoholen har tagit över och ut i kylan har rökarna förpassats.
Till hösten skulle jag vilja att han kom hit och körde sin monolog, i något slags arrangemang, kanske tillsammans med någon kamratstödjar förening. Den första trevaren ligger ute. Jag hoppas att det går att spinna vidare med denna tråd som jag nu har i botten. Jag vill även att tillställningen ska ha fri entre´ så alla utan fet plånbok kunde få vara med.

                   

"När jag slutade dricka fick jag på mig ett par "alkoholglasögon" som gjorde att jag plötsligt, med isande skärpa såg vad kröken ställer till med, hur den krossar, dödar och förstör. Då gick det inte längre att blunda för det faktum att väldigt många människor lider av spritens följder fast dom kanske inte dricker en droppe själva. Jag vet att jag är mycket mindre än David och att den industri och den förnekelse jag slåss emot är mångdubbelt större än Goliat, men det spelar ingen roll - jag kommer att kämpa resten av mitt liv mot kröken. Mina "alkoholglasögon" ska massproduceras. Vänta bara!"

Så säger Benny Haag, skådespelare, monologförfattare och debattör. Den här boken är hans manifest för en nyktrare värld. Här berättar han i dagboksform om sin långa och hårda kamp mot myndigheter och institutioner för att nå ut med sitt budskap och för att få sätta upp monologen Inte mer än fullt, tack. Boken är också ett brinnande upprop mot det svenska supandet och en djupt tankeväckande betraktelse över allt som spriten för med sig. Här finns också den delvis självbiografiska monologen i sin helhet, som är djupt gripande och ett hårt slag i mellangärdet på alla dem som någonsin trott att spriten är något som bara berör ett fåtal.

Inga-Lina Lindqvist AB


Vi får se hur svaret från Benny lyder, kanske till hösten go vänner kan vi supa in och ta del av det han är så bra på att förmedla. Alla som vill kan väl hålla tummarna, alla ni som kan ge fler goda ideer i sammband med min tanke är välkomna att lägga in dessa i kommentarsrutan.


En proggrupp är en liten önsketanke...

Kategori: Musik

Jag har länge haft en en hemlig dröm, som inte är så hemlig längre. Det skulle vara så otroligt kul att sätta ihop ett progg band. Köra alla gamla 70 och 80 tals bands samhällskritiska låtar. Om några "gamlingar" har lyckats att komma in på min blogg och läser det här och är skitsugna på att prova, ring för bövelen till mej. "Dammen" jag vet att det alltid kliar i dina gamla fingrar, du är ju spelglädjen själv, din positiva gamla (progg) Blues - gubbe....


Nationalteaterns låtar liksom många andras låtar är lika aktuella idag som de var då det begav sej. Då har jag ytterligare delgett en hemlig dröm till hela världen, undrar var detta ska sluta...

Vi fotsätter spela Rock´ Roll men vi håller på att dö....

...några bilder från gårdagen...

Kategori: Kultur



"Den nöjda arrangören, Cafe´föreståndaren, lokföraren, Gruppledaren
Under festligheterna"




"Flaggan i topp..."




" Ett ännu ganska tomt Green room innan alla artister anlänt"




"Vår eminente presentatör, vissångare och kamrat Mats."




"Pernilla olin och Lasse Ohly under pågående panelutfrågning."




"Mats och Sölve som hittat ett objekt i lokalen, gick något snyggt förbi?"




"Harmageddon Band"




"Sanna Carlstedt"




"Stina Berges Gitarrist "




"...Stinas klaviaturist."




"Åh. Åh, Åh Ohly..."

...det finns nog ingen som är så trött som mej, nu...

Kategori: Kultur

Anspänningens dag har nått sin ända. Vänsterns dag blev en rolig kväll, med mycket musik. I morgon, eller idag när jag vaknar så ska jag börja med en sovmorgon, våga inte ringa och väcka mej, för då river jag i. Sedan när jag vaknat och redigerat lite bilder så lägger jag ut några...många.

I kväll lägger jag ut några stycken...bara för att jag orkar.
Tack alla som kom och tack alla kamrater för er fina insats. Föresten är jag ganska nöjd med min också, jag har slitit för detta med kärlek för alla.

Go´natt....



"Paneldebatten med två av de utfrågade Pernilla (ledarskribent på Dalarnas
Tidningar och Lasse Ohly"



"Sanna Carlstedt gjorde en rafflande uppvisning"



"Stina Berge"

Fortsättning följer....

Det byggs, och rivs, det gasas, och bromsas samtidigt....

Kategori: Politik

För vilka bygger "vi" staden? Här duggar momenten och monumenten tätt, det är en tidsfråga innan de styrande gjuter bronsstatyer av sej själv och placerar de på de monumentala platser som gjutit bort den sociala tryggheten hos medborgarna. Att söka bekräftelse på ett ärligt sätt, är för mej det enda sanna. Att värna för att till varje pris för att välfärden måste ständigt förbättras, det är lika viktigt som ens rätt att få leva ett värdigt liv . Att aldrig glömma de människor som inte kan eller vågar föra sin talan, täcka upp de svaga i samhälle är för mej en hjärtefråga.
 Att bygga ett land, att bygga en stad, att bygga en trygghet görs inte med betong, grävskopor och kommunalrådens bandklippning. Vad är det för storherrsfasoner som spridit sej till arbetarrörelsens led?  Jag ser nu att det socialdemokratiska partiet i stan, tappat sitt fotfäste. Borta är den stabila grund som de en gång stod på, nu rämnar allt för dem. De finns mitt i allt detta kaos, de ser inget, de skjuter problemen framför sej, rycker på axlarna och önskar att något mirakel ska ske. Hur kunde de själva sätta sej mitt inne i den här situationen, jag ser det inte som något annat än oduglighet och inkompetens. De raserar det som de en gång byggde upp, de river sina egna visioner och ideal.
Nu har de tagit "Superalliansen" med sej i den sociala demolering som sker.

Att riva bort trygghet och en fast punkt i människors tillvaro tillhör inte ett demokratiskt tänkande, det en gång ganska förnuftiga tänket rör sej nu i ett panikartat kaos, då tankar och planer inte har ett uns balans eller förnuft i sej.
Det här håller inte längre.

Folk flyr från staden, skattebetalare har fått nog, de bosätter sej i kranskommunerna. De vill inte betala dyr kommunalskatt i en stad som inte kan erbjuda tryggehet som daghemsplatser, en väl fungerande skola med trygga lärare. En stad där det satsas på asfalt och betong, när de som behöver omsorg skriker ut sin ilska, de handikappade berövas på sin taltidning, de gamla får inte längre någon terapi, alla människor glöms bort, skyfflas undan.

Hör inte de styrande i Borlänge att det är åt helvete från allmänheten? Läser de inte i tidningarna vad som går att läsas om deras ansvar. Hör de inte att en stor del inte ställer upp på deras politik längre, hur kan det sk. arbetarpartiet nöja sej med att hålla superalliansen i handen, och vara sällskapsdamer i ett stort och dyrbart kafferep. Ja det är en av tusen frågor jag undrar över. Jag blir inte klok på det här, det räcker nu...



            "Pinocchio med lång näsa"

...Göran dyker upp...

Kategori: Musik

Vaktmästare och ljudtekniker på Lördag är Hjalle, som är med i Mimikry. Jag har hittat ett hopklipp, och där är ju självaste Göran Greider med på en liten snutt. Dala- Demokratens chefredaktör visar upp sej i muskens värld. Ja ännu är inget för sent.
Jag rycker att deras musik är bra och jag är glad att Hjalle är med oss och styr upp ljudbilden...

Vänsterpartiet Proudly Presents...

Kategori: Allmänt

...med hjärtat till vänster...
 Med lycka och stolthet måste jag säja att jag ser fram emot våran dag på Cosmos 21/3 klockan 17.00. Det är då vi har vår fest med debatt och allsköns sång, dit alla är välkomna. Jag måste ge våran gruppledare Lindström en hel del rosor för att han engagerat sej med att göra en festlig dag. Och även lyckats med att ta hit en sådan bra vis- o "sångwriter" som Sanna Carlstedt är.
 Lindström är den bästa manager som jag vet nu när  han fångade upp henne innan hon gör sin spelning på Peace& Love fetivalen i sommar.
 Hallå, jag ska också spela, efter Sanna är det min tur, om "hålltiderna" är som de var från början. Det är ingen enkel match. Först blommar ungdomen sedan kommer en överlevande relik ifrån Göingeflickorna. Publiken ropar: "Var är dom andra?" Jag fyller på: "Dom har slutat." Ja ni förstår hur det blir. I alla fall är tillställningen drogfri, förhoppningsvis tomat och äggfri också. Det som jag känner är att det är bra att tillställningen har fri entre´, då kan ju heller ingen kräva pengarna tillbaka. Nejdå jag nedvärderar inte det jag ska göra, jag tycker det är hedrande och otroligt spännande. Spela fel det kan man göra, det händer även Stefan Sundström då och då.

(Klicka på bilden så jäser den förhoppningsvis ut och blir aningen större)

---

Jag tänker på journalistiken när den är som sämst, när en reporter vill göra ett utfyllnadsrepotage i en av de större tidningarna och anser att det finns för få nyheter att delge den nyhetsintresserade.
Expressen gjorde ett om en politikers vårta i ansiktet. Som tidningen kallade en skönhetsoperation. Ni kan läsa själv vad de skrev i ingressen:

"Lars Ohly har gjort en skönhetsoperation

2006: Lars med vårta
2008: Lars utan vårta"

Samtidigt visade det sej att opinionssiffrorna hade ökat något frå 2006- 2008, så de blev så putslustigt att det var vårtans bortfall som höjde stödet från väljarna.
(Klicka på bilden om du vill att vår...ursäkta, bilden ska bli större)

Jag har också en vårta, som växer och gör ont, den sitter i ansiktet, som dom gör på häxor. Nere vid käkbenet, har den sitt säte. Nu ni så har jag fått tid för att operera bort denna avart som stör min skönhet. I slutet på mars så tar doktorn i Kvarnsveden fram sitt operationssätt och skär bort den. Hoppas att det inte blir som förra gången när jag skulle ta bort en stor knöl i huvudet, då ursäktade sej systrarna att de fått fram operationssetet för nageltrång. Efter den pärsen sade doktorn när jag fått mina stygn i skallen och knölen var borta:
"Nu är den väck, Barsebäck..." 
Jag hoppas också med denna operation att väljarbarrometern slår i topp, om alla opererade bort sina vårtor då skulle...

---
När jag skrev om vårtor då snuddade jag vid ordet vår, idag har jag vår i min stad, en vårton av kvitter. Solen värmer och snön smälter i forsande takt här i Forssa. Människor är glada när jag går min vårpromenad, jag mötte en gammal man som jag aldrig träffat förr vi stannade och pratade en stund. Inte om något märkvärdigt utan bara för vi ville. Jag gillar spontana möten, det ger mej så mycket. Bara det att vara glad tillsammans med någon man aldrig sett sätter jag ett stort värde i. Vi behöver vår, vi behöver glädje, vi behöver varandra. Den här tiden på året värdesätter jag och jag är som en "gammal tjugofemma tändkulemotor" som åter fylls med energi och värme, hackar igång, sedan spinner jag vidare...

(Hämta veven och se om motorn drar igång...)

Far ända in i pipsvängen om ni så vill...

Kategori: Funderingar

Jag vet inte varför denna gamla religösa slagdänga kommer inrammlandes i huvudet, ni vet den där: "Jag ska fara upp till månen jag ska fara upp till mars....jag ska fara hem till Jesus han som är min bäste vän, jag ska fara ända hem till himelen...."
Jag trodde att bibelns Jesus bodde i neråt mellan östern, inte på månen. Vissa kan vara överallt och en annan som mej hinner inte vara på alla ställen. Så är jag heller ingen Jesus, men väl Maria, döpt till det. Maria var väl inte lika flexibel som den där Jesus, han som gick på vatten. Jag är ingen biblisk ikon, man hittar mej inte någonstans inte ens på avdelningen för kvarglömt gods på centralen, men Jesus hittar vi på månen. Skummt det där...

Jag strölyssnade för någon dag sedan på nyheterna. Erkännas skall att jag lyssnade inte ens på ett öra. Under påannonseringen för repotaget sade reportern att några resebyråer skulle börja sälja resor till månen.
Varför ? Vad finns det att se på resan dit, vad finns det att se på resan hem, vad finns det för upplevelser på månen som är värda att tala om för sina barn- och barnbarn. Jag tycker att det inte kan bli mer galet än så. Vad är vitsen , mer än att personen som köper resan får en chans att visa upp sin feta plånbok, visa att jag har minsann råd att resa till månen, sen om det är nåt att se var väl skit i samma.
 Fy hur det är och då tänker jag på alla familjer som inte ha råd att resa med barnen utanför kommungränsen, på alla de som aldrig varit på en semester. Det finns inget rim och reson i de rikas resor, det tror att de ska bräcka fattigfolket med en resa till månen. Vi vanliga ruskar på huvudet åt denna dårskap. För mej kunde de få en enkel resa in i en omloppsbana med en kaviartub. Där kunde de sitta och kika ner på jorden varv efter varv tills det tog slut.
Eller varför inte ett rör med Kavli´s Raketost, och en inspelad kasett med  Armstrong och Aldrin...
Kanske en sanering av rikefölket, skick upp dom i rymden, så slipp vi si dom....

Jävla, jävla Jantelag, du är en stoppkloss...

Kategori: Ilska / frustration

"Du är inte så jäkla bra som du går runt här och tror..." Det är då en mening som jag fått höra några gånger under mitt liv. Tyvärr finns det vissa uttaladen som klänger sej fast som en varböld, eller fistlar och nästlar sej in i ens doldaste hjärnskrymsle. Jävla Jantelag, och förbannad på folk som tagit sej rätten att förtrycka en annan person.
Samtidigt är lagen oumbärlig i en demokrati, nog om "käppar i hjulet" lagen i detta nu...

Som en del vet så ska jag nu söka skola, jag försöker med eller utan Jantelag skriva ett personligt brev, hitta mina egenskaper. Vad jag vet är att jag äger och har en hel del bra egenskaper, och tyvärr några dåliga, som jag varje dag försöker att få ur mitt huvud och arbeta bort efter bästa förmåga. Jag är inte bra på att framhäva mej själv, jag blir vilsen, generad, osäker och känner mej skrytsam när jag ska delge dom. Fast jag tror att jag inte ens vet vilka goda egenskaper jag besitter, det är nog snarare det som är det stora felet. Mer och mer börjar jag att kunna ta åt mej det positiva om mej som kommer från andra. Jag är däremot en fena på att ta emot konstruktiv kritik, eller kritik. Den ovanan har jag intränad sedan jag var barn.
Idag vet jag att jag duger men att sätta mitt eget pekfinger på den jag är kan jag inte göra helt smärtfritt. Hur ska jag kunna skapa en balans i denna kaos, skriver jag för många goda egenskaper och lyckas ta för få dåliga? Eller är jag för ärlig om jag ska ta någon dålig egenskap i ett brev? Nej jag tycker att jag ska delge även något som jag är dålig att hantera, eller? Hur vill jag, hur vill dom ha det.

Jag som nu ska söka utbildning som behandlingsassistent, jag som vill jobba med människor i kris, som själv vet vad den krisen innebär, jag måste för min egen skull vara ärlig. Ärlighet för mej är något stort som jag inte ens fick snudda vid under min uppväxt. I min familj var lögner det som styrde, allt. Vi levde innanför väggarna med lögner från morgon till kväll. Jag visste inget annat, jag står här idag och är ärlig. Många gånger kräks folk över min öppenhet- och ärlighet, nu hittade jag två egenskaper, öppenhet och ärlighet, visst är dom bra? Ibland så är jag så ärlig att jag blir omkulltvällt av den som inte vill höra. Ja balansen ja. Om jag lägger ärlighet i den ena vågskålen, kontra att jag är stresstålig i den andra, blir det jämnvikt då, eller vinner ärligheten, skulle stresståligheten kunna få övervikt?  Ja de båda kan vinna och det beror på vem iakttagaren är. Vem skulle klassa vikten som jämn?
Troligen krånglar jag till det för mej själv, jag som annars är ganska logisk, men när ämnet rör mej själv då hamnar jag i en konflikt med mej själv.
En tanke som redan har flugit eller flygit in i skallen är att om någon annan skrev ett test personligt brev om mej, skulle jag då känna igen mej själv då. Eller hittar någon annan nya eller dolda egenskaper?
Jag tror snart jag får fråga Lund, för klokskapen har fått sej en rejäl törn nu.

Egentligen vet jag att jag krånglar till en synnerligen liten och ganska enkel skrivning till en professorsavhandling på hög nivå.
Jag samlar troligen på bevis om min duglighet som en del samlar kylskåpsmagneter.

Hur som helst så vill jag jättegärna komma in på skolan i Falun, jag är så otroligt sugen att läsa och att inrikta mej på ett helt nytt yrke där jag får jobba med unga som har eller haft det jobbigt, med missbruk. Jag är övertygad om att är det något som jag är riktigt bra på så är det här det rätta för mej. Bara jag tänker på det så känns det som den förlösande slemproppen ger vika och flödet sätter igång, likt en förlossning då fostervattnet äntligen lämnar och allt rinner ut och blir alldeles varmt. Ingen annan tanke finns att jag ska komma in på skolan, så alla tankar om en plan B till hösten ligger längst uppe på vinden.
Någon sa till mej att misslyckas du med plan A, då ska du börja fundera på plan B. Den filosofin passar mej utmärkt just nu.

Imorgon ska jag till Falun på ett informationsmöte  om utbildningen, alla mina tankar den senaste tiden har bara varit på den. Jag vet hur ni tänker, att jag måste vara beredd på att denna plan A kanske går i stöpet. Nej det gör den inte och skulle det bli så mot all förmodan då kan jag tala om att jag är mer van med att ta motgång än medgång. I mitt liv, under de omständigheter jag växt upp har lögn och motgång varit ett genomgående tema från dag ett. Och nu är det så att dessa dagar är ett minne blott.

Åt helvete med Jantelagen- trots att vi lever i en demokrati.

Ett liv...

Kategori: Minnen

Här satt han nu, på hemmet i år skulle han fylla åttio eller var det så, Roland kunde inte förstå att minnet var så dåligt. Det han hade ingraverat i hjärnan var hans födelseår. Han sa tyst för sig själv: "1929."

 Han kunde aldrig komma ihåg flickornas namn, funderade över varför de var där hela tiden. Några var trevliga andra var alltid sura och stressade. De kanske jobbade här, varför satt han då här på deras jobb?  Ifrån matrummet skramlade kaffeporslinet, klirret och doften av kaffe tog honom till sitt barndomshem i det lilla köket med vedspisen. Under kriget hade kaffet varit dyrt, 4, 75 kronor / kilo.

Minnet var det inget vidare med, han mindes inte namn och andra konstigheter som hände. De hade sagt att det var en sjukdom, som bar ett krångligt namn, han mindes inte heller vad den hette. Det kändes jävligt.

De mesta som låg långt bak i tiden kunde han erindra, om sin barndom, om händelser med sin mor och far, var det Einar och Sofia de hette tro, tänkte han. Ja så var det nog, det var vi som bodde i huset nere vid havet på Västbacken.

" Det var vi det, sen kom Sune, min lillebror, han var många år yngre än vad jag är, javisst var det så..."


Morgonen den 9 April 1940 var dimmig och råkall, havet ute var grått och isen förde med sej en kall vind. Den råkalla kylan satt sig i märg och ben, en rysning delade kylan och en oro som inte funnits innan smög sej på. Under natten hade Roland vaknat av ett öronbedövande muller, han hade funderat om det åskade i april, men han ställde sej vid fönstret och såg formationer av lågflygande bomb- och transportplan som dundrade över hustaken. Det är tyskarna, hade han tänkt och med trötta ben återvänt till den varma och trygga sängen, lade kudden över huvudet och tvingade bort det oroliga och somnade om.

Nu stod far och son ute i trädgården och såg de tyska Junkersplanen flyga mot Norge, de visste inte att destinationen var Oslo, Bergen, Trondheim och Kristiansand där Tyskarna skulle bomba dess hamnar. Tyskarna hade börjat sin invasion, nu hade kriget kommit så nära att rädslan framkallade tårarna att rinna utmed kinderna på den lilla pojken. Einar tog sin sons hand och sade något för att försöka trösta men kände att det hjälpte föga för hans egen oro var inte stilla. Nu var det mullrande krigets åskor här och den Norska gränsen låg inte långt borta.


Einar höll sin arm över Rolands axel och ledde honom in i farstun, de stampade av sina skor på den grå granittrappen. Tysta klädde de av sej, endast ett par blickar nådde varandra men de var fyllda av kärlek och outalde ord om att det blir alltid någon råd med det här.

Sofia hade kokat kaffe, på den gamla sumpen, lagt i en skopa färskt för att dryga ut ransonen. Det var tunt tyckte de alla, men det var inte tid nu för gnäll, oåren hade funnits länge och dystrare syntes det bli.

Einar skruvade på den gamla radion, det var svårt att höra för rutorna skallrade och dånet från planen trängde in hur enkel som helst. Han höjde ljudet på radioapparaten och förstämda lyssnade de på att under natten hade några  sjöslag påbörjats, men Britterna hade retirerat. Utanför Norges kuster hade sjöminor placerats. Nu var kriget här på riktigt.


Jag var barn under kriget tänkte Roland, och pappa var kallad till beredskap vid gränsen till Dalsland. Mamma tvingades arbeta på konservfabriken för att få in några slantar till kost. Då hade vi inte mycket. Vi hade nästan inget, knappt kläder på kroppen, lång väg till skolan och hungriga gick vi barn ofta. Skulle några av oss gnälla då fick vi veta att sådant inte gick an, för tillsammans skulle vi överleva och då hjälpte inget gnäll. Vi barn fick minsann dra våra strån till stacken och vara så behjälpliga vi kunde, genom att plocka bär och leta ved så vi fick värme. Att gnälla det gick inte an...

När krigen då äntligen tog slut, då väntade arbetslösheten, far han byggde då vägar, och låg alltid ute på arbeten. Han var en AK arbetare, med nästan ingen lön alls.
 De som hade ork och möjlighet tog sej till Amerika. Så gjorde ju Johan, min farfar, Einars far. Han for till Amerika, till drömmarnas land, där han skulle söka lyckan. Han for, det kom några Amerika brev, och Johan skickade fotografier där han stod på en saloon, eller satt vid ett pokerbord, bilder som tycktes likna att han hade ett bra liv. Men jag förstod som vuxen att dessa bilder var arrangerade i en foto atelje´ för att ge livet i Amerika en guldkant och få släktingarna i Sverige att luras till att Amerika fararna levde i sus och dus och hade det bra ställt. Av Johan hörde vi aldrig något mer, efter breven och fotografierna blev allt tyst. Under alla år undrade min far vad hans far blev av. Han som hade lovat att komma hem igen, för att hämta familjen. Känslan av svek levde med Einar hela livet, han svek sin fru och barn. Intet ord vi fick höra mer. Jag undrar vad som hände honom tänkte Roland. Träffade han någon kvinna där i United States of Amerika eller dog han och ingen visste hans härkomst. Dessa frågor skulle följa med till ytterligare en grav, graven som till slut blir min egen, suckade Roland.


Starren hade satt sej på hans ögon och blicken sökte sej mot dagsljuset i fönstret, de oroliga ögonens blick låg långt bort i fjärran. En vindpust och en doft av gräsklipp svepte in genom det öppna fönstret på hemmet. Denna åttionde sommar hade varit kvalmig och varm, flera av de som funnits på hemmet var inte där längre. Roland undrade vad Inger hade tagit vägen, hon hade inte synts till på länge. Var det någon som sagt att hon hade blivit död, nej det mindes han inte. Hon hade kanske flyttat, han mindes inte. För han hade svårt att komma ihåg något nu för tiden, det var ett elände det där med minnet.


En flicka ifrån köket ropade att nu var det kaffe och smörgås, sedan lite sång. Ja det ska bli gott tänkte Roland, men vem var nu flickan som ropade, var hon ny här....

Minnes -och känsloresor borde prioriteras....

Kategori: Minnen

Efter de 45 milen så låg den där, den sista sträckan fram till mitt livs smultronställe. Mjölkeröd, en liten by med kanske 20 invånare, som en gång hade ett litet stationshus som var som en liten friggebod. Där stannade tågen förr om man drog fram en stoppskylt. Då kunde resan fortsätta mot Strömstad eller Uddevalla.
Jag klev ur bilen på den lilla parkeringsfickan, allt hade jämt varit så litet här. Vägen tycktes smalare än den en gång var, eller så kunde man låtsas att asfalten krymt av den brännande sommarsolen som legat på under alla år. Den gamla statarbostaden stod kvar uppe på bergsknallen i trevägskorsningen, där hade de bott som servade herrskapet uppe på herrgården. Mjölkeröds herrgård, som en gång såg ståtlig ut, och jag fantiserade att det var mina släktingar som ägde det. Idag en golfanläggning. Jag glanade förbi bergsknallen, så stod de svartvita korna kvar i fjärran och betade, bort mot Äppelviken. Nu var det inte Sixtens kor längre, han var död sedan många år. Någon annan bonde hade tagit över, kanske hans barnbarn.

Jag stod en stund vid bergsknallen och mindes att det var här som Tomas, Kerstin och Folkes grabb, som 17 åring, körde in i hög fart med en motorcykel det var på 70 talet. Han hade lånat motorcykeln av någon, sedan hände olyckan, precis här framför mina fötter. Vid den här trevägskorsningen som inte syntes mycket för världen hade mycket säkert hänt under sekler.
 
Var det samma lärka som drillade ovan åkern ? En närapå tjatig drill och en attityd, att här har jag drillat i så många år och du behöver inte ens prova att störa mej. Hade lärkan alltid drillat här, dagarna då statarna så sakteligt vankade hem ifrån sitt dagsverke uppe på herrgården.

Solen värmde och vinden rörde sej inte ens, bort mot järnvägsspåret mitt på vägen låg en överkörd orm. Hans sista vila på en brännhet asfaltsväg i norra Bohuslän.

Sista biten ner mot havet gick på den smala vägen, en väg som man nästan fasar att få möte på. Idag är bilarna i snitt 11 cm bredare så en förklaring finns varför den känns trång. Den sista backen ner som alltid har kallats Piggebacken, på vänster sida en liten tjärn och nu på höger sida en väg in på ett HSB område med tusentals sommarstugor. Jag vet att när de byggdes och turisterna kom var vi andra inte riktigt välkomna in på deras område och på deras fotbollsplaner. Det uppstod en hemlig gruppindelning som jag först ser idag.

Sista backkrönet och där står skylten "Västbacken", framför mej ligger mitt hav, samma blåa hav, vyn som jag älskat att se många gånger. Alla somrar jag bott här under min uppväxt, vänt på varje sten, letat hemliga bergsskrevor, hittat stengrytor. Det här har alltid varit min värld, som gett mej något oförklarligt. Det fanns nästan aldrig några andra barn här, men varje långt sommarlov blev alltid ett äventyr. Jag upptäckte, fiskade, rodde ut med båten till Bishholmen, där sjöfåglarna hade sin vist. Där kunde jag sitta med farmors hembakta bröd, med jordgubbssylt på, tugga och titta. Stora båter kom och gick till Havstensund. Ewert och Hjalmar kom hem med sin fiskebåt, de brukade vinka åt mej. Stolt satt jag där i skränet av trutar och fiskmåsar med risk för att bli bombaderad av en och annan fågelskit. Dessa om de kom från ovan var hårda, det kändes som någon kastade sten på huvudet.
Solen sken alltid och vattnet glittrade, doften av hav, salt och tång har fastnat i näsan och den finns kvar i sinnet. Det friska och det rena i havets vindpust.

Där stod det, 30 meter från havet, det vita eternithuset. Eterniten hade farfar satt på det för att slippa det årliga underhållet. Havet, stormarna och saltet tärde hårt på naturmaterialen. Grinden hängde där, ommålad. Den grinden som farfar alltid var så noga med att den skulle hållas stängd. Inga ovälkomna gäster skulle få slinka in. På grindstolparna låg de runda stenarna kvar som vi hade hämtat ute på Amundholmen när jag var liten. Tiden och vågorna hade slipat dessa stenar under miljontalsår, så mycket mer än en mansålder. Martallarna på hällen hade vuxit sej stora, de pekade med sina knotiga grenar och stammen påminde om hur hårt allt kunde vara. De växte upp ur mager jord och gav ett ryggskott en ärlig bild. Bredvid låg något rostigt skrot, som alltid legat där.
Allt var sej ganska likt, fast mindre, fast på gården lekte andra barn. De tittade nyfiket på mej och såg undrande ut, de visste inte att också jag sprungit barfota på den gården, plockat smultron och körsbär. De visste inte att under den jorden, vid lillstugan hade vi i våran släkt använt nya huggmejslar och gjort moderna hällristningar. Någon gång kommer dessa fram och skapar säkert huvudbry för någon.

Jag ställer mej nere på min strand, där var här jag stod 1966 en påsk, när det var ett vårväder jag aldrig glömmer. Jag tjatade om att få bada, men de vuxna sa nej. Jag förstod då inte varför.
En stund senare sprang min pappa in, farmor ropade att han hade ett telefonsamtal, pappa sprang upp till huset. En stund senare kom han ner och berättade att mamma råkat ut för en svår trafikolycka.
Jag förstår idag att det är mitt första minne i livet från jag var liten, jag minns inget innan den dagen. Just på den stranden startade allvaret i livet. En blond liten flicka på 6 år med flätor, fick reda på att hennes mamma låg på ett lasarett.

Jag blickar upp mot berget, Örnekullen. Jag gräver upp mina skor ur den snäckfyllda tångdoftande sanden och fortsätter upp i Höjdenbacken och tar av på den igenväxta stigen. Slånbärsbuskarna har under åren spridit sej och deras taggar är inte nådiga. Går mot berget, där stigen övergår mot granitflis. Här hade stenhuggarna ett granitbrott, där de släpade kantsten. Ett hårt arbetsliv för många. Väl uppe på toppen blickar jag ut, en otrolig utsikt mot alla väderstreck, mot väst hav och horisont, mot norr storslagen skog och berg. Jag får aldrig nog av det här. Ett livupphållande livselixir, en mytisk önskad medicin mot sjukdom och åldrande. Det är på de goda minnena jag lever. En kraft som finns inom mej stärks av att veta att det finns denna skönhet för mej. Jag vet att det här är en plats där jag kan läka, må bra på. Något så underskönt finns för mej. En plats som stärker mej som människa. Där bilder som tagits alltid ser olika ut även fast berget med sin stenhårda, slipade yta är ogenomtränglig.
Fiskmåsarna cirklar uppe i skyn, det härliga skränet påminner mej om att de är alltid hungriga, de vakar över livet på land och hav. Minsta smula skapar en konkurrenssituation, där den starkaste och snabbaste vinner. De svaga blir utan. 
Jag hittar den gamla indianstigen ner mot knatten, där Ernst en gång bodde i den lilla stugan, innan deras familj så var det min farmors barndomshem. Denna stuga skulle inte ens duga till redskapsbod åt moderna människan idag.
Från den stugan så har jag ett gammalt slagbord och ett pottskåp i furu. En möbel som farmors far gjorde ur samma stam. Därför kan man se att kviststrukturen är de samma på bägge möblerna.

Resan i mina minnen är det viktigaste för mej, alla käslor som jag lätt tappar av tidens hårda gång måste jag vårda med att göra en återresa. Alla känslor, alla goda minnen läker mej inombords och får mej att se på mitt liv i en positiv mening.
Ögonen bearbetar, bilder som jag äger registrerar jag, det är något som är viktigt för att jag ska känna mej hel som människa. Om jag sedan kan återge den bilden till mina barn, mina berättelser, alla svallande känslor, kanske de kan förstå och bygga sina egna sinnen och bilder, och läka sej själv en dag.
Tiden är kort, inga listor gör tiden längre, vi kanske förlorar en timme eller någon minut. Men vad är det vi går miste om, vad är det vi skriver på en prioriteringslista egentligen? Vi skriver den för någon annan, inte för oss själva. Har vi eller jag inte förstått vad en prioriteringslista innebär, har jag bestämt att den inte ska vara för mej, eller har någon annan sagt att den ska gynna mataffären eller ett möte. Tids och minnesresor är något som varje dag borde stå på listan, att förmedla sina minnen och berättelser till barnen. Det är för mej viktigt att kunna förmedla känslorna och kunna ge dem de positiva och det överväldiga som finns för mej. En dag är jag övertygad om att de uppskattar det.
Dela dina minnen med dem du älskar...
http://www.youtube.com/watch?v=bizUQ-5Sl8k


Horisont

Nere på stranden stod en ensam liten flicka
hennes tomma ögon nådde horisonten.
det fanns något ödsligt i blicken,
en stund av tankar dit bara hon kunde nå.

Borta i viken låg lite av vinterns is kvar,
den var grå och smutsig och kall.
En isande vind for förbi,
en vind fylld av doft av rutten tång.

En våg rullade in och blötte en fot,
hon ville inte ens reagera,
den skulle snart komma igen
alldeles snart om en liten stund.

Solen brände lite på hennes kind
för en stund kände hon sej varm.
Var bara denna ensamhet just nu,
skulle värmen stanna kvar.

Hon böjde sej och tog upp ett skal
en sprucken snäcka som glänste
Kanske kunde hon laga den igen
-hänga den på väggen som ett minne.

(M. Jäverling)



Eddie Izzard bygger lego...

Kategori: Humor

Ja ja jag är barnslig, jag tycker det här är kul...
Underbar ide´och ett galet manus gör att lego blir roligt på nytt...

Lyckliga gatan du finns inte mer...

Kategori: Miljö

Borlänge Kommun har antagit en folkhälsoplan som det ska jobbas i under 2009- 2011. Det är en plan som egentligen är rätt logisk, där människor i kommunen ska känna en demokratisk delaktighet i samhället.
Ansvaret för folkhälsoarbetet i Borlänge delas av kommunen och landstinget i Dalarna. De nationella målen är:
Delaktighet och inflytande i samhället, ekonomiska och sociala förutsättningar, barn- och ungas uppväxtvillkor, hälsa i arbetslivet, miljöer och produkter, främjande hälso- och sjukvård, skydd mot smittspridning, fysisk aktivitet, matvanor och livsmedel samt tobak, narkotika, alkohol, doping och spel.
Nu sedan ett år har kommunen en tjej som är utbildad för att genomföra detta, hon är också den enda i Dalarna.
Det är som sagt inte bara ens matvanor och hur många promenader i vecka man gör för att folkhälsan i ett samhälle ska kunna bli komplett. Det är många bitar som ska falla på plats för att människor vill bo och bosätta sej på ett ställe. Jag tror inte en barnfamilj som fått arbete i Borlänge bosätter sej här för att O-ringen och Peace & Love "satt Borlänge på kartan", utan det är en annan trygghet som barnomsorg, miljö, mötesplatser och otaligt med andra faktorer som blir det avgörande. Ej heller för att vi presenterar oss som köpstaden nummer ett.
Så jag hoppas innerligt att denna tjej ska kunna delge sin kunskap till kommunens styrande politiker, där hon står ensam mot Goliat som är inkörd i samma gamla spår. Där det ligger prestige i de stora besluten och näringslivet matas med skattepengar och dessutom sitter i en maktposition.

Idag i Borlänge Tidning skriver dom att kommunen och (s) säjer nej till en renovering av scenbyggnaden i Mellsta. En välbesökt campingplats, en naturlig mötesplats för Borlängebon en fritids och en kulturplats. Vänsterpartiet har lagt in en motion om att scenen skulle repareras för den förfaller och taket läcker. En kostnad på 1, 8 miljoner.
Här låter man en gammal mötesplats förfalla, medan man tvingar oss medborgare att betala skatt för en flygplats. En flygplats som kostar 6 miljoner om året för oss skattebetalare i kommunen. Är det flygplatser vi behöver?
Så som jag ser det går detta helt stick i stäv mot den nya folkhälsoplanen.
Förr i tiden hade vi en blomstrande Folkets park som låg några hundratals meter ifrån centrum, den blev en mötesplats och många har otroliga minnen därifrån, så även jag. Där började allt med en brand på nyårsafton 1977 sedan fick den gå ett dystert öde till mötes. Kvar finns en gisten bro över en liten ravin, en gammal utescen som är så förfallen att bara duvorna trivs där.
 Hur förvaltar kommunen sitt arv frågar jag mej. Borlänge hade under ett halvt sekel en av landets mest ansedda och vackra folkpark. Den började byggas 1905 och invigdes 1908. Då fanns det sommarteater och utedansbanor. Storheter som Count Basie, Duke Ellington, Quincy Jones m fl. har spelat där. Jag själv minns Kinks allra mest. Folkparken fanns för alla.  Nu är det ett minne blott. Våra mötesplatser behövs, men dom är borta.

---

Nu vill de även höja avgifterna för elever i musikskolan, idag betalar föräldern 500 kr/ temin och barn som många tycker är dyrt. Med den nya höjningen är det många unga som måste sluta för föräldrarna har inte råd. Vad säjer den nya folkhälsoplanen om det taskspelet då?

Dagen då Borlängeflickan for ända till Falun på Turne...

Kategori: högtid

Min lilla sessior på Internationella kvinnodagen i Falun avlöpte ganska bra. Det som irriterar mej mest är att texterna sitter rätt så bra hemma, men sedan när jag ska till på allvar då dyker en elak blockering upp. Detta med att texterna inte är 100% iga gör även att gitarrspelet hämmas. Jag blir lite besviken på mej själv. Det är mycket jag har att jobba på, helst då jag vet att jag klarar det, så ska något in och spöka.
Fast det är inte värre än att jag vågar lägga ut det, som en del vet så är jag inte buskablyg.

Det var faktiskt en givande dag, trots att min pessimistiska ådra gjorde sej synlig här i ett inlägg innan. Författaren Aino Trosell gjorde att bejublat och humoristiskt tal. Där hon beraättade om sitt liv som författare och samtidigt att vara en småbarnmor till 2 aktiva barn. Att kunna skapa sej ett skrivarlugn med fullt hus är inte dåligt det.

En anna kvinna som talade var Jennifer, en vit kvinna från Syd Afrika, hon är en stor artist, sångerska och ett känsloknippe av högsta rang. Hon berättade lite om sin tid i ANC och att hon suttit med i kongressen. Jag sedan sjöng hon så jävla otroligt att jag hamnade rätt ner i ett Nirvana tillstånd med gåshud på precis varenda kvadratmillimeter kropp jag hade. Det var så tårarna kom i gungning och rullning samtidigt. En blandning av Carol King och Buffy Saint Marie med en utstrålning från en explosion. Finns inga förklarande ord.
Henne vill jag absolut höra mer av, och hon är bosatt i västerdalarna någonstans så det kan aldrig vara omöjligt.

Nu får ni väl lyssna på ett litet referat som sedan följs av en låt av Hansson De Wolfe United:

Gubben vid Rämen är tillbaka, jag visste det...

Kategori: högtid

Lika glad är jag idag, som jag var ledsen då, när Gubben från Rämen tog en bloggpaus. Den varade i 2 månader, fast det kändes mycket längre. Idag då gick jag över länkarna härnedanan och muspekaren liksom drogs till hans länk, jag klickade och hans sida kom upp. Där var ett nytt inlägg och bloggen går snart i blom igen. Å va roligt...



Bara för att lyckan är fullständig så ska jag tillägna ett musikstycke från musikspelaren "joetobe" till hans ära och vad skulle inte passa bättre än Alice Coopers "He´s Back." Fritt översatt så betyder det : "Han har kommit nu, tillbaka.."


8 Mars...

Kategori: Helgdagar

Internationella Kvinnodagen en dag som nu funnits i 88 år. Nu med risk för att få ögonen utrivna så må jag ändå tala om att det är sorgligt att den ska behövas. Visst ska vi fira kvinnor i hela världen, visst ska kvinnan uppmärksammas för den hon är. Urmodern till att männen finns, kvinnorna som har fött alla de män som nu är döda och dem som rår och lever.
Kvinnorna fick röstrött 1921 under stoj och skrän.

Albert Engström diktade om att om bara kvinnan hade en karl som tillfredställde henne sexuellt och gav henne barn, skulle hon inte bry sej om att rösta. Eller som August Strindberg, han skrev att rösträttskvinnor måste vara lespiska eftersom de inte uppförde sej som "riktiga" kvinnor.
Motståndarna till den kvinnliga rösträtten sade sej även veta att om kvinnorna skulle få rösträtt då skulle barnafödandet dala. Sedan rösträtten infördes har barnafödandet ökat.
Barnafödandet dala? Varför? Hade man i början av 1900 talet bara samlag på valdagen? Ja man kan fundera...

I morgon firas denna dag i hela världen, det är FN som instiftat dagen i kalendern.
Utan att orda mer om dagen så är jag gjord det materialet att jag ser det som en självklarhet att jag ska finnas med som en kvinna och ha samma och lika rättigheter som alla. Det är mer konstigt för mej att dessa män som urmodern en gång födde, de som trycker tillbaka kvinnan, tar sej den rätten.
Jag själv för min kamp som en strateg, listen som jag kan ta fram, inte för att luras utan för att försöka att få den som inte vill förstå att denne sätter sitt pekfinger på rätt punkt.
Vad som rör sej inne i mitt huvud är inte lätt att delge, men rollfördelningen är och har ofta varit omfördelade under tidens gång. Som någon modenyck. I vissa kulturer har kvinnan styrt, för att sedan få lämna över till mannen.

Idag när vi är ute och går och tittar i skyltfönster, då är dessa ofta putsade av män. Medan i hyreshusen där ser vi kvinnorna till 1:a advent och på våren hängandes med trasor och fönsterputs. I de fina restaurangernas kök har männen dominerat som kockar och i hemmen kvinnorna som matmödrar.

I många fall har kvinnorna på arbetsplatser varit med och godkännt att de tvingas arbeta under missförhållanden. Jag har sett att på min arbetsplats som jag var på förekom det mer skitsnack än att organisera sej. Solidaritets kämparviljan fanns inte, bara rädsla. Då var det inte fråga om nya kamper utan det var det rättigheter som redan finns instiftade i de fackliga lagarna. Att låta sej kuvas för att bara vara tacksam för 25 timmars vecka och en dålig lön. Motivationen som driver dem fram är: "Jag har i alla fall ett jobb." Att inte kunna se att det finns något annat än den destruktivitet som man är fångad i är känsligt och sorgligt. Jag förstår att har man aldrig varit på någon annan arbetsplats innan, då har man ingen aning om vilka möjligheter som finns. Det är ingen som egentligen att följa samma traktorspår och plöja sej längre ner i dyngan. Alla val och förändringar står man för själv, det är ingen eller inget som tvingar en att hålla sej krampaktigt kvar i en tillvaro som släcker lyckan. Det som då gäller är att våga släppa greppet.

Jag är ingen kvinna som är emot en kvinnlig kamp, även om min kamp för rättigheter inte handlar om just det du ivrar för. Jag har sett, upplevt så mycket under min uppväxt och liv, jag vet att allt förtryck handlar enbart om rädsla. Den största boven till att världsläget och människosynen är så här idag liksom då handlar enbart om rädslor och att förlora den kontroll som en del tror sej besitta.

I morgon spelar jag några låtar på Internationella kvinnodagen i Falun. Trots att mitt halsont inte har flytt till fanders än så sjunger jag väl tills rösten tar slut. Det blir inga typiska kvinnosånger, för jag vill sjunga för alla, jag vill att det orden som jag förmedlar skall röra dem som ingår i gemenskapen. Män, kvinnor, flickor och pojkar.
Texterna jag väljer ska alla ta till sej, alla som gillar ordet.

Annat än lego...

Kategori: Barn

Följande ordväxling skedde mellan min yngsta son och hans pappa då grabben var 6 år:

"Pappa, kan inte vi bygga en så´n maskin som dom har på Star Wars, så man kan prata olika språk?"

"Hur menar du då?" undrade M.

"Jo, en sån man kan prata med dom i spelet på Engelska och andra språk."

"Hur ska vi göra då?" frågade M.

"Tja vi tar lite metall. å så bygger vi väl."

Onsdag- Pytt i Panna...

Kategori: Vardag

Hjälp vad dagarna går fort, otroligt flöde på tiden. Nu är det en vecka sedan jag slutade på Coop och dagarna har rusat fram. Jag har surfat fram lite skolor jag ska söka, filat på ett personligt brev. Nu den 17/3 ska jag på information om skolan i Falun. Linjen heter Humanistiskt behandlingsarbete och jag tror att det är något som passar mej. Jag måste även vaska fram en plan B, och eventuellt en C plan.
---

Förvisso väntar jag på ett mer vårlikt väder, fast jag behöver inte ha så bråttom. Det ligger i luften och småfåglarna sitter nere i älvdalen och signalerar från morgon till eftermiddag att snart skall det göras ägg. Snön kommer i ny skepnad, i natt har den åter töat till ett tunnare täcke. Fast ännu är det för mycket snö i mitt tycke.
 ---

I dagarna har jag gått och blängt på fönstren som är riktigt skitiga, att jag försökte inspireras av George Formbys ukulele spel hjälpte föga. Föresten har jag en egen ukulele men den använder jag inte när jag putsar fönster, då är det andra medel som ska till.
 ---

Nu ska det byggas ett Skidhotell i Romme Alpin, jag kallar det friskt vågat. Jag tror inte att framtidens vintrar är särskilt mycket att lita på. Jag minns vintern 07 då ungdomar åkte till Sälen för att jobba, men skidturisterna och snön damp inte ner förrän i Januari. Innan dess hade de fått sopa gården vid Högfjällshotellet med pazavakvast och sedan fick de åka hem. Det går inte att bedriva en sådan verksamhet utan snö. Det faller på snön, liksom.


 ---

Just nu har jag inte något viktigt för mej, men det ligger mycket dolt som jag skulle kunna ta tag i. Jag har en priolista som bockas av varje dag. Det är papper som ska till, bostadsrättsföreningens ekonomikontor. Som ordförande i den så är det protokoll, skattepapper och diverse viktigheter som jag har ansvar för. Jag skulle ha tränat gitarr inför spelningen på Lördag 8 Mars (Internationella kvinnodagen) men halsen har varit i olag. Nu har jag köpt flytande honong och färsk Ingefära för att piska ut det irriterande slemmet som dröjer sej kvar. Öronen är också "igensatta" och när jag hör min röst låter den inne i huvudet. Jag hör genom huden, för öronen sitter därsom en prydnad. Bina kan väl få bygga bo där, då får jag honungen leverad snabbare.
 ---

Det har även under veckan som gått skrivits en insändare. Den riktade sej till den kommunala stian och dess shoppingberoende makthavare.De kallade mitt parti för populistisk.Allt för att rädda sitt eget skinn, skylls dålig ekonomi på allt och alla utom socialdemokrati. Det är en enkel lösning det. Jag fick svar också igår, och till 99,9% var den skriven av Mr. Riksdagsman Peter himself. Tongången och känslan jag fick visade bara hans namn på i 42" storlek i minneskortet. Han hade undertecknat den med signatur. Jag skrev tillbaka en kortis:
"Om jag skulle ringa till Nils Persson, då skulle nog även jag bli berikad med en sketch i Borlänge Revyn.
Det sista med tanke på att han gestaltades i Revyn med att ringa till Kommunledningen och ge direktiv om hur den kommunala verksamheten skulle vara. Han kan inte ta sin hand från de monumentala, han är med och spökar ända från Stockholm.
Roligt är det i alla fall, att reaktionsförmågan finns kvar hos dessa "grabbar o tjejer". Jag kan ju inte skriva Jurassic Park för där befinner jag mej själv.
Nä man får passa sej vad man säjer, man ska betala skatt och hålla käft, då duger man.


---
IF Metall är ett stort fackförbund som har tagit sej friheter av stora mått, de har satt sina medlemmar i en varggrop och snart får medlemmarna ligga där och ropa efter korv.
Klart jag är förbannad, på fackförbunden som mer och mer går ifrån det som de en gång skapades för. Nämligen solidaritet och stöd.

---

Jag har svårt att delge er hur dagen kommer att te sej, för planerna kan ändras i en handvändning. Hittar jag en bra bok, då är det lätt att vertikalläge intas, med en pläd och något sött. Dyker det upp, något intressant då kan jag genast göra en helomvändning. Det är det som är det fina i att vara arbetsbefriad. Istället för att ständigt ligga efter så ligger jag före.

---
Å så Coop och mjölken, tja vad trodde man...Roligt när firman får backa, de för i alla fall diskussionen om att de ska prova att vara rädda om kunderna. Vi konsumenter vill ha närproducerat, det ligger i tiden, liksom...
              

Dagens rätt: Gräddstuvad Pytt i panna med ett klassiskt ägg och "bäjkonsmul"...

Fönsterputsning är inte min melodi...

Kategori: Musik

men det är George Formbys, melodi...

Brorsans ena unge...

Kategori: Musik

Min bror har två grabbar, båda väldigt kreativa och sysslar mestadels med musik. Idag ska jag berätta lite om Rickard, han är störst och storebrodern och bosatt i Uppsala sedan många år. Han kan göra musik den grabben, inte den traditionella som man dagligen hör sprutandes ur radion, utan finstämd, mest instrumental, men på den nya plattan som släpps i April har lite sång med. Jag har ännu inte lyssnat på hela plattan, utan det jag avnjutit ligger på Myspace.

                                            
"Små tår...                                   ..som blir stora huggtänder..           ...sedan till långa flätor...

Jag lyssnar på spåret April och känner en otrolig harmoni. Den är en härlig vårlåt, och blundar jag och fantiserar så ser jag mej själv sittandes i en älvravin och upplever solen, snösmältning och vårens hemkommnde fåglar. De som kämpat från Afrika.
Den här genren är en underbar avslappningsmusik i vårt stressiga samhälle där allt ska gå alltför fort.

Bandmedlemmar är:


Rickard Jäverling (guitar, harmonica etc.) Magnus Jäverling (accordion, piano, glockenspiel etc.) Billie Lindahl (guitar, banjo etc.) Åsa Magnusson (viola) David Wärmegård (trumpet, flugel horn) Sometimes as trio with: Rickard Jäverling, Andreas Runeson, Andreaz Hedén.

Influenser:

Cohen, Eureka, Morricone. Springsteen & Selma. Always.




RICKARD JÄVERLING
The Valleys
Release date: April 4th 2009


                           

ASS/RICKARD JÄVERLING                  Rickard Jäverling               Rickard Jäverling
No Love Lost, David (split single)      The three Sisters EP         Two times lullaby

Rickard har under åren fått goda recensioner, nu sist i vår lokalblaska, men har inte hittat det i nättidningen. En hel del musikmagasin skriver om hans musik, bara det gör mej stolt. En BT recension från 2006. Jag är övertygad om att den nya skivan höjs till skyarna och ger mersmak. Han är en ärlig och en modig man som satsar på det han brinner för. Jag hoppas att många kan ta till sej den sköna lågmälda musik som kommer sprudlandes ur honom och bandmedlemmarna.
Jag är då så stolt över dej.
Köp skivan för tjyvingen..

Den lilla lufsen som jag återkommer till, alltså lillebrodern, som inte bara äger en basröst utan även en konstnärstalang, hans skiva har jag inte ens i min ägo. Hur kan det komma sej, tro...Jag borde skämmas, nu ska jag skärpa mej.


Anonymous Rickard Jäverling said...

Who the fuck is Viktoria Jäverling?
Hon ser ut som ett litet troll och inget annat!

3:57 PM  
Anonymous M Jäverling said...

Viktoria Jäverling???
Nån sån finns ju inte!

Kolla upp och dementera!