Mia Jäverlings Blogg

Då suddas leden bakåt ut, tidens gång, klockan tickar, sekunderna rusar. Livets släktträd som ständigt byggs på, och suddas ut. En kapsel med namn som sedan bleknar men ändå är en viktig länk i ledet, som är betydande för din och min existens. Jag ärver gener,som hela tiden följer med framåt, vi formas av gammalt med nytt. Vi ser inte vilka dom var, vi hittar namn och personnummer på en del, men i detta kan man se om de levde fattigt, om de fanns många barn, om de var borgare eller pigor. Det går att få en bild av personen när jag backar.

Jag ärver goda sidor och jag har omedvetet lagt till sidor som inte borde finnas.

Har tryggheten funnits i det som var? Är en fråga som jag ställer. Nej jag tror inte att jag kan skapa en trygghet i mina släktingar bakåt i tiden, de hade fullt upp att försöka skapa sitt eget liv.

Jag tror vi är snåla att dela med oss av all den kärlek vi i själva verket besitter, bara för att vi har så fullt upp i våra egna liv. Har vi inte problem så skapar vi dom.

 

Jag har varit världsmästare på att skapa egna problem, och konsekvenser. Sådan kunskap fick jag med mig i modersmjölken. När jag lyssnar på andras liv, så ser jag att jag är inte ensam i detta. Vi talar ihjäl oss om oss själva, jag, och så jag, sen så sa jag. Genom något så leder vi in vår litenhet i ett självcentrerat fokus, där jag vill och jag kan.Jag tror att vi måste bjuda på oss själva i ett samtal som handlar om det som livet verkligen är, gemenskap, att hjälpa fram varandra. Att sparka på sig själv eller nedlåta sig själv i hårda ord, varken roar eller är framgång. Självkritiken måste in i soprummet och hellre då lyssna på goda råd.

En norm som ärvs är skakig och i den finns ingen trygghet, en jävla norm, jag tycker illa om att normer ärvs. Jag vill själv skapa mina normer, som att dreja något, tills den tar form och passar in.

Krångla, ja det ska krånglas på mitt vis, på ditt sätt, på släktens.

 

Värderingar då? Det är väl klart att vi vet vad goda och onda värderingar är, men klart är inte hur vi alltid ska hantera dom.  I detta finns det alltid något som är rätt, och känner man sig själv bäst vet man hur man ska hantera alla värderingar som man själv skapar och de som man fick med sig. När jag känner mig själv, då känner jag långt ner i magen, när jag ska ta ett beslut. Känns beslutet dåligt då har jag missbedömt, jag har inte litat på mig själv, jag har velat, jag lyssnar på någon annans röst och har inte värderat om den var rätt eller fel.

 

Hur som helst så litar jag helt på mig själv för det mesta, och när jag inte gör det, då frågar jag om råd. Jag är inte rädd att erkänna att jag inte kan, jag har inga tvivel om att jag inte kan släppa kontrollen och omvärdera ett beslut som inte känns bra. Kontrollbehovet är ingen bra egenskap, den lönas inte, den ger en ett inre stress och ger ingen tid för rannsakan. Att alltid stå på berget och slå sig själv för bröstet kan gå en tid, men till slut faller man, och det fallet kan bli ens sista.

 

I en tid som skakar, i en tid där kärleken är gömd, i en tid där oron skälver och rädslan tagit över, det är då vi måste lita på varandra, hålla ihop och göra något bra. När det skakar, det är då något händer, det är då många verkligen reflekterar och börjar tänka på konsekvenser, dels konsekvenser som kan drabba mig, eller min familj.

Skillnaden mellan gemenskap och utanförskap är trådfin, håll i, var den som du ville bli och inte den som någon gammal gen skapade.

 

Jag är blond, men ingen Bella. Jag skrapar inte på ytan och tjänar pengar på att skriva blogg. Jag skriver inte om sådant som jag inte begriper. Jag begriper ingenting om nagellack och märkeskläder, det kan jag inte för det intresserar mej inte och så tycker jag att det är det mest ytliga samtalsämnet man kan ha. En flicka som sextonåring startar en blogg och skriver om mode och  tjänar pengar på det, och kanske kan sin "modevärld". Hon kan hålla sig inom det området för när vi kommer till humanismen så är hon helt borta. Hon ska helt enkelt vara tyst när det gäller budskapet i Karl Bertil Jonssons Julafton för det vet hon inget om.

Jag låter Blondinbella simma i sin överklassgöl, alldeles ifred, jag har aldrig läst hennes blogg, kommer aldrig att göra det. Hon är bara en flicka som inte har en aning om det verkliga livet. Jag tycker att hon inte ens ska försöka sig på att recensera Karl Bertil heller. Jag tycker synd om personer som lever på isolerade öar och kikar fram ibland och uttrycker sig plumpt. Hon förstår helt enkelt inte budskapet i filmen, hon förstår inte 80% av det Svenska folkets verklighet. Nu lägger jag inte ner mer energi på den flickan.

 

Nu känns det skönt att julafton är gjord, förvisso inge större spektakel, allt i lugn och ro, ingen stress varken före eller efter. Det enda som finns bokat denna vecka är vanlig mat hos mina svärföräldrar och ett möte med Fonus om när och hur vi ska ta farväl av min gamle far. Gubben har idag startad sina förmiddagsskift och jobbar till nyår. Efter det har jag bestämt att vi måste ta några övernattningar i husvagnen, trots att det inte finns is och pimpelmöjligheter. Nu är husvagnsabstinensen stor. Igår kom vi fram till att det är bara 4 månader kvar sedan kör säsongen igång, först sommardäck sedan säsong. Jag tror jag och termosen åker ut en sväng idag och ser till "Hobbiten".

 

 

Detta år gick fort det också, poff sa det och så byter vi från 2013, till 2014. Mitt liv är mindre jäktigt, då stressar tiden igång. Märklig företeelse som många i min ålder känner av. Det jag hoppas inför det nya året är att jag får ett fast arbete, i vikariat får jag inte den kontinuiteten som jag behöver. Fasta ramar, ett schema så jag lättare kan planera mitt liv. Jag vet också vilket jobb jag vill ha. Det är den sista biten i mitt livspussel att få ihop detta med arbetet. Sedan så tror jag att det är ganska komplett och fram till pensionen så gör jag ett bra arbete. Jag har aldrig uttryckt mig så, "fram till pension", men det kändes faktiskt bra. Jag är där i mitt liv, då jag känner att jag nått en vuxen ålder och har den balansen och att jag inser att jag har börjat livet, jag lever i det och att jag har koll var i livet jag befinner mig. Det handlar om här och nu.

 

Vad det gäller politik så kommer jag att lägga in en högre växel, jag sa innan att jag kommit dit hän att jag helt enkelt litar på mig själv, där jag inte faller ihop om jag skulle göra ett misstag eller säga fel. Där jag vågar ta för mig och finns precis där jag ska vara. Jag står på backen och inser sedan länge att politik är inget arbete, utan ett förtroendeuppdrag, där jag är en spelbricka. Det är viktigt för mig att vara engagerad, det är ett surrogat och ett komplement till det destruktiva som funnits. Då bitterheten slagit på mig. Nu har skotten på busken slagit ut och taggarna är inte fullt så vassa, kanske en ros blommar, vem vet.

 

 

Kaffet var gott, livet är bra, värken i kropp hänger kvar, framtiden är ljus,

 

Blondinbella föll i glömska lika fort som hon poppade upp, för mig existerar bara verkliga personer, Karl Bertil Jonsson och humanism. 

Idag ringde man från mitt från mitt fars boende och sa att han andades tungt, att han kanske snart skulle dö. Jag tänkte att det måste bli skönt för honom. Har aldrig haft en bra relation till honom eller snarare han var en frånvarande far med sina problem och i sin alkoholism så var han egoist. Jag åkte ändå till hans boende för att ta farväl. De sade i telefonen att han var "okontaktbar", och det var han väl där han låg och blundade och luften rosslade i luftrören, han hade svårt att andas. 

 

 

Jag visste sedan innan att han var rädd för döden, alltid varit sarkastisk mot den högkyrkliga uppväxt i norra Bohuslän, men tror ändå att han innerst inne hade någon tro. Rädd var han. Inne i rummet luktade det sötsurt, det luktade döden. Han hade blivit mycket gammal och han hade blivit väldigt smal. En gammal man med sin Alzheimers hade ett spänt ansiktsuttryck och såg ut att han vägrade ge upp. Jag tog hans hand, och kände att han kramade den, inte hårt utan han ville ha greppet...

 

När jag ville byta hand i hans hand så höll han, precis som han inte ville förlora sitt grepp om min hand. Jag pratade med honom och berättade att det inte var farligt att dö. Jag sa att hans mor och far, och hans lillebror väntade på honom och de skulle möta honom. Jag bad honom att släppa livet och låta det ske, att det inte var farligt.

Då han alltid tyckt om Dan Andersson så sjöng jag de "Vilda Gässen" för honom, och jag är övertygad om att han lyssnade.

 

 Min far fick ett lugnare uttryck i sitt ansikte ett mer lugnt och den tunga andningen lugnade ner sig något. Jag kände att han snart skulle dö. Det var dags för mig att bryta upp detta, och han släppte motsträvigt min hand. Jag lämnade rummet som luktade sött, jag sa till min man att det kommer snart att ske.

 

 

När jag kom hem, då ringde telefonen och det var från hans boende och de sa att han hade somnat in alladeles efter jag hade lämnat honom.

Det var skönt att få  göra detta ett avslut med min pappa som ställt till så mycket tragik under sitt liv för oss anhöriga. Nu känns det lugnt och rent, han har fått gå vidare och behöver inte lida mer. Nu går jag vidare.

Det blev en annorlunda dag, som jag delvis har varit förberedd på. Har undrat hur den skulle se ut, och det blev ett fint avsked, utan hat. Adventstaken stod tänd när jag lämnade honom, och i natt får han vara i sin säng innan de hämtar honom i morgon.

I hans dikter här ovan såg man att det fanns saker i hans ord, tankar och liv som kom ut i form av prosa. Han kunde inte älska, men han hade i alla fall talang för ordet.

 Vila i frid.

                            

Ingen snö i sikte, och det är skönt. Jag önskar en snöfri vinter i år. Jag önskar också att vintern ska rasa iväg i en rasande fart. Jag anar att några har synpunkter på det, och det får ni ha. Men jag tycker det är skönt, trots mörkret. Att skotta snö med värk i kroppen är inget jag önskar, när varje natt är en utmaning. Så snö klarar jag mej utan. Jag är helt nöjd.

Dagarna går och jag har en enorm längtan att få åka ut och sova i husvagnen, till den totala ödsligheten, tystnaden och det primitiva. Det kompakta mörkret utanför fönstret på kvällen, och lite skräckkänsla att någon kikar in eller går utanför. Hoppas det snart blir en dag som passar oss att göra en övernattning. Allt med nya husvagnen blev klart när säsongen var slut så vi fick inte den rätta husvagnsdosen.

 

 

 

 

I år känns det här med jul extra jobbig, och riktigt tråkig. Jag känner att jag saknar en massa människor i mitt liv, några som inte finns och några som finns. Det finns inte så många kvar i mitt led bakåt, bara en Alzheimersjuk far. En far som jag haft mitt livs jävligaste jular med, så han räknas inte. Jag saknar min mamma som dog 1969, och hon dog den 16 december precis i juletiden och jag var 9 år. Det finns inte en dag som jag inte tänkt på henne sedan dess. Jag saknar hennes syster, min moster som dog i februari. Henne hade jag velat haft ett möte med innan hon dog.

Har ofta tänkt på att det skulle vara fantastiskt att i alla fall fått en halvtimme med min mamma och diskutera de här 44 åren som gått utan henne, vad hon tänkt och hur hon sett på saker och ting. Så kommer det inte att bli.

 

 

Jag saknar också en massa fysiska personer som just nu inte är närvarande. Tanken finns alltid hos dem och saknaden av dom är oändlig. För mig är julen ingen religiös helg, ingen julklappshelg utan en tid för lugn och ro och funderingar. Jag stannar upp och faktiskt befinner jag mig helt utanför det stressande etablissemanget, när jag kommer till en affär så går jag i en helt annan bubbla och är inte julinriktad.

 

Jag har i alla fall några, och det ska jag vara nöjd med, det finns dom som inte har någon och det är utav en eller en annan anledning. Livet och dess omständigheter är bland det svåraste att reda ut. Alla håller på sin sanning och sina normer, sina problem. Julen stänger dörrar och öppnar möjligheter, om så för en kort sekund,  julen är konstig.

 

I detta med julen, så tar jag en dag i taget. Den är snart över och året tar slut, sedan får jag sikta mot våren. Våren är alltid mitt riktmärke, höst och vinter är tungt, jag tappar orken för det sociala. Känns som jag går in i en annan värld, ut och handlar, in i min värld igen, ut på möte, och in igen.

Idag ska jag gå ut i den andra världen igen, handla mat och hitta någon liten julklapp, ett julkort, sedan hem igen.

 

 

Jag trivs hemma, världen ute är kall och grå, varje dag läser jag om ett nytt mord någonstans, jag läser om upplopp. Farhågor knackar på dörren, människor blundar och fortsätter att handla prylar och ser inte vad som händer i kommun, i Sverige, i världen. Det mesta verkar vara en krackelerad yta som hela tiden förbättras med en  lack som inte håller måttet.

Vi ska samla in pengar till fattiga, vi ska skänka till fattiga. De som har ansvar, staten, ska ordna så de fattiga får tak över huvud, en dräglig jul, hjälp i sitt missbruk. Inga jävla stödgalor och insamlingar. Det är vår välfärd som ska ordna upp så folk har ett drägligt liv. Jag vill inte se nåt USA i Sverige, soppköks stat. Vi segregerar alla grupper, vi segregerar ihjäl oss. I kloaksystemen lever de som inte får vara med.

 

I juletider tänder vi ett ljus och minns våra nära och kära, ser på Karl Bertil Jonsson och blundar för budskapet, ta från de rika och ge till de fattiga. Det handlar inte om Kinesiska servettringar i päronträ, det handlar om humanism.

Jag vågar visa mina rädslor, jag förtränger dom inte. Mina rädslor finns, och jag får nya och gamla suddas ut. Det finns de som säger att "Jag är inte rädd för något", dom tror jag inte på, inte ett dugg.

Rädslorna styr i många dåliga val, rädd för att stöta sig, lojalitetskonflikter. Man väljer tyvärr det man har förmåga till, om valen är "fel" det visar sig först efteråt.

Vad är magkänsla? Magkänsla är något du själv upptäcker inom dig, när du känner dig själv och litar helt på din förmåga att vara. Jag skryter inte, jag har en otrolig magkänsla. För det mesta stämmer den, ibland är den fel, men då har jag analyserat alldeles för mycket.

Jag vågar prata om "den där känslan", skäms inte ett dugg.

 

 

Är jag vek? Ja det kan jag väl vara, även inför folk. Jag är inte rädd att visa att jag är sårbar. Alla är sårbara. Jag är inte heller rädd att bli granskad, vare sig det gäller det ena eller andra. Jag finns här och lever här ibland oss. Mina hemligheter är inte intressanta för andra än hycklare.

 

Ingen lever ett klanderfritt liv, men en del är otroligt duktiga på att ha synpunkter på , hur jag är. Man bildar sig en uppfattning om vem jag är. Ingen vet det, utom jag själv. Gamla dåliga egenskaper följer med, men idag har jag koll på de dåliga egenskaperna. Visst kan jag upplevas som negativ, eller gnällig. Jag är faktiskt i opposition mot mycket här i vårt gemensamma samhälle, hur ska jag då kunna skriva en status på Facebook att jag äter praliner och är lycklig *hjärta*.

Du är inte kvinnlig säjer någon, hur är man då? Har man högklackat och läppstift upp till öronen och går på syjunta. Nej jag snickrar hellre än virkar en grytlapp, jag rör mig hellre i en diskussion än befinner mig i en ytlig relation. Jag klarar det inte det ytliga. Ställ er istället frågan "Vad är en kvinna?"

Jag är väl en feminist som blivit 53 år och förstår att jag och min man kan inte dela en apelsin lika och om apelsinen har 13 klyftor, så går det inte att dela, någon får skalet, ibland är det han och ofta jag. Det klagar jag inte över för livet runt oss måste fungera, vi måste få mat på bordet. Vem bestämmer när jag är lycklig. Det gör jag själv.

 

 

Jag är säker i vem jag är, och kan mitt ursprung väldigt bra. Jag lever i en stor familj som jag spårat långt, långt tillbaka i tiden. Det gör mig väldigt säker var jag har mina rötter, mitt ursprung och vilka som är de som gjorde min existens möjligt.

 

Någon undrar när jag ska skriva min första bok? Ja det undrar jag också. Jag tror att den boken skulle bli alldeles för ärlig och personlig och kanske väcka alldeles för mycket. Vem är intresserad av elände och kamp, uppståndelse, smärta och gråt. Jag själv avskyr att läsa sådana böcker om hur någon exempelvis ska dö, smärtsamma kamper eller om att leva med en man som misshandlar. Jag kan inte hitta på en historia och skriva, sådant går inte. Det finns så mycket tungt i livet, det finns så mycket lätt i livet, det finns en balans om jag vill och som sagt den skapas av mig själv. Mitt liv i nutid, känns platt, mina förfäders liv i dåtid, skulle vara mycket intressant, men det kräver alldeles för mycket undersökning, ner till minsta livstycke. Vem uppfinner tidsmaskinen?

 

Klockan är 17.00 på eftermiddagen och mörkret är kompakt ute, en julstjärna lyser i ett fönster och signalerar att glädjens tid snart är här. En glädjens tid som arrangeras till ett rollspel, med möten som man inte vill befinna sig i, i situationer där barn far illa, en lycka som är värre än det värsta rollspel. Julen, då allt ska vara perfekt, en endaste dag. Det enda barndomsminne jag har från en jul är att vi firade den 1969 för första gången utan vår mamma som dog den 16 december, och pappa var full. De julklappar som SJ (där min mamma var anställd) lovat oss, fick vi aldrig. Två barn, 9 och 13 år, hade blivit blåsta på mor och julklappar. Nu handlar folk ihjäl sig och köper bort sitt dåliga samvete. Var befinner vi oss?