Jag är blond, men ingen Bella. Jag skrapar inte på ytan och tjänar pengar på att skriva blogg. Jag skriver inte om sådant som jag inte begriper. Jag begriper ingenting om nagellack och märkeskläder, det kan jag inte för det intresserar mej inte och så tycker jag att det är det mest ytliga samtalsämnet man kan ha. En flicka som sextonåring startar en blogg och skriver om mode och tjänar pengar på det, och kanske kan sin "modevärld". Hon kan hålla sig inom det området för när vi kommer till humanismen så är hon helt borta. Hon ska helt enkelt vara tyst när det gäller budskapet i Karl Bertil Jonssons Julafton för det vet hon inget om.
Jag låter Blondinbella simma i sin överklassgöl, alldeles ifred, jag har aldrig läst hennes blogg, kommer aldrig att göra det. Hon är bara en flicka som inte har en aning om det verkliga livet. Jag tycker att hon inte ens ska försöka sig på att recensera Karl Bertil heller. Jag tycker synd om personer som lever på isolerade öar och kikar fram ibland och uttrycker sig plumpt. Hon förstår helt enkelt inte budskapet i filmen, hon förstår inte 80% av det Svenska folkets verklighet. Nu lägger jag inte ner mer energi på den flickan.
Nu känns det skönt att julafton är gjord, förvisso inge större spektakel, allt i lugn och ro, ingen stress varken före eller efter. Det enda som finns bokat denna vecka är vanlig mat hos mina svärföräldrar och ett möte med Fonus om när och hur vi ska ta farväl av min gamle far. Gubben har idag startad sina förmiddagsskift och jobbar till nyår. Efter det har jag bestämt att vi måste ta några övernattningar i husvagnen, trots att det inte finns is och pimpelmöjligheter. Nu är husvagnsabstinensen stor. Igår kom vi fram till att det är bara 4 månader kvar sedan kör säsongen igång, först sommardäck sedan säsong. Jag tror jag och termosen åker ut en sväng idag och ser till "Hobbiten".
Detta år gick fort det också, poff sa det och så byter vi från 2013, till 2014. Mitt liv är mindre jäktigt, då stressar tiden igång. Märklig företeelse som många i min ålder känner av. Det jag hoppas inför det nya året är att jag får ett fast arbete, i vikariat får jag inte den kontinuiteten som jag behöver. Fasta ramar, ett schema så jag lättare kan planera mitt liv. Jag vet också vilket jobb jag vill ha. Det är den sista biten i mitt livspussel att få ihop detta med arbetet. Sedan så tror jag att det är ganska komplett och fram till pensionen så gör jag ett bra arbete. Jag har aldrig uttryckt mig så, "fram till pension", men det kändes faktiskt bra. Jag är där i mitt liv, då jag känner att jag nått en vuxen ålder och har den balansen och att jag inser att jag har börjat livet, jag lever i det och att jag har koll var i livet jag befinner mig. Det handlar om här och nu.
Vad det gäller politik så kommer jag att lägga in en högre växel, jag sa innan att jag kommit dit hän att jag helt enkelt litar på mig själv, där jag inte faller ihop om jag skulle göra ett misstag eller säga fel. Där jag vågar ta för mig och finns precis där jag ska vara. Jag står på backen och inser sedan länge att politik är inget arbete, utan ett förtroendeuppdrag, där jag är en spelbricka. Det är viktigt för mig att vara engagerad, det är ett surrogat och ett komplement till det destruktiva som funnits. Då bitterheten slagit på mig. Nu har skotten på busken slagit ut och taggarna är inte fullt så vassa, kanske en ros blommar, vem vet.
Kaffet var gott, livet är bra, värken i kropp hänger kvar, framtiden är ljus,
Blondinbella föll i glömska lika fort som hon poppade upp, för mig existerar bara verkliga personer, Karl Bertil Jonsson och humanism.
Så snareliga gnisslar det mot jul, som en rostig hovtång i öppningsskedet, då det går tungt och rosflagorna singlar ner känner jag mej inför den stora glädjens helg. Vad vore en jul utan en bal på slottet, jag har aldrig varit på bal, kommer aldrig att bli bjuden, jag kan inte ens dansa. Ungarna viker sig i gapskratt om jag ens skulle prova på några fjäderlätta danssteg. Julen kommer och den går, och för mej är det bara en helg som alla andra fast mycket dyrare. Nej jag är ingen antijul Mia, jag gillar julen, bara jag själv får styra den som jag och familjen vill. I år ser jag fram emot den då vi ska fira den hemma, med bara familjen. Inga resor, inga åka runt äventyr utan vi ska vänta in våran "pappa Micke" som kommer hem från sitt förmiddagsskift klockan 15.00, då ska vi äta god mat och dricka julmust, proppa i oss godis och ge ungarna pengar.
Jag behöver inte önska mej snälla barn, för det har jag redan. Mina pojkar är det finaste jag har, trevliga, envisa och lika hormonstinna som sin mor.:) Nässkinns familjen, kämparfamiljen, familjen fåntratt som är mindre dysfunktionell än många andra. Vi kör vårat race, vi har våra ryggsäckar med oss, vi är öppna för alla slags diskussioner, även om det är julafton.
Livet har blivit bra, livet har artat sig, livet känns tryggt och spåren går mot framtiden för oss alla. Vi älskar faktiskt varandras egenskaper, de goda. De dåliga tar vi tag i, för de dyker också upp och de stormar in och provar göra sig hörda. De goda egenskaper vi har för oss fram.
Snön får singla hur mycket den vill därute, termometern får explodera om den vill, jag står härinne och värmen finns här. Jag behöver inte reparerera något för att den skall spridas i min kropp och skapa glädje. Ändå är vi långtifrån färdiga i livet, under resan pågår ständiga utvecklingar. Överaskningen finns varje dag, jag behöver inga paket för att finna någon tillfredställelse, jag behöver min familj min trygghet och den kreativa friheten och inte hindras i min personliga utveckling. Jag är en kreatör en tänkare, kanske en slags filosof vars tankar inte alltid landar hos andra eller att de förstår dom. Några år går och de filosofiska tankarna har hunnit fram. Jag har en magkänsla som jag varje dag litar på mer och mer, och den är ett otroligt verktyg. Det har jag fattat. Om inte andra känner mig eller vet något om mig är för mig just nu ganska oviktigt, jag finns inte här för att förklara det. Det jag ska bli, det jag jobbar med är att lära känna mej själv. Det är ett viktigt jobb som väldigt många fler borde ägna sig åt.
Det jag undrar idag är hur personer kan springa sig igenom livet och försöka skapa underverk för att tillfredställa sig själva och sin egen karriär. Den karriären fixar jag så mycket lättare på ett personligt plan, dels genom att vara på god väg med min egen identitet, sedan starta att verka och då sker det mesta med automatik. Allt ger sig själv. Som politiker tror jag att det är en egenskap som fler borde anamma. Jag tror att inom politiken och dess människor så finns det folk som absolut inte ens börjat att snudda på sin egen livsresa, utan ska försöka ställa iordning och ta dumma beslut åt andra. Nej det funkar inte utan kunskap om sin egen person. Mycket får jag lov att "offra" av min egen egoism för att överhuvudtaget ta mej ett litet kliv framåt. Idag sväljer jag stoltheten oftare än min dagliga hjärtmedicin. Åsikter jag har är föränderliga, jag kan inte hålla fast i dumheter, genom livsresan så uppenbarar sig dom dumheterna och jag måste ta tag i dom. Klart som tusan att jag börjar fundera hur jag är som människa när folk visar rädsla för mig. Då kommer de genetiskt dåliga egenskaperna fram och tär i mitt sinne och tar över. Krypa undan och gömma sig, inte se sin rival i ögonen och ta striden handlar om mod. Modet är det som skall plockas fram, moden ligger och skvalpar i bakvattnet och plockas inte bara fram, utan en vilja och tanke. Det är många rädslor hos personer som är aktiverade på heltid, rädslor och domäninmutningar. Rädslor ställer till väldiga kaos, då talar jag inte om rädslan för att vara rädd för en haj eller en orm, utan de rädslor vi fått inmutade under vår uppväxt och de händelser som gör oss till otrevliga personer, egoister och som bara strider för vår egen vinning och som skapar fördommar.
Mina rädslor flyger bort en efter en, därför att jag vågar erkänna vem jag är för andra och för mej själv. Att låsa in mej i en bur och vägra konfronteras är ingen lösning. Att vara ärlig må vara ett kraftprov för många av oss, men den vinst som hägrar nås endast genom att vara just ärlig. Jag ser fram emot varje dags process, även om det handlar om flugskitar. Jag funderar bara över dem som låst in sig själv och klagar. De klagar över sitt arbete som är trist, de är inte nöjda och springer genom livet och missar varenda viktig sak som kan ge den mening som vi så förtvivlat letar efter. Gör upp med dej själv och hitta ditt liv, ingen annan gör det åt dej. Hamna inte i gnällfällan, utan utveckla din tanke och bygg den till det som är realistiskt. Så länge den där pengapåsen hägrar eller är med som hinder, händer inte just mycket. Jag som person måste se över mitt liv och fundera på vad det egentligen är vad jag behöver. Måste alla dessa tingestar fylla tillvaron som ett mur och hindra mej från att komma vidare. Jag måste släppa på det habegär och se att jag kan klara mej utan det, jag måste låsa upp för en utveckling. Detta gör jag med tålamod, planering och magkänsla.
När jag har anammat och funnit delar i livsresan då inser jag att trots en del hinder och motgångar så var det ganska enkelt ändå. Det som krävs är tålamod. Tålamod är en ny egenskap som jag efter 50 år just precis lärt mej, och den är guld värd. Idag irriterar jag mej på uppstressade personer som säjer sig inte veta varför de är uppstressade, de har inte svare på det. Men det har jag, och svaret är enkelt, stressen skapar du själv genom att inte följa de som du ska följa, du blundar och ser inte anledningen. Vakna min vän, jag lovar att det uppvaknandet kan du lätt uppskatta....
Jag önskar alla mina vänner, bekanta och läsare en Glad Påsk. Jag vill också skryta upp min kära svåger Jonas för att han har gjort ett sådant underbart påskpysselarrangemang till sin familj. Inte ett öga är torrt i släkten vill jag lova. :)
Året som gått har varit växlande, mest bra men även tråkiga. Perioder då uppgivenhet och tungmod slagit till ordentligt. Även otroligt lyckliga och roliga händelser och stunder. Året som jag skriver om har varit ett funderingens år. Då jag har tänkt mycket på vad/ hur jag ska göra för att utsatta grupper av barn och ungdom kan få stöd eller kunna gå vidare. Många tankar har cirkulerat och tumlat om. Jag har jobbat med att bli en bättre människa, då menar jag själsligt. Att fungera i mitt tänk så jag även är ett stöd för mej själv. Jag har alltså inte lämnat mej för att vårda andra. Det har balanserats upp med att jag måste må bra själv för att kunna få någon annan att kunna känna att jag ska få finnas där.
Jag har förstått att jag inte bara kan visa hänsyn och stressa runt som en vilsen ”hjälpare”, jag inser även att jag måste finnas för mej själv, delge ansvar till andra. Min tid som den eviga plåsterlappen finns inte mer. Jag lever min tid nu, där jag själv står i fokus, tillsamman med familjen. Jag kan vara en bra medmänniska utan att gräva mej in i allt annat. Nu kan jag separera tankarna. Med det menar jag att jag tillfälligt kan lämna det som är jobbigt för att göra något för mej själv. Eller som de säjer, lämna jobbet när jag går hem.
Året har varit bra i stort sett, fast allt inte gick min väg. Men det är inga vida problem, för jag är snudd på utbildad att få kämpa för det jag önskar. Ibland funkar det och ibland inte. En sak som jag alltid tänker är att inte ge upp. Nej jag ger inte upp.
Året började precis som det slutade med en otrolig vanmakt och vantrivsel på mitt jobb Coop. Efter tio år hade jag sett under några år och efter ett par chefsbyten att butiken och arbetsklimatet blev ohållbart. Att se en kassa succe, en rolig arbetsplats förvandlas till ett elände, sliter på självkänsla och krafter. Jag var bland de första som läste in arbetsklimatet och hur omöjligt det var, medan många andra tacksamt bugade för att det blev utskällda och förnedrade. Hela förra julen funderade jag på hur jag skulle göra. Coop hade nämligen släppt ett ”erbjudande” om att man kunde få några månaders lön, bara de blev av med en. På papperen stod ”Uppsagd pga arbetsbrist”. Jag fick lön i 6 månader.
Jag funderade som sagt under jul och nyår, diskuterade med maken om beslutet och han stöttade mej till hundra procent. Det finns inget jag ångrar i det beslutet jag tog. Utan det var det bästa som kunde hända mej. En otrolig känsla att få sluta där, det är det enda rätta när chefer har psykopatiska drag. Tack min make för att du stod vid min sida den dagen jag framförde mina känslor och min ångest över att åka till jobbet. Tack.
Jag gick in till chefen i mitten av Februari och den 22/2 klev jag ut från Coop utan att vända mej om. Jag har inte satt min fot där sedan dess, och det kommer jag inte heller att göra. Den butikens överlevnad är lika med noll. Finns ingen framtid för ett företag som sköts så illa.
I Mars började jag skriva ansökningar till skolan, jag vill in på. Jag fick ihop ett ganska bra personligt brev och jag trodde verkligen. Ingen tanke på finanskris och det antal sökningar som komma skulle.
Borlänge Vänstern ordnade Vänsterns Dag på Cosmos med många artister, listan blev något för lång. Sanna Carlstedt, Stina Berge mfl , och jag gjorde comeback så gott det nu gick. Roligt var det. Lars Ohly , Pernilla Olin (ledarskibent BT), Barbro Engman(Hyrstgästföreningens ordförande) var också speciellt inbjudna. Det var en hel del jobb med detta, men kanske det dyker upp i framtiden igen, i någon förkortad version. En bra grej blev det.
Ett annat glädjande innehåll under året är att (V) här i Borlänge har fördubblat sitt medlemsantal. Måndagarnas möten är välbesökta och roliga, spännande diskussioner pågår ständigt. Alla får vara sej själva, inget krångel, ingen är bättre än någon annan. Vi är ett bra gäng som har gjort politiken vänlig, allvarlig, rolig, nydanande, viktig och intressant, för oss och fler. Jag tillhör en otroligt härlig gemenskap där vi känner oss mer än små flugskitar. I det gänget kan jag lova att det finns kraft och kämpar glöd. En del yngre medlemmar har också hittat till oss, och det är glädjande.
Sedan går tiden, ansökningar till skola in i April, i maj ringer skolan och talar om att jag är uttagen för en intervju i Juni. Och i Juli medan regnet öser ner varje dag på husvagnstaket kommer ett brev att jag inte kom in på skolan. Helt klart blev jag besviken men lät mej inte slås ner. Ute i husvagnen på Sunnanö, funderar jag hur det ska bli. En tilltagande oro, men ändå ganska dämpad fanns inom mej.
I Augusti flyttas min gamla Alzheimerssjuka pappa m ed stor möda till ett hem. Det var inte det lättaste att tvinga en genom envis människa som aldrig gjort något som någon annan sagt till honom. Men det gick. Kvar stod vi utan god man, för sådant tar tid i Borlänge kommun, väntetid efter dagligt tjat ca 5 månader. (Höj arvodena till Goda män för tjyvingen Borlänge Kommun). Detta gjorde att vi kunde inte få ut kontanter för att betala en flyttstädning utan jag kämpade i en månad att rensa och kliniskt skura en lägenhet som absolut var helt igengrodd i flott. I köksfläkten hängde det stor droppar matfett. Det var den värsta städningen jag någonsin gjort. Nu är det inte så särskilt mycket med gubben längre, minnet är uruselt och han börjar tappa skriften, han som förut haft den vackraste handstil, plitar nu ner tryckbokstäver med darrig hand. Han har det bra där han är nu, och vi vet att han får mat. Man önskar ingen ska dö, men att ha Alzheimers och inte veta något och inte kan fungera i livet, vad är det. Jag hoppas att jag inte får ärva den sjukdomen , det säjer jag för mina anhörigas skull. En grym sjukdom som inte kan botas.
Nu under hösten så dör hans yngre bror, min farbror som alltid har funnits. Där har inte den högre makten varit rättvis i lotteriet. En snäll, klar och rolig farbror som äntligen fått pension och skulle få njuta av livet i sitt hus i Bohuslän. Han spelade gitarr och sjöng "Hyllning till Bohuslän" när jag och Micke gifte oss en strålande sommardag ute på klipporna i Juli för några år sedan. Det är något alldeles speciellt med Bohuslän. Det minnet och sången glömmer jag aldrig. Vila i frid efter en jobbig tid, vi kanske syns någon gång, i någon tid.
Efter min sista lön i September så fick jag äran att besöka ”Nya Arbetsförmedlingen” alliansens skötebarn, där personalen tvingas att använda piska och blåslampa. Det tog inte lång tid förrän häxjakten var igång, och jag upplevde en otrolig stress och otrygghet. Skammen av att vara arbetslös lyckades dom inte blåsa in i mej i alla fall. Däremot berättade de om att regeringen gett ofantligt mycket pengar till arbetspraktik. Då klurade jag lite och ringde runt, och rekade. Fick ett telefonnummer till Cozmoz där det bedrivs ungdomsverksmhet. Där har jag tid till början av April, men jag söker arbete under tiden. På min arbetspraktik är det kanon, trevliga människor och jag känner mej tillfreds med livet. Den praktiken kan förhoppningsvis vara till nytta i ett skolsök.
Arbetsförmedlingen ville att jag skulle kontakta min handläggare i slitet av November. Jag fick inte tag i henne på några dagar, vi skulle skriva en ny handlingsplan. Jag ringde och kundtjänst noterade. Kundtjänst sa att jag skulle maila henne om en ny tid, så gjorde jag och jag har inte fått svar ännu, för en ny tid. Vad pysslar dom med? Här ska det stampas på de arbetslösa medan det inte riktigt fungerar administrativt. Sicken högersmet det blivit. Annars var November en pissmånad då regnet vräkte ner utom en dag , en lördag, då sken solen i 8,5 timmar, sen var det nattsvart igen. En tung månad rent mentalt.
Julen kom med klappar stora för barnen, alla glada och maten smakade precis som vanligt. Alla säjer: ”Åhh vad gott det är med julmat” då undrar jag vad de då åt som var så övers gott. ”Ja, skinka, prinskorv och köttbullar…” Ja när blev det en delikatess undrar jag.
Jag vill avsluta det här året och ge min förklaring till mannen i mitt liv. Min livskamrat, min vän, min själsfrände. Vi är så olika men ändå så fungerar vi bra tillsammans. Jag är tacksam över att du stått ut och orkat med mej i 14 år. Jag kan inte tänka att någon annan mer än du skulle fixa det. Tack för att du klarat den bergochdalbanan som jag varit chaufför på. Jag har styrt men spårade snabbt ur. Du hjälpte mej att styra rätt igen på livets hårda väg. Jag älskar dej för vad du gjort och för att du vill vara min man.
Internationella Kvinnodagen en dag som nu funnits i 88 år. Nu med risk för att få ögonen utrivna så må jag ändå tala om att det är sorgligt att den ska behövas. Visst ska vi fira kvinnor i hela världen, visst ska kvinnan uppmärksammas för den hon är. Urmodern till att männen finns, kvinnorna som har fött alla de män som nu är döda och dem som rår och lever. Kvinnorna fick röstrött 1921 under stoj och skrän.
Albert Engström diktade om att om bara kvinnan hade en karl som tillfredställde henne sexuellt och gav henne barn, skulle hon inte bry sej om att rösta. Eller som August Strindberg, han skrev att rösträttskvinnor måste vara lespiska eftersom de inte uppförde sej som "riktiga" kvinnor. Motståndarna till den kvinnliga rösträtten sade sej även veta att om kvinnorna skulle få rösträtt då skulle barnafödandet dala. Sedan rösträtten infördes har barnafödandet ökat. Barnafödandet dala? Varför? Hade man i början av 1900 talet bara samlag på valdagen? Ja man kan fundera...
I morgon firas denna dag i hela världen, det är FN som instiftat dagen i kalendern. Utan att orda mer om dagen så är jag gjord det materialet att jag ser det som en självklarhet att jag ska finnas med som en kvinna och ha samma och lika rättigheter som alla. Det är mer konstigt för mej att dessa män som urmodern en gång födde, de som trycker tillbaka kvinnan, tar sej den rätten. Jag själv för min kamp som en strateg, listen som jag kan ta fram, inte för att luras utan för att försöka att få den som inte vill förstå att denne sätter sitt pekfinger på rätt punkt. Vad som rör sej inne i mitt huvud är inte lätt att delge, men rollfördelningen är och har ofta varit omfördelade under tidens gång. Som någon modenyck. I vissa kulturer har kvinnan styrt, för att sedan få lämna över till mannen.
Idag när vi är ute och går och tittar i skyltfönster, då är dessa ofta putsade av män. Medan i hyreshusen där ser vi kvinnorna till 1:a advent och på våren hängandes med trasor och fönsterputs. I de fina restaurangernas kök har männen dominerat som kockar och i hemmen kvinnorna som matmödrar.
I många fall har kvinnorna på arbetsplatser varit med och godkännt att de tvingas arbeta under missförhållanden. Jag har sett att på min arbetsplats som jag var på förekom det mer skitsnack än att organisera sej. Solidaritets kämparviljan fanns inte, bara rädsla. Då var det inte fråga om nya kamper utan det var det rättigheter som redan finns instiftade i de fackliga lagarna. Att låta sej kuvas för att bara vara tacksam för 25 timmars vecka och en dålig lön. Motivationen som driver dem fram är: "Jag har i alla fall ett jobb." Att inte kunna se att det finns något annat än den destruktivitet som man är fångad i är känsligt och sorgligt. Jag förstår att har man aldrig varit på någon annan arbetsplats innan, då har man ingen aning om vilka möjligheter som finns. Det är ingen som egentligen att följa samma traktorspår och plöja sej längre ner i dyngan. Alla val och förändringar står man för själv, det är ingen eller inget som tvingar en att hålla sej krampaktigt kvar i en tillvaro som släcker lyckan. Det som då gäller är att våga släppa greppet.
Jag är ingen kvinna som är emot en kvinnlig kamp, även om min kamp för rättigheter inte handlar om just det du ivrar för. Jag har sett, upplevt så mycket under min uppväxt och liv, jag vet att allt förtryck handlar enbart om rädsla. Den största boven till att världsläget och människosynen är så här idag liksom då handlar enbart om rädslor och att förlora den kontroll som en del tror sej besitta.
I morgon spelar jag några låtar på Internationella kvinnodagen i Falun. Trots att mitt halsont inte har flytt till fanders än så sjunger jag väl tills rösten tar slut. Det blir inga typiska kvinnosånger, för jag vill sjunga för alla, jag vill att det orden som jag förmedlar skall röra dem som ingår i gemenskapen. Män, kvinnor, flickor och pojkar. Texterna jag väljer ska alla ta till sej, alla som gillar ordet.
Efter en härlig sovmorgon slår man en kik på utsidan och ser att det är en gnistrande kall nyårsmorgon, solen hänger i horisonten som ett stort brinnanse klot. Rimfrostens isstjärnor glimmar på altanen i motljuset. Det här känns fint, en perfekt nyårsdag. Igår var vi hembjudna till några vänner på riktigt god mat, med tilltugg och trevligt sällskap, det var så trevligt att 8 timmars sittning gick förvånansvärt snabbt. Rätt som det var så blev klockan mitt i natta. Det var riktigt trevligt att komma hem till trevliga och lättsamma människor.
Nu är julhysterin och nyår slut för denna gång och det dröjer sej ett helt år framåt tills nästa gång, det känns bra. Nu önskar jag alla en God Fortsättning och ett hopp om att det nya året blir som ni önskar. För så ska det bli för mej och det har jag redan bestämt.
Mitt arbetspass är äntligen slut, efter en dag i en affär med julhandlande människor klev jag av 22.00. Äntligen, jag har längtat en hel dag att den skulle ta slut. Det är drygt att se alla människors frustration i julhandeln. Tydligen har anjovisen varit en brisvara idag i en del butiker så jag funderar på att sätta ut mina 4 burkar och sälja dom på Blocket. Jag jobbar inte i på livsavdelningen och det tackar jag alla gudar samtidigt för. Inte en timme jag skulle stå ut bland all galenskap, och stress. Jag har ingen förståelse att människor har totalt tappat kontrollen och handlar tills dom spyr. Dom handlar även fast dom inte har råd och vet att det blir surt och eländigt i Januari. Handeln har totalt lurat oss och vi går på bluffen.
Nu denna sena timme, har jag sagt Go´natt åt "Ville", suttit på hans sängkant och talat om att jag älskar honom. Trots sina tolv år och att han lever i ett gränsläge mellan liten och tonåring, så ser han fram emot morgondagen. Jag minns hur jag alltid hoppades innan jul att vi skulle få det som alla andra barn, men så blev det inte. (en annan historia) Han kräver inte så mycket, han vill träffa sina kusiner och släktingar få några önskepaket, äta mängder med godis och dricka julmust tills det fräser i näsborrarna, då njuter han. En trevlig lättsam kille som är tacksam över det han har. Ibland blir jag avundsjuk och önskade att jag hade mer av honom i mej.
Jag är otroligt tacksam över att jag har min familj, det som jag ser som en nackdel är att vi syns alldeles för sällan. Vi båda arbetar obekväma arbetstider och vissa dar syns vi knappt eller hejar i dörren. Det har blivit så och det är svårt att ändra på. Man kan inte alltid välja. Vi har ändå ett arbete där vi får ihop till det vi behöver. Det är inte alla som har det. Det finns så många som inte får den här helgen att gå ihop, och då kommer ångesten. Det finns de som inte har någon, inte på julafton och inte heller någon annan dag. Ensamma människor som inte valt denna ensamhet utan vi andra har puttat undan denna själ åt sitt öde. Visst är det märkligt.
Nu har jag kommit hem och familjen finns runtomkring, köksklockan tickar, och jag har blivit bjudan på en kopp kokkaffe av Micke. Vi har varandra, och jag känner mej lika fånig och mjäkig som alltid kvällen innan julafton, som en smörig Italiens kärleksballad med Ramazotti eller Risotto. Hans namn har jag inte lagt på minnet, men låtarna sätter sej ibland ofrivilligt i huvudet. Nu ska skinkan grillijeras, räkorna och spjällen ska tinas sedan blir det julafton i morgon oavsett vad som händer. För första gången på många år har jag inte köpt det som jag älskar allra mest på mitt julbord och det är rökt ål. Den är tyvärr rödlistad och ligger på listan över fiskar man inte bör äta för utfiskningens skull. Detta klarar jag men jag måste ändå få längta. Hoppas att de snart kan få så många fiskbäbisar igen så jag får äta den infernaliskt goda flottiga ormliknande varelsens igen.
Samma oorganiserade spektakel ska jag genomlida varje år. Adventsstakar som inte fungerar, där lampor gått sönder och i butikerna är det en djungel av olika sorter smålampor så man får beslutsångest. Här har jag rationaliserat bort en hel del jul, i samma takt som att barnen blivit äldre. Ta bara dessa ljusslingor som kan få den lugnaste person att få ett totalt psykiskt sammanbrott. Dessa fungerar sällan mer än ett år. Förr då kastade jag de efter en jul och köpte nya eftersom jag visste hur det skulle bli, att några lampor skulle jävlas och maken fick sitta med sin elapparat och mäta Ohm i dessa och säja: "Trasig, hel, hel, trasig..." Allt blev en upprepning ifrån år till år, så jag valde att skita i dessa skitslingor. Slingfri jul skapar mindre ovänskap. Fast nu är det staken som behöver ombesörjas, med nya lampor måste tilläggas så inga missförstånd uppstår.
Här var det en som haft en otrolig tur med lamporna.
Jag och mannen har pratat lite om hur vi ska gå tillväga för att slippa sätta upp julgranen i år. Vi söker en kompromisslösning som vi kan delge sonen som är 12 år. Troligtvis åker vi på pumpen så det skvätter om det. Han vill också ha småtomtar på samma ställen där de alltid stått, så det blir nog den hårdaste nöten att knäcka den med granen. Allt ska vara som det alltid varit, inga rutinändringar accepteras. Förr när ungarna var små tyckte jag att det här med julstök var roligt, nu är det en "plåga" inte alls så roligt, det känns mer som ett tvång. Visst blir det mysigt när allt är klart och adventsljuset kan tändas. Men idag är ingen intresserad om det hänger julgardiner uppe, utan det ska helst bara vara så. Lever jag med bakåtsträvare?
Nåja nu ska jag inte bli galen för det här, det finns dom som har det värre. Egentligen så har vi en lindrig jul. Vi jobbar närapå hela helgen och det blir inte alls ätande och krängande av julkorvar och feta skinkor utan vi får nog en ganska billig jul. Och så brukar det alltid vara. Julen har vi aldrig blivit stolliga över utan alltid sett det med ett ganska stort lugn. De som vill storma runt och bli tokiga får väl göra det, om det är så mycket att yvas över.
Galenskap kallar jag det, fullständig sådan som man ser på affärer och gallerior.
Överkurs
Jag har inte köpt någon julblomma, det var bäst så. En bloggkollega till mannen hade fått i uppgift att vattna deras blomma när älsklingen var bortrest och Johnny hade glömt att vattna i alla dagar. Jag vill inte utsätta min man för något liknande. Ett sådant ansvar kan lätt bli för mycket för en disträ fiskefanatiker i sina mest glömska år. Så i år kommer inte dessa giftiga växter in i vårt hem, det är för farligt...
Nu denna tidiga timme, denna söndag, denna arbetsdag visar termometern på minus 8 grader. Jag är glad att kontakten till motorvärmaren kom på plats igår kväll. Nu vet jag med säkerhet att kupe´värmaren står i bilen och ylar. Som sagt det är bara för en fryslort som jag att vänja mej att så här kommer det att vara i några månader till. Fast det är i snöfattigaste laget. Bara lite vitt, så det kompakta mörkret befinner sej utanför morgon som kväll.
Ja småfåglarna ja, dom har det svårt. Men matningen sköter grannen om, jag har lagt ner den verksamheten. Nu tror väl du att jag är en kylig och inte alls djurvänlig person. Men så är det inte. Jag har köpt några talgbollar som retar skatorna därute. Så jag svälter inte alls några gråsparvar. Svenska folket köper fågelmat för 400 miljoner om året, för att det är synd om dom, troligen för att det är kallt ute och det är svårt att få tag i mat. Jag har beslutat att min del av fågelmatspengarna får gå till de mäskliga uteliggarna. Där känner jag att jag vill satsa mina kronor där jag tycker att det behövs, så får grannen mata skatorna.
Dessutom har jag inte hört en råtta i huset sedan fågelstugan blev utan frö. Alltså halmpyntet till julgranen kanske inte är uppätet i år, det som ligger uppe på vinden är varje år i farosonen. Jag gillar inte råttor, tycker att det är förskräckligt äckliga djur. Dom finns överallt, och dom dyker upp på jobbet stora som kattungar. Här i huset har det bara varit av den mindre modellen, men jag vill inte ha dom här. De är inkräktare.
Inga gråsparvar, inga skator och inga råttor. Men något till en människa som inget har, så satsar jag denna vinter. Hatbreven från djurvännerna kan skickas till min hotmailadress, men de kommer inte att besvaras. Och fåglarna, förlåt, flyg vidare till grannen hon har dukat upp vid syrenbusken med alla de sorter. Ett smörgåsbord för våra små vänner. Ni ser allt löser sej, fåglar och människor blir utfodrade denna vinter.
Va drygt det är att vara ett fruntimmer, dessutom ett rekorderligt sådant också. Vid minsta resa ska det packas och packningen slutar med ett helt hemman. Fattas bara att man har noterat motorsågsolja på "kom ihåg" listan också, dessutom noterat dit vegetabilisk sådan. Man springer som en höna utan ägg, säjer till sej själv: "Jag är inte ett dugg fåfängd..." och fortsätter "Jag ska bara till Fagersta i två dagar, och bo på ett hotell i Västanfors eller vad det heter." Jag tror att det finns/ fanns ett bandylag där förr eller nu. Ja ni hör att alla sportintressen är nergrävda i åkern ute på Tunaslätten. Snoddas kom ifrån, ja var kom han ifrån? Bollnäs eller något? Jag vet att jag kan inte packa ner min fönapparat för den brann upp i förrgår, min svarta lilla elektriska apparat som gett mej en sådan enorm värme under snart 13 år. På en enda ynka sekund. Det sa poff, ett illaluktande rökmoln ångade upp och snabbt som bara den drog jag ut sladden. Ingen stöt, klarade mej och håret sitter kvar, om än något elektriskt. Nu ska jag fokusera mej på vad jag ska packa.
I morgon åker vi de fyras gäng till Fagersta och får oss en helg och en lektion av kommunalrådet hur vi ska bestiga berg och nå den åtråvärda toppen. Om det vore så väl att det var "Klackenberget vi skulle klänga oss upp för, 23 meter över Tjänasjön. Stig Henriksson har bjudit in ett gäng till sitt fäste, där han alldeles egen majoritet styr sin kommun och ekonomin är i balans. En enastående bedrift av honom och partiet. Det får snålvattnet att forsa i floder inne i gomseglet vill jag lova. Tänk den dan då Kapten Leif Sparrow står vid vårat kommunhus och hissar den röda fanan med nejlikan på. Bredvid står jag hjulbent med en Granitsnus under läppen och flinar. Då blir det tider. Det är dags att det blir ordning på torpet snart... Stora mirakel har skett förr, och nya kommer att komma. Så sant som jag är ett orakel spektakel. Så jag har tagit två semesterdagar och ska till Fagersta. Aldrig förr har jag varit där på hollydayen, så en ny upplevelse.
Jag kommer självklart att rapportera därifrån. Eventuellt skulle jag kunna ta något mästerligt fotografi och försöka få in det i kameran som jag förövrigt tappat i golvet så jag måste tejpa igen batteriluckan med maskeringstejp emellanåt. Tejprullen är packad. Den ligger bredvid blodtrycksmedicinen. Att man ska tappa allt i golvet jämt. Hur man än försöker så ramlar allt nedåt, men en sak ska då baske mej upp å det är nejlikeflaggan. Herre detta blir en resa som mayby perhaps kommer att bli ett äventyr, tänk då jag sitter bredvid rollatorn på ålderdomshemmet och berättar för barnbarnen om när farmor drog söderut med kappsäck och fem dosor snus. Sjungades någon gammal slagdänga som skrämmer livet ur de små.
Äh, nu måste jag packa. Ska jag fina kläder eller ska...det är lika bra att packa ner det mesta för då slipper jag ha några större funderingar om vad jag ska packa..
Jag har ju ett resestrykjärn...
Vilket ska man välja? Men var finns sladden? Går dom på bensin? Appropå bensin så hade min gamla döda farmor i Bohuslän en bror som var ganska korkad, jo han var faktiskt så där blåst som en del uttrycker sej. Han hade en cykel med tillhörande lyse och som drevs med en dynamo. En dag då hade själva lampan gått sönder, då cyklade han till lanthandeln , steg in och bad om en deciliter bensin. Handlarn blev aningen snopen över att Adel skulle ha så lite bränsle och frågade varför. Då förklarte Adel som det var att lampan inte lyste för bensinen hade tagit slut i dynamon. Visst är jag stolt över mina gener. En del har jag sållat bort. Har en simpel metod att göra det. Den lär jag ut framöver.
Man kan verkligen undra hur mörkt det egentligen var på medeltiden. Jag har inte annat och fundera på denna tidiga söndags morgon timme, alldeles innan jag ska iväg till jobbet. Självklart tycker jag synd om mej själv och längtar till pension. Att arbeta idag känns inte roligt. Jag hade velat sova vidare åtminstone fyra timmar. Medeltiden började jag med...
Då måste Sverige ha varit insvept i en mörk ullkofta i oktober. Verkligen kolsvart, ingen el, bara vaxljus som gav ett svagt sken. När folket skulle göra sitt morgonpink på fjösa, stod någon varg och ylade i närheten och allt var som i en kollåda. Inte någon liten gatlykta och heller ingen ljusaura över städer. Bara ett kompakt mörker.
Idag ringer väckarklockan, vi tänder lampan och kisar trötta, på medeltiden, då allt var mörkt hur vaknade man då? Fanns det någon tupprackare som gol i tid och otid. Eller ylade det runt knutarna så det var lögn i helvete att få en blund. Eller var det kylan som väckte folket? Det finns mycket som jag sitter här och funderar på.
Egentligen borde jag glädjas av att jag inte vaknade upp på medeltiden, det hade jag nog inte orkat med denna söndagsmorgon. Tur att jag befinner mej i nutid. Kaffet står nykokat, en ljus bildskärm visar bokstäver framför mej. Jag kan läsa vad som står. Det finns värme runt mej (tack Borlänge Energi), fast det kostar. Och bilen väntar varm i carporten. Jag behöver alltså inte sela någon häst för avfärd mot stormarknaden.
På medeltiden var inte växthuseffekten "uppfunnen" och inte i mitt huvud just nu...
Jag hoppas innerligt att ni alla sover skönt, och att kudden ligger sådär mysigt under huvudet. När ni vaknar då är det ljust och inget medeltidsmörker synes på himlen. Det blir en ny dag.
" På väg till stormarknaden, tidigt en söndagsmorgon..."
Då var midsommarhelgen avklarad. En midsommar i kylans tecken. Regn, sol och blåst. På Campingen firar vi på midsommardagen med stångresning och dans runt stången . Som invald i festkommite´n så började arbetet klockan 9.00 på morgonen med att ordna för fika vid dansbanan. Det krävs några liter saft ,kaffe och ett antal rulltårtebitar för att göra småmasar och kullor i sina dräkter nöjda. Och de stora utan knätofs.
Fiskdammen med godis påse var populär. Då strålar de små glada ögonen när nappet i klädnypan blir en påse och en liten leksak. Va skönt att ha det så bekymmerslöst. Efter fikat var det barnlotteri och senare för vuxna. Det är då spänningen och ibland ser man en skymt av avundsjuka när en och samma håvar in flera priser, och de flesta blir utan. Men kära campingvänner så är det med lotteri, man förlorar för det mesta. Att stå och skrika ut lottnummer tär på rösten så hesheten satte in i sista dragningen.
Vi klarade oss ifrån ett oväder och det var tacksamt i alla fall. Efter dansen så kom jag på att jag inte hade ätit mer än en rulltårtsbit och en jordgubbe. Då fick jag börja att göra middag. Efter det då kändes att man var lagom för att gå och lägga sej. Men kämpade med att vara uppe till nio på kvällen sen tog vi och stängde dörren till vagnen och tittade på tv.
Nu går jag in på andra veckan på semestern och jag önskar att det kunde komma lite sol och värme. Jag behöver det, och det är enklare att vara härute med grabben om det går att bada i skönt väder. Nu lyser solen och jag hoppas att den orkar göra det ett tag, för jag vill vara i den.
Nu vänder det igen och det blir mörkare på kvällen igen...
Klockan är 10.41 på söndagen nu kör pensionärerna igång gräsklipparen igen, inte för att gäset är högt utan för det är ett sommarnöje för dem.
Förbjud dessa "helvetesmaskiner" åtminstone sommartid...
Vad är det för fel på en hederlig "handjagare" ? Den fungerar ypperligt på en liten gräsplätt som är 20 kvadrat.
Igår stängde vi portarna på mitt jobb 18.00 och det är väldigt "tidigt" och ovanligt. Ungefär 4 gånger på årets 365 dagar kan detta hemska inträffa. När vi med gemensam styrka ska mota ut och stoppa nya kunder då blir det en stämning i leden med missnöje och vassa kommentarer. En del personer kan inte acceptera att vi vill slutar och att det stängs. En kvinna viftade med sin plånbok och sa:
"Jaha, vill ni inte ha mina tusenlappar, då kan jag minsann åka till något bättre ställe och spendera dom..."
Vad ville hon att jag skulle ge henne för svar i det läget? Kanske ville hon att jag skulle ropa:
"Men snälla du, kom in, jag, personalen och Securitas är gärna kvar här någon timme till och jobbar helt gratis.."
eller:
"Javisst är det för jävligt att en butik ska stänga 18.00 på en Pingstafton..."
eller:
"Vi vill inget hellre än att få vara här till 22.00, vi har tjatat på chefen men vi fick inte...."
eller
"Ta dej i häcken, kärring..."
Nog måste vi väl ändå kunna unna butiksanställda någon värdighet, inte vill väl gemene man att butikerna ska vara dygnsöppna?
De flesta har familj, fritid, barn och ett liv, nog är vi alla värda lite ledigt när vi annars jobbar och servar julafton och andra storhelger?
Så lugnt och avkopplande att få gå in och krypa ner under täcket i husvagnen. Fågelsången finns liksom alldeles omkring mej dygnet runt. Grabben säjer: " Åh va mysigt mamma, nu är det sommar igen..."I morse när jag vaknade hörde jag Storlommen, öppnade lite på rullgardinen och såg att det var mulet. Slog ett getöga på klockan och den visade alldeles för tidigt. Lade huvudet på kudden och sov till halv tio. Det är skönt att man kan lyckas att bli lyrisk över en sådan här "skitsak".
Senare på dagen luckrades de grå molnen upp och värmen gjorde ett svep över campingen. Jag tog min deckare med ond bråd död och lyckades avnjuta en timme läsande och en halvtimme sovande, efter maten.
Det är bra att jag kan och vet hur jag ska ladda batterierna, för det är vad jag är värd och behöver..
Frågan är om man kan tappa ett intresse? Javisst kan man det. Jag har då gjort det sedan något år tillbaka. Och det är trädgårdsintresset som falnat, eller snarare att gå ut och springa runt med ett redskap i högsta hugg, slita ogräs och ansa rabatter som känns helt omotiverat nuförtiden. Det är borta, det jag planerar nu är att riva upp den igenväxta rabatten och lägga stenplattor där, alltså en avveckling av alla måsten.
Fortfarande tycker jag väl att det är fint med blommor och kollar gärna in andras trädgårdar med dess prakt, men min vill jag inte jävlas med mer. Det finns onda krafter som tagit över och den heter kirskål, jag har ingen lust att kriga mot något som aldrig tänker retirera, jag vill inte få psykbryt i en rabatt för ett eller hundra ogräs skull.
Det finns saker att göra ändå om aktivitetsklådan sätter in. Roligare.
Ta bara en dag som den här. Man vaknar innan 07.00 och ser att solen strålar på utsidan av det skitiga fönstret. Man gör det välbekanta Rönnerdalsskuttet upp ur sängen och kokar en panna kaffe och går igenom en dagsplanering, om den sen håller då är det bra. En promenad runt älven a´la´ rask takt ska det bli när värmen gåt upp mot plusgrader. Det är så otroligt rogivande och meditativt att gå i rask takt och rensa gamla tankar och njuta in ny inspiration i sinnet. Att traska runt där är som att gå igenom ett spa eller ett reningsverk. Jag är lyckligt lottad som bara har 50 meter till denna populära strandpromenad. Det är en trevlig 4,7 kilometers sträcka där man hälsar på varandra, slänger käft med bekanta. Guld för älven, en oas i min industristad.
Jag skulle vilja att man utvecklade platsen med båtbryggor och motorfria ekor, en plats där maskrosbarnen kunde hyra en eka på sommaren för att få känna på vad skönt det är och att naturen finns nära. Oraklet spår att innan 2013 ska det finnas några bryggor och båtar på "Gammelgårdssidan". Det är inget vallöfte, men en god friskvårdside´.
Ja husvagnen ja, min gamla "tattartermos" som är 30 år och i ett ypperligt skick. Den har jag inte glömt. Den står uppställd ute vid Runn/ Ösjön på en liten privat camping. Det stället är också ett andningshål. Ett ställe på lagomt avstånd ifrån stan, dit man åker efter jobbet och fiskar, äter, badar och bara är. Där finns inga måsten man är totalt uppslukad av ingenting eller en bra bok. Jag är en husvagnsidiot och när jag är fanatisk, då är jag det på riktigt. Idag tänkte vi sätta upp förtältet till den, sedan kan vi börja säsongen när vi vill. Min gubbe jobbar förmiddag, men är han pigg och alert då åker vi ut och "snickrar" upp det. Vips, så är det vår...
Jag tror att den här dagen blir bra, fylld med saker som finns i motivationsområdet, det känns bara roligt. Andra bloggare kör med dagens citat, då vill man ju inte sno ide´n så jag tänker välja dagens ord och det blir: "Andas"
P.s Temperaturen har nått 0 gradet klockan 8.00, promenaden är nära...
Igår strålade en sol när jag vaknade. Det spratt i kroppen likt Rönnerdahls maner. Det blev två vändor till stadens soptipp och gissa om det var folkstorm däruppe. Alla hade haft samma ingång på dagen som jag och lagt städning av skit som prio 1. Köerna var långa ända ner till staketet och kuren för den som känner till den.
Idag är det mulet men min frenesi (energiska handling) ska även storverk ske denna dag. I dessa övningar behöver jag inte makens armkraft som han har blivit uppskickad på den ruttna och dåliga isen på Siljan, för att ta några regnbågar. Till veckan blir det Regnbåge och Skarpsås, till detta köper jag djupfryst färskpotatis, som man kan hitta i välsorterade matbutiker, som det så fint låter. Det låter tramsigt med "djupfryst potatis" men jag lovar er att den potatisen"äger". Jaha då var man inne på mat igen, det är lätt att halka in på den varan, men åter till det ursprungliga ämnet.
Jo idag då blir det finputs på altanröjet, alla gamla tafsar och fiskeprylar läggs tillbaka i en stor låda som sedan "han" får sortera. Fönstren skall putsas ifrån all flugskit, döda flugor och getingar kokar jag en soppa på. Nog kan jag aktivera mej, Jag har pelargoner (kärringvarning hörs det som) som ska upp ifrån kallförvaringen och det skulle dessa ha varit för längesedan, men VIhar glömt det (snodde makens uttryck). Pelargonerna har följt mej under många år och dom är hemodlade och blir så jäkla granna så man stoltserar mellan de kraftiga växtena ute på husvagnscampingen på Sunnanö.
Nu har jag druckit morgonkaffe och elräkningen har blivit betald, det är alltid lika roligt att få en tung fullmatad räkning, det skönaste är ändock när man har genomfört det sista knapptrycket på Internet och man vet att alla siffror flyger iväg till Elverket. Man tänker nu var det gjort, och skorporna åker fram. Ibland får man ta fram skorpmjölet och tugga på det. Ett tips om skorporna är slut. En näve skorpmjöl i munnen sen försöker man säja kvistfritt kvastskaft och den man pratar med liknar en panerad fisk.
Föresten alla ni som "mobbar" mej för att jag tycker att den nya Lördagsunderhållningen "Körslaget" är bra. Ni är bra dumma ni. Säkert sjunger ni som krattor och spyr ut eran frustration på mej. :-)))) Äntligen en Såpa för mej...
Det känns inte alls som om att det finns några hinder att fånga den här dagen. Jag vaknar upp och har en ledig Lördag och konstaterar att himlen är blå och solen lyser i sin fullaste kraft. Allt motstånd till röjning och aktivitet känns som den lämnat min kropp och motivationsväxeln har gått i rätt spår. Det var inte igår jag var ledig och fick uppleva att vädret artade sig till en strålande dag. Det var flera månader sedan. Gubben är inte ute och pimlar på Siljans isen, honom har jag förhandlat med om att hans kropp och muskelkraft behövs här hemma för en röjning av altan och gård. Det är inte något kvinnogöra, för hälften av soporna är hans.
Idag ska vi röja ute på våran altan, den har en förmåga att bli ett magasin, ett förråd, ett 18 kvadratmeters soprum under höst och vinter. Det står glasflaskor, tomburkar, kartonger och fiskeattribut där ute så dörren knappt går upp. Den stannar på hälften. Det är skönt att kunna sitta och avnjuta en fika på den inglasade altanen då vårsolen börjar att värma. Man kommer i ute/ inne läge som inte går att förklara. Men under sommarmånaderna så förvandlas denna ljuva altan till den kuvös som får ett stearinljus att krokna på nolltid. Termometern slår i topp och kvicksilvret får sej en chock.
Jag har räknat ut att det blir minst två resor till tippen idag. Och antagligen knökat med folk på Fågelmyren. Det är som att hamna uti en nostalgitripp när man gör den resan. Man träffar så många gamla bekanta och människor man aldrig ser annars. Det vore en ide´att öppna ett helgfik där uppe på höjden. Kanske döpa det till "TippTopp´s Återvinning". Gubben vid Rämen gav mej en Tipp Topp kommentar till ett av sina inlägg. I det inlägget där hans biltidningar var överflödiga efter många år. Men han är Smålänning. Jag har också bott i Småland, Markaryd, men där var dom inte snåla bara ekonomiska sa dom...
Hur som helst läser jag i dagens Borlänge Tidning att sossarna inte alls har friat till en ledarmot i Vänsterpartiet för att få majoritet. Nu säjer K. Persson att Lindström far med osanningar igen. Jag kan säja ärligt och fullt fast att jag är otroligt stolt att jag aldrig har lagt min röst på Socialdemokraterna, varken i det ena eller andra valet. Att en så stor del av sossarna i Borlänge är så falska och urbota okunniga hade jag aldrig ens kunnat drömma om under den tid jag inte hade insyn och jobbade politiskt. Hur dom måste ha rumsterat och tagit idiotiska beslut när dom satt själv vid makten i kommunen vill jag helst inte veta, säkert ingen annan Borlänge bo heller. Dessa demokrater har tappat sin människosyn, sin förmåga att leda en kommun utan att spela ett fulspel. Att jobba politisk måste väl ändå menas med att man jobbar för det som gynnar borlängebon inte att vara maktgalen och dum.
Idag ska jag vara glad och inte reta upp mej på de som "dummar" sej i maktens boning, för de veta icke vad de göra. Jag ska be en bön för dessa vilsna själar. Jag kan falla på knä uppe på soptippen och be att Gud tar emot dom och förlåter dom för deras synder.
Alla barn en Glad Påsk, och hoppas att ni får ha en lugn och trygg helg. Att ni blir överösta med kärlek och omsorg. Att du under helgen kan ha små tindrande ögon, och vänta längtansfullt efter ett påskägg fyllt med godis.
Jag önskar att du får precis den Påsken som du önskat i dina drömmar. Den du vet när alla är glada och visar att det är du som är den viktigaste lilla människan i livet...
I Lördags var jag för första gången vid Brunnsviks folkhögskola. En fin 101 åring, som idag har det kärvt. Det verkar som inte LO är speciellt intresserad över skolans överlevnad. Det är många som har förkovrat sej på skolan. I matsalen hängde en tavla på poeten och skalden Dan Andersson, jag frågade en partikamrat om poeten hade gått på skolan, men Kaiko som är lomhörd hörde väl inte frågan så han svarade kort :" Om han inte gått här så gick han väl bara förbi". "Goddag yxskaft" säjer jag då. Det hängde en tung stämmning över skolan och dess framtid.
Skolan ligger i en helt underbar miljö, med utsikt över sjön, bergen låg som en skogsklädd ridå i bakgrunden. Tänk va många ögon som vilat på den natursköna bilden.
På vägen hem. alldeles innan vi skulle svänga ut på stora vägen mot Borlänge såg jag skylten. Ett namn som jag har funderat på sedan 70 talet. Hammarbacken, strax därefter så kom järnvägen och några bommar. Då förstod jag att det var här den var, den berömda övergången. "Bommarna på Hammarbacken" som Ludvika revyn hade på sitt nummer i slutet av 70 talet. Nu slipper jag fundera över det något mer. Det som var bra det var att inget tåg kom, så vi slapp bli stående där en evighet.
Nu blir det snabba kast, från det natursköna Brunnsvik, till Kupolen i Borlänge. Där är det inte vackert, dit var jag tvungen idag för att köpa skor till sonen. Köpte även en stor pärm med lösblad i. Den ska jag struktruera upp alla tidningsurklipp och kritiska insändare som jag spottat ur mej under åren. Det var hur många söndagsflanörer som helst som spenderade sin lediga dag där. Nu för tiden har vi avskaffat söndagspromenaderna. Vi äter på Mc Donalds, och spenderar korvörena på prylar, medan promenaden och motion får stå utanför etablisemanget och välmåendet. Det är inte konstigt att vi bara blir fetare och fetare. Träningsinstituten får ett litet uppsving strax efter nyår, för att sedan plana ut fram i April. Nej söndagspromenaden är viktig, vi får nog ta fram den på agendan igen. Vi verkar vara livrädda att ta oss ut i naturen. Det är anorlunda i ett land som har livfarliga djur, där måste man överväga skogspromenaden om den är smart. Men här i sverige finns inga mänskliga fienden, då bara fetma.
Ja nu ska jag gå och äta upp resten av min pizza som jag har hämtat hem, Forssa special med oxfile, gorgonzolaost och beanessås. Undrar "jussom" hur många kalorier en sån innehåller, asch det behöver inte jag veta för det tillhör inte allmänbildningen.
En kvinna med många tankar och filosoferar ofta.
Humor står högt i kurs.
Att diskutera politik är för mej meditation.
Personlig utveckling är intressant. Varje dag möter jag nya utmaningar.
Gillar fotografering, släktforskning och musik.
e-post: [email protected]
