Mia Jäverlings Blogg

"Man ska ställa krav på sina politiker", det är en mening som jag ofta har hört. Men än idag vet jag inte om det ligger någon som helst tyngd i de 7 små orden. Om jag ställer krav, då kräver jag och var hamnar min röst då? I papperskorgen. Ja då säger man att man ska "ansluta sig" till ett parti och kämpa för sina sakfrågor, göra sin röst hörd och kämpa. Vad händer om min syn på exempelvis Landstingets majoritetsstyre med mitt eget parti ser helt annorlunda på tex deras "missbruksvård och underhållsbehandling" av legala droger än mig. Jag för en diskussion med landstingspolitiker och dom har "köpt" snacket om hur det ska vara utan ett uns kunskap i sakfrågan. Jag är helt emot deras beslut som jag ser kan skada fler än det räddar. Ska jag stå som en idiot och hålla med för att jag är ansluten till det partiet, ska jag svälja det skitsnacket från lekmän som leker experter. Det handlar om liv eller död, Det handlar om etik och  moral.

 

Jag får inte kritisera för då hamnar jag på en osynlig lista och utpekas som en  Paria. Att hamna i ett sektliknande förhållande i en demokrati skriver inte jag på. I en sådan grupp finns ingen trygghet eller samklang. Att föröka manipulera min åsikt eller försöka böja mig som ett rö går inte. Inte när det inte finns någon vettig grund i detta eller om de som jamsar med och beslutar något som de absolut varken har utbildning i , någon erfarenhet eller aning om. När man tror sig veta vad som är bäst och absolut inte har den blekaste aning då kan det bli katastrof för andra.

 

Jag får inte vara av en annan åsikt och tycka olikt någon annan, när jag betalat in en medlemsavgift. Har jag däremot inte betalat då är jag plötsligt fri att få ha min åsikt. Då väljer jag hellre det senare. När inte kunskap i sakfrågor och ämnen prioriteras då får de vara. Jag kan inte påverka mina politiker, jag kan inte ställa några krav. Jag är bara en liten lus.

 

Jag tycker inte alls det är konstigt att folk inte organiserar sig utan fladdrar i vinden och inte vet någonting. Däremot tycker jag att det är sorgligt att det blivit så. Lojalitetspolitik, majoritetsstyren som tyvärr ställer till och konsensus blir antingen kattskit eller så agerar man som ett crew som surfar med på vågen.

 

Lojalitet för mig är något viktigt, fint. En vän försvinner inte för den håller på sin tro. Jag värderar också mina vänner och deras kunskap.

Att solidariskt göra något bra för många, som gör nytta och gynnar alla är bra om det fungerar. Att det inte fungerar är att en länk i kedjan brutits, av några eller någon.

 

Jag tänker fortsätta vara fri, göra det jag har kraft till. Jag tänker inte leva med munkavle och direktiv om vilken åsikt jag får ha, för då har ni fängslat mig. Och något brott har jag inte begått utan endast berättat om det jag vet, det jag känner och det som gör mig till den unika person som jag verkligen är.

 

Man kan kalla mig vad man vil, det spelar ingen roll, jag känner mig bäst själv och jag är ingen ond person, snarare tvärtom.

Att vakna upp kan både vara jobbigt och också befriande.

 

Jag har läst på UDs hemsida om just Kuba, nu varnar man för Denguefeber och Zika virus. Ja dessa myggjävlar tänker jag försöka hålla mej undan från. Men det känns inte som det värsta ändå. Det värsta är att man har på Kuba haft seismologiska känningar flera gånger i januari 2016, sist var tydligen igår. Den var M4,2.

Min absoluta skräck i livet är just jordbävningar och tsunamin. Jag låg och tänkte på detta innan jag skulle somna igår. Kollade var de tektoniska plattorna löpte i Karibien och det fanns ju söder om Kuba. Närheten till Haiti och Jamaica finns och vilken minns inte jordbävningen 2010 på Haiti...jag minns den med skräck, det gör nog befolkningen också som i fattigdom lever i resterna av den trots det gått 6 år.

 

Vad jag kunde förstå så hade det varit "känningar" och ingen katastrof, men tanken kommer, när blir den då? Känner också att där vi bor är en smal landtunga som löper ut i havet, och den ligger inte särskilt högt över havet.

 

Nu återstår bara 18 dagar till min returresa till Kuba. Jag ser verkligen fram emot detta, jag njuter inombords, jag längtar och minns sanden mellan tårna. I minnet finns den tidiga morgonen kl 04,00 när jag stod på stranden och månen brottades med små molnskyar och ljuset från Luma varierade och blänkte i det vida havet. Tystnaden, vågskvalpet och blicken mot en osynlig horisont som fanns där borta i fjärran. Den första morgonen i Karibiens ljumma värme och mörker, bara månen var min ljuskälla.

 

Jag har börjat att packa, en lång resa till en plats där inte mycket av våra vanliga hygienartiklar finns att köpa, så det mesta måste plockas med. Varma kläder för de något kyliga kvällarna och tunna kläder för de varma dagar.

Mina kameror har jag gått igenom, tömt på sommarens bilder. Nya minneskort inköpta som passar att föra över i "paddan". Fotoplaneringen och kameror är redo. Nu som förra gången så kommer jag att skriva dagbok. Efter resan så kommer dagarna att dokumenteras här på min blogg.  Internet på Kuba är inte det bästa i världen, säkert inte heller det sämsta. Egentligen är den kontakten inte viktig för mig. Känns skönt att få vara ifred.

 

Jag ser fram emot Trinidad som ligger i centrala Kuba, lite österut. De som varit där har talat om att det är vackrare än i Havanna, och det säjer inte lite. På 1600-1800 talet var Trinidad ett stort centrum för handel med socker och slavar. Staden finns med på UNESCOs världsarvslista. Det ska bli spännande att få ta del av de byggnader och få övernatta. En färgstark stad säjs det.

Vidare till en djungelvandring till Topes de Collantes, ett oförstört landskap som ligger en halvtimmes färd norr om Trinidad. Efter vandringen så kommer vi till Caburnifallen (Salto del Caburni), där vi tar oss ett bad efter ca 40 minuter vandring.

 

Jag har kommit igång på mitt nya jobb och börjar bli varm i kläderna. Mycket nytt att lära och en hel del erfarenheter har jag med mig sedan tidigare. Jag trivs trots att det är en liten röra så här i början fast när allt sätter sig blir det bra. En fin arbetsgrupp, bra arbetskamrater.

Äntligen ramlar det in lite pengar på mitt konto. Efter att ha varit inkomstfri från mars 2015-november 2015, så är en inkomst säkrad, och en fast anställning inom kommunen. En arbetsplats som inte styrs av riskkapitalister och vinster i välfärden. Det är jag tacksam för.

 

Att jag inte haft någon som helst inkomst under mitt arbetssökande från mars till november beror helt enkelt på att fackföreningarna Unionen och Vision klantade till det så kopiöst när jag skulle göra min övergång så de brast totalt i sin information om hur jag skulle anmäla och registrera min nya a-kassa. Så efter 40 år i a-kassan blev jag avstängd vilket ledde till att jag inte fick stämpla. Otroligt förbannad blev jag men insåg att det är ingen ide´ att kriga mot Goliat, för jag förlorar ändå. Otrevliga personer som handlägger a-kasseärenden både i Unionen och Vision och de kom fram till att allt var mitt ansvar. Ja nu har jag registrerat mig i en ny a-kassa och är inne igen.

 

Julen flöt på utan hets och stress, arbete och lite ledigt. Tid till mina söner och man hade jag också. Idag är det den sista julhelgen, trettondagen, när den är över så är eländet slut. Grannen slog väl igång sin vävstol innan jul och det bankade i hela huset, glasen klirrade i skåpen och det dagliga dunket slog monotont i hus och huvud. Det borde vara totalförbjudet med vävstol i lägenhet/parhus. Det är som att höra en pålmaskin stå och banka med sitt monotona dunkljud. Jag uppskattar hantverket men som granne till detta så blir jag less.

Förhoppningen blir vi snart blir erbjudna en bra lägenhet så vi kan sälja detta. Om jag ska vara ärlig så trivs jag i mitt boende, men har bott färdigt här efter 20 år. Det är inte vävstolen som skrämmer mig, det är all snöskottning och gräsklippning som fått mig att tröttna. Jag vill slippa det, för alltid.

I april - september vill vi bo i vår husvagn och bara ha det skönt, inte behöva ansvara för klippning eller något annat som rör trädgård. Vi vill syssla med annat.

 

Ser fram emot 2016, jag har en känsla att det blir ett bra år för min egen del. En hel del planer och roliga bokningar. Om 33 dagar åker vi på returresa till Kuba. Äntligen får jag ladda mina egna batterier och kamera för att skapa foton som bara blir så bra. Otroligt mycket att fota på Kuba, härliga miljöer och vackra människor. Mina egna batterier behöver laddas efter höstens pärs då jag höll på att mista mitt barn. Jag har inte riktigt kommit över oroströskeln än och jobbar på det. Är otroligt trött i kropp och själ, fast känner att jag sakteliga återvänder till verkligheten.

Sedan finns det energitjuvar som dyker upp då och då, ställer krav och beter sig märkligt. Trots att jag försöker vara neutral så kickas jag rätt i ansiktet. Trodde jag var en medmänniska som förmedlade det jag borde men det kom tillbaka som en käftsmäll tillbaka. Har insett för längesedan att det inte är mig det är fel på. Jag tycker mycket illa om maktspel och maktpositioner även om de som har makten är omedvetna om det eller blockerar.

Nog om denna skit.

Jag vet att man får tillbaka det som man ger, och ger man inget då står man totalt ensam kvar och om hjälp skulle behövas i det läget, då finns ingen. Helt logiskt.

Så fortsättningsvis så försöker jag inte delge saker till personer i välmening som missbrukar förtroendet eller gör ett drama av vanlig jävla medkänsla.

 

Idag är det svinkallt ute, -17,2, helt sanslöst. jag vill inte gå ut, men måste ta mig till affären. Jag gick ut och satte på motorvärmaren och tänkte snart går jag barfota på stranden på Kuba, samlar snäckor, ser pelikanerna som flyger förbi. Sätter ner foten i sanden och gör ett avtryck, som utplånas vid nästa våg. Min stund på jorden är ett ögonblick. Jag måste njuta av tiden som är kvar. Sönerna är vuxna och fixar sig själva, nu förverkligar jag mina drömmar. Sen då? När jag är borta? Då förverkligar mina söner sina drömmar, i framtiden. Tyvärr har jag svårt att njuta av kylan. Jag vill ha värme. Därför tog jag en kopp varmt te, nu.

 

 

 

Ändå längtar jag ut till en vintervistelse i vår husvagn, med fiske och mys. Finns inget som är så fränt som att värma upp vagnen, ligga på kvällen och veta att kylan finns bara några millimeter utanför, med skogens djur. Antar att det inte går att synkronisera våra ledigheter i januari, februari fylls med Kuba, men efter det så kanske våren dyker upp och isfiske och husvagnsliv kommer igång.

 

Till sommaren, i juli åker jag och mina söner till Dalhalla och ser Neil Young. Det är så roligt att vi har det bra tillsammans, vi funkar så bra och har musiken som ett gemensamt intresse. Vi tre har det roligt, vi skrattar med varandra och har en alldeles speciell kontakt som får mig att må bra. Jag upplever alltid något nytt med dessa herrar och önskar dom verkligen en bra framtid. Allt är inte alltid givet det vet jag.

 

 

 

Tyvärr skriver jag inte så ofta i bloggen, fast när jag väl sitter här och knappar så tycker jag att det är rogivande, att dela känslor, upplevelser och drömmar till mig själv, och kanske till er andra, det är trivsamt. Man ska inte vara så personlig kanske någon säjer. Jag har inte ett helt liv framför mig längre, det ligger bakom mig. Jag släpper aldrig mitt innersta publikt, det delar jag med verkliga vänner och min familj så det ni hör från mej är bara ytskrapet. Vet inte om jag nyss kom på ett nytt ord..."skrapa på ytan" blev "ytskrapet" som faktiskt låter vackrare.

 

Ha det så trevligt till nästa inlägg...ser också att jag har haft bloggen sedan november 2007,, jag är inne på mitt 9:e år. Har inte tjänat ett öre på den, jag blev ingen Blondinbella...hahahaha. Några få besökare under året och jag är fullkomligt nöjd med det :)