Jag vet att jag skrev ett inlägg på bloggen för många år sedan om att åldras och att jag hade drabbats av en effekt som jag kallar ”Galapagoseffekten” . Det är kanske inte så lätt att snappa upp betydelsen så där på en gång. Jag ska förklara det.
Att jag kom på ordet det var faktiskt under ett tv program där de filmat ödlorna på Galapagosöarna. De stod på klipporna, med bränningarna i bakgrunden, ödlan stod stilla och plötsligt vred den huvudet åt höger, och då såg jag tydligt de veck och skrynklor som framträdde på ödlans hals. Då blev det som en spegling att just så sker på min hals när jag vrider huvudet. Alltså Galapagoseffekten…
Jag har inget problem med åldern och har inte haft varken ”30, 40, 50 års kriser”. Det tycker jag är trams och ett bevis att man inte accepterar sig själv. Under sista åren har jag fått nya skrynklor och jag vårdar dom ömt. Två små nya har jag fått på örat, och dom är gulliga. Jag har icke räknat dom alla. Äh jag tycker att jag är en snygg kärring, ett paket med lite bukfett, hängpattar, celluliter och ålderspigmentförändringar. Men inte en förhårdnad har jag under mina fötter, för jag har alltid varit en hysterisk fotfilare, som vägrar bli längre än 1,62.
Livet går först sakta, sedan snabbare och snabbare. Hu vad det går undan, och ofta undrar jag hur jag ska hinna med alla drömmar och planer. Jag vill ju orka. Samtidigt ser jag hur släktingar har försvunnit och nya har kommit in i familjen. Särskilt stolt är jag att det går att vända en ”familjetrend”, en trend som har följt med släkten bakifrån, tidsmässigt. Nu har min familj brutit ett disfunktionellt som inte var gott. Ofta följs beteenden med i släkten. Fast det går att stoppa om kunskap och vilja finns.
Nu nästa vecka då åker jag till Skåne och säjer farväl till en gammal och kär moster som blev 85 år. En underbar kvinna som alltid ställt upp för sina systerbarn (jag och bror). En härlig spontan kvinna som aldrig hade långt till en dans eller ett hjärtligt skratt. För oss andra går livet vidare med att minnas, titta på foton, le och gråta en skvätt. Vi måste ta oss igenom faserna med mod. Modet kan ibland svika och vi gör oss enormt ledsna och fastnar där. Vi måste gå vidare i livet så vi inte hamnar i grubbleri.
Solen skiner utanför, och snön smälter så sakta. Takdroppet gör mej glad, och banne mej så tillåter jag mej glädjas över det minsta lilla för det tillför en energi som jag inte trodde fanns. Ja skratta åt ”dåren” som är glad för det minsta lilla, men en dag så måste vi alla vara glada åt det vi har, så det är bra att börja träna på det.
För att livet ska bli enkelt så får vi inte krångla till det. Vi måste bita i det sura äpplet, ta tag i saker som gör en själv och andra ledsna. Ibland måste vi svälja vår stolthet och fullständigt krackelera och ge efter, blotta oss och visa strupen. Vi måste be om hjälp. Det finns ingen som klarar livet ensam och med den egna egoismen som riktmärke. Där säjer det krasch.
Jag ger mig själv tillåtelse att njuta, och jag vett att det kan störa andra som är fast i bitterhet, men vissa saker kan jag inte styra över och har insett det. Jag kan bara styra mitt eget liv, och du får styra ditt.
