Mia Jäverlings Blogg

"Bättre skjuta rygg, än arm ur led"

Kräftans gång...

Kategori: Minnen

Nu har damen i den lilla stugan åkt hem till Stockholm igen, låt oss kalla henne Lena. Hon känner sig inte bekväm med att kallas "damen". :)  Det blev ett fint möte med henne, ett lättsamt möte med många gemensamma nämnare.
Det blev väldigt tomt när hon for. Jag älskar alla möten med människor som fullständigt öser ur sig kärlek och spontanitet, hon är en person som är väldigt filosofisk och jordnära, enkel.
 
Den lilla stugan vid sjön...
Vi pratade mycket om livet, om medkänsla och vår stund i detta liv, samtidigt satt vi på hennes altan och såg på utsikten över sjön, efter ett tag då kom våra tårar och vi tittade på varandra och jag fick en varm kram. Vi tryckte på de knappar som är känsliga, vi lät oss beröras medan livet i världen pågick och vi satt där och såg ut över sjön. Två personer som hade funnit en fristad i världen.
 

Som ung hade Lena utbildat sig som el ingenjör i Stockholm, bland 70stycken karlar hade hon som ensam kvinna läst detta ämne som då inte över svallades av kvinnor, det måste ha varit på 50 eller 60 talet någon gång. Hon hade arbetat med det ett tag, sedan sadlade hon om och blev massör med olika inriktningar.
Lena berättade om den lilla stugan, med mycket kärlek och varför en kornbod från Barkargärdet just hamnat i den lilla viken på ön.
På 50 talet var hennes familj ute med sin eka och rodde, de såg då den här viken och rodde in. De tyckte om den så mycket att de bestämde sig för att kolla upp vem som ägde marken. Efter en tid då landade de i viken igen med bondens namn och traskade genom skogen och frågade bonden om de fick arrendera. Nej sade han, efter det så fanns det en gemensam bekant både till bonden och familjen som rekommenderade Lenas familj och de fick då ett godkännande av bonden. Nu har det lilla huset stått där sedan mitten av 50 talet och den transporterades nermonterad på isen. Lenas pappa var möbelsnickare som gjorde passande möbler, hon berättade också att pappan på 20/30 talet for till Chicago och jobbade just med det i några år. Här hade de sina somrar och känslan i huset och vid huset är så härlig. Stället inger hopp, lycka och sinnesro. Huset ropar glädje. När jag kom in i det så kände jag mina kreativa fingrar ville hjälpa och fixa till, piffa dit lite färg här och där, fixa saker som förenklade. Jag fick en "Ernst" kick.
 
 
 
I stugan finns inget el eller vatten, Det är fotogenlampor och en liten öppen spis där det brinner några vedträd för att få ut den kalla och regniga sommarens fukt. Blombuketten på bordet tog jag med mig den dagen Lena bjöd på lunch, en champinjonsoppa värmd på gasolköket, ett gott bröd, ett långt lättsamt samtal om ditt och datt.
 
 
Jag börjar fundera över mitt möte med henne och jag tänker att hon är nog min "modersfigur", fyra år yngre än vad min mamma skulle ha varit, och min egen mamma dog 1969, när jag var 9 år. Förstå mig rätt, jag är inte ute efter någon ersättare, men jag tror att just det vi pratar om, det hade jag nog samtalat om med min egen mamma också, de tillhör samma generation. Hur som helst så är det ett varmt möte.
 
 
 
Här har tiden stått stilla, nu ser jag fönsterdekorationerna inifrån, i fönstret står pappans gamla hyvel. Ni kanske minns ett inlägg innan där jag tagit en bild på hyveln och jag skrev och spekulerade "det är kanske damens pappas hyvel". Ja så var det, han var ju möbelsnickare, klart att han hade en hyvel. De härliga och somriga gardinerna, minsann design Carl Malmsten.
 
 
En gammal tallrik från Berns, på linneduken, i en liten kornbod från Barkargärdet finns 6 stycken tallrikar från Berns Restauranter, fantastiskt. Det är roligt att få se var gamla ting hamnar. Undrar om Berns vet att deras tallrikar finns ute på en ö i en spannmålslada. :)
 
 
Den här dagen kom temperaturen upp i 24 grader, en dag på sommaren som jag längtat efter. En varm dag, med mycket värme i stugan. Tänk att jag fick uppleva den inifrån, jag som under så många år vandrat på utsidan och önskat att få kika in. Jag kände så väl att med denna stuga fanns det den kärlek och värme som jag så många gånger haft känslan av från utsidan. Min magkänsla hade rätt att här fanns lyckan. Lycka behöver inte vara mer än en kornbod, tänk på det. Vågar vi öppna våra sinnen så kan vi hitta den i det vi minst anar.
 
 
Den lilla verandan med utsikt över sjön. Här fanns det fullständiga lugnet och harmonin, de gamla bubbliga fönsterglasen i olika vinklar gjorde föremålen till nya former. Under tiden jag skrivit detta inlägg har jag pratat med Lena, och hon planerar att komma tillbaka i höst och plocka lingon. Vad glad jag blir, jag som just skulle skriva att jag saknar henne i huset, det är tomt och övergivet.
Faktiskt så måste jag få säga att det känns lite som filmen "Änglagård" men med mindre stoj. Jag får stå ute på vägen och ropa "Hon är tillbaka..."
 
 
Tills dess är den gröna dörren låst med sin nyckel...
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Solskenshistoria...

Kategori: Minnen

Ingen snö i sikte, och det är skönt. Jag önskar en snöfri vinter i år. Jag önskar också att vintern ska rasa iväg i en rasande fart. Jag anar att några har synpunkter på det, och det får ni ha. Men jag tycker det är skönt, trots mörkret. Att skotta snö med värk i kroppen är inget jag önskar, när varje natt är en utmaning. Så snö klarar jag mej utan. Jag är helt nöjd.
Dagarna går och jag har en enorm längtan att få åka ut och sova i husvagnen, till den totala ödsligheten, tystnaden och det primitiva. Det kompakta mörkret utanför fönstret på kvällen, och lite skräckkänsla att någon kikar in eller går utanför. Hoppas det snart blir en dag som passar oss att göra en övernattning. Allt med nya husvagnen blev klart när säsongen var slut så vi fick inte den rätta husvagnsdosen.
 
Foto: Mia.J "Taklucka" (mobiltelefon)
 
Okey jag går med på att kylan kan få vara lite under minusstrecket så det går att gå ut på isen och pimpla, kanske inte i den djupaste vintern, men framåt vårkanten när solen riktigt värmer. Då är det guld, med en termos, några mackor och några pimpelspön.
Planer för kommande säsong med husvagnen är att bygga ett trädäck framför förtältet, där vi sitter i finväder och grillar. Nu sist när vi var ut och tittade till vagnen då hade man tagit ner flera 3tons tallar runt vagnen, och det kändes betryggande. Har i flera år varit livrädd att de under stormar skulle göra en rotvälta, rätt över vagn och tält.
 
Foto: Mia.J (mobiltelefon)
 
Förr tyckte jag att de som hade husvagn var lite fåniga i sin fanatism, runt husvagn och dess prylar. Men inser de möjligheter som jag får för en relativt billig peng. Jag har en "sommarstuga" vid en sjö, i ett lagom avstånd hemifrån. Jag kan bara åka hem när jag tycker att vädret är kasst, eller när det är tråkigt. Vi har en gammal båt och möjlighet att ta oss ut på sjön. Det är ett helt suveränt alternativ för oss, och billigt.  Men det där med staket runt husvagnen, hoppar vi över  :)
Jag tänker på alla underbara solnedgångar som vi har förmånen att se från bryggan. Ingen solnedgång är den andra lik. Trots att solnedgångar är svenskens vanligaste fotomotiv så är det något fantastiskt varje gång solen glider ner bakom bergskammen och försvinner. Ofta så startar ett himmelskt fyrverkeri och man blir så tacksam över att få uppleva det som visas.
 
Foto: Mia J (mobiltelefon)
 
Att tömma mobiltelefonen på bilder är som att hitta gamla skatter, minnas den fantastiska sommaren som gick, den härliga hösten, och nu den snöfria december.
Det är snart jul och jag ska ta tag i sillinläggningen, men bilden från solnedgången har etsat sig fast på hornhinnan. Jag gör nog en termos kaffe, stoppar ner kameran och åker ut och tittar till "sommarstugan".
Sillen får vänta...
 
 
 
 
 
 

Nästan, nästan färdig...

Kategori: Minnen

Jag har under en dryg vecka renoverat min altan. Efter tio år så krävs föryngring. Man kan ju bara se till sej själv, så behövs det "hottas" upp ibland så man inte förfaller.
Det har faktiskt varit urkul att pyssla med det här projektet. Många timmar har lagts ner på målning, jag har sålt en del saker på Blocket, och för pengarna har jag köpt möbler, färg och altanmatta. Under de dagar min gubbe var ute i husvagnen och fiskade så donade jag med detta. Jag hade det så skönt och fick göra som jag ville, som vanligt.:)

Nu har jag lite småpet kvar, och under de senaste kvällarna har vi faktiskt suttit ute på altanen till sena natten, pratat, tisslat och tasslat. Jag måste få säja att jag är nöjd, och jag har gjort ett gott arbete. Ikväll är gubben åter ute vid husvagnen och jag ska ligga där och läsa en bok.

 













 

Det är kusligt längesedan...

Kategori: Minnen

Jag har bläddrat i lite bilder som fanns hos pappa, sådana jag tog med mej när jag rensade ut hans lägenhet. Kort på mej och storebror när vi var små. Då var det inte alls vanligt att det var fotografering, så som det är idag i digitalkamerans tidevarv. Först skulle familjen vara ägare av kamera, sedan skulle filmen framkallas och vice versa. Jag vet inte om det var dyrt att framkalla, men har fått för mej att det var lite lyxigt.

Det här kortet är taget hos en fotograf, men jag blir så "förtvivlad" på hur jag var klippt. Ibland undrar jag om mamma eller pappa gjort det själv. Förklaringen jag fått är att mitt hår var så tunnt och halkigt att det gled ur saxen hos frisören. Hur som helst så var brorsan stilig och jag ganska söt. Ja längesedan är det...

Tunga Minnen...

Kategori: Minnen

En mansålder är egentligen bara ett litet ögonblick. Där en tid på 80 år, gick snabbt utan att några stora humana utsvävningar gjordes. Att jag under ett par dagar rotat i min fars liv, har gjort att jag lärt mej mer om honom på två dagar än jag gjort under mina år. Att han mått dåligt och dolt sina känslor, varit ganska kärlekslös, hård och aldrig varit den lena fadern som man önskat att han hade varit. Hans dåliga självkänsla uttryckte han på alla som funnits i hans närhet. Min far är ännu inte död, utan han har drabbats av sjukdommen Alzheimers, och i princip blivit satt på hemmet, utav oss barn på ett demenshem för hans eget bästa. Snart har hans minnen förtvinats, och dom är borta. På ett sätt känns det skönt för mej, för i hans sjukdom kan jag aldrig kräva någon ursäkt från honom. Och han slapp öppna sej och erkänna sina misstag. Det känns passerat.
Nej jag är inte alls bitter, utan kan se det som ett enkelt avslut som jag till fullo accepterar. Jag kan lämna de delar som finns kvar på bakgården och sätta mej själv i främsta ledet. Om någon inte gillar mitt sätt att "skriva detta" då kan jag säja att ingen vet vilket uppväxt vi barn fått uppleva, och någon slags hämndtanke finns inte, utan vi barn har varit lojala, tills vi insåg att vi for illa av att stanna i lögnen. Jag kan ändå se att det som kommit dessa dagar har lagt sej lite som en salva på ett oläkt sår, som kommer att krympa tidvis, för att sedan bara bli ett ärr.
Att min far hade kunnat bli något unikt av är ingen lögn, en man med talang för att skriva poesi, uttrycka sej, spela munspel, som han förövrigt fortfarande är otrolig på. Han njuter nu på hemmet där han sitter på dagarna och spelar samt får applåder från personal och patienter. Han får uppskattning för det han kan. När han var frisk trodde han aldrig på sej själv, han förstod inte vilken talangfull människa han i själva verket var. Jag har hittat dikter från 1952, där man kan läsa om hans vilsenhet, om sina frustrationer och sin syn på sej själv som misslyckad och desorienterad. Alkoholen blev hans vän och drog, redan i unga år. Och flykt blev hans utväg för att överleva. Lögnen var hans bästa skyddsvärn. Alltid dessa lögner.

Kamp för glömska

Sorlen kring krogens bord,
råa och vulgära ord
blandade med skämt och skratt.
Ty världens djävligheter
lämnat min törstande kropp.
Med hägrande saligheter
en soläckbar törst för mej upp.
Den känslan jag vet dock
helt snart tager slut
och en sorg och saknad finns
där som förut.
Och att ånger i morgon
blott finns i mitt bröst
I min ynkedom åter jag
hör den röst
och ser framför mej den bild
där jag hoppades glömma.
Nu åter i glaset jag söker min tröst.

(Roland Göteborg 1952)

Han har skrivit flera dikter som är så självutömmande, som legat gömda och glömda från insyn. Hemligheterna har gömts och lögnen har fått tala. Tänk om han hade satsat sin energi på att skriva det som fanns inom honom och öppnat sitt hjärta, då hade hans alster med stor sannolikhet funnits i bokform. Han hade kunnat om han haft självförtroende och en självkänsla i balans. När jag hittade dessa dikter så blev jag sorgligt glad, och det kändes som jag hittade en hemlig skatt som bara väntade på att få öppnas. Ifrån sin lilla handskrivna diktbok som han döpt till " I lustans minuter och år bakom galler" kommer även nästa dikt.

Flykt

Ständig vandring - mot okänd ort.-
vad flyr jag från, vad ont har jag gjort?
Jag flyr från ett minne, två ögon
som ömt på mej vilat
med kärlek och djup därinne.
Kärlek som vändas till
hat och förakt.-
Min vandring går vidare
mot glömskans avlägsna trakt.

(Roland 22/1 -52)

Vaka

Tankar irrar i ständig ström.
Ögon stirra vaket
räkna flugorna i taket.
Kroppen längtar efter sömn
kanske med en ljuvlig dröm.
Ehuru timmar flytt och dagen
är ren och ny
inför min inre syn så
många episoder rullas upp
liksom en ständigt aktuell revy.
Glimtar av förgånget som
mitt innersta har glömt
för att spela upp för mej en
sömnlös natt.

Roland 23/2 -52

Dessa dikter och flera i anteckningsboken skrev han när han var 24 år. Det häftet innehöll ca 10 stycken. Fler häften hittade jag inte från 50 talet, inte förrän -72 hittade jag några. Varför hade han inte fortsatt att skriva? Var det så att han inte trodde på sin egen förmåga? Troligen. Jag tycker att det är synd. Jag känner mej stolt över dikterna. Jag gör verkligen det. I dessa ligger ett stort erkännande.

Min svarta själ

Tvivel, som i många år min svarta själ förtärt,
kan någon helt förklara vem du är?
Vad är ditt syfte, frågar jag, och vad är livet värt
som trampats ner i sjukdom och misär.
I träsk där alla helvetets reptiler krälar kring-
där ingen älskad moder tar min hand,
i hat mot allt och alla, i hat mot ingenting,
min längtans slöjor driva mot ett ingemansland.
Ett land bortom kärlek, ett rike bortom hat,
en plats av idel glömska, fred och ro.
Där rätterna serveras på stjärnbeströdda fat,
ett land där endast svarta själar bo.

Roland November 1972

I alla papper jag sorterade, gamla brev, vykort, och skräp, hittade jag också ett brev till min far från  Toots Thielemans den danska munspelaren ( för han är väl dansk?)  daterat i mars 1997. Jag vet att pappa talade om en gång att han skickat ett inspelat kasettband där han spelade munspel till honom. Som svar fick han brevet och ett guldfärgat munspel tillbaka. Att det måste ha varit något av höjdpunkterna i hans liv betvivlar jag inte en sekund.

I morgon fortsätter jag att städa ur hans lägenhet, jag tror att de flesta papper är klara. Det känns skönt för det är tungt att ta del av hans hemligheter utan att han ens vet. Dikterna som han skrev önskar jag att de aldrig mer ska vara en hemlighet. Dessa skulle må bra att få komma ut och lufta sej.
I träsk där alla helvetets reptiler krälar kring-

Kanon weekend...

Kategori: Minnen

En helt perfekt resa,har gjorts i helgen som gick. Familjen kryssade över med Silja Line till Helsingfors. Mickes föräldrar sällskapade med oss. Förväntningarna hos mina grabbar, då menar jag mannen och barnet Viktor har väl inte varit de största, som jag har tyckt. Men när vi väl var framme vid båten i Stockholm lade de in en positivare växel. Viktor min grabb hade nog inte insett innan hur stor båten skulle vara, han tappade lite av hakan när Symfoni ståtate upp på kajen. Jag själv såg den här resan som en ren slappresa, då jag slipper tänka på något, äta mat utan att laga den eller diska. Inga måsten. Självklart så testades karaokebaren på dit resan. Jag som gammal proggentusiast valde självklart Nationalteaterns "Livet är en fest". Nykter, glad så rockade jag loss...



Framför scenen stod min "fanclub" några överförfriskade tonårsyngel...

Vädret var okey hela tiden, varken på överresan eller hemresan kom något regn. Helsingfors är i mitt tycke en otroligt ren och fin huvudstad, då pratar jag inte om avgaser, för det har jag ingen aning om. Det är en ljusare stad, trevliga människor och ett lugnare tempo än vad det är i Stockholm. Finländarna var ett tillmötesgående folk trots att det i vissa fall blev en språkförbistring.
Vi tog oss med spårvagn till Sea Life, ett ställe med undervattensakvarie. Deras koncept var att upplysa om miljö och beskrev hur vi skulle bevara våra arter som finns i haven. De forskar och föder upp. Om någon ska till Helsinki så rekommenderar jag det, för jag blev mäkta imponerad. Och mycket fisk och havslevande djur fick vi se. Det tog ett bra tag innan vi gått igenom allt. Det enda som var tråkigt var att alla bilder vi tog blev suddiga. Troligen för att det var mörkt och att glasen på akvarierna gjorde sitt. Tyvärr är jag ingen proffsfotograf. Det var väl värt sina 110 kronor/ person i inträde.
Självklart hade de en Gädda som stod och väntade. Micke blev sugen att prova sina egna Jerkdrag, och hans fiskelust kliade i fingrar och kropp. Jag tittade även en djävulsrocka i ögonen. Den var uppe med nosen ovan ytan och kollade runt. Han var ganska sällskapssjuk.





Dagen gick ganska snabbt, lite sevärdheter blev det,  på håll. Inga ingående guidturer, för grabbarna har inte något större intresse av arkitektur och byggnader. Men Senatstorget såg vi på håll och det var mäktigt och imponerande. En ljus fin byggnad som lyste upp dagen.



Senatstorget

Efter det gick vi till det stora salutorget, mössor, wok, hantverk, frukt o bär, svamp, mattor mm såldes. Vi tog lite kaffe och köpte någon souvenir som Viktor gillade. Vi gick igenom det gamla salutorgsbyggnaden från 1897 när vi vandrade tillbaka till båten och det var imponerande, och otroligt roligt att det fanns bevarat i sitt fina skick.



Innan i tidigare inägg har jag berättat min kärlek till skaldjur. Nu är det inte så att Sea Life besöket med sitt arbete triggat igång det. När jag äter skaldjur och fisk då äter jag det som finns att tillgå med råge. Inga rödklassade arter inte. Min familj är inte alls lika skaldjursbenägen som mej. Nej de suktade efter det kladdiga smorgasbordet (som kvällen innan inte fick något toppbetyg av mej). Föresten åt jag bara räkor sill, gravlax och stenbitsröm. Smakade på de färdiga industriköttbullarna och konstaterade att jag kan göra dom bättre själv.
Nej nu var det på riktigt. Jag hade verkligen sett fram emot att äta en skaldjursplatå. Micke följde med mej som sällskap, tittade, drack en öl, flinade i drygt en timme, medan det skvätte runt mej. Jag slörpade, njöt, jag var salig och tårögd på samma gång. Detta var en av resans höjdpunkt och jag lovar att det var inte sista gången. Trevlig servitör som tog kort på oss, servade och var riktigt trevlig. Frågade mej om jag saknade något när jag hade hummer, havskräfta, insjökräfta, ostron, grönmussla, blåmussla, pilgrimsmussla, krabbklor, kokta- och rökta räkor, bröd aioli, skagenröra, Rhode Island sås, bröd. Jag åt upp allt utom tre små blåmusslor, då var det totalstopp. Titta själv vad jag ensam krängde i mej.


Skaldjursplatån får toppbetyg...



Gladare än så här blir jag knappast...(Gubben är glad för att jag är glad...*)

Efter detta då var en dags vandring i Helsingfors och en saftig skaldjurstallrik nog för att tröttheten skulle belägra mej och min kropp. Då blev det hytten och vi tittade på havet och nästan en fullmåne, horisonten började vinkla sej...och det blev gonatt.


Nostalgi så det skvätter...

Kategori: Minnen

Medan ni väntar att jag ska värka ur mej ett inlägg kan ni gå in på Olof Schääfs Nostalgiblogg i BT. Mycket rolig, läsning och många aha upplevelse. När jag läser Olofs Blogg kommer jag hela tiden på nya saker som jag minns.
Jag har mailat honom flera gånger så nu är han väl urless på Nostalgikärringen i Forssa.



Ett liv...

Kategori: Minnen

Här satt han nu, på hemmet i år skulle han fylla åttio eller var det så, Roland kunde inte förstå att minnet var så dåligt. Det han hade ingraverat i hjärnan var hans födelseår. Han sa tyst för sig själv: "1929."

 Han kunde aldrig komma ihåg flickornas namn, funderade över varför de var där hela tiden. Några var trevliga andra var alltid sura och stressade. De kanske jobbade här, varför satt han då här på deras jobb?  Ifrån matrummet skramlade kaffeporslinet, klirret och doften av kaffe tog honom till sitt barndomshem i det lilla köket med vedspisen. Under kriget hade kaffet varit dyrt, 4, 75 kronor / kilo.

Minnet var det inget vidare med, han mindes inte namn och andra konstigheter som hände. De hade sagt att det var en sjukdom, som bar ett krångligt namn, han mindes inte heller vad den hette. Det kändes jävligt.

De mesta som låg långt bak i tiden kunde han erindra, om sin barndom, om händelser med sin mor och far, var det Einar och Sofia de hette tro, tänkte han. Ja så var det nog, det var vi som bodde i huset nere vid havet på Västbacken.

" Det var vi det, sen kom Sune, min lillebror, han var många år yngre än vad jag är, javisst var det så..."


Morgonen den 9 April 1940 var dimmig och råkall, havet ute var grått och isen förde med sej en kall vind. Den råkalla kylan satt sig i märg och ben, en rysning delade kylan och en oro som inte funnits innan smög sej på. Under natten hade Roland vaknat av ett öronbedövande muller, han hade funderat om det åskade i april, men han ställde sej vid fönstret och såg formationer av lågflygande bomb- och transportplan som dundrade över hustaken. Det är tyskarna, hade han tänkt och med trötta ben återvänt till den varma och trygga sängen, lade kudden över huvudet och tvingade bort det oroliga och somnade om.

Nu stod far och son ute i trädgården och såg de tyska Junkersplanen flyga mot Norge, de visste inte att destinationen var Oslo, Bergen, Trondheim och Kristiansand där Tyskarna skulle bomba dess hamnar. Tyskarna hade börjat sin invasion, nu hade kriget kommit så nära att rädslan framkallade tårarna att rinna utmed kinderna på den lilla pojken. Einar tog sin sons hand och sade något för att försöka trösta men kände att det hjälpte föga för hans egen oro var inte stilla. Nu var det mullrande krigets åskor här och den Norska gränsen låg inte långt borta.


Einar höll sin arm över Rolands axel och ledde honom in i farstun, de stampade av sina skor på den grå granittrappen. Tysta klädde de av sej, endast ett par blickar nådde varandra men de var fyllda av kärlek och outalde ord om att det blir alltid någon råd med det här.

Sofia hade kokat kaffe, på den gamla sumpen, lagt i en skopa färskt för att dryga ut ransonen. Det var tunt tyckte de alla, men det var inte tid nu för gnäll, oåren hade funnits länge och dystrare syntes det bli.

Einar skruvade på den gamla radion, det var svårt att höra för rutorna skallrade och dånet från planen trängde in hur enkel som helst. Han höjde ljudet på radioapparaten och förstämda lyssnade de på att under natten hade några  sjöslag påbörjats, men Britterna hade retirerat. Utanför Norges kuster hade sjöminor placerats. Nu var kriget här på riktigt.


Jag var barn under kriget tänkte Roland, och pappa var kallad till beredskap vid gränsen till Dalsland. Mamma tvingades arbeta på konservfabriken för att få in några slantar till kost. Då hade vi inte mycket. Vi hade nästan inget, knappt kläder på kroppen, lång väg till skolan och hungriga gick vi barn ofta. Skulle några av oss gnälla då fick vi veta att sådant inte gick an, för tillsammans skulle vi överleva och då hjälpte inget gnäll. Vi barn fick minsann dra våra strån till stacken och vara så behjälpliga vi kunde, genom att plocka bär och leta ved så vi fick värme. Att gnälla det gick inte an...

När krigen då äntligen tog slut, då väntade arbetslösheten, far han byggde då vägar, och låg alltid ute på arbeten. Han var en AK arbetare, med nästan ingen lön alls.
 De som hade ork och möjlighet tog sej till Amerika. Så gjorde ju Johan, min farfar, Einars far. Han for till Amerika, till drömmarnas land, där han skulle söka lyckan. Han for, det kom några Amerika brev, och Johan skickade fotografier där han stod på en saloon, eller satt vid ett pokerbord, bilder som tycktes likna att han hade ett bra liv. Men jag förstod som vuxen att dessa bilder var arrangerade i en foto atelje´ för att ge livet i Amerika en guldkant och få släktingarna i Sverige att luras till att Amerika fararna levde i sus och dus och hade det bra ställt. Av Johan hörde vi aldrig något mer, efter breven och fotografierna blev allt tyst. Under alla år undrade min far vad hans far blev av. Han som hade lovat att komma hem igen, för att hämta familjen. Känslan av svek levde med Einar hela livet, han svek sin fru och barn. Intet ord vi fick höra mer. Jag undrar vad som hände honom tänkte Roland. Träffade han någon kvinna där i United States of Amerika eller dog han och ingen visste hans härkomst. Dessa frågor skulle följa med till ytterligare en grav, graven som till slut blir min egen, suckade Roland.


Starren hade satt sej på hans ögon och blicken sökte sej mot dagsljuset i fönstret, de oroliga ögonens blick låg långt bort i fjärran. En vindpust och en doft av gräsklipp svepte in genom det öppna fönstret på hemmet. Denna åttionde sommar hade varit kvalmig och varm, flera av de som funnits på hemmet var inte där längre. Roland undrade vad Inger hade tagit vägen, hon hade inte synts till på länge. Var det någon som sagt att hon hade blivit död, nej det mindes han inte. Hon hade kanske flyttat, han mindes inte. För han hade svårt att komma ihåg något nu för tiden, det var ett elände det där med minnet.


En flicka ifrån köket ropade att nu var det kaffe och smörgås, sedan lite sång. Ja det ska bli gott tänkte Roland, men vem var nu flickan som ropade, var hon ny här....


Minnes -och känsloresor borde prioriteras....

Kategori: Minnen

Efter de 45 milen så låg den där, den sista sträckan fram till mitt livs smultronställe. Mjölkeröd, en liten by med kanske 20 invånare, som en gång hade ett litet stationshus som var som en liten friggebod. Där stannade tågen förr om man drog fram en stoppskylt. Då kunde resan fortsätta mot Strömstad eller Uddevalla.
Jag klev ur bilen på den lilla parkeringsfickan, allt hade jämt varit så litet här. Vägen tycktes smalare än den en gång var, eller så kunde man låtsas att asfalten krymt av den brännande sommarsolen som legat på under alla år. Den gamla statarbostaden stod kvar uppe på bergsknallen i trevägskorsningen, där hade de bott som servade herrskapet uppe på herrgården. Mjölkeröds herrgård, som en gång såg ståtlig ut, och jag fantiserade att det var mina släktingar som ägde det. Idag en golfanläggning. Jag glanade förbi bergsknallen, så stod de svartvita korna kvar i fjärran och betade, bort mot Äppelviken. Nu var det inte Sixtens kor längre, han var död sedan många år. Någon annan bonde hade tagit över, kanske hans barnbarn.

Jag stod en stund vid bergsknallen och mindes att det var här som Tomas, Kerstin och Folkes grabb, som 17 åring, körde in i hög fart med en motorcykel det var på 70 talet. Han hade lånat motorcykeln av någon, sedan hände olyckan, precis här framför mina fötter. Vid den här trevägskorsningen som inte syntes mycket för världen hade mycket säkert hänt under sekler.
 
Var det samma lärka som drillade ovan åkern ? En närapå tjatig drill och en attityd, att här har jag drillat i så många år och du behöver inte ens prova att störa mej. Hade lärkan alltid drillat här, dagarna då statarna så sakteligt vankade hem ifrån sitt dagsverke uppe på herrgården.

Solen värmde och vinden rörde sej inte ens, bort mot järnvägsspåret mitt på vägen låg en överkörd orm. Hans sista vila på en brännhet asfaltsväg i norra Bohuslän.

Sista biten ner mot havet gick på den smala vägen, en väg som man nästan fasar att få möte på. Idag är bilarna i snitt 11 cm bredare så en förklaring finns varför den känns trång. Den sista backen ner som alltid har kallats Piggebacken, på vänster sida en liten tjärn och nu på höger sida en väg in på ett HSB område med tusentals sommarstugor. Jag vet att när de byggdes och turisterna kom var vi andra inte riktigt välkomna in på deras område och på deras fotbollsplaner. Det uppstod en hemlig gruppindelning som jag först ser idag.

Sista backkrönet och där står skylten "Västbacken", framför mej ligger mitt hav, samma blåa hav, vyn som jag älskat att se många gånger. Alla somrar jag bott här under min uppväxt, vänt på varje sten, letat hemliga bergsskrevor, hittat stengrytor. Det här har alltid varit min värld, som gett mej något oförklarligt. Det fanns nästan aldrig några andra barn här, men varje långt sommarlov blev alltid ett äventyr. Jag upptäckte, fiskade, rodde ut med båten till Bishholmen, där sjöfåglarna hade sin vist. Där kunde jag sitta med farmors hembakta bröd, med jordgubbssylt på, tugga och titta. Stora båter kom och gick till Havstensund. Ewert och Hjalmar kom hem med sin fiskebåt, de brukade vinka åt mej. Stolt satt jag där i skränet av trutar och fiskmåsar med risk för att bli bombaderad av en och annan fågelskit. Dessa om de kom från ovan var hårda, det kändes som någon kastade sten på huvudet.
Solen sken alltid och vattnet glittrade, doften av hav, salt och tång har fastnat i näsan och den finns kvar i sinnet. Det friska och det rena i havets vindpust.

Där stod det, 30 meter från havet, det vita eternithuset. Eterniten hade farfar satt på det för att slippa det årliga underhållet. Havet, stormarna och saltet tärde hårt på naturmaterialen. Grinden hängde där, ommålad. Den grinden som farfar alltid var så noga med att den skulle hållas stängd. Inga ovälkomna gäster skulle få slinka in. På grindstolparna låg de runda stenarna kvar som vi hade hämtat ute på Amundholmen när jag var liten. Tiden och vågorna hade slipat dessa stenar under miljontalsår, så mycket mer än en mansålder. Martallarna på hällen hade vuxit sej stora, de pekade med sina knotiga grenar och stammen påminde om hur hårt allt kunde vara. De växte upp ur mager jord och gav ett ryggskott en ärlig bild. Bredvid låg något rostigt skrot, som alltid legat där.
Allt var sej ganska likt, fast mindre, fast på gården lekte andra barn. De tittade nyfiket på mej och såg undrande ut, de visste inte att också jag sprungit barfota på den gården, plockat smultron och körsbär. De visste inte att under den jorden, vid lillstugan hade vi i våran släkt använt nya huggmejslar och gjort moderna hällristningar. Någon gång kommer dessa fram och skapar säkert huvudbry för någon.

Jag ställer mej nere på min strand, där var här jag stod 1966 en påsk, när det var ett vårväder jag aldrig glömmer. Jag tjatade om att få bada, men de vuxna sa nej. Jag förstod då inte varför.
En stund senare sprang min pappa in, farmor ropade att han hade ett telefonsamtal, pappa sprang upp till huset. En stund senare kom han ner och berättade att mamma råkat ut för en svår trafikolycka.
Jag förstår idag att det är mitt första minne i livet från jag var liten, jag minns inget innan den dagen. Just på den stranden startade allvaret i livet. En blond liten flicka på 6 år med flätor, fick reda på att hennes mamma låg på ett lasarett.

Jag blickar upp mot berget, Örnekullen. Jag gräver upp mina skor ur den snäckfyllda tångdoftande sanden och fortsätter upp i Höjdenbacken och tar av på den igenväxta stigen. Slånbärsbuskarna har under åren spridit sej och deras taggar är inte nådiga. Går mot berget, där stigen övergår mot granitflis. Här hade stenhuggarna ett granitbrott, där de släpade kantsten. Ett hårt arbetsliv för många. Väl uppe på toppen blickar jag ut, en otrolig utsikt mot alla väderstreck, mot väst hav och horisont, mot norr storslagen skog och berg. Jag får aldrig nog av det här. Ett livupphållande livselixir, en mytisk önskad medicin mot sjukdom och åldrande. Det är på de goda minnena jag lever. En kraft som finns inom mej stärks av att veta att det finns denna skönhet för mej. Jag vet att det här är en plats där jag kan läka, må bra på. Något så underskönt finns för mej. En plats som stärker mej som människa. Där bilder som tagits alltid ser olika ut även fast berget med sin stenhårda, slipade yta är ogenomtränglig.
Fiskmåsarna cirklar uppe i skyn, det härliga skränet påminner mej om att de är alltid hungriga, de vakar över livet på land och hav. Minsta smula skapar en konkurrenssituation, där den starkaste och snabbaste vinner. De svaga blir utan. 
Jag hittar den gamla indianstigen ner mot knatten, där Ernst en gång bodde i den lilla stugan, innan deras familj så var det min farmors barndomshem. Denna stuga skulle inte ens duga till redskapsbod åt moderna människan idag.
Från den stugan så har jag ett gammalt slagbord och ett pottskåp i furu. En möbel som farmors far gjorde ur samma stam. Därför kan man se att kviststrukturen är de samma på bägge möblerna.

Resan i mina minnen är det viktigaste för mej, alla käslor som jag lätt tappar av tidens hårda gång måste jag vårda med att göra en återresa. Alla känslor, alla goda minnen läker mej inombords och får mej att se på mitt liv i en positiv mening.
Ögonen bearbetar, bilder som jag äger registrerar jag, det är något som är viktigt för att jag ska känna mej hel som människa. Om jag sedan kan återge den bilden till mina barn, mina berättelser, alla svallande känslor, kanske de kan förstå och bygga sina egna sinnen och bilder, och läka sej själv en dag.
Tiden är kort, inga listor gör tiden längre, vi kanske förlorar en timme eller någon minut. Men vad är det vi går miste om, vad är det vi skriver på en prioriteringslista egentligen? Vi skriver den för någon annan, inte för oss själva. Har vi eller jag inte förstått vad en prioriteringslista innebär, har jag bestämt att den inte ska vara för mej, eller har någon annan sagt att den ska gynna mataffären eller ett möte. Tids och minnesresor är något som varje dag borde stå på listan, att förmedla sina minnen och berättelser till barnen. Det är för mej viktigt att kunna förmedla känslorna och kunna ge dem de positiva och det överväldiga som finns för mej. En dag är jag övertygad om att de uppskattar det.
Dela dina minnen med dem du älskar...
http://www.youtube.com/watch?v=bizUQ-5Sl8k


Horisont

Nere på stranden stod en ensam liten flicka
hennes tomma ögon nådde horisonten.
det fanns något ödsligt i blicken,
en stund av tankar dit bara hon kunde nå.

Borta i viken låg lite av vinterns is kvar,
den var grå och smutsig och kall.
En isande vind for förbi,
en vind fylld av doft av rutten tång.

En våg rullade in och blötte en fot,
hon ville inte ens reagera,
den skulle snart komma igen
alldeles snart om en liten stund.

Solen brände lite på hennes kind
för en stund kände hon sej varm.
Var bara denna ensamhet just nu,
skulle värmen stanna kvar.

Hon böjde sej och tog upp ett skal
en sprucken snäcka som glänste
Kanske kunde hon laga den igen
-hänga den på väggen som ett minne.

(M. Jäverling)



Jag är en dåraktig skummis...

Kategori: Minnen

Jag fick en sådan minnesattack och började fnissa för mej själv. Egentligen är jag galen som avslöjar hur stupido jag är. När ska jag börja att bli blyg och förlägen, troligen aldrig kommer det att ske. Tänk om man kunde minnas alla tokerier man hamnat i, då hade jag troligen emigrerat till Bräkne- Hoby.

För längesedan gjorde jag ett gästspel på 8 år i södra Småland, en uslig by där jag i början inte förstod va de sa. Senare blev jag haj på både Smålänskan och danska (det var många danskar som jobbade där).
Men det var inte detta jag skulle tala om...

En dag var jag trött på den dåvarande mannen i mitt livs rakskum, den luktade eländigt och gav en doft av billig vinäger. Då beslöt jag att åka till den största matbutiken och köpa ett nytt skum, ett väldoftande.
Om man köper vanliga sprayflaskor med dofter i då kan man puffa ur lite grann och dofta, så trodde jag man kunde göra med dessa rakgel flaskor också. Jag förde flaskan mot näsan och gjorde en så liten smygpys, för att inte avslöja att jag "tjuvluktade". Jag gjorde ju bara ett litet tryck och ut vällde det rakgel på näsan som utvecklades till en gigantisk vit boll, i ansiktet. Där stod jag som ett stort fån och folk tittade på mej. Dessutom var jag tvungen och gå en bit för att komma till kassan för att be om ett papper att torka av denna skumboll med.
Då började kassörskan och de som köade att gapskaratta. Då kände jag mej liten och väldans ensam även alldeles vit i hela fejset.

Då undrar jag inom mej själv,  vad är det som gör att jag ofta brukar hamna i situationer som jag inte räknat med. Hur kan det alltid bli så?
Nog kan jag väl bjuda på mej själv men varför ställer jag alltid till det. Bra är väl att jag gjorde någon på den tråkiga affären glad, som för övrigt då hette Markant. Kan den finnas kvar tro...

Jag minns affären men jag har nog fallit i glömska för dom, det känns skönt.

                                  

Jag hamnade plötsligt bakåt...

Kategori: Minnen

Those was those day´s my friends...

 I början av 70 talet kom det  byxor som hette "Alla stjärtars byxa" Martinette i Alingsås tillverkade dessa, denna kunskap kan vara bra ifall någon skulle råka få delta i "På Spåret" och hamnar med tåget i just Alingsås. Tänk att få höra Marcus Birro svara rätt på den frågan.
Mitt under pågående Teko kris blomstrade Johan Bonniers företag upp.
Dambyxor, i alla de färger, men varför det korkade namnet? Jag förstår att alla stjärtar blev bra stjärtar i byxorna. Det kan väl varenda arsel räkna ut. Sedan kan jag fundera varför jag just i skrivande stund bara plötsligt minns byxorna. Jag hade aldrig några stjärt byxor.
V-jeans hade jag ett par, bruna med illa sydda sömmar. Dom va ju för goa. Jag tror att jag älskade dessa. En gång höll jag på slå ihjäl  mej när jag skulle hoppa ifrån en klippa till en annan och fastnade med foten i det vida byxbenet och snubblade. Byxorna höll och jag föll. En fläskläpp var väl inget. Bättre en fläskläpp i nunan än tio bonnläppar i bonde söker fru. Martin Ljung sa i en monolog en gång "Det viktiga är inte rimmet och resonen utan känslan och inspirationen."




---
Vilka missade sko Uno när resan till Stockholm gjordes, tänk vilka konstverk till skor. "Bärtan" köpte några gigantiska kolosser till sina smala fågelben. Han såg ut som en flamingo som tagit sej loss från isen. Stora klumpar på fötterna. Där vinglade han fram på gator och diskotek.


---
Marianne Faithfull fästmö till Mick Jagger henne önskade vi att vi var. Hon var så jättesnygg med sin långa blonda hår, och hon fick träffa Rolling Stones varje dag.  Hon gjorde Ballad of Lucy Jordan 1980.


 

---
Här sitter jag och minns mitt i natten, jag har totalt glömt att jag ska upp till jobbet i morgon. Sneglar mot klockan och förstår plötsligt att jag har varit ute på en resa bakåt.

Don´t look back...

Till Minne av...

Kategori: Minnen

Idag klipper jag in ett gammalt inlägg, samtidigt så ger jag Danne "han med tungan" en tanke.
En av Borlänges veteran missbrukare har gått ur tiden. Hans liv har inte varit det lättaste.
Vila i frid.


 

BBC gjorde en inspelning som skildrade de hemlösa i London. De var utslagna alkoholister, missbrukare. När de spelade in hörde de en röst inne i en gränd. Det var en liten sliten man som sjöng: "Jesus blood never failed me yet, that one thing I know".

Tv- teamet blev gripna, spelade in och lade på musik. En gripande inspelning som blir till ett mässande. Mässadet finns i dokumentären om de hemlösa. På skivan gör även Tom Waits en version av sången, underbar. Det finns 6 spår på cd:n, alla på samma text med olika arrangemang.

Enkelt och gripande som berör. Tyvärr fick den hemlösa mannen aldrig höra den i inspelning, men han fick ändå sin välsignelse att få komma "hem".

Detta är ingen inspelning som man sätter på när man har fest. Jag länkar in ett smakprov på Garvin Bryars "Jesus blood...:

http://www.youtube.com/watch?v=dnYA0w4cWiE

Finns att köpa på: http://www.cdon.com/

 
                                 

Havet finns inom mej, som en salt våg...

Kategori: Minnen

Jag har en fiskgen inom mej. Det måste vara så. Det syns ingen simhud eller fiskfjäll på kroppen, jag har heller inga fenor som syns. Att jag är galen i fisk och skaldjur är bara att konstatera. Jag borde vara född i ett hav. Vatten är förälskelse som jag haft ändå sedan jag började minnas.


Redan som liten lintott åkte familjen varje sommar till Bohuslän till farmor och farfar. Deras vita hus med ebonitplattor som bländade i solsken stod 30 meter ifrån det salta tångdoftande havet. Varje morgon när rullgardinen drogs upp fanns samma fantastiska utsikt utanför. Flaggstången som farfar hyvlat för hand i fura, ringblommorna i en rund rabatt runt stången. Farmors tvättlina med vita lakan som hon kokat i "brygghuset", de som alltid hade en ren speciell doft, lakan tvättade med ren såpa.


Borta vid stora bryggan kom stod byns fiskare, Hjalmar och Evert och gredde sina garn, tog hand om dagens fångst av torsk och makrill som senare skulle säljas. Måsarna cirkulerade runt dem och nöp något som landade inom räckhåll. De flög snabbt skränande därifrån för att ha ett följe med snikna artfränder i vingspetsarna. För att snart återkomma för att göra ett nytt försök.


Örnekullen byns höga berg, granitens kung ståtade och stigen uppför med granitskärvor gnistrade och glittrade i solen. Dessa rester av skärvor som stenhuggarna slitit med i hetta och frost påminde om en svunnen tid. Martallen som stod vid bergets fot krökte sina grenar liksom förtvinade fingrar, de grep mot havet.


Där nere låg havet på några sekunders promenad , det salta med tångkrabbor som rappt försvann in i tången för att gömma sej när jag klev i för att ta morgonens första dopp. Efter badet satt jag alltid på stranden och blickade ut mot horisonten och förstod redan som en liten flicka att havet var fantastiskt, kastade några snäckskal och lät den varma sanden rinna mellan fingrarna. En torkad manet bredvid drog till sej en samling flugor. Doften i näsan var bara hav. Ett hav som var oändligt för ett barn, ett hav fullt med hemligheter och skatter

Efter doppet gick jag in i huset och doften av farmors nybakade limpa slog emot en. Vid hennes köksbord åt jag av det färska brödet med sylt på och ett kallt glas mjölk


På förmiddagen brukade jag och farfar ro utanför stora bryggan och fiska upp middagen. Det var fina matfiskar som torsk, vittling, sand- och rödspätta. Vi agnade krokarna med blåmussla, på silverkrok och tjock rev. Vi var aldrig ute länge, på 20 minuter hade vi det som vi behövde. Hela sommarlovet  åt man fisk tillredd på olika vis av en kvinna som levt nära havet hela sitt liv.


Mina släktingar vid Piggebacken hade ostronodlingar runt om i viken, och deras överlevnad handlade om det som havet gav.


Idag märker jag av generna, jag är galen i det som kommer ifrån havet och egentligen borde jag bo där havet finns, det geografiska läget stämmer inte in där jag lever idag. Men ändå så består mina middagar av fisk.


Idag då jag var och handlade stannade jag till vid fiskbilen och inhandlade räkor, krabba och några havskräftor. Allt detta intog jag i naturell form, inget konstigt utan bara kokt på enkel Bohuslänskt sätt. De gånger jag sätter mej och avnjuter dessa skaldjur njuter jag så det tåras i mina ögon. Gud vad jag vill bo vid havet.


I morgon steker jag Makrill med Mjölk och dill sky. Till detta serveras kokt potatis och en klick lingonsylt för att få det syrliga till den annars sträva smaken i makrillen.


Har funderat i några år om det är ett dykcertifikat som fattas, och jag är övertygad om att det är så. Nästa prövning blir ett sådant, för så har jag bestämt.


Mina somrar vid mitt hav önskar jag att varenda unge kunde få uppleva...

Nostalgidagar...

Kategori: Minnen

När vi blir äldre då klickar det igång en nostalgiresa inom oss, och den här nostalgiska trippen tror jag berör de flesta av oss som blir äldre. Man minns smaker, gamla etiketter på burkar och förpackningar, gamla reklamslingor och tvättmedlet Surf. "Det är svårt att säga stopp, när man börjat äta Plopp" eller Karlssons klister limmar allt utom åsnor (om jag minns rätt).

Borlänge har för nionde året sina nostalgidagar i en vecka, jag kan inte skryta med att jag är en flitig besökare. Men jag försöker ändå bidra med något besök. Jag försvarar mej med att jag arbetar på dessa nostalgitider.
I år har jag varit och besökt Maximteatern, där visade de affischer och rekvisita ifrån den "gamla" Borlänge Revyn. Inte mycket kläder finns kvar, dessa är borttappade och står säkert uppe på någon gammal vind någonstans i omnejderna. Jag är övertygad att de kommer fram en vacker dag.

Jag tittade på fotografier, och det är alltid lika roligt, samtidigt som en liten tår lägger sej i tårkanalen. För på flertalet av korten tittar min mamma på mej. Hon var med i baletten på Bredes Revy under några år. Hon plirar med sina ögon mot mej och jag känner en härlig feeling av det. Hon levde inte så länge, dog 1969 efter en svår bilolycka. Jag kan och hann aldrig fråga henne om sin tid i revyn, jag hann inte fråge henne så mycket överhuvudtaget, för jag var liten då.

Det är skönt att stå där och minnas att hon finns och att andra minns henne som en del utav kulturlivet som då fanns här i Borlänge.

                                              

Sommarens summerade tankar...

Kategori: Minnen

Dystra regnmoln hänger över campingen, sällan lyckas solen titta fram, men det har hänt. Nu börjar regndropparna att smattra tyst på förtältet, ett lätt duggregn som ska vattna. För fem minuter sedan satt jag på mej bikini överdelen, efter en stund brukar oftast molnen tillta och ett regn faller.

Idag skriver jag om en sorg en ångest (inte livshotande) att semestern nu är slut. Denna sommars ledighet med betalning är så defenitiv som den bara kan bli. Jag känner mej åtminstone utvilad och kan stoltsera att jag inte har varit i Ullared (dit har jag ingen längtan) , jag hann inte till IKEA ( dit har jag längtan), men det sistnämnda huset står kvar.

Sommarens fiskeutmaning har varit en räddning mentalt för mej, då har dagarna fyllts med spänning och en aktivitet som passar då vädret har varit lite kyligt och kasst. Frisk luft och en del fina kvällar ute med båten har jag upplevt. Många skratt har jag och gubben haft ute på sjön. Och när man sitter där och pratar så smider man planer och petar försiktigt på gemensamma drömmar som frodas inombords på båda. På något vis så sitter vi och pratar om något som man inte tänker på då man är inne i samtalet. Det handlar om framtiden, hur man löser trassel på en fiskelina, som leder till att man kan hitta lösningar på alla slags trassel. Denna sommar har vi pratat om mer gemensamma mål än någonsin, det är nästan som om jag funderar om vi hade några innan.

Att jag har hittat tillbaka till några av mina "gamla" skötebarn, såsom fiske och gitarrspelande kan liknas att man gräver i en kartong på farmors vind. Minnen kommer tillbaka, händelser och häftiga upplevelser. (Nu var det nära att jag lät som en 97 åring på dödsbädden). Att beskriva känslor är inte lätt, det är som att reda en sås med skorpmjöl.

Imorgon så ska mina andra arbetskamrater gå på en välbehövlig semestervila, efter ett som jag vet jobbigt år. Både fysiskt och psykiskt. Jag vet att de längtar efter sin vila. Jag önskar er en bra sommar med finare väder än jag haft. Jag lovar er att värme och sol kommer.

Jag är redo för att ta tag i ytterligare ett år, jag har kopplat in reservaggregatet, så lite syre finns att tillgå. Samtidigt hoppas jag att fortsättningen på året kan ge mej några överraskningar. Ett nytt jobb kan man väl få önska sej, och ingenting är ju egentligen omöjligt.

Jag ser fram emot en höst nere på "vårat" Vänsterhörn. Med många häftiga temakvällar och gäster. Visst längtar jag till heta och sprudlande debatter med kamrater. Oboy, vad mycket det är som kommer att hända. Jag känner att jag vill ge allt vad jag kan för jag ha en otrolig framtidstro på mitt parti, men det krävs en hel del idellt arbete, men jag ställer upp med glädje. Mitt roligaste och den bästa upplevelsen denna sommar måste jag få säja var Partikongressen i Norrköping i början av Juni, det var en upplevelse som skulle behöva att färgläggas här i bloggen med kritor. Där fick jag mej en ordentlig skjuts i arselet och en motivation att det jag tror på och jobbar för är alldeles rätt. Tillsammans...

Nej nu har jag inte tid att sitta här och kackla, väskorna ska packas, och den långa resan mot civilisationen (1,7 mil) ska inom sinom tid starta, maken startar EU- moppen och far till sitt sista eftermiddagsskift innan semester i ett hällande spöregn. Han tänker nog: "Lite jävla regn ska inte få förstöra min sista arbetsdag innan den långa semestern..."


1969...

Kategori: Minnen

Jag kan minnas mera, just denna morgon har jag haft en riktig aha- upplevelse, nu vet jag hur det känns.
Bara slicka i er...

Vem minns inte Cassatapinnen...

Kategori: Minnen

Året var 1967 då GB glass kom med dessa nyheter, en isande nostalgitripp, som får snålvattnet att lagras som en insjö i gomseglet. Top Hat har ju gjort en efterlängtad come back för några år sedan, puckstången är ny och större i år. Men den finns bara i vanilj. Priserna varierar ifrån 50:- - 1:25 . I Snövitspinnen fick man med små plastfigurer i form av 7 små dvärgar och Snövit.

Ja Glass i stora lass, toppat med nostalgi och överkommliga priser. Tjejen på bilden är väl idag i 50 års åldern.



 

Coca -Älgsås

Kategori: Minnen

För ett antal år sedan var vi bjudna ut till min svärmor och svärfar över helgen och sova över. På Lördageftermiddagen var vi ute och pimplade på isen och hade en otroligt fin vårdag. Efterpå tog vi sparkarna och asade hem till deras hus och åt och hade en festlig kväll. Framåt småtimmarna när vi skulle lägga oss så talade svärmor om för oss att vi inte skulle dricka ur Coca- Cola flaskan som stod i dörren på kylskåpet, för den innehöll spad ifrån älgsteken. Och denna skulle redas dagen därpå till middagen. Denna information gav hon oss några gånger. Vi sade god natt och tystnaden och mörkret lade sig i huset. Svärmor låg nerbäddad i kökssoffan dit hon var förpassad pga platsbrist.

Under natten vaknade min andra hälft och mumlade att han var törstig och var tvungen att smyga upp och dricka något. Han stimmade i köket och jag hörde att svärmor sade något. Maken kom tillbaka och sa att jag inte skulle ta flaskan i dörren på kylen, för det hade han gjort. Jag somnade om för att sedan vakna någon timme senare. Jag var otroligt törstig och även jag smög upp och in i köket, öppnade kylen och tog en flaska och tog en rejäl slurk...det var så äckligt, det var ingen Coca Cola utan det var naturligtvis spadet ifrån älgsteken. Jag spottade och fräste, höll på att spy rätt ut. Till slut när jag hade sansat mej, och fått i mej vatten och läget var stabilt hör man svärmor fräser inifrån mörkret i kökssoffan : " Jävla idioter"...

Trots alla varningar hade vi två idioter druckit spadet. Tänk er själv, att sikta in sej på iskall cola när man är sömndrucken och törstig, och får i sej älgspad. Det kan inte bli ett sämre uppvaknande.

                                                                      

Dom Vilda Änglarna...

Kategori: Minnen

Ofta sitter man och minns saker som hänt när man var liten, små fragment och bilder kommer tillbaka för att bli den lilla händelsen det var. De händelserna har ett värde och är på ett sätt viktiga. Man har ett roligt minne och man har en händelse att se tillbaka på. Dessa små bilder, händelser blir som goda praliner, man suger och njuter.
Vi på våran gård, var ett vilt gäng. Om våra föräldrar bara har haft en aning om vad vi sysslade med, då hade de gått till någon psykolog och satt oss på utredning. Men inga av alla bokstavssjukdomar och damp var uppfunna på den tiden.

Ibland satt vi på gården och skröt för varandra hur högt våra farsor kunde prutta, och det slutade alltid att Nilssons farsa var värst, för han var störst. Vi tjejer åkte bakpå grabbarnas cyklar och satt lyckliga på TT dynan, och var saliga om vi fick åka med grabben som ägde häftigaste rocketstyret. Jag glömmer aldrig då vi köpte sjömansmössor och vek ner dom, nynnande på låtarna ifrån filmen "Vilda Änglarna" med Peter Fonda. Brorsan hade skivan.



Ibland fick vi vara med dom stora på gården, Tommy som var så snygg och Britt Marie med sina långa ögonfransar och svart mascara, deras gäng var häftigt, för dom smygrökte ju. Där satt vi med skitiga munnar och stirrade när dom drog halsbloss till dom storknade.

Varje Söndag gick vi på matine´det var Helan o Halvan, Tarzan med Johnny Weismuller och andra svartvita rullar. Soldat Bom med Nils Poppe tyckte jag var kul, men det var då det. En Söndag stod Blomberg nere på gården och skrek åt oss ungar, han undrade om vi skulle med på bio. Någon gapade tillbaka vilken film som gick och Blomberg ropade tillbaka : "Mång över hängengsta". Vi funderade inte så mycket över det utan åkte ledstång ner och hängde med. När vi kom fram till biografen stod vi därutanför och tittade på filmaffischen där det stod "Moln över Hällestad". Vi fick uppleva en ruskig film, i skräckanda. Än i dag fast jag inte sett den sedan dess minns jag någon som stod vid ett klippstup. Ja det var riktigt ruskigt.

Vi ungar Uffe, Blomberg, Lars, leffe, Susanne vi hittade på mycket skit, det roligaste vi visste var att reta vaktmästaren. Vi var ruskigt rädda för honom. Han var även vaktis inne i Folkets Park, så fort han såg oss därinne jagade han ut oss. En vinter smög vi oss in och åkte pulka på taket till stora scenen. Ja det var rent livsfarligt, var var allas våra föräldrar? Ja så här idag undrar man ju. En gång när vi åkte tefat där kom "vaktis" och han fick tag i någon unge, kommer inte ihåg vilken unge, men jäklar va stryk han fick. Men inte hindrade det oss att några dagar senare åter äntra scenen.

Vi var ett gäng skitiga och glada ungar som säkert gjort våra föräldrar tårögda om de inte hade trott att vi var deras änglaungar. Idag är vi trots all lössläpphet ganska normala medborgare.

Detta var bara ett axplock utav allt som hände, och den unge som satte eld på gamla huset brevid Eddes kemtvätt det var inte någon på våran gård, han kom ifrån gården bredvid. Då det brann, det var något läskigt tyckte vi.

Det var nog tur att vi fick en någorlunda sträng lärare när vi började ettan, det var nog läraren som räddade våran heder och ära. För jag tycker att föräldrarna var alldeles för lössläppta och hade alltför stor tillit till oss.

Idag betalar jag skatt och TV- licens, sen är jag snäll.

Skidweekend i Hundfjället i slutet av 70- talet....

Kategori: Minnen

Det begav sej på den tiden då fackföreningarna hade stugor för sina medlemmar runt om ute i landet. Nu var det en kompis som jobbade i ett stort bageri i staden som hade fått tag i en stuga i Sälen, en bit ifrån Hundfjället.
Det var ett glatt gäng på fem personer med mej, med oslipade laggar och inte alls utrustade med det senaste inom skidmodet som äntrade fjällvärlden.

När vi hade installerat oss i stugan en bra bit ifrån backen så tog jag och en kompis Saaben V4, med frihjul ner till anläggningen och skulle göra några åk innan fredagskvällen blev mörk. Väl uppe i backen lurade han in mej i den svarta pisten, stålkanterna på skidorna lämnade efter sig en rostfärg, och hade väl aldrig blivit slipade. Det var bara is i backen.
Han skrattade och tog fart, men hur jag kom ner, det har jag ingen aning om. Den episoden är totalt förträngd. Jag antar att det var rövledes jag kom ner. Det blev bara ett åk den helgen...

På Lördagen tog vi oss in till Norge och köpte öl, jag glömmer aldrig namnet på den för den gav oss en massa gaser i magen. Fem pruttande fjällsemestrare, det var rent otroligt. Ölen hette Hammerpils, och har inte sett det märket fler gånger i de Norska butikerna. Sedan på eftermiddagen blev det mest pulkaåkning.
 
Framåt kvällen drog det in en hemsk snöstorm. Det ven runt knutana. Jag ville att vi skulle ta oss ner till Högfjällshotellet några mil därifrån för att ha lite kul på krogen, men ingen annan var sugen att ge sej ut i detta väder. Och det må jag säja att det var klokt. Detta var innan mobiltelefonenas tid, ska säjas. Men jag hade bestämmt mej, så jag klädde mej för en kväll på krogen och travade iväg i mot en telefonkiosk i stugbyn. När jag ringde till taxi vägrade dom att köra pga vädret. Envis som man var tog man sej ner till stora vägen, och biltrafiken var gles. Där stod jag vid vägkanten och hade greppat en vägpinne med reflex för att synas. Till slut kom det en bil som stannade, det var ett Stockholmspar som förbarmande sej över mej och predikade om min dumhet att ge mej ut i detta väder. Visst hade dom rätt.
Men nu hade jag kommit en bit på väg och ville inte ge upp.

Väl nere vid Högfjällshotellet travade jag glatt mot entre´n som hade en svart/ vit affisch med Pierre Isaksson, ja ni vet han ifrån Family Four, som sjöng "Då går jag ner i min källare". Det var han som skulle uppträda på krogen. Besvikelsen var otroligt stor, och jag som hade kämpat mej dit. De timmar jag var där blev pinsamma, det var jag, personalen och ovannämnda artist på hela stället. Det var ingen som ville ge sej ut i denna snöstorm.

Jag gav till slut upp och fick tag i en taxi som körde till avfarten vid stugbyn. Längre ville han inte köra, det gick inte heller. Så där pulsade jag kilometervis i drevsnö, platåskor, tunna kläder. Åh, vad jag frös. När jag äntligen kom hem till stugan då slängde jag mej in, snön yrde rätt in i hallen. Jag kom snabbt i sängen och kröp ner och huttrade som en galning.

Senare på natten blev jag väckt av en kompis, har inte sett honom sen dess*, han stod där med en snöskyffel och ropade att jag skulle komma upp och skotta. Yrvaket försökte jag förstå situationen. men fattade allt klart när jag steg upp i en iskall stuga, med hela hallen full i snö.

Jag hade inte fått igen dörren ordentligt vid hemkomsten, snön hade lagt sej vid tröskeln, och den hade blåst upp och eftersom vinden låg rätt in i dörrhålet, så hade det blivit en ordentlig vall av snö som blockerade toadörren.
Ja det var en natt och resa som man inte glömmer i första taget.

Idag är inte fjällresor min grej, inte heller skidåkning. Men jag tittar gärna på Vasaloppet första söndagen i mars. Det är inte alls så jobbigt.