Festivalen är igång...
Kategori: Musik
The End...
Kategori: Musik
I natt var det en sådan där sommarnatt då det var en värme i luften, ingen jacka eller tröja behövdes. Den var ljum. När jag kom ut till campingen och vår husvagn så var det en fruktansvärd värme i husvagnen. När jag låg där och sumerade kvällen och var överlycklig över att få se John Fogherty tyckte jag att det kröp på kroppen. Jag smällde till, men det kändes inte alls som myggor, utan som andra insekter. Där låg jag i mörkret och ville inte tända för att min Micke skulle upp till jobb och klockan skulle ringa ca 04.00. Då hör jag ett svagt ljud från mannen, "Vi har myrinvasion i vagnen". Mycket riktigt, bredvid mej upp på skåpet var det en trafik av små svarta myror likt en Europaväg.
Ja nu är festivalen slut. Igår såg jag den gamle radikale vissångaren Dan Berglund. En man som jag inte alls lyssnat på innan. Jag funderar på hur jag har kunnat missa honom, jag som har lyssnat på så mycket svenskt och i synnerhet visor. Ja jag får väl fundera på det. Men en hel del unga människor hade tydligen hans skiva/ skivor för de sjöng med för allt vad det höll. Det blev ett kampmöte med knutna nävar och en känsla att alla ville byta regering. Det blev en 70 tals spelning, och jag såg mej omkring på alla de ungdomar som sjöng med och jag fylldes med ett nytt hopp. Vi vinner valet i höst, så är det.
Jag kollade på min gamla arbetskamrat Esa:s band Cryonic Temple inne på Cozmoz, det var en hårdrocksresa som var svettig, kanon drag och mycket gitarr, och hårt. Svetten sprutade utan att jag rörde på mej, kan bara tänka hur bandet hade det. För det sprutade svett så fort de körde ett huvudrace. Roligt att få se dem. Inte riktigt min musik, men helt okey, och duktiga var dom.
Sångare i Cryonic Temple´s sångare ....
Esa...
Sedan drog jag vidare på Roffe Wikström, men denna dag var jag inte alls i balans att höra hans blues. Jag var så långt från hans sinnestämmning att jag avvek, jag ber om ursäkt men min lördag gick inte i vemodets tecken, jag kände att jag drogs ner och sjönk ner mot havets botten. Därför gick jag vidare.
Innan hade föresten jag och min gamla jobbarkompis varit och sett De Lyckliga Kompisarna, det var en nostalgisk på¨minnelse, roligt folk, och party med allsång.
Altid lika roligt att träffa Rebecca, världens tjej...
Sedan så blev det John Fogherty, för hela slanten. Satan vilken spelning och upplevelse. Jag är salig och så kommer jag vara för en lång tid framöver. Ett tag såg jag cajunkräftor i Missisippiträsken, jag såg "The Old man".., och jag såg Fogherty, en så snygg, så bra, så grönjävligt bra låtar som håller i sekler, förevigt. Efter den spelningen så kunde inget mer matcha honom, det blev en halv låt med Jay-Z sedan satt publikpaniken igång inom mej, trycket även långt bak blev för stort. Jag sade farväl till Hip hopen och vandrade mot cykeln denna festivalsavslutningskväll, cykla hemåt och tog på mej foppatofflorna och körde sedan ut mot campingen i den ljumma sommarnatten, inte en bil jag mötte. Livet i Borlänge börjar att återvända och vi går tillbaka mot politiska drabbningar och kanske fler rondeller.
Nu kommer ett stilla regn, snart kommer Micke från sitt förmiddagsskift och jag ska försöka klura ut någon kulinarisk Söndagscampingmiddag.
Peace & Love...
Lördag, sista festivaldagen....
Kategori: Musik
Ett intagande av en Hamburgare vid CoZmoZ tältet för fjärde dagen, det här med Langos och diverse festivalmat är inte min melodi. Något som däremot skulle sitta fint är en biffstek med lök och stekt potatis, men en sådan önskning går nog inte att finna bland Borlänges Restaurangutbud. Nu för tiden så har det asiatiska och pizzerioorna slagit ut alla biffstekar i världen. Den som kan tipsa mej var jag äter en biffstek idag, i Borlänge lovar jag ska få en trisslott av mej.
Det som är så roligt är att träffa gamla och nya kompisar, prata en stund, gå vidare.
Efter hamburgaren så blev det dgs för ordentlig "grabb" rock på en dammig plan med Danko Jones. Dom var skitbra. Visserligen krockade dom med Patty Smith, men det gjorde inget för jag har hört henne förut för många år sedan och hon har aldrig varit någon favorit. Inte heller har hennes vinylskiva funnits bland mina. Jag hörde någon låt när jag vankade hemöver. Däremot ska jag nog införskaffa några cd med Danko Jones, härlig rock som jag lätt kan skruva upp på hög volym när jag kör bil.
Idag Lördag, sista festivaldagen. Med ett leende på läpparna säjer jag, ganska skönt. Att jag och alla Borlängebor återgår till det normala igen. Från en myrstack till en sovande stad igen. Då tanter och farbröder står på centralbron och beklagar sej över allt kissande på hus och i buskar. Det höga ljudet som trängt igenom deras hörselproppar. När gatorna öppnar och jag slipper köra en omväg på 7 kilometer för att nå min bostad. Det är roligt när festivalen är här men faktiskt så skönt när den får ett slut.
Idag ska jag testa och hinna med Roky Ericson, De lyckliga kompisarna, John Fogherty, Michael Monroe och Jay- Z. Fast man vet ju aldrig, listan kan ändras under dagens gång, nya överaskningar väntar troligen runt hörnet. I alla fall så har vi ett otroligt varmt och vackert väder i staden. Folk är glada, en del är skitiga, andra är dyngraka, många är exemplariska, de flesta är unga, många är gamla. Alla vi inte anti festivalare har en trevlig festival. Gnällisarna sitter väl i sina lägenheter och tuggar dillkött och kollar på kvittona hur mycket slantar de har köpt öronproppar för. Livet går vidare med eller utan festivaler, vi i Borlänge har våran medan Hultsfreds festivalen gått i graven. Det kommer en dag då även vår festival packar ihop, det är då när nya rock- och festivalkoncept ska anammas. Jag hoppas att det dröjer många år till.
Jag får fortsätta att önska, jag önskar Neil Young, jag vill att han rockar för mej innan både han och jag är död.
Inga Gränser...
Kategori: Musik
Vällingklockan, En sång från de svikna...
Kategori: Musik
Att få återuppleva Ola Magnell live på en scen med nytt material blandat med sina gamla låtar är stort för mej. En trevlig känsla spred sej i magen, kropp och själ. Texter med innehåll, otroligt gitarrspel med en gitarr som hade en fin klang och en röst som inte kan liknas vid någon annan sångare, det är då det känns som allra bäst.
Jag vet att jag sett Magnell en gång förut i mitt liv. Det måste ha varit för längesedan, på den tiden jag sommarjobbade i korvkiosk i Strömstad. Han kom till min lucka och köpte mjukglass, jag tyckte det var något bekant över honom, kände igen lite av utseendet, men kunde inte riktigt placera honom. Jag trodde att det var någon Borlängebo som jag kände flyktigt och jag var så klämkäck och pratade. Ola bara tittade lurigt på mej. När jag hade fyllt upp mjukglassen i ett rån då bad jag honom "hålla struten". Efteråt kom jag på vilken han var, och på kvällen gick till stadshotellet och tittade på honom när han spelade. Efter mitt skift i korvkiosken gick jag ut på stan och såg en affisch om att han hade en spelning på just hotellet och jag som bett honom hålla struten. Snacka om sommarminne.
Det som är otroligt är att många av texterna som Ola Magnell, John Holm, Hoola Bandola m.fl. är lika aktuella idag. Sverige har liksom stockat sej fast i något under de sista trettio åren och det märker man när man lyssnar in de "gamla" texterna. Samma människor, med samma problem, en uppgivenhet med en chans att komma tillbaka. Kapitalisternas huvudroll i människoliven, de som styr över sina marionetter. Jag får känslan av att bli nedstämd när jag tänker att tog det slut när proggen blev omodern eller var det så att kapitalisterna blev fler och fick större makt ? Proggen som jag tycker är den mest fantastiska musikgenren blev omodern, för ett tag nådde den ut till en stor del av folket, folket tog musiken till sej. Och att musiken var ett vapen i kampen om rättvisa är ingen lögn.
Proggen dog ut i det stora, den blev omodern endast de som annamade musiken höll den i sitt hjärta.
Att få beskåda en nytänd Ola Magnell med en ny skiva, Cd heter det idag, nya kloka och lysande texter gör mej glad. Även om kanske inte Magnell var i ligan bland de "riktiga" proggarna så var han ändå en del av dem. Jag har sagt i flera år att proggen kommer att göra ett kärt återtåg, med nya band och med gamla band. Nu har Magnell kommit med nytt material, han är ute och spelar igen, då känner jag att hoppet finns. Att lyssna på musik framfört med gitarr och en sång i all enkelhet, med texter som rör det är fanimej musik om något. Då fins det hopp om att budskapet ska spridas via musik i etern om det än är på svenktoppen. Musiken är ett stort vapen, det går inte att komma ifrån. Musiken enar stora och små och fingret kan sättas på de ömmaste punkterna på människan och beröra något så oerhört.
Fyra långa år...
Kategori: Musik
Heaven or Hell...
Kategori: Musik
En rolig kväll på Cozmos blev det i alla fall, trevliga och skötsamma killar som ställde sin mattallrik i disken efter middagen. Musiken var hård och jag kan inte säja att jag tyckte det var dåligt, nej men heller ingen musik som jag anammar. Texterna då, nej jag hörde inte ett enda ord.
"Här värmer jag upp till en riktig metallare i läskbaren..."
"Metallaren Tomasz "Reyash" Rejek (bas) och jag..."
"Självklart en tummen upp..."
"Jag (igen) och Piotr (Vaders sångare, gitarist) och allas Esa..."
" Vaders Gitarisst Marek Pajak occh Esa fick även vara med på denna bild..."
En klart rolig kväll och min första Death metal konsert under mitt långvariga liv. Någon gång må vara den första. Fast jag gillar den klassiska hårdrocken mera, jag erkänner. Nej nu ska jag ge upp för idag och drömma om småjävlar och hårda toner. Det dånar i öronen, öronpropparna är förbrukade för denna gång.
"Sticko" Per Larsson...
Kategori: Musik
Först ut var Pelle, tyvärr hann jag inte lyssna så mycket för det var fullt upp i cafe´kassan....
Som andre man denna kväll, kom Lövgren, jag har tyvärr tappat hans förnamn, sedan igår. Han sjöng så jäkla bra och med en känsla som fick håret att krulla sej på kroppen. En ny favorit.
Om ni får tillfälle någongång då tycker jag att ni ska ta och se "Sticko" Per Larsson, grönjäkligt duktig kille med svenska bra och egna texter. Jag rekommenderar det.
Och självklart en redigerad publikvy över cafe´t:
Och slutligen alla våran linslus Marcus G:
Frida Mys fotograferade med min kamera och se vad bra det blev.
Ett halvt sekel...
Kategori: Musik
Däremot skulle jag kunna tänka mej att fira mej själv, tillsammans med min snälla gubbe. Det kan nog bli en resa mot Stockholm den 17 Juni och titta på en "gammal" favorit sedan 70 talet. Det är många år sedan jag såg Rod Stewart så det är på tiden nu. Sist jag var på en konsert med honom var när han släppte "Blondes have more fun" å det var ju jättelängesedan. Många liter skit har runnit under broarna sedan dess, nya erfarenheter och något klokare har jag blivit, men är fortfarande blondin som har mer kul...kanske än andra.
Jaha säjer ni och buar tantvarning, men det är så att jag har växt upp med den grabben (Rod) och hans mångsidighet inom musiken har varit stor.
Jo tanten åker och tittar på Gubben Rod, med the first gubbe Micke.
Första låten jag hörde med Rod...kanske i början av 70 talet, Maggie May....
En ny spännande kväll på Jobbet...
Kategori: Musik
Då jag inte hade min egen kamera med så lånade jag en apparat som jag varken hittade on/ off knappen på eller något annat. Batterier tog slut och minneskortslampan blinkade att minnet var slut. Blixten fungerade sällan på denna skördetröska. Några bilder blev det men Malick Jagne blev tyvärr inte med.
Hur som helst så var ljudnivån helt perfekt, ett trumljud som var som sammet i öronen. Ljudet passade lokalen perfekt. Glatt överaskad av Josef och hans vänner blev jag. För det var så jäkla bra. Blandningen i musiken med Pierres orgel, Malicks softa trummor och Robbans lite funkiga gitarriff var spännande. Josefs låtar och röst fyllde lokalen med njutning.
Det är det roligt att gå till jobbet och får lyssna till livemusik. Det är otrolig lycka. Olika musikstilar, yngre oerfarna, äldre proffs, det är så spännande med en vardag som blir rolig. Jag är uppvuxen med en familj som faktiskt hade musikkompetens, sedan det andra som hände i familjen får jag lägga till förverkade handlingar. Arkiverat. Att det finns ett ställe att uppträda för alla unga som vill spela är suveränt. Musik lierar, och innehåller så mycket, mer än du någonsin kan ana. En lycka eller ett minne i varje ton.
Ljudkillen "Hjalmar" som egentligen heter Martin har tjatat länge nu att jag ska nämna honom i bloggen. Ljudet för kvällen var perfekt. Ljudteknikern är duktigaste i världen. Helt suverän att styra rattarna...:)
Men för att kritisera lite grann så måste jag säja att han ska sluta att SMS:a klockan 00.30 mitt i natten, för då sover gamla kärringar! *asg* Martin är i alla fall en pigg,glad ung man, som har kinesliknande ögon varje morgon klockan 8.00.
Nog kan jag som ett gammalt skrälle vara nöjd med mina arbetskamrater och den verksamhet jag befinner mej i.
Buffy gör mej galet lycklig...
Kategori: Musik
Ett showprogram ville ha henne som gästartist, men de talade om för henne att hon fick vara med om hon bara sjöng sin sång och inte talade om Indianerna. Hon tackade nej, det tycker jag är kurage. Hon sålde inte sin själ för etablissemanget. Det kommer hon aldrig att göra.
Inte ofta har jag hört henne på radion under alla år, inte heller sett henne på tv:n förutom då barnprogrammet Sesam Street som gick i tv på 70 talet och vände sej till en annan åldersgrupp än mej. Jag var i tonåren, kanske 17 år. Jag vet att min fyra år äldre bror kom hem en gång och berättade att han sett filmen som heter "Soldier Blue" och detaljerat berättade han filmen för mej. När jag sedan hörde Buffy:s låt från filmen första gången gick den direkt in i hjärtat. I mitt hjärta har den funnits sedan dess. Jag har försökt att plocka ut den på gitarren, men den har alldeles komplicerade accord för mej. Så än idag har jag inte fått ihop ett stick i låten. (Jag är ju inget proffs heller). En sådan kanonlåt mmed en bra text, på detta denna otroliga röst.
Idag fick jag äntligen se ett program på tv:n om henner, en dokumentär på en timme. Den borde har varit två timmar för tyvärr så spelades knapt tre takter ur någon låt. Alla sånger blev avbrupt avhuggna och jag led. I övrigt så fyllde hon en timmes dokumentär med allt sitt viktiga. jag efterlyser en konsertfilm på en timme med hela låtar. Ändå får jag väl vara nöjd att det blev ett program till slut efter sådär 40 år. Det är säkerligen för att jag betalar licensen.
Otroligt lycklig över att få se denna häftiga, ödmjuka och humana kvinnas liv på 60 minuter, säkerligen skulle en hel kvälls programtablå fylla alla programtider med hennes liv och storverk. Men den dagen får jag aldrig uppleva om jag inte gör som Berlusconi, köper SVT och rubbet. Och det finns inga penningar till, jag är ju blott en fattig trubadur, som lever blott på ingenting.
Hoppa inte över, utan sätt er och lyssna på låten Soldier Blue, det har ni öron och tid till. Eller hur?
"Firmafesten" 2009...
Kategori: Musik
Succe´ på Caoz...
Kategori: Musik
Gäster var ett Stockholmsband som heter Florence Valentin, de var bra och publiken sjöng med i låtarna. Själv har jag aldrig hört dom innan, jo jag smyglyssnade på "tuben". Jag antar att det är åldern. Som sagt så hänger jag mej fast vid mina gamla favoriter, och det är en lycka med jobbet att man kan hitta nya. Fast jag krampar mer vid de gamla.
Frida på BT gav kvällen fina recensioner och det var det roligaste av allt, för det ger bra reklam för oss inför stundande vår.
http://www.dt.se/noje/musik/article542104.ece
Spela Allan...
Kategori: Musik
Johan Allan Edwall, den folkkära gamla goa mannen. Som jag tycker att jag växt upp med, han har funnits med i mitt vardagsrum och funnits med i tv rutan, alltid som en omtyckt skådespelare. Jag minns honom som Emils högljudde far, men också som en kärleksfull sådan. Som en kompis till Rasmus när de två gick på luffen. Vidare har han funnits med i ett otal andra barnfilmer, men även stora seriösa skådespel.
Han är en av våra och min mest folkkära ansikte. Aldrig tror jag att jag hört någon säja något kritiskt eller något om att: "Den skädespelaren gillar jag inte eller har svårt för." Utan det har alltid varit positiva ord som hörts, och hur älskad han varit hemma i stugorna hos folket.
Allan spelade med i uppsättningar som "Röda Rummet" och i Bergmans "Fanny och Alexander". Men mest minns jag honom ifrån August Strindbergs "Hemsöborna". Som den självgode Karlsson. En tv serie som jag sett flera gånger och den är alltid lika bra, och Edwall gör en lysande roll.
Han skrev även manus och regisserade några långfilmer. Han startade också en teater i Stockholm, Teater Brunnsgatan där han sålde biljetter och agerade. Många visor har han skrivit och om jag gissar tror jag att han gjort fem skivor, men den första 1979 "Grovdoppa" och sedan gavs en skiva ut postumt. Texterna handlar ofta om fattiga och utsatta, hans texter visar på ett stort samhällsengagemang. Kritiken mot kapitalismen tilltalar åtminstonde en som mej mycket. Jag ska erkänna att hans texter får mej berörd och ibland så märker jag att jag ler för mej själv och nickar för att han är så klockren.
Några som i Måndags berörde mej var Mats Höjer och Sölve Olofsson som spelade på vårat Vänsterhörn. Deras tolkning av Allans visor var underbar. Denna timme roade mej, fick mej att gå in i en annan värld där röst och gitarr trollband mej. Rätt som det var så hade tiden gått utan att jag hade märkt det. Mats och Sölve, ni gjorde visstunden till en afton med kärlek, löd och glöd. Även med erat mellansnack så trivdes vi i lokalen, skratten fanns där på ett kamratligt vis. Ni gjorde Allans visor i erat program "Spela Allan" med bravur.
Om ni får se något i tidningen om att dessa herrar ska spela hos er, då kan ni inte missa detta. För då har ni missat något viktigt. Får ni tillfälle, gå och se de två herrarna, jag lovar att ni får en trevlig stund tillsammans med dem.
Allan Edwalls vän, Erland Josephsson lär en gång har sagt efter Allans bortgång: "Han var udda. Men han lyckades ta mej fan vara udda på ett universiellt sätt."
Nostalgi rysning...
Kategori: Musik
I November 2007 skrev jag ett inlägg om "Tältprojektet". Läs gärna vad jag skrev, orka klicka på länken.*S*
Idag kikade jag på filmer från "Vi äro tusenden" på You Tube och fick en sådan rysning. Egentligen vet jag inte om det var av rent nostalgiska skäl som rysningen levererades. Jag skulle snarare tro att känslan, kampen och viljan av att förändra något var den avgörande faktorn. Människors sätt att inte skämmas över att protestera eller kämpa för sin rätt. I filmen fanns en del klipp ifrån SSAB eller Domnarvets Järnverk som det hette 1977. Då de for till Stockholm för att protestera. Där man då slog nävarna i bordet och kämpade för sin sak. Ett tag blev jag utan att fara med lögn, tårögd. Känslan som förmedlades var blodigt allvar för att kräva sin rätt emot överheten.
Tanken som jag haft sedan tid, virvlade runt och den där tanken att "tänk om" jag skulle sätta upp "Vi äro tusenden" i en teaterversion. Men, men sådant har jag aldrig sysslat med. Inte kan jag väl göra något liknande. Nej det kan jag inte, jag har inte en enda aning om hur jag skulle börja. En stund av drömmar, då plötsligt någon kanske har haft samma fantasi börjar att forma sej som en möjlighet.Tänk om en lokal amatörteater och en massa frivillig kraft skulle resa sej upp ur myllan. Och det vilande fröet fick slå rot igen. Jag skulle tycka det var urhäftigt. Att hitta ett gäng entusiaster och kreativa människor som fortfarande tror på att man kan använda sin makt genom sång, musik och teater. Jag vill inte tro att det är enbart musikaler som "Grease" och "Mamma Mia" som alla vill se. Det kanske är ett önsketänkande men jag är övertygade att tusentals skulle vilja se ett "Tältprojekt" utan tält i mindre format. Återuppleva känslan, låtarna och kraften i den "musikal" som denna teater verkligen var.
Säkert ruskar ni på huvudet nu, eller så tänker ni också som jag. Varför måste man alltid vara uppfinningsrik och hitta på nytt när vi har en kulturskatt mitt framför ögonen. Om jag eller någon annan skulle ge sej in i ett projekt av den här digniteten så vore det kanske för lätt att misslyckas. Man kanske inte ska gräva i denna skatt, eller? Det som var häftigt med orginalversionen var att teatern pågick i detta tält, i folkets närhet. Publiken blev en del av teatern och tvärtom. En sak är säker är att jag är glad att jag fick uppleva den föreställningen som gick av stapeln i ett stort cirkustält på grusplanen vid Domnarsvallen. Blott 17 år var jag, och jag är säker på att den upplevelsen har präglat mitt ställningstagande och lite av vad jag står idag. Det blev som en knallskott, ett blixt och dunder.
http://www.ginza.se/Product/Product.aspx?Identifier=330923 OBS! Ett lokalt skämt. (Här blir det nu lite gratisreklam för en känd plattvrängare.)
Världen kanske behöver fler stollar som mej... Regissörer, manusförfattare, musiker, teaterapor, kreatörer och idealister hör av er till mej så kan vi åtminstone få en kollektiv nostalgi rysning tillsammans över en kopp kaffe och en mazarin.
Åhhh, vilken kanonavslutning på dagen...
Kategori: Musik
Inne på det mysiga bryggeriet är det en atmosfär så man bara njuter. Jag satt där och tänkte att här har morfar jobbat, och hans bror Gösta som var den fina disponenten. Om nu disponent är så fint, jag vet inte riktigt. Titlar är inget som jag imponeras av.
Historiens vingslag ekar i lokalen. Jag skulle tro att Gösta spökar där. I så fall så må han få Göra det. Är det någonstans jag skulle spöka så var det nog där, i ölets heliga boning. Ja det är tur att pilsnertiden är förbi och ölkaggen är ett minne blott.*s*
Peters musik och texter berör mej. Ofta sitter jag bara och njuter och det känns inne i kroppen att texterna även är mina eller för mej. Gitarren han spelar på är (märket ?) är fylld med sådana fina klanger som gör sej bra i bryggeriets rum. När Peter spelar, och han är en eminent gitarrist ser allt så jäkla enkelt ut. Fingrarna bara flänger över halsen med barre´. Jag har alltid beundrat hans spel, och tillsammans med texterna blir allt en enighet.
Första gången jag såg Lundblad var nog 1979, då var han så gott som en stående gäst på en krog i Borlänge, han blev nästan som en kompis. Han spelade ganska ofta, och vi alla tyckte att han var en trevlig och duktig kille. Det enda jag visste om honom då, var att han tillsammans med Lasse Tenander hade gjort "Likablå som dina ögon" och den spelade han även denna kväll. Jag har alltid velat kunna den men jag har alltid kört fast i ett accord, man är ju ingen gitarrvirutuos som Segovia precis, men jag aldrig hittat det förlösande accordet som kan ta mej med i hela låten, trots idogt greppande..Det är den låten, och sedan har jag baske mej kört fast på Buffy Saint Maries låt "Soldier Blue."
När låten och paradnummret"Ta mej till havet" som härjar i Sverige, jämt alltid, ofta. Ja när den kom tyckte jag att det var enormt roligt att han blev uppmärksammad. För han är verkligen en duktig musiker eller mysiker som fler borde känna till. Ja egentligen borde han bli en av alla uppmärksamma vissångare i Sverige, och troligen en av de få som kan hantera en gitarr på ett proffsigt sätt. I kväll öppnade han med den låten, och det tyckte jag var ett finurligt drag. Under fösta nummret går allsången igång. Det gjorde att alla lugnt kunde förtsätta lyssna utan attt oroa sej för om den skulle komma eller ej. För mej är han stor, han är ödmjuk och har en otrolig humor.
Det var tretton år sedan jag såg honom sist och det var på en visfestival här i Borlänge. Jag hoppas att det inte dröjer lika många år, innan jag får tillfälle att få se honom live igen. Jag får hålla ögonen öppna så jag kan se honom åtminstone en gång om året. Att jag liksom får åldras tillsammans med honom och hans visor.
Självklart så hade jag inte laddat batterierna i kameran så det blev en ynka bild, inte många att välja på i det läget. Sedan kan jag inte heller kalla mej för någon vidare fotoredigerare. Men ni får väl ändå en liten hint om hur bra allt var....
Tack Peter...
Folsom Prison Blues...
Kategori: Musik
Upp i sadeln nu rider vi mot solnedgången...
Kategori: Musik
...riktig Blues lockar fram Storgäddan....
Kategori: Musik
Hound Dog Taylor
Gitarr haveri mitt i EU Turne´n ...
Kategori: Musik
Det kan jag idag, men kom hem från husvagnen och upptäckte att stallet på min halv akustiska Ovation hade havererat. Inte alls roligt. Så jag får åka till Ludvika med min gamla Levinare, sprucken men ändå vid god vigör, sedan får jag väl spela och sjunga utan elektricitet för allt jag är värd.
Jag ska åka ner till musikaffären nu till 10.00 och se om de kan fixa till ett trolleri, dom är proffs och har säkert något tillfälligt knep som jag kan vidta. Annars blir det helakustiskt. Hör ni någon hojta och gala i Ludvika så är det inte Näktergalen utan det är bara jag.
Mer om den här dagen kommer kanske på pränt, eller någon bild. Det man inte vet är vad för överraskningar den här dagen kommer att bjuda på. Det visar sej.
Del nummer 19 är paj...
