När jag vaknade så satt en propp i halsen. Det första ordet väste jag fram och en smärta stack till i halsen. Konstateras kan att jag har blivit sjuk. Förkyld och halsont som många andra. Sonen har varit hemma från skolan nu i 1½ vecka med en fruktansvärd hosta och förkylning. Är det måntro min tur att gå samma väg? Det hoppas jag verkligen inte.
Jag gillar inte att vara hemma från jobbet, frysa och vänta på att det ska bli värre, för att det senare ska kunna bli bättre. Ja en förkylning går över och det är ju i alla fall tröstesamt. Resan till den här dagen har varit huvudvärk och trötthet i över en vecka.

Föresten så var jag hos hudläkaren i Falun i början av veckan, de gav mej en ny sjukdom som heter Rosacea, snyggt namn, men får man den allvarliga varianten så blir man i alla fall inte snygg.
Nu hade jag för en gång skull en jäkla tur att jag hade fått en lindrigare variant och jag ska medicinera bort den med antibiotika och en dundersalva, ungefär i ett halvår. Jag väljer hellre det än att gå med en påse på huvudet i framtiden. En snoppnäsa är verkligen inget jag önskar mej.



Ja, sjukdomar ja, som är genetiskt ärftliga är ju inget någon rår över. Ska jag behöva tänka på det så kommer jag att drabbas av en hel del. Magkatarr fick jag ärva från min far, likaså högt blodtryck och hjärtproblem. Ifrån hans sida i släktgrenen så kommer kanske Alzheimers smygande här framöver. Så finns det säkerligen en till sjukdom som inte alls är lustig, så den hoppar jag över. Det är i alla fall tur att jag i det här läget kan "välja" att inte skriva om den. Så slipper jag att gå med en snopp i plytet om jag medicinerar nu.
Jag kan tänka mej att det kan bli ett jobbigt halvår, fyllt med trötthet, eventuella andra biverkningar av antibiotika och salva. Likt en ödla så torkar jag ut i ansiktet och kommer att ömsa skinn.

Nu när jag var på apoteket och hämtade ut all medicin, det blev en kasse, sa jag till apotekstjejen att jag verkligen känner och får bevis att ålderdomen kryper inpå med alla dess krämpor.

Nu gör jag en radioövergång, från det ena till det andra. "Alla" har ju Facebook, även jag, nu har jag nog petat med det i nåt år och tycker att jag har lärt mej det ganska bra. Det är ett forum som jag egentligen upplever ganska onödigt och tramsigt, men det är ändå ganska roligt och kanske för en del beroendeframkallande. Det som är bra i det är att jag hittat tillbaka till en del gamla vänner, och att jag kan söka en del information samt att jag kan ansluta mej till en del grupper som jag har intresse av.
Det som har gjort mitt dåliga morgonhumör ännu värre, var när en "vän" på listan (jag känner inte honom nästan alls, en gammal granne sedan "artonhundranågongång") skrev varje morgon under Januari om hur jäkla kallt det var ute.
När jag öppnade datan varje morgon hade han skrivit ex.-25 grader, och varje dag när jag öppnade så förkunnade han den hemska kylan som väntade en när man skulle slå igen ytterdörren för att ta sej till jobbet. En morgon blev jag så tokig på att läsa dessa helvetesgrader att jag tryckte bort honom från vänlistan. Jag har nog lite dåligt samvete ännu, men jag vill helst välja när jag vill ha köldknäpps rapporter. Så förlåt att jag klickat bort dej, men låt meterologerna förkunna eländet, det är deras uppgift.
Och så vill jag säja till Facebooks konstruktör att fy dej som ändrade designen till ett krångligt verk, då jag just lärt mej det någolunda. Starkt funderar jag på att fortsättningsvis lägga ner min verksamhet där. Orkar inte peta, pilla och knappa i ett hav av funktioner. Det får de som tycker att det är roligt att göra.

Nu då så ser jag ändå en vår framför mej genom alla höga vita snödrivor. Planeringen för vårt 1:a Maj är igång. Igår så hade vi första mötet. Och skall i början ha det en gång i veckan tills namn, bokningar, tillstånd och ett tvåtimmes program är någolunda satt. Sedan kan vi bara fila på det och göra det festliga så det blir en guldkant.

Jag ser fram emot vår sommar och val. Det känns som ett viktigt år för mej. Vi i Borlänge vänstern har verkligen varit framgångsrika, det har kommit in fler medlemmar som har energi och engagemang samt vilja att förändra regering och på det kommunala planet. Här i Borlänge så kommer vi att kamma in fler mandat än vad någon vågar att tro på. Jag hör att många byter parti, just för att det skälver bland  "arbetare" i kommunen. Om det är bra eller dåligt att medlemmar lämnar sitt parti för missnöje? Ja egentligen är det väl dåligt, för då har något falerat och partiet misslyckats totalt, men för oss i vänstern är det ju bra att de väljer oss.

Vad vi har att jobba med är att komma ut, att kunna bli förärade det arbetsmaterial som vi så väl behöver. Det duger inte att fira ett första maj med gamla malätna, trasiga fanor. Vi måste kunna visa att vi är ett parti som inte grävt oss upp ur skyddsrummet. Ett intryck utav att vi är på alerten, vilket vi är. Vi måste kunna ge ett välkomnande som ser inbjudande ut. Utan att krångla in mej i nåt Home styling snack så slutar jag där. Eller som farsan sa:- Ni ska vara hela och rena...

Ibland skrattar jag hjärtligt åt mej själv. De är de stunder då fåfängan
går mot en farsartad och rolig upplevelse. Många kvinnor är
fåfängda, det är män också men om deras fåfänga vet jag så lite
om att jag lämnar den till dom själva. Allas kvinnors fåfänga är säkert olika, jag vet hur min är. Jag har alltid varit intresserad av kläder, olika stilar. Även gått på små tabbar som att köpa något som reklamen sagt varit undergörande. Innerst inne så har jag vetat att reklamen ljuger, men att prova på har varit spännande och ibland farsartat.

Skor har alltid varit ett favoritplagg, en del skor har jag säkert haft i 15 år och ser alldeles nya ut. Skokrämstuber och inoljning har varit viktigt för att vårda detta "plagg". Ofta när jag köpt skor så har jag siktat på kvalitet och dom har varit ganska dyra, därför har de också hållt. En klassisk skomodell med rätt skötsel håller nästan ett halvt liv. Å härligt mjuka och ingådda.
Som ung hade jag mycket högklackat, det funkade då, defenetivt inte idag. För några år sedan hade jag ett par, och gick nerför en trappa och snavade, ett revben gick av....Då skrattade jag inte, men idag gör jag det. Skorna har inte använts sedan dess.

 Sedan finns det saker som är mer komplicerat och kvinnligt, saker som jag känner mej obekväm i. Ta som exempel lösnaglar, helst så ska det vara original. Dagens industriarbetande och handarbetande damer har svårt att odla sådana. Sen jag då som gammal avdankad nagelbitare aldrig lyckas få dom snygga, och så är dom så tunna.

Självklart så ville ju jag prova på lösnaglar för en dag. Det slutade med att jag satt fast fingrarna i varandra med det superstarka klistret, tummen och pekfingret satt, ja som klistrade. Nageln satt på sniskan och det blev bara tok av allt När jag väl fått dit dom så funkade ingenting som krävde fingerhjälp.
När jag skulle göra kaffe, spretade fingrarna och jag såg ut som en fin dam som fint tog i allt. Just fånig såg jag ut och kände mej. Det där med grace är inte min melodi.
Nu ska jag avslöja mitt sämsta fåfängeköp, färgade kontaktlinser. Det har gått 5- 6 år sedan dom damp ner i brevlådan. Jag har ännu inte lyckats att få in dom i ögat. Sedan några år har jag mer eller mindre gett upp. Jag vet inte om dom ligger kvar i burken ens. Dom har väl torkat ihop. (Ska kolla sen).
De där bruna linserna har suttit nästan överallt utom i ögat. Det var omöjligt att få dom på plats. Då det begav sej rantade jag in till granntjejen som hade riktiga linser, och bad att hon skulle hjälpa mej. Hon gav mej en utförlig lektion om ut och insida och monteringsbeskrivning. Men det gick inte. Kanske det är tur för om jag fått in dom så hade de väl blivit kvar i ögonen...

Nu har jag slutat med sånt tok, tror jag. Men kläder och skor köper jag i alla fall. Men handväskor är inte heller riktigt min grej. Jag har aldrig varit en väskmänniska, men måste ändå ha en för att ha attiraljerna med mej. Nu har jag en ful, eländig och gammal med ett långt axelband. Jag vill gärna hitta en ny men med modet som är i dag så är det tydligen inte inne med långa band. Det kanske snart blir det, jag tror att jag ska höra med "Blondinbella" eller någon annan modebloggare vad som sker i framtiden inom handväskfronten.

Smycken då....njaaa, i så fall lite tuffare. Diamanter är inget som jag suktar och vill ha. Överkurs. Min vigselring är mammas gamla "giftningsring" som jag bankade ut hos guldsmeden för 170 kronor. En symbol för tillhörighet behöver inte kosta mer.


Jag kallar inte allt fåfänga, utan mer ett intresse för kläder, kropp och själ. För mej handlar det om ett yttre mående som stärker det inre. Att katilogisera sej och binda sej i en viss stil för att bekräfta en viss tillhörighet är inget som jag anammar. Min granne som är så gullig bruka ropa när jag har min svarta kappa: - Mia du ser ut som en moderat. Sen skrattar vi. Det finns tydligen en mall om hur en vänsterpartist ska se ut. Den gamla myten. Självklart har jag en palestina schal, men det är det många som har idag. Är väl kanske lite modernt då, och bäraren har säkert ingen aning varför.

Nu har jag haft ett modeinlägg, fast ändå inte. Jag kommer nog att köpa de saker som jag gillar även i framtiden. Kläder för vissa tillfällen, som kanske inte är mitt vanliga jag. Det är roligt att klä upp sej någongång, tycker jag. Kanske för att jag börjar bli dam...å huuu dåå.
God save the queen...

Skulle hämta fisk i frysen, då gick jag fel och plötsligt stod jag ute och ingen fisk fanns där...Jag förstod att jag öppnat fel dörr, för det var kallare ute än i frysen.