Mia Jäverlings Blogg

"Bättre skjuta rygg, än arm ur led"

Nytt år...

Kategori: Allmänt

Jag har kommit igång på mitt nya jobb och börjar bli varm i kläderna. Mycket nytt att lära och en hel del erfarenheter har jag med mig sedan tidigare. Jag trivs trots att det är en liten röra så här i början fast när allt sätter sig blir det bra. En fin arbetsgrupp, bra arbetskamrater.
Äntligen ramlar det in lite pengar på mitt konto. Efter att ha varit inkomstfri från mars 2015-november 2015, så är en inkomst säkrad, och en fast anställning inom kommunen. En arbetsplats som inte styrs av riskkapitalister och vinster i välfärden. Det är jag tacksam för.
 
Att jag inte haft någon som helst inkomst under mitt arbetssökande från mars till november beror helt enkelt på att fackföreningarna Unionen och Vision klantade till det så kopiöst när jag skulle göra min övergång så de brast totalt i sin information om hur jag skulle anmäla och registrera min nya a-kassa. Så efter 40 år i a-kassan blev jag avstängd vilket ledde till att jag inte fick stämpla. Otroligt förbannad blev jag men insåg att det är ingen ide´ att kriga mot Goliat, för jag förlorar ändå. Otrevliga personer som handlägger a-kasseärenden både i Unionen och Vision och de kom fram till att allt var mitt ansvar. Ja nu har jag registrerat mig i en ny a-kassa och är inne igen.
 
Julen flöt på utan hets och stress, arbete och lite ledigt. Tid till mina söner och man hade jag också. Idag är det den sista julhelgen, trettondagen, när den är över så är eländet slut. Grannen slog väl igång sin vävstol innan jul och det bankade i hela huset, glasen klirrade i skåpen och det dagliga dunket slog monotont i hus och huvud. Det borde vara totalförbjudet med vävstol i lägenhet/parhus. Det är som att höra en pålmaskin stå och banka med sitt monotona dunkljud. Jag uppskattar hantverket men som granne till detta så blir jag less.
Förhoppningen blir vi snart blir erbjudna en bra lägenhet så vi kan sälja detta. Om jag ska vara ärlig så trivs jag i mitt boende, men har bott färdigt här efter 20 år. Det är inte vävstolen som skrämmer mig, det är all snöskottning och gräsklippning som fått mig att tröttna. Jag vill slippa det, för alltid.
I april - september vill vi bo i vår husvagn och bara ha det skönt, inte behöva ansvara för klippning eller något annat som rör trädgård. Vi vill syssla med annat.
 
Ser fram emot 2016, jag har en känsla att det blir ett bra år för min egen del. En hel del planer och roliga bokningar. Om 33 dagar åker vi på returresa till Kuba. Äntligen får jag ladda mina egna batterier och kamera för att skapa foton som bara blir så bra. Otroligt mycket att fota på Kuba, härliga miljöer och vackra människor. Mina egna batterier behöver laddas efter höstens pärs då jag höll på att mista mitt barn. Jag har inte riktigt kommit över oroströskeln än och jobbar på det. Är otroligt trött i kropp och själ, fast känner att jag sakteliga återvänder till verkligheten.
Sedan finns det energitjuvar som dyker upp då och då, ställer krav och beter sig märkligt. Trots att jag försöker vara neutral så kickas jag rätt i ansiktet. Trodde jag var en medmänniska som förmedlade det jag borde men det kom tillbaka som en käftsmäll tillbaka. Har insett för längesedan att det inte är mig det är fel på. Jag tycker mycket illa om maktspel och maktpositioner även om de som har makten är omedvetna om det eller blockerar.
Nog om denna skit.
Jag vet att man får tillbaka det som man ger, och ger man inget då står man totalt ensam kvar och om hjälp skulle behövas i det läget, då finns ingen. Helt logiskt.
Så fortsättningsvis så försöker jag inte delge saker till personer i välmening som missbrukar förtroendet eller gör ett drama av vanlig jävla medkänsla.
 
Idag är det svinkallt ute, -17,2, helt sanslöst. jag vill inte gå ut, men måste ta mig till affären. Jag gick ut och satte på motorvärmaren och tänkte snart går jag barfota på stranden på Kuba, samlar snäckor, ser pelikanerna som flyger förbi. Sätter ner foten i sanden och gör ett avtryck, som utplånas vid nästa våg. Min stund på jorden är ett ögonblick. Jag måste njuta av tiden som är kvar. Sönerna är vuxna och fixar sig själva, nu förverkligar jag mina drömmar. Sen då? När jag är borta? Då förverkligar mina söner sina drömmar, i framtiden. Tyvärr har jag svårt att njuta av kylan. Jag vill ha värme. Därför tog jag en kopp varmt te, nu.
 
Foto: Mia. J. Kuba 2014
 
 
Ändå längtar jag ut till en vintervistelse i vår husvagn, med fiske och mys. Finns inget som är så fränt som att värma upp vagnen, ligga på kvällen och veta att kylan finns bara några millimeter utanför, med skogens djur. Antar att det inte går att synkronisera våra ledigheter i januari, februari fylls med Kuba, men efter det så kanske våren dyker upp och isfiske och husvagnsliv kommer igång.
 
Till sommaren, i juli åker jag och mina söner till Dalhalla och ser Neil Young. Det är så roligt att vi har det bra tillsammans, vi funkar så bra och har musiken som ett gemensamt intresse. Vi tre har det roligt, vi skrattar med varandra och har en alldeles speciell kontakt som får mig att må bra. Jag upplever alltid något nytt med dessa herrar och önskar dom verkligen en bra framtid. Allt är inte alltid givet det vet jag.
 
 
Foto: Mia.J, Stockholm 2014
 
 
Tyvärr skriver jag inte så ofta i bloggen, fast när jag väl sitter här och knappar så tycker jag att det är rogivande, att dela känslor, upplevelser och drömmar till mig själv, och kanske till er andra, det är trivsamt. Man ska inte vara så personlig kanske någon säjer. Jag har inte ett helt liv framför mig längre, det ligger bakom mig. Jag släpper aldrig mitt innersta publikt, det delar jag med verkliga vänner och min familj så det ni hör från mej är bara ytskrapet. Vet inte om jag nyss kom på ett nytt ord..."skrapa på ytan" blev "ytskrapet" som faktiskt låter vackrare.
 
Ha det så trevligt till nästa inlägg...ser också att jag har haft bloggen sedan november 2007,, jag är inne på mitt 9:e år. Har inte tjänat ett öre på den, jag blev ingen Blondinbella...hahahaha. Några få besökare under året och jag är fullkomligt nöjd med det :)
 
 
 
 
 
 

Den där julen...

Kategori: Allmänt

Julen står för dörren. Jag säjer som de flesta eller några, när ungarna var små så pysslade jag och fixade. Nuförtiden så blir det ett par fönsterstakar och lite levande ljus. Det funkar för oss. Julklapp till vårt barn-barn och en varsin till de två sönerna och sedan är det klart. (julklapp till mitt barn-barn blev inställt för givaren fick inte nämna sitt namn på klapparna. Så klapparna fick lämnas tillbaka till butiken, Jag lämnar inga namnlösa presenter, aldrig,)
Maten består av en liten skinka, lägger in sill. Jag gör Janssons frestelse och endast jag äter gravad lax. Rullar ett gäng köttbullar, sen är det klart.
Snart är eländet över. Fattar inte hur folk kan slukas i detta gigantiska jippo. På fredag är det över.
Min man jobbar julafton, kväll. Jag kliver av mitt pass kl.9 på julaftonsmorgon. Så här ser vårt liv ut och vi är nöjda med det.
Föresten jag har fått fast anställning, en bra lön, inom det område jag har utbildning för. Jag har slipper ha en privat arbetsgivare och är kommunanställd. Det känns extra skönt både för egen del och för den verksamhet jag jobbar i. Ingen privat "Bert" som gör vinst på andras olycka.
Pippi Långstrump började skolan för att få sommarlov. Lite så känner jag med fast anställning, jag får semester. Semester är ett härligt ord som är ett stort samtalsämne och en underbar rättighet. Jag gillar att ha ett roligt uppdrag i mitt jobb och känslan att få kvittera ett arbetsår och gå på semester är en speciell känsla.
 
Om 50 dagar gör jag o mannen ett återbesök på Kuba. Ännu en fantastisk resa till ett land som genomsyras av vänlighet och stor gästfrihet. Än är landet inte i USAs grepp och klor. Fiske, utflykter ochpolitiska samtal står på listan. Sedan ska jag simma med delfiner också vilket jag önskat under många år. 
Dalhalla i Rättvik bjuder på Neil Young i juli. Jag och mina söner har fått bra biljetter på rad 21. Tänk att mina pojkar influerats av min musiksmak och tagit till sig min idol. Det är roligt att vi tre kan göra detta tillsammans.
 
Jag är nu tillbaka i a-kassan...i februari å lyckades unionen tillsammans med Vision sulla bort ett nästan 40 årigt medlemskap. Alla stämpeldagar jag hade gick åt helvete och deras otrevliga och otydliga "information" gjorde så jag fick stora konsekvenser med att under lång tid i min arbetslöshet inte fick en enda krona.
Nu har jag äntligen fått lämna dessa två fackföreningar och hittat en ny som jag tror har ett större medlemsansvar.
 
År 2016 ser bra ut. Jag ser fram emot det. Jag har nog slagit huvudet på spiken...
 
 

...den lilla stugan...

Kategori: Allmänt

 
Igår kväll var jag bjuden till den lilla, lilla stugan vid stranden av Stockholmsdamens barn. Stockholmsdamen kommer ursprungligen från min stad och hennes far fraktade stugan/höskullen på isen och jordade huset på denna plats. När jag gick in på stigen eller den väg som arrendatorn skapat möttes jag av mygg. Arrendatorn har inte gjort den nya vägen/stigen för att de som arrenderar ska få det lättare, utan för att han har ett annat mål i sikte. Enligt uppgifter så vill arrendatorn få bort damen och den lilla stugan vid stranden för att själv kunna bygga sig ett strandnära boende. Nu hoppas jag innerligt att kommunen och Länsstyrelsen kan hindra det med de lagar som ligger till grund för strandskyddet. Det lilla huset har stått på samma plats sedan 30 talet och marken den stått på har arrenderats. Vad jag har kunnat läsa mig till, om jag förstått allt rätt så löper ett livslångt arrende ut efter 50 år. Hoppas jag inte har rätt.
 
 
Det började skymma och jag gick där som så många gånger förut, ner till den plats där jag verkligen kan njuta och där jag känner en sådan ro. Jag möttes av fotogenbelysningen i fönstren och det såg verkligen välkomnande ut. Den lilla stugan som är utan el och vatten, låg där som en glimmande rubin. Jag som så ofta kikat till stugan, jag som fotat så mycket här kunde inte annat än att känna kärlek och lycka, och som jag berättat tidigare i något inlägg så känns det att folk ha haft detta som en oas. Hela stället andas kärlek.
Jag kommer in och blir välkomnad i den lilla stugan och möts av damens barn-barn, en underbar liten familj som jag helt otvunget faller in i och känner mig hemma och som jag suttit där förut och druckit kaffe. I tidigare inlägg har jag skrivit att min önskan var att ta reda på husets historia och höra damens berättelse om det. Nu kommer damen om någon vecka och då ska jag fota stugan inifrån, kände att jag inte kunde komma med min kamera i högsta hugg och börja fotografera.
Insidan på huset var miniatyr och det var primitivt, en liten murad öppenspis, och i köksdelen så fanns en liten vedspis och ett loft. Ett uterum med korgsoffor och utsikt över sjön. De berättade att det var ett gammalt höloft som fraktats dit på 30 talet av damens far. Mer fakta får jag ta om några veckor. under grunden hade man en kall fin liten matkällare. Märk att allt var litet.
Jag brukar aldrig ta med någon blomma när jag går till folk, jag tar alltid med mig en egen bild, om det är en bild som har ett sammanhang. Jag tog med mig bilden på de vinflaskor som stod i fönstret som jag fotade i våras.
 
 
 
Dom blev glada, för bilden antar jag, för när jag tog bilden så hade jag en lycka att några flaskor kunde vara så dekorativa bakom ett gammalt handblåst glas, heter det handblåst?
Idag tänker jag på arrendatorn som vill göra vinning och radera ut den här lyckan, och blir ledsen över att det får vara så. Synd att inte en bit mark hade legat på damens lott. Jag tänker på de arrendatorer som härjat genom århundranden och jäklats med folk, ja sådan finns lite här och där. Det finns en greve i Skåne som härjar vilt och som fortfarande "lever" på 1800 talet, där de får buga och fjäska för att inte priserna ska höjas.
 
JAg ser fram emot att damen ska komma, jag ser fram emot ännu ett besök i den lilla stugan, med min kamera och jag kan få göra en "detaljfotografering" på insidan.
 
 
 
 
 

Jäkla väder...

Kategori: Allmänt

      Ja, vad ska man säja, mer än att nästan halva sommaren har gått och jag upplever alla väder utom värme och sol samtidigt. Det har blåst, det har stormat, haglat och regnat på alla ledder. Uppifrån, underifrån och från sidan Det har haglat, det har regnat och solen lyst samtidigt. Det har åskat och blixtrat.  Det känns som om det ostadiga pågått hur länge som helst.
 
Här på ön har fyra förtält blåst sönder, tre paviljonger och plastmöbler har farit omkring i området. Den mesta tiden har gått åt att kolla så inte allt försvinner. Vi har klarat oss bra, än så länge, vågar inte säga annat.
 
Varför blåser det hela tiden, ja varför?
Det här med fotograferingen har helt gått i stöpet, inga kamerapromenader och knappt några motionslångpromenader. Ingenting blev som jag hade tänkt. Jag glanar på väder.se, SMHI. se, yr.no och framöver ser det lika trist ut. Det var bättre förr, ett väder och John Pohlman gav oss alltid solsken och sommarvärme :)
 
Jag har varit här ute länge nu, det är skönt, avkopplande att få vara med i vårfåglarnas serenader dygnet runt. Snart åker jag hem några dagar för att ta hand om min student och få fira honom att han är färdig med skolan.
Dagarna härute går snabbt, rätt som det är så är det kväll.
 
Båten har inte kommit i sjön ännu, vattnet är alldeles för högt, stormen har satt käppar i hjulet och jag riktigt längtar efter dom där sköna stilla sommarkvällarna då vi sitter på sjön och fiskar, då vi spinner på våra drömmar och vi filosoferar och tänker på framtiden. Dom kvällarna saknar jag.
 
Just nu arbetar jag inte, utan pustar ut och tar sats, funderar över vad jag ska fokusera på i framtiden. Jag behöver ha det så här. Fast alla frågor jag får om jobb, var jag jobbar, och varför jobbar du inte. Det strukturerade samhället att "göra rätt för sig". Jag är absolut inte arbetsskygg, men med min utbildning vill jag ha ett jobb där jag får en lön och att jag uppskattas för det jag gör och kan. Jag är inte blyg med att tala om att jag är duktig inom mitt gebit och vill kunna förmedla den kunskap jag sitter på. För alla som undrar så klarar jag mig utan inkomst just nu. Vi har så det går runt.  Ingen behöver bekymra sig.
 
Snart så kanske värmen och sommaren kommer...
 
 
 
 

Summering av året och tankar...

Kategori: Allmänt

Jag väntar på våren, jag väntar fast den är här. Maj som är min favoritmånad, den som brukar innehålla några härliga dagar med värme, sol och grönska.
Nu, ja varje dag blir lite av en besvikelse, det blåser och regnar och ingen värme i luften. Dagarna försvinner och jag kurar med fleecetröja. Igår blev det alldeles för tråkigt ute här på ön och var tvungen att ta mig till stan. Var där i några timmar, sedan fick jag nog. Ut på ön igen och här sitter jag och hoppas. Det är bra att få träna på det också.
De där långa promenaderna med kameran har inte blivit av, för regnet kommer med ojämna intervaller. Den här våren har varit så blåsig, minns inte att någon vår har varit så.
 
Tänker på året som gick, jag gör ingen årskrönika som sträcker sig från första januari till första januari, det gör så många andra. Ett år är ett år oavsett. Under året som gick blev det en resa till Skottland, det blev Stockholm och Neil Young tillsammans med den yngsta grabben, det blev en Kuba resa. Alla resor blev bra och de har präntats in i min loggbok som positiv input. Skottland tillsammans med Klan Moffat, romarnas fantastiska byggeHadrians Wall, 700 års jubileum av Banockburn, paraden från Stirling castle tillsammans med klanen och 1000 säckpipeblåsare ger mig fortfarande en härlig rysning längs ryggraden. Stockholm och en konsert med Neil Young ger mig ståpäls, en konsertdröm som jag haft länge som blev verklighet och den ger verkligen mersmak att få se honom fler gånger. En man med sitt Crazy Horse, som enligt mitt tycke är oslagbar. Detta tillsammans med en son (en ny generation) som avgudar hans musik och texter gjorde mig glädjefull. Resan till Kuba som väcker kärlek och medkänsla i mig, en tripp som gav mig mersmak och nästa tripp är bokad den 8 januari 2016.
 
Jag minns för 8 år sedan, nu blir det flum för en del, för mig så blir det att jag backar och tar orden han gav och pusslar in i mitt liv. Han sa att han hade med sig en märklig man, jag tror jag vet vem han syftade på. Den "märkliga mannen" sade att jag borde skaffa mig mer skinn på näsan och stå upp för mig själv. Då trodde jag att jag hade skinn på näsan, idag vet jag att det var bara en yta. Idag har jag skinn på näsan, jag står upp för mig själv och låter ingen utnyttja mina kunskaper för egen vinning, utan delar bara om det är ärligt. Några kan nog se det som jag gör en förlust, men de behöver inte oroa sig, för så länge jag vet att det är en god sak och inget högmod, då behöver man inte bekymra sig. Jag har bra koll. Jag är alldeles för klarsynt för att låta mig luras. Mediet såg också ett märkligt hav med en turkos färg, han såg sedan flera hav med turkos färg och sade, märkligt. Mitt ena hav såg jag 2010 på Yttre Hebriderna i Skottland, långa vita tomma stränder med verklig turkos färg, tomma och ödsliga stränder. Det var ett kallt vatten.
 Mitt andra turkosa hav fanns på Kuba, ett paradis, med långa vita stränder och en värme i vattnet. Två ganska lika stränder, ändå så olika och jag älskade båda. Stränder och hav ger mig verkligen harmoni.
Vad sade mediet mer? Jo han sade att jag kommer att ta hand om ett barn. Tänker inte skriva mer om det, eftersom det inte är något som skett. Vi får se vad och om han menade...
 
Från det ena till det andra så har jag haft min EU moppe(4000kr) på Blocket till försäljning för en ganska billig och rimlig peng. Jag inser att Blocket har blivit lite som en loppmarknad. Folk vill helst inte betala för något, dom vill bara ha. Här kommer lite bud:
*Jag bor i Malung och det är ganska långt och bensinen är så dyr. Därför kan jag väl få ge 2000kr?
*Vi kan väl byta? Du kan få lite vitvaror av mig?
*Jag bor i Örebro, långt att åka, vad kan du göra för pris?
*Jag är bara 16 år och har inte så mycket pengar...
*Om du vill bli av med den snabbt ger jag 1500kr!
*Vad har du för adress i vilken stad? (tror man att jag är dum i huvudet)
Vet ni, jag behåller mopeden. Blocket får ha sin loppmarknad för sig själv. Och ni folk som bara vill betala nån spänn för saker, gå på loppis. Skambuden har haglat.
 
I alla fall trots så har det varit ett jäkla bra år, fyllda av bra saker som trängt in skiten i hörnet. Ett år då jag också insett att varken jag eller mopeden är till salu, till vilket pris som helst.
 

Var är tvålen broder...

Kategori: Allmänt

På den tiden då tvålarna var i block, ni mins väl Pamolive, Duni och allt vad de hette. Kan ni minnas hur hala dom var och gled iväg. Ofta låg dom under badkaret tillsammans med shampookorkar och annan jox.
 
Idag är det pumptvålarnas tid. Bättre och mer hygeniskt. Den står kvar på badkarskanten oavsett om en explosion förekommit i badrummet. Idag, igår och i morgon letar jag efter annat, den där jävla fotfilen. Trots huset är ägare till två, så lyckas dom alltid finnas under det "där jävla badkaret". Fotfilarna får fötter eller så flyger de iväg i den där explosionen som förekommit. Då...och ofta har jag ju krupit ner i det varma sköna vattnet, då jag upptäcker att de inte ligger på kanten. Den tunga sucken hjälper upp den våta fläskiga kroppen och tanten får lägga sig i en olustig ställning på golvet och om någon öppnar dörren så upptäcker den en femte världsdel som kanske kan heta Assien.
 
Nåväl, livet kan te sig lustigt. Väl uppe och fotfilad så tittar jag mej själv i badrumsspegeln och upptäcker just ingenting. Inte ens ett fårat ansikte. Spegeln är täckt av sprutlackerad tandkräm och ungdomens acnekräm Baseron. 
Väl när jag har gett upp och kissat klart med den redan blöta handuken virad runt kroppen märker jag att toapapperet är slut och bara papprullen sitter där. I en lustig gångstil kommer jag fram till pappersskåpet och inser att i morgon har jag träningsvärk. 
 
Under alla år har jag hållit tyst om detta, alltid funnit mej i denna ritual, aldrig klagat. Nu känns det som jag måste lätta mitt hjärta i bloggen och kanske skriva till "Brevfilmen" med undertexten att personen i filmen inte är den riktiga. Vem skulle ens vilja ha huvudrollen i den filmen? 😂
 
Detta var en helt vanlig onsdag. 
Ha det gott och se upp så du inte kliver på tvålen.

Schlagerfestivalen, då vill jag spy...

Kategori: Allmänt

Jag mår illa...
...fusk...
...måste betala licens för korruption och smörja...
...lägg ner...
...vägrar att lägga inlägget under "kategori Musik"...
 
 

Rapport på ditt å datt...

Kategori: Allmänt

Flera personer som jag träffat har talat om att de saknar den här bloggen. Tack för att ni berättar det. Jag startade en lösenordsskyddad blogg, men jag har ingen tid över till bloggande just nu i mitt liv. Idag skriver jag ändå en sväng för de som brukar kolla in här och blir allmän, tror jag, eller så far tangenterna iväg igen.
 
I mitt liv just nu är det ett fasligt stängande, jag stänger gamla dörrar till förgånget och unkna, jag smäller igen dom en efter en, så det dånar. Jag bygger livet utifrån mej själv och mina behov och drömmar. Jag kan också börja förverkliga saker. Jag jobbar ute bland ungdomar och använder de lärdommar jag tog till mej i skolan, jag använder inte mina gamla normer eller det som jag trodde mig kunna, jag använder det nya, det friska, det som fungerar.
 
Jag tittar in här och säger hej, jag berättar att allt går som på räls, jag har mina planer och tänker genomföra det som jag kan. Jag är faktiskt lycklig, och olyckan som finns i allas liv den ligger riktigt långt i bakkant. Den kan inte ta över just nu och det är jag stolt över.
 
Minns ni min släkting, Johan Martin Emanuelsson 1877-1934 (skrivet om innan här i bloggen under kategori "släkten"), han som for till Amerika, honom jag sökte efter som vi inte visste något om, han som jag hittade i Minnesota, Bemidji, då volontärer hjälpte mig hitta hans grav? Nog minns ni? Volontären hittade graven på Nymore Cementery där den bara vara utmärkt, alltså ingen gravplakett eller namn. Sedan 1934 har Martin legat där och varit glömd för oss släktingar. Nu försöker jag på allvar söka stånd att få placera en minnesplakett på hans grav, ska kontakta myndigheter framöver, och troligen blir det att familjen åker dit och har en ceremoni, det är vår plan.
Jag ska under resans gång försöka göra en reportagelik berättelse med foton som jag ska försöka få publicerade i de lokala tidningarna i Bohuslän. När detta händer tidsmässigt vet jag inte riktigt. Men ändå en spännande grej. Min gubbe ska självklart fiska, när vi ändå är i Minnesota :)
 
 
Johan Martins grav i Minnesota, markerad med röd plutt.
 
 
Peace & Love har gått i graven, till mångas olycka och lycka, själv känner jag inget sådär, utan epoker kommer och dom går. Jag har varit på några festivaler för att lyssna på de band jag gärna ville se, i år löste jag ingen biljett, för det fanns inget som lockade mig. Många bekanta som jag pratat med, säjer detsamma. Istället för P&L åker jag och grabben till Göteborg i august och tittar på Neil Young & Crazy Horse. Det är det sista namnet på min konsertönskelista, sedan har jag betat igen den. Klart att det finns fler önskningar, men de är inte i livet och är omöjliga att genomföra. Se Neil Young, sedan dö.
 
 
Politiken, ja, den politiken. Det är bara att kämpa mot dumheten. Aldrig ge upp, aldrig låta dumma beslut tas utan att säja ifrån. Jag fortsätter, byter inte parti, för det finns inget parti att byta med. Om mitt parti lade ner, då skulle jag bli blank. Hur har det blivit?
Vi campar vidare, med vår husvagn, vi gör det som känns bra. Förtält upp på våren, förtält ner på hösten...Upp och ner, precis som livet är. Riva och resa, vårda och avveckla. Som livets hjul. Kanske vi utvecklar campinglivet, gör det bekvämmare. Vem vet? Inte då vi...Trädgården får sig också ett omtag, förr var det en fin trädgård som krävde hutlöst med arbete, sedan sket jag bara i den, för jag orkade inte. Jag avvecklade planteringar och buskar och skit bara växte till en djungel. Nu har jag tagit ett krafttag och rensat ur all möjlig dynga, kornellerna ligger på tippen, dessa stora as, sedan har jag fixat till så den ser ren ut, och blivit lättskött, och satt ett litet träd som heter Rosenmandel som ska påminna mig om livet, hopp och att allt blommar om. Att bygga tillvaron symboliskt har blivit lite av mitt signum, det fungerar för mej.
 
Jag sitter här på min inglasade altan, det är försommar, fåglarna för väsen, min trädgårdsstaty Shiva ger utsikten från altanen ett otroligt lugn, jag tänker att det är bara vatten som saknas, men det har dom lovat ska komma uppifrån. Det är inte så att jag sitter och väntar, utan saker och ting kommer när dom kommer. Det är väl en slags sidovinst vi i Sverige har, det är att få regn, det finns länder där det aldrig regnar.Det beror på hur vi ser det.
 
 
Kokkaffet smakade bra idag, också, syrenerna blommar och livet blev än så länge mer än vad jag trodde. Problem? Nej, isåfall kan jag inte lösa dom, jag löser mina egna. Jag förverkligar mina drömmar. Jag är glad när andra har det bra, inklusive mig själv.
 
 
Glad Sommar...

Knäckebröd & Nätkärlek...

Kategori: Allmänt

Facebook är väl något alldeles eget det. En värld i världen med fördelar och nackdelar. Jag vet inte om ni tänkt på det här men det har jag, ibland då min filosofiska ådra börjar att arbeta. Jag har noterat många gånger under många år att när jag är ute och åker bil, då brukar jag studera folk i andra bilar. Ofta när jag står vid rödljus kan jag kika in i andra bilar och de pillar i näsan och grejar med snorkråkor. De beter sig som om de var hemma och var inne i ett stängt rum. Jag tror lite att folk som är ute och kör i sina bilar, att så fort de stänger bildörren hamnar i ett "stängt rum" i sin egna lilla sfär där inget på utsidan existerar. Lite så är det med Facebook, man avslöjar sitt innersta i ett stängt rum...som hela världen ser. Uttrycker sin ilska, sina hemligheter, pratar skit om grannen och skäller över sin chef, utan att tänka. Det är ett jäkla märkligt fenomen.
 
Sedan kan en del blir tvärilskna om man tar bort den från vänlistan, en person man knappt känner eller aldrig talar med. Jag har tagit bort folk på vänlistan för deras åsikter, och med folk menar jag inte nära vänner eller familj, utan folk som inte ger mig varken kommentar eller ett knapptryck, detta är ömsesidigt. Jag är inte intresserad av att se tusentals ordspråk komma från samma person en gång i minuten under hela dygn. Det förekommer sargade djurkroppar som jag absolut inte vill se i min personliga sfär, det skickas och delas efterlysningar på folk som kan vara under skyddad identitet eller vara i fara på annat sätt. Vi skickar runt sanningar och lögner, vi kollar aldrig källor utan bara kränger ut saker. Jag gillar det inte. Själv lägger jag ut politiska budskap, egna bilder och tankar. Men blir någon förbannad så är det bara att klippa bort mej från vänlistan, jag blir inte arg. Kanske glad eller så förstår jag att den har gjort sitt val. Det är inga konstigheter. Jag bestämmer över vilka jag har på min lista och du gör dina val, det är väl bra.
 
Det senaste på Facebook som skickas ut och delas är att "Vi ska rädda Vikabrödet", ja vi ska rädda ett knäckebröd  som är så dyrt att jag har då inte råd att köpa ett svindyrt bröd. Visst är det synd om de som är anställda och förlorar sina jobb, men det kan väl inte jag rädda genom att dela ett manifest i detta läge. Jag undrar:
 
1. Du som som delar  "Rädda Vikabrödet" manifestet, äter och köper du överhuvudtaget detta bröd??
2. Hur många gånger har du köpt brödet under ditt liv?
 
Om vi vill rädda exempelvis en lokalprodukt då måste vi ju också köpa produkten, det duger inte att dela något på facebook och hoppas, när beslutet redan är taget.
 
 
På facebook, det innersta officiella rummet, där hatas det också. Etiken och moralen får sig en klackspark, man spyr ur sig dumheter och man sårar, ja hotar. Allt har blivit så jäkla "rumsrent" nuförtiden. Det kostar på att vara vänlig, det tar ont att ge positiv respons, egoismen flödar och avundet är mäktigt.
Att orättvisor bekämpas är bra, men att attackera privatpersoner och dräpa med fruktansvärda kommentarer och elakheter. Det är precis som om personen som attckerar sitter i sin bil och petar näsan, ingen ser ocah ingen hör. Ingen vet vem jag är. Jag tar makten och hotar för att jag kan. Är man vänlig och saklig då vinner man respekt, oavsett om man rullar snorkråkor eller inte.
 
Hemma är jag vän med mina barn, men inte på facebook. Det är mitt val. Detta är enbart för att skydda dom ifrån att jag faktiskt kan bli pinsam för dem, kanske att jag gör en alltför tuttignuttig kommentar eller att jag skriver något som dom inte gillar. Eller att någon vän till mig skriver något som inte passar in i familjelivet. Detta har hänt, att någon alltför saftig kommentar skrivits av någon vän, som jag bett om att de får ta bort. Hur andra gör bryr jag mig inte om, men jag ska erkänna att jag har reagerat någon gång då både könsord och annat förekommit och jag vet att personen har sitt/ sina barn med på listan.
 
Facebook har några fördelar, fast tyvärr många nackdelar. Vi måste förstå att vi inte sitter i en bil med nedtonade rutor utan vi sitter mitt i en skottglugg ut mot världen, där vi måste välja och visa hänsyn. Jag tror ändå på att det goda segrar i längden, jag tror att klicka man bort "vänner" med elaka kommentarer och de med fördommar, så får vi det lugnt.
 
 
 

Mitt livs vånda och sorg....

Kategori: Allmänt

Det här är jag mogen att skriva om nu. Det handlar om vad mina känslor säjer, det handlar om mitt livs större besvikelser, inlägget handlar om en stor sorg för mej.

För ett år sedan då förstod jag det, jag begrep, varför jag alltid saknade Bohuslän så mycket och vad min längtan till det Bohuska landskapet bottnade i.
Visst är Dalarna ett fint landskap, trots att jag är född här så har jag aldrig känt mig som en Dalapatriot, aldrig firat en typisk midsommar med stång och grodor, sådan som vi ser i turistbrochyrer. Jag har aldrig känt mig som en äkta Dalkulla som anammat kulturen som kommer härifrån. Mitt smultronställe eller mina ställen har alltid funnits i Bohuslän. Jag har även bott några år i Strömstad, fast flyttade till Dalarna igen pga tråkigheter. Annars hade jag kanske funnits kvar där.

Min gamle far som är Bohuslänning, som nu sitter på ett dementboende vid Tjärnavägen, mitt emot Kupolen, långt ifrån Bohus klippor, han kom till Dalarna på 50 talet och blev kvar här. Jag har nu släktforskat drygt ett år och ser att på hans mor- och farsida så är de djupt rotade i den Bohusländska myllan och graniten. De rör sig bara runt olika byar och platser under hela 1800 talet, på 1700 talet finns några ute på de öar som nuförtiden är så gott som obebodda. På 1900 talet började några röra på sig, och sökte sig till de växande orter där industrier fanns, de flydde det karga och arbetslösheten.
Jag är första generationen på fars sida som bor i Dalarna, långt från havet. Och jag har aldrig kännt mej riktigt hemma här, jag har aldrig känt "hemma i Dalarna", min kärlek till Bohuslän har alltid dragit mer. Men utan en fast plats där så kan jag inte heller känna mej förankrad därnere. Jag kanske inte måste ha en landskapstillhörighet, det är kanske bara något som kommunerna skapar i sin jakt på skattebetalare, att vara sitt landskaps ambassadör. Jag känner ingen förankring i Dalarna, men gör det däremot i Bohuslän, fast där har jag ingen bostad. Vilket dilemma... Hur kan jag känna så här då? Är det lika för alla att ha den här känslan om att vara lite rotlös men ändå inte vantrivas?

Jag kanske inte måste ha den här landskapstillhörigheten, jag kanske inte behöver ha Dalarnas symbolik och traditioner inpräntat inom mej, det är möjligt att sådant är förlegat. Jag har aldrig diskuterat det med någon innan. I alla tider har vi flyttat runt, tagit med oss traditioner och symboler och efter flera generationer så mixas det till en ny symol eller tradition. Saknar jag något som är ett hjärnspöke, eller är det här en viktig känsla för mej som jag nu måste få lyfta för att göra upp med mitt innersta?

Mina barndomssomrar tillbringade jag alltid hos min farmor och farfar i norra Bohuslän, två mil söder om Strömstad. Där var jag hela sommarlovet, upplevde klippor och bad, fiske, sommarkompisar och fick kraft och lycka från urbergen i granit. Jag är nog också som en Bohuslänning i mitt lynne när jag tänker efter, fast mixat med lite inlandsanda. Jag lärde mej att älska det sista backkrönet efter den 45 mils långa resan, där vid skylten där det stod Västbacken, där fanns krönet, och efter det då såg jag farmors och farfars hus och så det underbara blå havet. Jag var framme. Jag såg Kalvö, det låg där, jag såg alla de bekanta öar finnas, precis så som vi lämnade dom sist. Krönet var den förlösande känslan.

I vuxen ålder när min farmor levde kom jag ofta tillbaka till huset och lillstugan, jag försökte förmedla känslan till mina barn, och jag märker det idag att jag lyckades för de saknar också Bohuslän. Min älste son (28år)är faktiskt född därnere i Bohuslän så han är inte alls knuten till Dalarna, mer än han hamnade här för att jag flyttade hit igen, han är mer Bohuslänning än jag, han är född där. Den minsta, 15 åringen brukar ofta prata om de somrar som han fick vara med i huset, han minns och längtar.
Jag har en otrolig kärlek till huset och platsen, och ibland när jag tänker på det så blir jag tårögd.

Saker händer, åren går, släkt och nära dör och allt blir inte som det en gång var. Rätt som det är så står jag i en förändringens tid och måste ta de delar hur sorgliga de än känns. Jag kan inte styra det som sker och tidens tand gnager och gnisslar och negativa förändringar gör sitt intåg. Arvet ska fördelas, det är då som lotteriet startar. Det som förut var så självklart, är ingen självklarhet längre. Saker och ting, tryggheten jag känt rycks bort. Alla i en bodelning, de känner sej inte helt tillfredställda. Den känsla att egentligen inte vara delaktig i något som alltid funnits eller varit en självklarhet kommer nu tydligt fram. Vem vill ha? Vem ska få vara med? Alla får inte bli nöjda, så är det, de som inte är involverade eller ägare, men bara barn eller släkt, måste med förskräckelse se på. När barndomen försvinner rätt framför ögonen är något som otroligt svårt att uttrycka i ord och att sätta på pränt. Den känslan går inte att beskriva.

När farmor dog 25 Maj 1995, då dog också en del i mej. Jag visste innerst inne vad som skulle hända. Vi satt på sommaren innan hon hamnade på hemmet i hennes utemöbler och hade en diskussion som jag aldrig trodde jag skulle kunna ha med henne. Det var det bästa samtal jag någonsin haft med min farmor. Hon var då dement, men just denna eftermiddag var hon så klar i huvudet att jag reagerade på det. Vi satt vi på bänken och det var någon vecka innan hon skulle lämna sitt hem, hemmet som hon bott i sedan 1935, i nästan 60 år för att som hon ville komma till "hemmet". Hon tyckte det var ledsamt, men hon förstod och sa att hon inte klarade att laga mat längre, hon glömde spisen på, hon var redo. Jag minns att hon hade sin klänning med oranga blommor, och en blå kofta. Hon berättade om huset och att hon ville att det skulle gå vidare i släkten. Jag var ärlig och öppen mot henne och sa att jag var övertygad om att min far inte ville ha någon del i det. Hon tyckte att det var sorgligt, men hon förstod ändå. Jag vet att hon hoppades ändå att inga sommargäster med mycket pengar skulle köpa, jag vet att under åren hon bodde där hade hon fått fler generösa erbjudanden, så hon visste att hon satt på en guldklimp.

Min far hade aldrig haft pengar, någon längre stund, de hade han investerat i alkohol. Han har alltid varit snål, och det för att kunna köpa det som han var beroende av. Men han ville hemskt gärna ha pengar. Det var viktigt för honom, det var ett bevis att man var någon. Nu hade han bestämt att han ville inte ha någon del i sitt barndoms hem, han ville ha pengar. Han sålde sin själ för en plåtbit, han köpte en Opel. Tänka sej att byta ut ett stort hus 30 meter ifrån havet, i norra Bohuslän mot en ny blå Opel. Ett hus som har ett stort värde, ja visst talar vi om miljoner och med ett underbart läge.
Efter att ha gått igenom min fars papper då jag rensade hans lägenhet, då han skulle iväg till sitt demensboende. Då hittade jag hans papper på försäljningen, han sålde sin andel för en spottstyver, en skitsumma, som låg under 200.000kronor. Det var alldeles för sorgligt, jag menar inte alls att jag på något sätt var ute efter miljoner. Men anser att han i alla fall kunde fråga sina egna barn om vi hade något intresse att köpa  ut honom. Så hade i alla fall jag gjort om jag varit delägare i ett hus och visste att mina barn hade intresse i fastigheten och ett liknande smultronställe. Varför ville han inte? Det är en stor fråga som jag har och jag vet att jag aldrig får svar på. I denna veva då denna bodelning skulle ske, då fick jag ett arv av en morbror och hade kunnat bjuda honom mer än vad han fick...Ja och det hade jag betalat. Då vistte jag inte summan som han fick och antog att den var långt över det som han begärt och trodde inte att mina pengar skulle täcka köpet, men så jäkla fel jag hade. Om min far för en gång skull hade kommunicerat med mig så hade vi båda vunnit på affären. Allt i hans liv har varit smussleri och hemligheter, och jag förstår inte varför han ens ville vara tillmötesgående i detta, något som bara gynnat honom själv, han hade fått en finare Opel, en dyrare om han diskuterat med mig och dealat med mej.

Visst är jag besviken på honom, det har jag varit många gånger igenom livet, men dena här nöten är absolut svårast att bearbeta bort. Det här är mitt livs sorg, och det är första gången jag basunerar ut min vånda. För det är just vad det är. Genom att skriva det och gå igenom det så kanske jag kan lindra sorgen.

Jag fortsätter att spela Lotto och har min tro att jag en dag få sitta vid en stuga vid Bohuskusten och titta ut över havet. Då första kvällen när jag sitter där i solnedgången och måsarna skriker ska jag viska för miej själv "Vad var det jag sa...."

Som ett paket på posten...

Kategori: Allmänt

I fredags så kom ett stort och hårt paket i min brevlåda. Det är inte ofta jag får paket av den kalibern, med handtextad adress, från en privatperson. Men vem vill ge mej paket en vanlig fredag i mars. Vem gör något sådant nu förtiden? Spänningen kom ju upp på topp, sprang in på den isiga gången med risk för båd benbrott och lårbensbrott.
Paketet hade skickats av en nyfunnen härlig vän, en klasskompis som jag har en speciell känsla och fått en otrolig kontakt med. Tack snälla du, det betyder oerhört mycket att få denna bok av dej. Samtidigt så blir jag fantastiskt blyg och nästan generad att någon vill ge mej någonting.

Jag är klart jätteglad över att ha dej som vän och över boken, i den fanns mycket fina tips och bilder, sådana interiörbilder som jag älskar. I helgen satt jag ute på min nystukade altan, läste boken och bara trivdes. Faktiskt så fick jag sådan inspiration så den beiga soffklädseln åkte av, och på den vita klädseln. Den köpte jag i höstas och har verkligen kämpat för att inte sätta på den på sofforna nu i vinter, för husrsomhelst så är inte altanen fullisolerad, och dropp från plasttaket kommer då det bildas kondens.

Nu är det vår på min altan, i helgen när solen sken, och utan extern värmekälla så var det 25 grader. Nu kommer en härlig tid, hoppas min klasskompis kommer på fika någongång så vi kan sitta i lugn och ro och bara filosofera...


                "Ljust & Lantligt " heter boken som jag fick....

Tack snälla du för att du finns, det betyder mycket....




Jag lägger även ut några foton på hur min härliga altan blev med ny soffärg...









Innan var det beige klädsel, det är inte fy skam det heller, fast skoj med vitt:D


Anåda...

Kategori: Allmänt

Otroligt vad många räkningar det har betalats in denna månad. Jag tror banne mej att det är rekord. Ja det är rekord för hela mitt liv. Maken till många och med en summa som får en gammal student att krokna. Trasig frys som ska repareras av en summa av 3700 kr, glasögon till sonen 2.100, glasögon till mej 4500kr, elräkning på nästan 6000 kr, pensinssparande, bilförsäkring, datahyra, tv licens, telefon,och hyra, plus några "småräkningar". Nu gick vi in på oljereserven, för att få täckning för den här månadens kalas. Hu va tungt.

Man ska inte gråta över spilld mjölk säjer ordstävet. Nej det hade jag heller inte gjort om det bara vart spilld sådan. Vissa månader och helst denna var förskräcklig. men huvudsaken är att vi klarat persen och att vi kan äta. Så det får inte bli något gnäll på mej. Fast jag hade inte räknat på att precis allt skulle komma och inte heller att det skulle bli så inåt.....dyrt. Hoppas att jag aldrig behöver uppleva något liknande igen...sade hon och blundade för nästa elräkning som troligen kommer att bli kraftigare.

Dagarna går som vanligt snabbt, och skolarbetet flyter på. Ja det finns inte mycket tid över för annat. Det är tur att jag inte är medlem i en massa föreningar för då hade jag inte kunnat vara där. Jag har politiken och släktforskningen, sedan är det enbart skola, egen tid och äta mat emellanåt som existerar. Jag har varit tvungen att utöka mina dagar och nästan blivit nattuggla för att hinna det jag ska göra. Så på helger blir det saftiga sovmornar, sådana som jag inte idkat på många år. Ja dygnet är lite upp och ner, bak å fram, inte som vanligt. samtidigt så går dagar, veckor och år alldeles för snabbt. Stoppa tiden bara för en stund och jag skulle vara glad. Men de kloke säjer att ju äldre jag blir desto fortare går det, undrar hur sjutton jag ska hinna få i mej en kopp kaffe och en macka när jag är 90 år då? Det blir att gå upp klockan 04.00 för att hinna.

Jag är ganska less på den här oändliga vintern, men ser faktiskt ljuset som återvänder. Jag har nästan hört en tendens hos fåglarna att det kan liknas som ett vårkvitter eller så är det rimfrosten som släppt ur örongångarna. Januari snart slut, februari blir halvtung och senan i mars då börjar jag så sakteliga återgå till livet. En djupfryst tant som åter vaknar, gnider ögonen och kisar ut mot horisonten och börjar nynna på en melodi. jag har kommit på, och det var för längesedan att jag är ingen vintermänniska, nej så är det. Alla kan ju inte vara det.

Tills vi råkas igen...ha de´....

Årskrönika mix...

Kategori: Allmänt

Ja, ytterligare ett år ligger bakom mej och rasslade iväg i en rasande fart. Ett Ronny Pettersson tempo som liknade ett formel 1 lopp. Ett fjutt år och jag minns knappt allt som hände, med har förstått att det är inte de stora tingen och jättesaker som drar en framåt utan de är de små förändringarna som får saker och ting att ordna tiill det. Det är enkelt, det är som en vanlig promenad, jag sätter den ena foten framför den andra och allt går framåt. Det behövs inga breda vägar, inga fyrfiliga tracks utan en vanlig enkel stig duger gott, och på denna stig kan jag lämna ödmjukhet, tacksamhet, ha önskningar och följa min vilja om förändring. Jag har hittat knepen, även tålamodet att allt sker inte samtidigt och på en gång utan allt har sin tid.

Året som gick då, ska försöka summera det men någon årskrönikör av högre rang är jag inte. Och mina, för er kanske betydelselösa händelser är för mej guld. Jag behöver inte guld och pengar för att få nöje av det som sker runt mej. Året startade som alla år, med vinter, en riktig skitårstid för min del. Det är den tiden på året då jag "sjävlisolerar" mej, jag är bara social på beställning, alltså jag dras inte ut för att umgås, vill folk se mej så får de komma hit och titta. I jjanuari 2010 började jag att fundera på om jag skulle ta tag i det där med släktforskningen på allvar, det som jag hade tänkt att göra i 15 år. Jag gjorde en rivstart och det satte verkligen avtryck i myllan. Jag gick in för det från första dagen, jakten hade startat. Samtidigt så gjorde jag min praktik på ungdomens hus Cozmoz för Reinfeldts pengar. Arbetsförmedlingen jagade mej inte längre med blåslampa och vinkelslip. De hade glömt mej för en stund.

I April slutade jag praktiken och började stämpla igen. Jag tyckte att jag fick stämpla i lugn och ro denna vända. Sökte några sommarjobb men det gick inte vägen. Skolan som jag ville söka och gå i Falun hade inte kommit ut med ansökningshandlingar. Jag fick reda på att skolan inte fått pengar från staten detta år och mina planer liksom grusades. Jag kände en uppgivenhet, men rätt som det var dök det upp en liten annons i ett reklamblad om den utbildningen jag nu börjat på Brunnsvik som heter Förberedande behandlingsarbete. Jag sökte och fick komma på intervju och kom in. Startade som skolflicka augusti.

På första maj, hade vi vårat firande i gammelgården. I år var det jag och en grupp som arrangerade det. Det blev riktigt bra. Artist var Kung Henry, som verkligen lyckades charma en hel del partikamrater som inte visste vem han var. I Juni så fyllde jag femtio, men firandet var lugnt och fint, inga stora ovationer. Jag bjöd mina kära svärföräldrar på en riktig dundermiddag ute i husvagnen. Det var trerätters, med grillat. Den dagen jag hade min bjudning var den värsta tänkbara rent vädermässigt. Hela dagen spöregnade det, så vi grillade köttet ute i ett strilande regn, vi gjorde potatisgratäng med råskalning och allt vad det innebär ute i förtältet. Det tog sex timmar i denna primitivitet att göra i ordning allt. Fast det blev himla mysigt ändå, och vi var ganska ensamma ute på campingen. Det blev så trevligt att jag minns det:)


I Maj stod partikongressen på agendan, den var förlagd i Gävle. Skönt med närheten. Det blev sena kvällar och tidiga mornar. På festen var det ståupparen Ronny Eriksson som stod för underhållningen och han var så jäkla rolig. Det var min andra partikongress, och jag tror att jag kommer att vila några år framöver och släppa fram andra som vill åka. Klart att det är intressant och givande, men ack så intesivt och hårt.





Sommaren flöt framåt ute på campingen, Micke fiskade mycket och jag hade väl tänkt mej en solig sommar. Så blev det inte. Vädret blev rätt trist och kände att jag höll på att kvävas. I slutet av juli gjorde vi en liten 5 dagars turné ner mot Dalsland och Bohuslän och träffade nyfunnen släkt som jag hittat i min släktforskning. Det var intressant.  I augusti så började jag min skola, och hela hösten har jag faktiskt varit uppe i denn och satsat på det. Inga åtaganden har gjorts, jag har sagt nej till uppdrag som kunde sinka mej i mina studier.
Valet i September är inte mycket att orda om, de borgerliga knep makten lika slugt som förra gången. Kvar stod hela arbetarrörelsen med hakorna nere i backen. Jag var med på riksdags- och kommunlistan, och lyckades ta mig in i kommunfullmäktige. Ett nytt spännande uppdrag som jag kan tycka är roligt. Jag ska bara bli varm i kläderna först, sedan kommer jag att surra igång. Det känns som om att det inte blir några större problem att finna sig tillrätta i maktens salong. Jag tänker ändå aldrig glömma varifrån jag kom, jag har lovat att jag inte ska tappa förståndet. Den dagen makten drar mer än de frågor jag kämpar för, då ska jag bort.

Vinten kom i november, varför? Kylan startade i slutet av november och fortsatte....vi pratar inte om vintern just nu, för ute yr snön och jag borde skotta...

Mitt år har varit bra, jag har gått små steg framåt och ser att lösningarna kommer vartefter. Jag kräver inte mycket, men har bestämt mej för att helt sadla om, jag ville bli något annat än att bara ha ett jobb i en galen affär. Jag vill jobba med ungdomar som har missbruksproblem, jag passar in där. Att jag inte hamnat där innan är för att jag själv inte varit stabil, jag har inte varit klar med mina spöken som funnits i livet. Nu sedan fem år tillbaka jobbar jag med dessa, och det negativa backar, allt detta för jag förstår hur jag ska använda verktygen som getts till mej. Jag kommer att nå mina mål, mål som inte är för höga, jag kommer att fortsätta med politik och kämpa i den byråkrati som kommunpolitik verkligen är. Ett tunggrott system med förtroendevalda av olika kvalitet. Kvaliteten på mej tycker jag är att jag kan lite om mycket, jag tänker inte sko mig på andras olycka utan jag vill ge och kämpa för de som har det sämst i vårt samhälle, de som inte längre orkar greppa sig fast i alla krav som ställs.


Sanning eller tungsinne?

Om jag skulle sluta min brokiga årskrönika med att spekulera och analysera, kanske ni blir tungsinta. Tyvärr, så är det så i min profetsia att den är precis som jag tror den är. Ni får väl kalla mej pessimist, men i den pessimismen har jag kvar att en förändring måste ske, men detta kan bara göras om de människor som gått åt höger hittar tillbaka.
I många år framöver kommer vi att ha en borgerlig regering, jag tror att vi måste stå ut tio till femton år. Under den tiden kommer det socialpolitiska att raseras och fattigdomen och klassskillnaderna ökar med en lavinartad fart. Samhället kommer inte att finnas för de som inte kan arbeta, tryggheten är som bortblåst och a- kasse systemet kommer att försämras liksom Försäkringskassesystemet. Hemlösheten ökar, och missbruk, även de psykiska problemen. Arbetsgivarna har trumf på handen och folk måste arbeta, vilkoren kommer att ändras. Arbetsrätten kommer att raderas. De rika, näringslivet och kapitalisterna kommer att återta oss små människor till sina arbetsmaskiner, och inte ta hänsyn till människan utan de räknar sina pengar och vinster. Vi kommer att falla tillbaka till en tid som fanns i slutet av 1800 talet/ början av 1900 talet. Adel, borgare och rika människor är tyvärr på frammarch och pengar betyder makt.
Vår framtid består i att vi måste göra om samma resa som våra förfäder och kämpa tillbaka allt som gått förlorat. Tyvärr inser inte de som har fått det bra eller som röstar på Reinfeldt att det kommer att komma ett fruktansvärt bakslag. Livet för vanligt folk kommer att bli svårt. Att inte människor inser vart det bär är sorgligt.
Det finns några som kämpar och vi måste hålla ihop och inte ge upp. Vi får aldrig ge upp, nej aldrig...

Ps. Jag får ju inte glömma att jag var "förband" åt Ola Magnell...:D

Ge inte upp...

Kategori: Allmänt

Jag har en hel del att stå i och jag ska tala om att det är en sjuhelsikes saker som också blir gjorda. Här stryks roliga och tråkiga göromål ifrån listan i en rasande fart. Ska säjas att det är skönt som tusan.
Jag har blivit så himla ordentlig sedan jag blev stor. Det fungerar riktigt bra. Själv så är jag väl mest snopen över att mirakel och under står på kö för att komma in. Visst är det konstigt?

Det har blivit så illa att jag nästan tycker att det blivit roligt att betala räkningar. Eller så är det känslan att när jag släpper ifrån mej det sista öret, sprids en tillfredshetskänsla att det äntligen är gjort. Att jag får skaka av mej frustrationen över att alla tusenlappar har flygit sin kos.

Julen har varit lugn och skön, jag har firat tillsammans med familjen, sonens flickvän och hennes mor. Riktigt trevligt hade vi det. Vi åt det vi åt och det som fanns, det var inget krångel. Vi hade en liten paketutdelning och jag fick ett presentkort på skönhetsmedel. Okey jag hade önskat mej det. Det var inte gubben som tyckte att jag hade blivit ful, han har då i alla fall inte sagt något. Nä jag tycker att han har fått ett grannt fruntimmer, som är ganska speciell. Ett fruntimmer med olater och later, med egenskaper som mest är positiva. Han har haft tur.:)
Fast det har jag också. Min gubbe är bara bäst. Klart att andra tycker lika om sina gubbar, men det är för att dom aldrig har haft min. En sådan diamant som Micke släpper jag inte i första taget, så det är ju bäst jag sköter mej och är det där speciella fruntimmret. Jag har fått för mej att jag är snygg också. Det är roligt när jag får en sådan uppenbarelse av mej själv efter 50 år. Ja undrens tid är inte förbi.
Först var det Moses i vassen, sen blev det jag.
Nu kom jag lite ifrån julklappsutdelningen, jag gav gubben en lukta gott upplevelse med namnet "Bruno Banani", ja det klingar skönt i öronen och det sätter fart på sinnet i näsan. Han luktar som en marsipantårta med krydda.

Biobiljetter fick vi av sonen och hans flickvän, så nu framöver blir det Änglagård 3. Änglagårdsfilmerna i alla fall ettan o tvåan tillhör mina favoriter. Varje år eller en gång om året har jag en liten filmfestival för mej själv. Då ser jag Änglagårdsfilmerna och så har jag en dag då jag gottar mej med Ice Age filmerna. Sånt är mysigt. Jag ser fram emot Änglagård 3, det blir liksom ett avslut. Jag skiter fullständigt i vad recencenterna skrivit om den. Jag vet att den är så bra som jag vill att den ska vara.

Nyår firas också i godan ro, och på Nyår är gubben min ledig. Då blir det något gott på tallriken och Pommac i glasen. Det är så skönt att livet har blivit alkoholfritt. Jag har faktiskt mycket roligare utan sprit än med. Dessutom så lider jag aldrig av en baksmälla. Det är en bonus som heter duga.

...ja det blir väll att jag säjer till er alla...Ett gott slut och ett bra nytt år...


P.s Kommer igen med full kraft när tiden känns långsam.

Veckan...

Kategori: Allmänt

Nästa vecka blir en fullspäckad vecka. På måndag är det "innevecka" på skolan (Brunnsvik). Detta innebär att det blir hårdröj från morgon till sena natten. Denna period har jag beslutat att sova över två nätter på skolan och få in lite folkhögskola känsla och det blir skönt att slippa resan hem efter en lång dag i plugget. Jag ser fram emot gemenskapen, dels i klassen och på kvällen när vi sitter i vårt hus och pratar och dricker te.

Denna period har vi skola från måndag till onsdag, sedan har jag ett jullov. Gud va jag njuter av att få ha skollov i alla dess olika former, jag är alldeles stolt över att det kan gå att få lov när man har hamnat på 50 plussidan.
På torsdag blir det en heldag med kommunfullmäktige, och det är 50 punkter på dagordningen så starten sker vid 9.00 och pågår även där till sena natta, och blir vi inte klar så fortsätter den på fredag morgon. Bara att ladda för en intensiv före julvecka.

I år, för första gången på länge så ska vi fira vår jul på hemmaplan i vår bostad med oss i familjen. Inget farande och ingen stress. Kan inte annat säja att jag tycker det är härligt. Jag gillar visst julens mys, jag gillar att vara hemma och jag tycker att vi också ska få umgås under totalt slappa former. Jul är jul, och de jular jag har med mig som liten syns inget alls av i mitt hem, men eller fast med tvekan så kan jag ändå inte tycka att julen borde få vara  för barnen och att alla barn kunde få en drogfri julafton, slippa se sina föräldrar arga, fulla, elaka eller i en misär. Jag är ledsen för deras skull. Jag ska skänka alla barn en tanke denna jul, att dom får det bra.

Denna söndag tittar jag ut, ser samma gamla trygga Björk stå här utanför, nerifrån köket hör jag gubbens plock med alla sina fiskeprylar. Han ska ut och pimpla med en nyfunnen fiskekompis från Bjurs, dom träffades på nätet (nätfiske). Och från grabbens rum hör jag knatter från tangentbordet och några suckar, troligen något i spelet som går åt pipan. Allt är normalt hemma hos familjen fåntratt, samma sysslor, ännu en söndag, tanke på middag, diskmaskinen kommer att braka igång, diskmaskinen som i januari firar sin 20 års dag. Same old song.

Jag borde gå ut och fotografera lite, denna gnistrande söndagsmorgon. Men jag har ingen hund som ska rastas, och termometern ligger nere på minus 15 och värmen i huset känns mer lockande än kylan därute. Sett ifrån mina smutsiga rutor är det en fin dag, fast jag kan nog njuta här hemma med en bok och den dyra värmen också. Alltså inga tvång.

I morgon är det Lucia, kärringen ska inte beklä och spöka ut sig i någon särk, det lovar jag. Det fanns en tid då lintottem Mia eller "Hutta- Hutta" som jag kallade mig själv, ville vara Lucia. När jag tittar på det gamla fotografiet från ca 1964 gör jag det med ett litet leende och tycker att jag är så gullig. Tänk att den lilla flickan blev så stor.


Vardagsgryta...

Kategori: Allmänt

Mina dagar går åt att studera, vilket också var min mening när jag gick in i det här med studier. Jag försöker att lägga all kraft, men ibland känner jag att jag lägger för mycket. Då blir det inte heller bra. Jag upptäcker så mycket i de ämnen jag läser, just nu har vi vandrat i pedagogernas land, och har just påbörjat problem baserat lärande. Och just denna PBL är klockren. Det är suveränt, att i grupp kunna hitta lösningar på ett mål gemensamt med att göra frågeställningar som gruppen också måste lösa. Det är en arbetsmetod som jag kommer att ha stor nytta av i mitt liv vare sig det gäller ett motorstopp på en ödslig skogsväg eller i arbetslivet.

Lite isolerad känner jag mej, fast samtidig så trivs jag i min ensamhet här hemma när jag har hemmastudier. Jag går och skrotar med en morgonrock ofta fram till Lunch, då åker något annat på som några jogging eller så, kanske också ett förkläde när det är omelett time till lunch. Det jag verkligen skulle behöva få tid till är att åka till IKEA och köpa ett nytt skrivbord, jag har varit på väg sedan i Juli men inte ens kommit över kommungränsen åt det hållet. Dags att boka en dag, och ta mej tid till det. Hittils har jag suttit och myst på min inglasade altan med hjälp av gasolkamin, men det kommer en vinter och då kommer inte det att funka.

Politiken tar sin lilla tid, men efter valet har jag mest varit inne i valsmälla en slags baksmälla utan tillsatser. Det är klart att jag är fundersam, och analyserar. Samtidigt så funderar jag som vanligt över den maktfullkomlighet som vissa partier har. Att man säljer sig och att de vänder kappan efter där makten finns. Jag har aldrig varit en ivrare av dessa samarbeten, konstellationer och grytor. För det slutar med att det man kom överens om är man inte överens om. Jag skulle kunna skriva löpmetrar om det här, men kanske av någon slags hänsyn för andra så gör jag inte det. Om jag viker mej? Nej det gör jag inte, men rätt läge har inte infunnits sig ännu, och jag kommer inte att säja :" Vad va det jag sa..." Utan jag hävdar fortfarande att det kommer. Det är bättre att andra får säja det före mej, det är lugnast så.

Jag läser i någon lokaltidning i dag att Socialdemokraterna i Borlänge ska analysera att de har tappat 7 mandat under de senaste 2 valen och gå till botten med vad som egentligen hänt och vad de bör göra för att öka förtroendet. Bra säjer jag, men ta då in folk utifrån som kan göra den analysen tillsammans med partiet, för annars blir det bara att ni bekräftar varandra.
Mitt tips till partiet är att gå tillbaka till en grundposition och vara det parti ni en gång var, den förnyelsen ni gjort att vara mer ett högerparti än ett arbetarparti förlorar ni på. Lära er att tåla kritik- kritik är konstruktivt.

Jag tittar på nättidningen Aftonbladet idag, hittar en artikel som får mej att haja till.
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article7864361.ab
Att ett valresultat kan ge denna Dominoeffekt är inte märklig, men skrämmande, både för Demokratin och för SD. Fler avhopp inom SD görs nu, pga att det känns hotfullt. Samtidigt vill jag vända det inte till positivt, men fler fritidspolitiker inom de etablerarade partierna hotas varje dag, inte av OG, utav andra organisationer.

Livet går väl vidare för en gammal kärring i en stat som balanserar på lina, rågången har ruttnat. Jag har min skola, mina kamrater och min släktforskning och tyvärr har jag bara hittat släkt i Norge, Sverige, Finland och några Amerikanska emigranter. Hade jag däremot gjort ett DNA hade jag hamnat där alla förr eller senare hamnar, i Afrika mot mellersta Östern. Så är det vetenskapligt forskat och med några tusenlappar i plånboken kan du lämna in ditt prov och få det analyserat.

Hösten gör sitt intåg, frosten biter i gräset och denna morgon låg isen på bilrutan. Träden börjar att skifta i olika bruna och röda nyanser, om jag tycker det är fint? Nej bara jobbigt med höst, jag gillar den inte. Jag har försökt att tycka om den, men finner inget underbart i den utan blir bara trött, olustig. Höstångesten startar tidigare och tidigare för varje år, detta år kom den i mitten av Juli. Bara att dra ner luvan över ögonen och ta smällen.

I kväll blir det släktforskning så det skvätter om det.

...en snabb reflektion...

Kategori: Allmänt

Det är minsann inte ofta nuförtiden jag ens hinner in här på bloggen. Inte ens glutta. Jag tycker förstås att det är synd för jag behöver verkligen skriva av mej. Det här forumet passar mej, jag tycker det är roligt och känner inget tvång. Jag skriver för min egen skull och blir ju hutlöst glad att folk är in och läser. Så är det.

Skolan tar en enorm tid, och det visste jag ju innan. Och självklart så går skolan före bloggen. Skolan är det viktigaste steget som jag tagit i mitt liv. Ett steg som känns så otroligt rätt och en otrolig chans för mej själv att kunna nå till en betydelsefull framtid för mej och familjen. Kunna få ett jobb som jag verkligen kan trivas med och brinna för.

Min skola är betyder mer och mer för varje dag. Jag kan egentligen inte förklara på ett enkelt vis vad vi gör, därför lägger jag det åt sidan. Lektionerna är inte traditionella med bänk och kateder utan vi jobbar mýcket i grupper och sitter i ring och ämnena vävs in i oss. Utbildningen är vad vi gör den till med ämnen som styr med en otroligt bra handledning av underbara lärare. Det här känns oförklarligt bra. Det är upplyftande och tungt, lärorikt och givande. Denna vecka är vi på skolan från 8.30--till ca 20.00 på kvällarna, sedan hem de 4,7 milen direkt in i duschen och pang ner i sängen för några timmars sömn. De tre nästkommande veckorna gäller hemstudier med uppgifter och diciplin.

På söndag ja, då är det val. Jag är rysligt nervös, har inte heller varken vågat eller orkat hänga med i debatter eller i kvällstidningar. Jag har då aldrig varit så här jäkla nervös. Varje gång det knystas om opionsundersökningar skiter jag nästan på mej. Det är bara att hålla tummarna att arbetare röstar rätt och inte köper Reinfelds lögner och hans lysande retoriska språk. Högern har stulit nog från oss, nu stjäl de våra arbetskamrater med en inövad retorik. Skam, åt er.

Som sagt, nu lämnar jag för en stund politiken, pedagoger, press och stress. Väljer sängen och en bok för att sova mej pigg för en ny morgondag i Ludvika och Brunnsvik. Sov sött - Rösta rött.

Jag är en fattig student...

Kategori: Allmänt

Då var äntligen skolan igång. Jag startade i onsdags på Brunnsviks Folkhögskola. Jag kommer att läsa på distans vilket inte betyder att jag har "lediga" veckor och man ser mej som tillgänglig. Nej så är det inte. Denna utbildning som i denna omgång kommer att bli till 10 Juni 2011 tar jag på allvar och har egenstudier de veckor jag inte är på skolan från kl.8.00--16.00. Jag kommer absolut inte att rucka på skolan och de rutiner som jag ska ha, så är det bara. Det är bara att acceptera att min skola går före allt annat på jorden nu. Detta är min enda och sista chans att komma vidare i livet, skaffa ett yrke som jag dessutom lånar pengar för att kunna förverkliga.

Min utbildning som Behandlingsassistens är ingen skolsal och fasta ämnen som matte, svenska utan det är praktiska övningar, med pedagogik och allt som jag ska lära sker i rummet och kan inte läsas igen i en bok. Jag kommer inte att kunna ta ledigt, jag kommer att boka alla sjukbesök och fasta inbokningar till de dagar jag är hemma, alltså jag kommer inte att lämna skolan för något när jag väl är där.
De veckor vi är stationerade på skolan har vi ett arbetspass som sträcker sej från 8.30--20.00 måndag till torsdag och på fredagar slutar vi 14.00. En utmaning och en spännande sådan.

Ja det är min sista chans att få bli något som jag verkligen vill syssla med, och den kommer att kosta mej ett studielån. Det här är min investering för framtiden. många härliga människor finns med i klassen en brokig samling i olika åldrar med olika bakgrund. Ett kanongäng som jag ska campera med under ett år till att börja med. Vi kommer att ha träffar en gång i veckan i Falun med en handledare. Jag gillar upplägget.

Nu kommer jag att möta en "fattig" tid som student vad som gäller i pengaväg, fast jag kommer få höstlov, jullov, sportlov, påsklov men det bästa är att jag behöver inte plugga någon "pluttiflickationstabell". Nu är jag på banan igen och arbetsförmedligen kan inte jaga mej med vinkelslip eller skärbrännare på ett tag. Jag ska äntligen få bli nåt, jag kommer så långt ifrån det yrke jag jobbat inom. Att gå tillbaka till handeln och stå i en affär det går helt enkelt bort.

Alla som vill sätta in pengar på "Mia:s Studiefond" är välkomna och får ni en halv limpa över är det bara att höra av er.
Brunnsvik och folkhögskola samt min kurs passar som en hanske för mej.  

Skönheten & Odjuret...

Kategori: Allmänt

Igår efter mitt morgonkaffe och jag insett att vädret var helt fantastiskt bestämde jag mej för att ta en tur ut mot kyrkogården. Morsdag var ju på Söndagen, fast faktiskt så blev just igår Måndag rent vädermässigt så perfekt för att åka ut till Stora Tuna Kyrkogård. Tidigt i våras när jag var vid min mammas grav såg jag att det var så mycket alg och lavar på gravstenen så den var i det närmaste oläslig. Jag skämdes lite grann. Det har varit min morbror som skött den innan men sedan han dog för 14 år sedan har det slarvats. Jag vet att jag rengjort den en gång förut. Den såg inte trevlig ut. Nu hade jag med mej en påse med rotborste och algmedel (miljövänligt) och fixade till stenen så den blev nästan som ny.
I ett otroligt fint väder och ett lugn fick mej att må riktigt bra. Några blommor blev det inte ännu, egentligen vet jag inte om vi har betalat för att den ska sköta med blomster så jag avvaktar.



Bara ett stenkast ifrån Kyrkogården ligger en ganska glömd oas, i alla fall av mej. Frostbrunnsdalens namn anses komma ur orden Frö och Brunn. Troligtvis samlades man här under järnåldern för att dricka och offra till Frös, även känd som Frej. Frö var fruktbarhetens och växtlighetens gud i den Nordiska mytologin.
I dalen bubblar klart vatten upp, vattnet är kristallklart och det ser inbjudaande ut, en monterad vattenpump med självtryck erbjuder besökare att ta en slurk. Även en skopa ligger nere vid vattnet. Kyrkan byggdes senare intill den hedniska källan. Då bygden kristnades gavs källan det nya namnet Trefaldighetskällan. På 1800 talet var stället en kurort och badinrättning, senare tog bryggerierna sitt vatten därifrån och bryggde pilsner och annat.
En fin plats med ett sus av mystik svävar över den här vackra platsen. Jag var alldeles ensam när jag strövade omkring denna förmiddag, ganska nära vimlet men ändå ljusår ifrån. Hit ska jag åka oftare det lovar jag mej själv.



Idag ska jag åka till Brunnsviks Folkhögskola fför att bli intervjuad inför en eventuell skolstart. Jag känner mej lugn, för jag antar att om det är meningen att jag ska komma in så gör jag det den här andra vändan, om inte så får jag kanske mot mitt förstånd ändra något i mina planer, lägga upp det på ett annat sätt. Jag åker på intervjun till ett nytt naturskönt ställe som Brunnsvik är. Kameran får åka med, det ska sättas av tid till bilder.

Mitt i allt det sköna som jag upplevt så finns mörker, jag tänker på Israels angrepp mot Ship to Gaza, deras attack mot humanitär hjälp till Palestina. Jag fördömmer Israels handling(ar) och anser nu att Israel har nått en absolut botten. Jag sörjer de människor som fick sätta livet till och ber omvärlden att Bojkotta Israel!

Ett vidridg litet skitdjur...

Kategori: Allmänt

Jag har blivit biten av ett millimeterstort litet kräk som heter fästing. Om jag fick utrota något djur så skulle det vara det. Ett otäckt litet kryp som går in under skinnet och sprider sjukdom. I morse ringde jag till vårdcentralen och då var rodnaden en centimeter i diameter, sköterskan sa att jag skulle avvakta och se om rodnaden blev större. I så fall skulle jag höra av mig igen.
Nu har den blivit större, och kliar, jag ska ringa imorgon och be att få antibiotika så jag inte blir dålig. Ja har bett om en TBE vaccination som jag ska bli kallad till.
Det lilla äckeldjuret ställer bara till det. Ingen nytta med det djuret.


Idag så ringde de ifrån skolan jag sökt och meddela att jag har blivit uttagen för en intervju. Det kändes bra, och den här gången är jag inte ens nervös inför intervjun för hur det än är så lyckas jag inte ta mej in nu då får jag acceptera att jag inte ska gå någon skola, i alla fall inte den.
Utbildningen som jag sökt är inte den som jag sökt innan, för den blev nedlagd pga att man inte blev tilldelad de medel de fått innan med motivation att det inte behövdes så många behandlingsassistenter i Dalarna. Konstigt, nu när det kommer att krävas utbildning på personal som ska jobba med missbruk.  Missbruket finns fortfarande och behandlingspersonal med utbildning behövs.
Därför sökte jag den här förberedande behandlingsassistent på Brunnsviks Folkhögskola, den är 40 veckor och innehåller i princip delar av den utbildningen som var i Falun. Sedan kan jag hoppas på att den utbildningen som lades ner åter dyker upp i Falun hösten 2011. Då söker jag den utan tvekan. De jobbar att få tillbaka den.

Ibland måste man skynda långsamt, det är bara att bita ihop och tro på att det blir bra till slut. Åren knakar på i en rasande fart och jag vill kunna sätta igång. Jag är så taggad för en utbildning och ett nytt yrke som kommer att ge mej en bättre insikt i mej själv och mina medmänniskor. En dag är jag framme, då ska jag bläddra tillbaka till just det här inlägget och känna att trägen vinner.

Jag skulle behöva göra en massa saker nu, få färdigt ute vid campingen. I alla fall har vi fått upp tältet, nu ska vagnen städas, och allt ska plockas dit och i ordning. Jag längtar att få åka dit och sova, läsa och koppla av. Sedan ska det köpas två nya framdäck till bilen, nån jäkla rem ska bytas, tror det heter kamrem, en dyr historia. Altanen ska målas och två nya vindskivor ska upp och målas. En vindskiva på framsidan ska också upp, hela den och hängrännor rasade ner med snön i våras.
 Staketet på ca 60 meter är inte målat på tio år, lavar och mossor, alger och Domnarvssot har ändrat den faluröda nyansen till gärdesgårdsfärg, melerat svampigt och sunkigt. Jag har skrapat och borstat i evighet och bara kommit en bit. Altanen ä i alla fall slipad med en slipmus, så nu har jag musarm. Olja det gjorde jag idag. Allt har blivit eftersatt sedan vi blev med husvagn för 8 år sedan. Man bara lämna allt och åker iväg och njuter.

Sedan ska jag spela i Ludvika i slutet av månaden, det blir väl några låtar. Det blir kul, för ett par timmar efter mej så spelar Ola Magnell, en gammal favorit i repris. Han har gjort en nytändning och spelat in en ny skiva. Tyvärr har jag inte hunnit lyssna på den men ska försöka hinna. Det är ju ärofyllt att få vara "förband" åt Ola Magnell, eller hur? Vem minns inte hans gamla låtar, Påtalåten och kliff m.fl.
Jag har inte bestämt annu vilka låtar det blir, jag har inte hunnit träna heller. Men säjer väl som jag brukar: "Stefan Sundström får betalt för att spela fel, och jag gör det gratis".
Hur som helst så spelar jag och jag gör det på mitt vis, en del andra säjer att det är bra då är det säkerligen godkänt.


Ola Magnell

Det råder ingen tvekan om att jag har att göra, och den här våren har varit extrem. Jag tror aldrig att jag har haft så många måsten. Jag har varit tvungen att prioritera bort en del saker, för min egen skull. Jag är tacksam och lycklig att jag kan göra det utan att ha dåligt samvete. Jag har lyckats att dels genom egen kraft bearbeta bort den usla dåliga egenskapen som att, ge mej själv ett dåligt samvete. Det ger jag mej själv en stor ros för, och det förut så påträngande konntrollbehovet jag hade sinar i styrka tack vare att jag jobbar i det program som är ett livsprogram, alltså det som ger mej ett kliv uppåt. Ett program såväl för sobra och nyktra och som för en slarva som mej. Dags att ge mej själv en klapp på axeln och gratulera mej själv till ett liv. Det så bra livsprogrammet 12 steg.

Nu när det inte blev någon resa till min födelsedag, så löste allt sig ändå. Gubben fick ett brev att han och fruga var välkomna på baluns och guldklockeutdelning av sitt företag just den dagen jag fyller år. Vilken grej, bara att sätta sej ner vid ett dukat bord och förhoppningsvis en trerätters. Sitta där och alla är på ett festhumör och jag sitter där i all hemlighet och fyller år. Det blev ju en kanonlösning på mina flyktankar. 

I morgon....ja i morgon ska jag....till soptippen, det glömde jag skriva på "Att göra listan".