Jag avskyr att bli lurad, helst av sådana som gömmer sig och kryper undan och far med osanning och tomma löften. En ansvarig utgivare av en tidning som står inte för sitt ord. En ansvarig utgivare som går upp i falsett och blir arg när när en premunerant (jag) ringer och talar om att hon inte får sin tidning som hon betalat för.

Nu tänker jag berätta om hur jag blivit lurad, för det gör mig så fruktansvärt arg och jag tror inte att jag är ensam. Antagligen finns det fler som sitter i samma sits och har blivit blåsta. Jag undrar om det egentligen får gå till så här. För vet man som ansvarig utgivare att man är konkursmässig då bör man kontakta sina köpare. 


Så här stod det i reklamen på en släktforskarsida:
"Det nya historiska magasinet ANTYDA utkommer
med 6 nummer om året och skriver om Svensk
allmogehistoria med inriktning mot person- och
bygdeforskning. I Antyda möter du svensk dåtid
i nutida populärhistoriska artiklar."


Det började att jag som intresserad släktforskare såg en reklam på en sida som handlade om släktforskning. Detta var tidigt på hösten 2010, aug/sept. Jag betalade in 250 eller 295 kronor, sedan hände absolut ingenting. Jag väntade och kollade om betalningen kommit fram, men allt var okey, förutom att jag såg inte röken av någon tidning. Julen kom, julen gick och världen gick in på ett nytt år som hette 2011. I slutet av februari fick jag en tidning i brevlådan "nr 6 dec", det var decembernummret. Alltid något sa jag, men blev jäkligt fundersam.
 
Tiden gick och det blev vår, och det blev Maj och ingen tidning hade kommit. Då gick jag in på deras hemsida och kollade upp så jag skulle se om det fanns något telefonnummer. Jag tänkte helt enkelt att det måste ha blivit något fel som dom kommer att rätta till. Jag provade att ringa telefonnummret som stod i reklamen, men det nummret hade upphört. Det var då jag gick in på Eniro och sökte på den ansvarigae utgivarens namn och fick tag på ett mobilnummer som jag ringde.

Hon var arg som ett bi att jag ringt på hennes privata nummer, men jag förklarade att jag måste ju försöka nå någon då inte det finns något annat nummer att nå. Hon sade till mig att något måste ha blivit fel och att jag inte fanns i registren, då svarade jag upp att jag hade fått decembernummret i februari så jag måste allt ligga i deras register. Jag sa att jag villa ha mina pengar tillbaka, då skrek hon att jag kunde inte förvänta mig någon återbetalning, för tidningen skulle komma i augusti. Jag frågade hur dom skulle hinna få ut 5 tidningar tills dess om en skulle komma i august? Då blev Ewa arg. Nej någon återbetalning skulle det inte bli. Jag tänker att redan där måste det ju ha varit en riktig fnurra på tråden.

Augusti kom år 2011, ingen tidning dök upp. Fortfarande fanns tidningen på nätet så det fanns en mailadress. jag tog åter upp kontakten om att jag ville ha mina pengar tillbaka. Ewa svarade att det skulle jag få, hon skulle skicka pengarna i kuvert åt mig. Ingenting dök upp, då mailade jag igen...och då fick jag tillbaka ett automail där det stod:

pga obetalda räkningar!

Vi kan tyvärr inte svara på denna adressen på grund av obetalda webbhotellssvgifter


Denna tidning på 66 sidor har kostat mig ca 250 kr. Troligen
världens dyraste tidskrift.

Ja vad tänker man då, jo man tänker att det var då fan hur folk kan bete sig och gömma sig, fara med osanningar och bete sig illa. Nu har jag öppnat en facebook sida som heter: Antyda "Tidningen om släktforskning?". Där kan du söka in om du också har åsikter eller blivit blåst av det här "förlaget H Man Förlag AB". Det kan röra sig om en hel del pengar, och var tog tidningen vägen. Detta är allt utom seriöst.

Jag har några sparade mail från den ansvarige utgivaren som skrevs mellan den 9-18 augusti 2011, i ett av mailen skriver hon "Du borde hört av dig långt tidigare... "Det gjorde jag med mitt samtal i maj, då hon blev arg för att jag ringde hennes privatnummer då jag ville ställa en enkel fråga om var tidningen tagit vägen, samt att jag ville ha mina pengar tillbaka.


Mail 1.


Mail2

Mail 3


Mail 4



Mail 5, autosvar den 2/1 2012.

Jag är inte ute efter att halshugga, utan jag är ute efter rättvisa och att man som kund behandlas väl och möts med ärlighet. Då jag ringde i maj så måste den ansvariga utgivaren förstått att företaget gick back. Den vetskapen måste hon haft. När jag går in på 121.nu och ser på förlagets siffror så förstår jag att det är många fler än jag som inte fått sina 6 tidningar och kanske inte heller pengarna tillbaka. Bemötandet har varit oärlighet. Jag kommer i all framtid passa mig för någon tidning eller dylikt som har har det namnet som ansvarig utgivare. Aldrig säger jag.
Om du har hamnat i samma sits som jag, sök gärna in på facebookgruppen. Jag ska sätta staus som dold så inga obehöriga kan gå in och se vad som skrivs. För jag tror att vi kan få upprättelse.

http://www.facebook.com/groups/166296363479825/?ref=notif&notif_t=group_added_to_group#!/groups/317144221650327/

Min upptäckt i släkträdet känns stort och nästan lite övermäktigt. Att efter ca ett års stiltje på släktforskarfronten,  så började jag forska igen, och ramlade på en adelsdams namn och personnummer. Hon Elisabat Rutensköld har funnits med i trädet ett tag, jag har sett henne innan, men inte brytt mig, jag småkollade lite och såg att hon var en adelsdam. Jag är inte imponerad av adeln och har aldrig varit, därför brydde jag mig inte så värst mycket om henne, då. Ofta när jag släktforskar hamnar jag på vanliga namn där jag hittar fantastiska resultat och kanske en liten historia. Gräsrotsnivå har varit min utgång för att hitta mig själv.

Men den här dagen för några veckor sedan så hamnar jag på "rutan" i släkträdet där Elisabet Rutensköld d: ca 1694fanns och jag såg att hennes man hette Robert Moffat ca 1615. Moffat är ett namn jag inte stött på innan och blev nyfiken. Jag Googlade och såg att något fantastiskt spännande öppnade sig rätt framför ögonen. En Skottsk klan. Jag gick in på Ancestry.se och sökte på Moffat och hittade Robet Moffat of That Ilk. (måste berätta att nästan alla heter Robet i ledet). Den "första" Robert som jag kan hitta finns kanske i mitten av 1400 talet. Spännande, så det förslår. Detta måste jag ju försöka få en rätsida på tänkte jag, så jag spann vidare...



Denna bild hittade jag på Ancestry och är ju med all sannolikhet en fantasibild på en tidigare Robert Moffat, den kanske är formad efter någon gammal bild, eller så. Inte vet jag, men den är ganska häftig och den kanske kan ge en hint om hur de såg ut. Den har i alla fall något lockande och spännande.

Moffat är en låglandsklan som hade sitt fäste i Moffatdale, och det ligger i södra Scotland. Det finns också en liten by/ stad som heter Moffat (har inte kollat hur stor den är). Där hade klanen sitt område. Klanen har också en hemsida som heter clanmoffat.org och en clan moffat.uk, där medlemmar lägger ut det dom får in av sina medlemmar samt att huvudansvarig för sidan är en duktig forskare. Där kan man läsa fakta om en del personer och historiken om trolig uppkomst av klanen i Scotland. Moffat var en mäktig och inflytelserik familj som troligen gav sitt namn åt staden Moffat i Dumfriesshire. Föregångaren till klanen sägs vara en Norrman, William de Monti Alto, som kom till Skottland det tionde århundradet som var viktig och betecknades som "de Moffet", som bevisade att deras ställning var hög i distriktet. Klanen Moffat var krigare som bedrev långvariiga fejder med sina grannar, de försvarade sina revir. Det var blodiga strider.

Klanen har ansetts som ledarlösa under senare år, fram till 1983. Efter forskning i klanen Moffat har man hittat en ärftlig klanledare som heter Francis Moffat.

Efter tre veckor som en del av Moffat så har jag självklart inte så mycket "kött på benen". Jag går igenom den fakta jag får, från nätet och från nuvarande levande Moffat´s. Det är jättemycket. Det finns böcker, fast bara på Engelska. Jag köpte en som heter Highlands Clan av Alistair Moffat, men den handlade inte om Moffat. Då jag köpte boken visste jag inte om Moffat var en högland eller en låglandsklan, men den är spännande ändå och innehåller väldigt fina bilder. Jag skulle önska att jag en dag fick översätta Moffat böckerna till Svenska. För det är historia och dramatik så det skvätter.



E.H är är min ingånt till Moffat...



Här fortsätter trädet bakåt till 1440...




Dumfriesshire, Scotland...


Nu har jag fått kontakt med klanen. På Facebook där man hittar allt så fann jag en sida som heter Clan Moffat Society, där sökte jag och berättade att jag hade hittat Moffat som gick in i mitt släktträd. Plötsligt så addade flera Moffat mig, från Texas, Nya Zeeland, Scotland och andra platser i USA. Jag har också via mail skrivit till ansvarig för en Clan Moffat hemsida, där jag har kontakt med Colin Moffat, som hjälper mig, tipsar mig och reder ut saker och ting. Tillsammans med Moffat så kan det här bli hur spännande som helst.

Men hur kom det sig att denna Robert Moffat (1615) gifter sig med en adelskvinna från Värmland, hur hamnar en skotte där. Det har en man i USA forskat i och han heter Jeff Benson och kommer från Minneapolis i USA. Han har också svenskättlingar och han liksom mig hade reagerat över ett "Moffatname" i trädet. Jeff hittade Maria Moffat och hon är dotter till "min" Robet Moffat. Jag läste Jeffs artikel och jag ska citera lite från den.

I uppslagsverk om Svenska adeln som skrivits av Elgenstierna så nämner man Elisabet Rutenskölds man Kapten Robert Moffat av Scotsk adel. Så namnet kommer från Skottland. Sverige, Skottland på den tiden var ju ingen resa man gjorde på en timme. Jeff har forskat i detta och kommit fram till fölande: Att 1618 utbröt en konflikt som bler mer känd som "Det trettioåriga kriget" på kontinenten i Europa. Sverige var med i det kriget och stod på protestanternas sida år 1630.
http://sv.wikipedia.org/wiki/Trettio%C3%A5riga_kriget
Gustav II Adolf var militär befälhavare, hans framgångar på slagfältet väckte uppmärksamhet över hela Europa. Ett stort antal protestantiska skottar, både ädla och vanliga tog värvning i den Svenska armén i Tyskland för att hjälpa till i kampen mot katolikerna. Robert Moffat var troligen en av dem. Mönsterrullar av Närkes och Värmlands regemente säger att Robert Moffat höll i de olika underofficersleden. Han var fänrik 1642 och blev senare 1658 Kapten. Han kan ha anslutit sig till regementet så tidigt som 1636.





Efter kriget då beviljade den Svenska regeringen titlar till utlandsfödda befälhavare som tacksamhet för sina tjänster till kronan. Robet Moffat han erbjöds och accepterade en sådan ersättning. Det finns nedtecknat att Robert har bott i Väsby socken, Värmland vid Vänerns strand och nära Säffle.
Mellan 1666 och 1671 står det i församlingsboken, där det hänvisar Ädel Capten Robert Moffat. Robert gifter sig med den Svenska adelsdamen Elisabet Rutensköld någongån i mitten av 1600talet. Robert och Elisabet tros ha haft 9 eller fler barn. Varav två av barnen hette Robert och Isabella, vilket inte var vanliga Svenska namn under den här tiden.

Robert Moffat lämnade armén 1666. Historien innan förtäljer, i Värmlands regementes bok innehåller en sorglig anekdot om honom. Han hade order att vara på fästningen i Varberg. Där blev han också anklagad för ett äktenskapsbrott med en gift kvinna. Hon hette Karin Helgesdotter. Denna kvinna hade tydligen mördat sin man genom att förgifta honom. Äktenskapsbrott var ett ytterst allvarligt brott på den här tiden, han hade försökt att rentvå sig i en militär domstol men han dömdes till döden den 5 november 1666. Hans fru Elisabet lämnade dock in en nådeansökan och bad domstolen att ta hänsyn till hennes makes trettio år i militärtjänst. Och hon menade att om straffet genomfördes , hur skulle hon klara av sina nio minderåriga barn. Trots allvaret i brottet (nåd var väldigt ovanligt i sådana fall) blev Moffat beviljad uppskov, men tvingades avgå från Regementet och  sannolikt också betala höga böter.

Enligt forskning av professor Steve Murdoch vi uneversity of St Andrews, blev tydligen Robert Moffat inbjuden till Svenska Adeln omkring 1660. Tydligen så lyckades det inte, men han lyckades slutföra sina åtaganden som krävs för inträde i Svenska Riddarhuset, före sin död. Moffat seglade tydligen för Skottland 1672 eller 1673, han rapporterades saknat under hösten 1673, förmodligen drunknad  i ett skeppsbrott när han skulle återvända till Sverige. (Källa Jeff Benson).

Att ha Klanen Moffat i mitt träd gör mig stolt. Den kommer att fyllas med mycket historik. Då en annan Robert Moffat fick en dotter som senare gifter sig med Livingstone, ni vet han som reste i Afrika. Jag kommer nog att fylla på historiken och personer som heter Moffat eller är besläktade med Moffat. Det är väldigt roligt, helst skulle jag vilja vara färdig.

Moffat klanens Sköld, Spero meliora vilket betyder:I hope for better things, or I aspire to greater things. Som fritt översatt på Svenska blir ungefär: Jag hoppas på bättre saker, eller jag strävar efter större saker.

Det finns mycket att skriva om, men mycket information har bara rasat över mig och det blir en aning övermäktigt. Hur som helst så planerar jag en resa till Skottland framåt hösten, där jag hoppas att få se Moffatdale och träffa nu levande Moffianer från klanen. Självklart ska jag inhandla en kilt med klanens mönster och jag ska se trakterna där de levde. Ja herre gud, jag är med klan. Trevligt och roligt och inte minst väldigt häftigt för en historieälskande och kunskapstörstande person på mig. I år är det ju Skottår, va härligt.






Moffat klanen är en av de äldsta familjerna i Dumfrieshire, om inte den äldsta, ännu mer än tre århundraden var det en klanchefslös klan. Först nyligen har det skett ett uppsving för klanen, främst beroende på författarens 35 års forskning om dess historia och hans slutliga erkännande som ärftliga klan chef och som Moffat den sortens av Lord Lyon 1983. Han är unikt kvalificerad att, i denna bok, en uppdateringsguide till den fascinerande historien om en av de ledande klaner i det turbulenta gränslandet. "

                                     Spero Meliora: I hope for better things, or I aspire to greater things.
                                                                              Klanens vapen.

Det är på min mamma och morfars sida som allt skojigt har hänt i släktforskningen under mina två år som ”forskare”. Min mamma hette som ogift Kalin, hennes far hette (min morfar) Bror Oskar Ronald Kalin och jobbade på Wasabryggeriet i Borlänge. Ronald Kalins far hette Karl Gustaf Kalin och föddes 1849 i Millesvik i Värmland, där han var skräddare och hade nog ett par barn till förutom morfar, utom äktenskap. Morfars far flyttade senare till Filipstad. Karl Gustafs far hette Karl Fredrik Hamnqvist och han var dräng, han flyttade runt där jobben fanns och hade en kvinna i varje hamn, han hade ganska många barn med olika kvinnor och han dog utfattig i fattigstugan Målargården. Karl Fredrik föddes 1821 i Början, Anneberg. Karl fredriks far i sin tur hette Gustav Hamnqvist (f:1801 i Åmål, han var fiskare och arrendator i Millesvik och på Bärön. En ö som ligger ute i Vänern eller som låg, enligt en som berättat så finns inte ön mer.



Hamnqvist silversmide.


Denna fiskare var son till en berömd guldsmed Gustaf Hamnqvist f: 1766 i Åmål. Han gjorde väldigt fint silversmide och några av hans saker finns på Upperuds museeum. Denna guldsmed hade några barn, varav en som hette David Hamnqvist, han mördade jörgen Jörgensson ca 1840 med ett stämpeljärn. Domen har jag inte kontrollerat än, men jag har funnit den klassiska mördaren som ska finnas i varje släktträd. Sedan hade han en dotter som hette Britta Helena Hamnqvist f: 1789 och dog 1830 på Danvikens Hospital Sicklaö (dårhuset). I dödsboken stod dödsorsak Sjörbjugg, men självklart satt hon på detta fruktansvärda hospital av en annan anledning än sjörbjugg. I dödboken står också att hon var skild från Johan Fredrik von Prochwitz f:1784, han kom från en släkt med militärer och var troligen något blåblodigt, jag har inte forskat så mycket om honom. Karl Fredrik von Prochwitz mor hette Margareta Sophia Lillebjörn ( Liljebjörn) f:1756, i hennes far hette Fredrik Magnus Lillebjörn (Liljebjörn) f: 1724.

Vi går vidare mot dåtiden och Fredrik Magnus far som hette Nils Georg Lillebjörn (Liljebjörn) f: 1691 och hans far hette Niclas Lillebjörn (Liljebjörn) och hon var gift med en kvinna som hette Margareta Moffat. Margaretas far hette Robert Moffat f:1615. Jag började undersöka vilka Moffat var och det visade sig att det var en Skotsk klan vars en förfader hette Robert Moffat of that Ilk. På den vägen är det. Jag är alltså relaterad till klanen, inte kanske då i rent blodsband men den har blivit ingift i min släkt. En spännande upptäckt i min släktforskning. Jag kollade på internet och det fanns en hel del uppgifter om klanen, och matnyttig information och Moffats lever vidare ute i världen. Jag kikade på Facebook, för där finns ju allt och hittade en grupp som heter ”Clan Moffat Society”, där ansökte jag om att få bli medlem och blev antagen och välkomnad av Moffat´s. Nu känns det roligt och spännande att forska vidare och det ska bli otroligt spännande att få kika vidare på Moffat klanen. Visserligen heter nästa varenda karl Robert, så det kan bli väldans rörigt. En Dr. Robert Moffat f:1795 d: 1883 var missionär i Syd Afrika, han var gift med Mary Smith och de fick en dotter som hette Mary Moffat som senare gifte sig med den berömda David Livingstone. Ännu har jag inte kopplat ihop honom så jag fått in honom i trädet. Plötsligt så har jag blivit med Klan .




Byn Moffat i Skottland.

Jag som alltid önskat att få åka till Scotland för att se dess underbara natur och alla deras klanslott, det vilar något mystiskt och romantiskt över Scotland. Så nu har jag verkligen an anledning att få åka dit och kanske jag får träffa någon från Moffat klanen. Det kanske redan blir till våren/ sommaren.




Robert Moffat f: 1795--1883, svärfar till David Livingstone

http://s v.wikipedia.org/wiki/David_Livingstone


Min mammas/ morfars släkt har verkligen berikat mig. I ett släktled så kommer jag till Selma Lagerlöf, och i ett annat hittar jag Nils Ferlin, och i ett tredje Gustaf Fröding. Jag hittar också en hovfotograf Herman Hamnqvist f: 1863. Han har tagit många foton på kungar, kändisar och även den berömda bilden på Gustaf fröding med sin sköterska Signe Trotzig ute på Gröndal. En spännande tanke är om fotografen Herman och Gustaf Fröding visste att de var släkt? Troligen inte.


        

Gustaf Fröding och Signe Trotzig       Hovfotografen Herman, hans som tog fotografiet bredvid med Fröding.


Jag har också hittat på min mamma/ morfars sida ett släktled som leder till vikingar i Norge, som tog sig över till england och var med i slaget vid Hastings 1066, men det är en annan historia. Kanske inte mycket att skryta om. Där hamnar också Wilhelm Erövraren i trädet.

Ja vad mer kommer jag att hitta i dessa släktgrenar kan jag undra? Jag vet att några av mina Hamnqvistare for över till Amerika och när jag får tid så ska jag se över hur det står till där. Hur som helst så är det mest spännande hittills den Skottska Klanen Moffat, det är verkligen en höjdpunkt i min forskning. Nu vill ja ta reda på mer om byn Moffat om klanens marker och slott och kolla runt i omgivningarna där Moffat´s verkade. oförklarligt häftigt är det.




Klanens tyg, kanske det blir en kilt till min man nu...:)

Så är det, idag sitter jag här och kan minnas. Jag minns inte allt som hänt i mitt liv, jag minns heller inte allt som hänt under året. Att samla allt i samma säck går inte, utan det finns flera säckar där jag måste lägga glädjeämnen i, och en säck där sorg och tråkighetssmörjan förvaras i. Olika säcka för olika tillfällen. Det går inte att låta säckarna stå och mögla eller låtsas som om dom inte finns, utan sakta ta hand om det som finns inuti, göra upp med dumheter, förvara fina minnen i ett herbarium. Sålla livet. Sila intryck. Mala det som ska malas. Glömma det som kan glömmas.Förvara förmågan. Att tänka symboliskt är ett bra hjälpmedel för att separera. Att göra metaforer av tankar är utmärkt för att försöka minnas. Och att accosiera händelser får mig att få bitar att bli en del där jag kan leva och må bra.




I min vandring, i mina sökningar efter det riktiga livet har jag stött på avundsjuka personer, vänner som gläds med mig och folk som inte förstår. De avundsjuka och de energitjuvar som söker att trampa på mig, suga ur, och manipulera lägger jag varsamt i heta högen, där de får finnas för att kanske senare ta ett samtal. Jag har full förståelse för att alla inte tycker om det jag gör, eller äger den styrka som jag verkligen besitter. Jag vet, jag ser, och förstår varför det är så. Jag är heller inte ledsen över att inte jag älskas av alla. För så är det i livet, i barndommen, på arbetsplatser, ute i verkligheten. Men jag är tacksam för de verkliga vänner som jag verkligen har och för de personer som finns i livet och i min närhet som respekterar mig för den jag är. Ni har vunnit mitt hjärta och jag ser er som mina förebilder och jag uppskattar er kunskap och erfarenhet att dela med er.




Någon dag efter jul åkte jag till ålderdomshemmet där min Alzhemerssjuka far bor, jag hade köpt en skjorta i julklapp åt honom. Ja till vilken nytta? För att göra mig av med skulden. Nej, inte längre, för att vara en medmänniska och för att han verkligen behövde en ny skjorta. Jag besöker honom nästan aldrig, det säger jag utan att få dåligt samvete. Jag har inte mer känslor för honom än för någon jag möter på gatan. Det finns ingen sådan far/ dotter kärlek. Den förbrukade och missbrukade han bort för längesedan, det är anledningen. Ingen har någonsin kunnat ha en relation till honom för han har aldrig varit den far han borde ha varit, han gjorde inte ens så gott han kunde, han gjorde ingenting för någon annan. Han är bortbearbetad och det känns skönt. Men det finns inget som säger att jag inte kan vara human och trevlig mot honom, nej så är jag inte. Utan accepterar hans sista tid i livet och önskar faktiskt att han kunde få dö och slippa den där hemska sjukdomen. En man som aldrig har haft ett riktigt liv, han tog aldrig den chansen. Hans val i livet har präglat mig, och min uppväxt. Nu har jag fått jobba hårt för att avveckla och utveckla mig till den person jag verkligen är och vill bli. Jag har hittat fram, men det tog många år. Nu är finjusteringens tid inne, och jag måste valla för minus och plus.



Idag med hjälp av skolan som jag går i, har jag fått tillgånga att verkligen läsa av personer. Förmågan som fanns därinnan har utvecklats. Visst kan det vara jobbigt att se på en person vad som finns under ytan, och varför den säger si eller så, varför dennes handlig är så irrationell. Men i skolan har jag också lärt mig att inte dömma andra, att avveckla de där fördommarna som lätt kan spruta ur en. Det var inte enkelt, men inte svårt heller. Fördommar är något som tär hårt på ens person och personlighet, den till och med förgör. Den suger styrkan ur en och suger ut livskraft och endast det negativa dominerar och man gör livet så fruktansvärt besvärligt för sig själv. Mer än man någonsin kan ana. Peka och tala om ens egna brister tyder enbart på att man inte bearbetat sitt eget och det där hatet och avundsjukan fastnar som ett slem inom en. Frågan som jag ställer mej då bör nog vara, "Vem är jag egentligen arg på?". Allt handlar i själva verket om att ändra sig själv.
Det är svårt för den som inte ser sina defekter, som inte lyssnar på andra eller tar till sig. Enda botet är att faktiskt vara öppen för den kritik som ges. När jag själv ger kritik måste jag också vara noga med varför jag ger kritiken, så jag kan få någon återkoppling. (Kritik och att ha fördommar är inte samma sak.)

Det är mycket som jag vill minnas, det är många saker som jag vill få sagt. Tiden som kommer kanske kan ge mej den möjligheten. Tiden är viktig, och att få vara eftertänksam, kanske inte bara ha en plan A, även ha plan B. Tänka en tanke med många in och utgångar är ett sätt som får min förmåga att utvecklas. Att inte se allt i svart och vitt. Jag låter mej inte luras av floskler och teater, jag vill ha ärlighet. Sedan när jag blir utnyttjad då vänder jag, jag köper inte falskhet, för den är så långtifrån det livet som jag strävar efter så den läggs genast i dumsäcken.

Inför nästa år har jag mycket att se fram emot. Att någon har bestämt sig för att beröva mig på något är inte något problem som jag är manusförfattare till. Det är något som inte jag kan bestämma och sådana beslut får gå ner i säcken som ska ligga i heta högen. Jag ser fram emot de resterande två terminer som jag har kvar i skolan. Min skola har varit mitt livs absolut bästa investering, jag har fått med mig under tre terminer, stor kunskap om hur människan fungerar. En höjdarutbildning som egentligen alla borde få tillgång till. Utbildningen innehåller det livsprogram som jag behöver ha för att kunna se världen, ta världen och vara i världen och fungera tillsammans med människor. Och veta att allas lika värde, oavsett vilken klasstillhörighet man har. Alla har olika förutsättningar i startskedet i sina liv, många klarar inte att orka med det som händer runtom utan att ärras. Klart kan väl skrivas att ingen går helskinnad ur en uppväxt som är dysfunktionell. Ryggsäckarna är så fullpackade med skit så det väller ur dom, och all skit bör sållas, silas, malas och bearbetas. Det är ett måste.




Jag vill tacka så många som varit med och delaktiga under min livsresa, det är familjen som funnits som stöd och stått som frågetecken, men ändå låtit det ske. Mina lärare på Humanistisk Behandlingspedagog utbildningen, mina enastående klasskamrater och alla vänner och kamrater som funnit runt mig. Utan erat stöd hade jag aldrig klättrat uppåt på det här viset, jag hade aldrig fått chansen till den här insikten som jag fått. Just nu så är jag så säker inför 2012, inget kan hindra mej på resten av forstsättningen på min resa och mitt liv.

Just nu så är jag inne i en kreativitetstid, då jag tycker att det är så roligt att skapa, måla och dona. Egentligen så har jag väl alltid varit lite av en "allkonstnär" som provat mej fram med inredning, skapande av olika slag. Den senaste upptäckten var att göra tvålar, vilket jag tycker är kanonkul och det blir som små konstverk. Jag har sett på reaktionerna när personer som köpt tvålarna tar emot dem, gör det på ett varsamt sätt som att dom var en liten fågelunge. De senaste tvålarna gjorde var rosendoft med rosblad inne i tvålen, och omslagen blev så här:










Detta med tvåltillverkning gör jag inte för att tjäna storkovan, utan bara för att det är så avkopplande och roligt. Jag säljer dom för materialkostnaden och de är en bra "gå-bort-present", om inte värdinnan då kanske tar illa upp och tror att du tycker hon är lortig och stinker:)
Samtidigt så återvinner jag en del saker, som gamla foton, spetsar jag hittar i mammas gamla sylåda. Fantasin sätter inga gränser. Jag kan skanna in bilder jag tycker om, tejpar på silkespapper på ett A-4 ark och skriver ut bilden på det fina silkespapperet och det blir en häftigt omslagseffekt. Att göra tvål och dekorera dom tar verkligen fram den kvinnliga sidan hos mej, jag blir nästan snudd på småromantisk.

Häromdagen så var jag inne hos min härliga granne, en kvinna som snart är 70 år, fullt med handarbeten. Hon kan nästan allt minsann. Hon virkar, tovar och skapar. En inspirerande kvinna minsann. Jag fick en liten gunghäst av henne, den var dalablå och hon hade målat väldigt fina blomslingor på den. Hon frågade om jag ville ha den. Fast jag svarade på mitt (ibland allt för ärliga sätt) att: "Ja, den är jättefin men jag är rysligt trött på dalablå, så får jag måla om den?" Hon svarade att det var okey. Nu får vi se vad hon tycker om den nya designen som jag gjorde av gunghästen. Tyvärr fotade jag den inte innan, men den var som sagt dalablå. Den blev så här efter min framfart.



Jag målade den antikvit, gjorde lite chabby chick, letade i gamla lådor och hittade en rosa skinnbit, köpte några sidenband. Jag tog skummgummi på sitsen och limmade fast den, måttade över skinnet och spikade fast det med dekorationsspik. Den spiken hade jag kvar sedan jag jobbade i möbelfabrik i Småland. (För att inte ni ska tro att jag stulit spiken så ska jag berätta att jag köpte spik när stället gick i konkurs, så ingen kriminalitet här inte). I alla fall så spikade jag fast de rosa 3 mm sidanbanden med dekorationsspik på hästen manke så det fick bli en man. Och limmade fast ett träns eller vad det heter . Jag tycker i alla fall att den blev ovanlig. Lite chabby chick-kinky-punk. I alla fall så får den stå ute på min altan i väntan på någon liten hoppar upp och rider mot solnedgången.

Fast jag hörde av någon att EU reglerna säger att en gunghäst som ser ut så här inte får säljas. Kanske för lite säkerhetsanordningar på den. Inga "gungstopp", små tår blir överkörda och ingen hjälm finns...

Jag rider vidare mot ett nytt år som jag tror kommer bli ett betydande år. Min magkänsla säger mig att jag kommer att pricka rätt. Jag går in på min 4:e och näst sista termin i skolan. En skola som gjort mej till en person som kan spegla mej själv och andra personer. Jag har lärt mej saker om mig själv och mina förmågor. Jag trivs i livet. Skolan har gett mej det som inget annat har kunnat ge mej. Skolan är värd varje krona i mitt studielån, jag har gjort mitt livs bästa investering. Det är svårt att förklara, men ni som gått Humanistiskt Behandlingspedagog utbildningen förstår mej. Jag ser framåt att åter träffa mig mina eminenta lärare igen.

Året som gick fyllde mej med tillit, styrka, sorg och livsglädje...

Gott Nytt år Kamrater & vänner

Jag skrattar när jag hör människor julstressar. Det är roligt att liksom höra hur "mycket" dom har som ska göras. Sedan klagar de över att de inte hinner, och att pengarna inte räcker. Jag klagar inte alls, jag hinner och jag har inget studiebidrag i december så jag vet att pengarna inte räcker. Inga pengar kan räcka som inte finns, det är lätt att konstatera. Jag har samlat i ladorna så att alla räkningar landar där de ska, jag har inte ens tänkt på julklappar. Nog måste väl alla begripa att en julklapp är en liten gest som vi ger för att visa uppskattning? Inte en gest för att vi ska tömma konton och besparingar för att sedan tugga på skinksvålen.

Alla väljer själv vilket spektakel de vill göra av julen, alla tar ett beslut vad som plånboken mäktar med. Är man "dum" att man förköper sig för att lätta sitt samvete, då måste man själv stå sitt kast. Det här med den "nya julen" begriper jag inte. Att sätta sig i skuld, att stressa livet ur sig, att köpa och äta mat så länge datumet håller och sedan kasta bort det som blev gammalt eller blev över är idiotiskt. Jag väljer själv om jag vill vara idiot eller smart.

Jag har inte stressat upp mej den här julen heller, jag har haft på förslag under många år att vi som firar jul i släkten skulle ta en Åland eller Finlandsresa, sitta vid dukat bord, äta utav de vi vill ha, ha det lugnt och soft på båten och umgås med den arbetande Tomten som säkert har dygnsskift på färjan. Allt är serverat för några hundringar, inga matrester, ingen disk, inget förberedande. Kan det bli bättre?

Då säger någon, men vi vill vara hemma, det är mysigare och så har det alltid varit. Sedan när alla gått så säger vi "Pust, va skönt att dom sista äntligen ville gå hem." Hyckleri, när vi kan ses när vi vill, eller ge varandra uppskattning alla dagar på året. Vi går iväg till spelbutiken och slår vad om det ska bli snö eller inte på julafton, allt för att vinna pengar. Så korkat, först ska vi barskarapa oss, skuldsätta oss, för att sedan försöka vinna igen några få kronor på spel och dobbel.

Fattar inte alla att det är köpmännen som tjänar på detta och det är ni som får några svåra vårmånader. En del har säkert råd att spendera pengar på jul, men kanske glömmer att lägga en slant till de som har det svårt. På julafton blir alla snälla och delar ut mat till hemlösa, de öppnar sina restauranger. Ja det är snällt, men det är fel att det ska vara så. Alltid finns det något som spökar, och det är det dåliga samvetet. Sedan blir många lite skenreligiösa också, även de som gått ur Svenska Kyrkan.

Jag önskar mej i julklapp att alla slutade ha en vrångsyn på julen, och se den för det den är. En helg som inte behöver vara dårskap, och prestation. Utan en helg och en tid för reflektion och ge sin familj och vänner en extra tanke.

Bäst med julen är i alla fall Tage Danielssons humanistiska berättelse Karl- Bertil Jonssons Julafton, den säger allt i alla tider. En klassiker som står sig i vått och torrt.

Nu idag den 3 december så värmer jag upp min utealtan och sätter mej där i soffan och väntar in alla mina förväntningar i en totalt stresslös miljö, det är känsla det. Jag tänker blåsa köpmännen i år också.

"Man" pratar om olika generationers mobiltelefoni, det gör inte jag. Nej, mobiltelefoni är inget viktigt för mej. Jag har aldrig lyckats gå in i en lyktstolpe, samtidigt som jag kollat SMS. Jag upplever inte min tillvaro i ett mobiltvång. Men den yngre allmänheten kräver att alla ska stå redo, och liksom dom anpassa sina liv med och i en mobiltelefon. Men ingen kan kräva något så jäkla dumt av mej. Mitt liv ligger inte i en telefon, jag vägrar att ha en telefon som vaktar mitt liv, så att andra kan nå mig dygnet runt. Jag är inte till salu, för den mobilagenerationen eller för bolagen.

Jag skaffase en mobiltelefon för många år sedan för att mina barn skulle nå mig och vice versa. Det kunde också vara bra att ha en telefon om jag fick motorstopp med bilen någonstans ute i vildmarken. De två anledningarna är anledningar nog för mig, och ingen annan kan ta det ifrån mig. Min mobiltelefon tar jag inte alltid med mig. Jag tänker inte sitta på mitt arbete och ta privatsamtal, om någon vill nå mig så får de ringa igen. Ännu idag har jag mobiltelefonen av de ovanstående anledningarna, att mina barn ska nå mig, eller att jag blir stående med bilen.

Jag har en gammal mobiltelefon, en Nokia tror jag att det är, den kan nog vara 4 eller fem år, den har knappar, jag kan spara ungefär 8 kort. Det går att fota med den märkte jag efter något år, det går att filma, men jag minns inte hur jag gör. Jag kan SMSa om jag måste, vilket jag tycker är skittråkigt. De unga pratar om någon T9 knapp, eller vad det hete, den har jag inte hittat, och jag vill inte hitta den heller. Jag bryr mej helt enkelt inte.

Jag har sagt till alla jag känner, många unga, den nya mobltelefongenerationen, den som använder telefonen som huvudkudde nattetid och som GPS dagtid. Så här har jag sagt, om ni småste skicka SMS till mej och inte kan ringa, var noga med att ni får en återkoppling. Om jag inte svarar så har jag inte läst SMSet. Ring då upp och få en kontakt. Det finns ingen lag på att alla måste leva i sin mobiltelefon, det finns ingen lag som säger att jag ständigt måste stå på vakt och kolla av meddelanden. Allvarligt så funderar jag på att helt enkelt strunta i att ha en mobiltelefon, för fler och fler kräver att man svarar, att man kollar av SMS och meddelanden.

Vansinnigt mycket olika tider finns, men ändå finns inte det tid för alla dessa förbenade tider. Klockan är ett måste och ett otyg. Sommartid och vintertid är ett skit. De enda folk som jag aldrig hör knorra om sommar-vintertid är den generation som är uppväxt i den som en naturlig del. Många av dom tycker att det är bra. Jag har bett dom tala om varför de tycker den är bra, men de har inget svar. Det är väl bra, bara för att det är så.

Jag vänjer mej aldrig med sommar och vintertid, tänker inte tillåta mej göra det heller för jag tycker att det inte fyller några som helst funktioner. Att manipulera tiden är något onödigt. Och varken jag eller små barn är tillverkade för att kunna ställa om klockan i huvudet. Sommartiden ivrar för att vi ska ha så mycket ljus som möjligt. November är bara mörk och det spelar ingen roll hur mycket vi får ställa om klockor, det är helt enkelt mörkt. Vi bor i ett land som är mörkt då och då. Till jul då sätter vi igång alla slags ljus och lyktor för att få upp lite ljus till norden och för att kunna klara mörkret. I januari efter allt mörker då ser vi framåt och pustar ut, och ljuset återvänder så sakteliga.

Lägg ner sommar och vintertid, lägg hela konceptet i en gammal malpåse. Släng bort hela den tokiga idén. Var nog en idiot som uppfann sommar- vintertiden och han är nog död för längesedan.

Tiden har sin gång, klockan går, människan föds, växer, äter, stressar, medan tiden rusar iväg. Ändå tramsar vi med att manipulera med tiden och ingen gör någon tidsvinst. Min man som jobbade nattskift i natt var inte glad att göra ett 11 timmars skift istället för ett 10 timmars skift. Han och hans gelikar hade nog lust att mörda uppfinnaren av sommar- vinter tid i natt när de fick ställa tillbaka klockan från03.00 till 02.00...

För två år sedan då jag aktivt skrev blogg varje dag, då skrev jag tydligen i förbifarten att jag skulle göra ett långkok med dillkött. Inget ovanligt alls kan tyckas. Ett långkok är faktiskt inte jobbigt, snarare tvärtom, allt sköter sig själv och jag kan göra annat under tiden. Ta en promenad, läsa en bok, koppla av. Bara jag har ställt några reglage på spisen och en äggklocka eller ett larm så är det ju hur lugnt som helst.

Kokningen sköter sig själv. Jag det småputtrar, det sprider alla dofter i huset. Jag tycker att det är enkelt. Men tydligen så tycker media att alla som gör ett långkok är lite "udda", ovanliga. Det ligger en K- märkning över mig, jag är ungefär min egen jägare. Att exempelvis koka högrev är enklare än att flänga ihop en hamburgare. Köttet på en högrev, skjöljer jag bara av i kallt vatten, lägger i en stor kastrull,kokar upp, skummar av, kryddar, och låter puttra i någon timme. Sedan när allt nästan är klart gör jag en pepparrotsås som tar ca 5 minuter att göra och innan har jag självklart råskalat potatis som jag sätter på kokning när det börjar gå mot att allt är klart. Skiiiit enkelt.

Eller är det så att långkok aldrig har lärts ut i dagens snabbmatssamhälle, där halvfabrikatet har en gyllene tid och vi tittar på tv programmet "Landet Brunsås" för att få saker och ting klargjorda för oss. Vi ska vinna tid, tror vi med att äta osunt och snabbt fast vi vet att det är osunt och jag tycker halvfabrikat är riktigt äckligt. Allmänhetens syn är att man inte får kalla mat för "äcklig", då säger jag, jo det får man visst det. Är den halvfabrikat då gills det.

Fisk, det är så gott, fast det tar inte speciellt lång tid att tillreda om man inte gör den i en lergryta. Det kan jag göra ibland, då jag lägger grytan i blöt, slänger i fisk, grönsaker och in i ugnen och allt sköter sig själv. Då kan alla laga fisk, fast tiden kanske inte passar den stressade. Men fatta att det är inte stress när allt sköter sig själv, det handlar bara om en futtig liten planering. Och sådant är vi väl vana med i detta samhälle, eller hur? Där allt ska gå fort på arbetsplatsen så vi glömmer vem vi är.

I går ringde Tidningen Expressen, jag dom ringde och frågade mej om jag ville vara med i Expressen i en artikel där fem kockar berättade om mat och sedan skulle de ha en vanlig svensk som ibland gjorde ett långkok. De hade hittat mitt inlägg i bloggen från 2009, där jag skrev att jag just skulle göra ett längkok. Inte visste jag att jag var unik i Sverige. Sedan tänkte jag när jag pratade med killen från Expressen att dom kanske tänker att vi här uppe i Borlänge har folkdräkten på oss på helgerna och går ut i fäboden och slaktar oss en ko, bereder den och gör ett långkok. Jag i min fantasi kontrar ett långkok med storstaden Stockholm, där man springer ihjäl sig för att inte missa tunnelbanan, och behäva vänta två minuter extra. Eller är det så att folk inte gör ett långkok idag? Har jag blivit så jävla gammelmodig på 50 år? Har långkok hamnat i Kajsa Warg hyllan?

I alla fall skulle Expressen kika förbi och ta en bild i helgen/ veckan och ta en bild. En bild på en helt vanlig k- märkt kvinna som har fyllt 51 år och ägnar mig åt den kriminella handlingen att göra ett långkok då och då.
Ja ganska roligt är det i alla fall. Jag tänker att antingen vill media och kockar få folket att göra sin högrev, eller så vill man visa en bild av en svunnen tid, eller så har den borgerilga pressen nyhetstorka.

Mitt gamla inlägg från 2009:
 http://miajaverling.blogg.se/2009/october/draft-okt-25-2009.html#comment


Från det ena till det andra så måste jag tillägga att jag var iväg och köpte nya utetermometrar. En digital för den gamla hade gjort sitt, och en sådan där "manuell" gammal som man skruvar upp på utsidan och ser ut som en kolv. Den var så fiffig så det fanns en rörlig bygel, så den kunde placeras på vilken sida man vill. Resultatet blev ganska tydligt när jag på kvällen skulle titta hur kallt det blivit. Jag höll på att fullständigt brisera och kväva mej själv av skratt. Fan va jag hade roligt.





Idag blir det inget långkok. Jag vet faktiskt inte alls vad det kan bli. Jag har aldrig provat one- line pizza...

Borlänge Folkets Park var en bland dom finaste folkparkerna i Sverige. Den var otroligt vacker med mycket blommor, och många uppträdanden. Det var ett folkliv. Många storheter har spelat där. Jag tänker inte rada upp dom, utan kanske kan återkomma till det framöver, om den där tiden tillåter. Okey, tillbaka till texten, varför skriver jag nu då om Folkets Park? Jo för att det är skandal, sedan branden i slutet av 70 talet så har allt bara fått förfalla.

Jag tog mej en runda för ett tag sedan, fotograferade och dokumenterade folkparken, jag och många fler ser att Borlänge Kommun fullständigt skiter i den, liksom de struntar i en hel del annat i den här kommunen. Alla skattekronor går till att bygga upp en köpstad. Här byggs inte ett samhälle för människan, utanför företagandet, där man tror att allt som byggs ska generera oförskämt mycket arbetstillfällen. Vi har en stadskärna som snart står tom, den är död och liknar en spökstad. Många fackhandlare kämpar för sin existens och vill inte flytta till Kupolenområdet, de vill helst vara kvar i stan. Vad är det som händer, varför får de kommunala byggnaderna förfalla, varför får vår folkpark förfalla?

Jag tror att tomten till parken är illa ute, jag har en magkänsla att kommunen inte vill ha ansvar för "skiten". De vill riva det lilla som finns kvar, de demonterar bit för bit. Försäljning av en lokal har redan skett till Banhoff, en lokal som var lovad till några andra föreningar, sedan kom en kovändning. Försäljningen var ett faktum.



Här ovan är den gamla kiosken, som är absolut så förfallen som en byggnad kan bli, dörrar är borta och den är en fara. Det finns tydligen ett rivningsbeslut på kiosken nu, men det beslutet har jag överklagat hos Miljö& Byggnadsnämnden. Jag anser att byggnaderna som finns kvar ska renoverar upp och nyttjas, hur dom ska nyttjas det får bli en framtidsfråga, men det finns flera projektliknade saker som kommunen kan få igång i parken. Idéerna finns och dom kommer att presenteras framledes.

Jag och en kompanjon har startat upp en facebooksida som heter "Vi som vill ha ett nytt Folkets Park i Borlänge- Byggt efter de gamla ritningarna". I den gruppen är vi idag efter ca 1 månad 120 stycken, och vi har planerat ett första arbetsmöte. Det har bildats en opinion som verkligen är med och bidrar på den sidan. Jag tror att denna grupp kommer att öka framöver och att det blir ett engagemang i folkparksfrågan. I Borlänge får inget bli äldre än 50 år, då rivs det eller så får det förfalla så att ingen räddning finns. Det är irriterande för mej som skattebetalare att se på, när saker runt mej rivs, förfaller och raseras. Medan Kapfrad knäpper med fingrarna och får en stor tomt för en spottstyver. Att riva gamla byggnader där, och bereda en tomt kommer inte att stanna på 500 miljoner, nej, nej...sista kronan är inte betald än. Vi Borlängebor, vi alla kommer att bli skuldsatta över öronen.



Foto av den gamla utescenen, där rutorna är krossade. Lagade med plxiglas
detta är inte helt olikt det gamla Östtyskland.



Folkets Park i Borlänge är en skam, det är ett svek mot oss Borlängebor, att lämna alltihop i ett förfall utan dess like. Parken är inte ensam om att få förfalla, många av kommunens byggnader är dåligt underhållna.
Vad vill vi med facebookgruppen, jo vi vill bevara Folkets Park i Borlänge vi vill inte vänta längre och se förfallet, vi vill få upp ögonen på ansvariga politiker och vill att de ska ta sitt förnuft till fånga. Vara öppna för en debatt, en framtid för parken. Det är hög tid nu.



Här är den gamla ståtliga entrén på Parkgatan, revs någongång på 60 talet. Där den gamla entrén stod ser det nu  ut som skit, innanför till höger ligger en stor grusplan med stora hål i, en parkering för hotellet och restaurangens gäster. Pinsamt.



En svunnen tid som är värd att kämpa för...kom igen visa ditt engagemang.

Jag är en person och en personlighet som har väldigt svårt att läsa mej till saker, ett dokument eller en manual kan snabbt förvandlas till något frustrerande. Jag slänger bort det, tillfälligt eller så plockar jag aldrig upp det igen. Det kan vara knepigt att ute i livet inte kunna ta instruktioner på ett papper. Många har svårt att förstå. En instruktion muntligt eller på bild går alldeles ypperligt. Jag ser det mesta med ett bildspråk, i mitt lärande finns metaforer. Jag tycker också om bilder, foto, tavlor och annan konst. Det talar till mej, jag tolkar på mitt vis. Om jag ser ett fotografi på en varg, så ser jag inte bara det fina djuret utan det rullar igång en hel del inom mej. Ett politiskt budskap finns för mej i vargbilden, jag tänker på den debatten som då dyker upp. Jag kan se en bild på rovfåglar och tanken för mig tillbaka på 70 talet då utsläppen av tungmetaller och gift höll på att utrota många rovfåglar. Fabriker spydde ut sina gifter och släppte ut tungmetaller i vattendrag. Bilder är och blir politik för mej.



"Förbud"

Jag är med i en bra Facebook sida som heter Borlängebilden, en sida där jag får visa upp bilder jag tagit. Jag kan komma in på sidan som en amatör och visa de bilder jag vill, jag kan få ett gillande eller ett ogillande. Jag kan också få tips av de som är mer proffsiga än vad jag är och alla finns på sidan för den den är. Ett ypperligt forum för mej som är så intresserad av foto att träffa likasinnade och kunna få råd och tips av de. Jag kan få vara med och lära mej vilka knappar jag ska skruva på för att få si eller så. En sådan sak har jag hur svårt som helst att läsa mej till, jag ger upp när jag inte förstår något, efter första raden. Många bilder blir politiska för mej, i min vardag är också mycket politik. En bild på ett tåg associerar till de två senaste vintrarnas tågförseningar. Hur lite pengar som ges från staten till att rusta våra järnvägar. Ett tåg är inte bara ett tåg.

Vilka bilder ska då få finnas på en sådan sida? Vad ska censureras? Mitt i allt så finns vi personer som har olika partitillhörighet som medlemmar på sidan, samt de som bara tittar bilderna, alltså ser inget politiskt budskap utan en bild är en bild, och inget annat. Vilken debatt ska få förekomma efter bilden? Jag välkomnar en debatt, men jag tycker inte att jag ska låta bli att lägga in en bild för att en som röstar åt höger inte tycker om bildspråket eller bildens innehåll. Kanske den som inte tycker om vardagens språk på bild skulle ta och göra en sida där bilden som han ser den, är ur ett förskönande syfte. En fin blomma, som inte är utrotningshotad, en ljuvlig idyll där bara fina och rika personer bor, ett Borlänge sprunget ur bibelns "Paradiset". Vem kan bestämma hur en bild får vara, vem kan diktera kommentaren som följs efter bilden. Jag menar inte att vad som helst får säjas på ett Forum, men vanliga analyser, funderingar och socialt tänk ger kunskap och kan uppmana till eftertanke.
Mina bilder för mej, fyller mej med funderingar, liksom andras. Så vill jag ha det.

Om jag ställer mej ute, tar ett djupt andetag, drar in så långt jag kan då känner jag att det är höst i luften. Den där lukten som jag så väl känner igen, doften som gav mej dystra känslor förr. Nu är det inte så längre, för första gången denna höst så har jag försonats med denna årstid, den känns helt okey. Det är mycket som jag har försonats med under de sista fem åren och det är jag stolt över. Jag har försonats med mej själv, och hösten och en hel del annat som väckt ångest och vemod inom mej.

Nu luktar det så här som det gör på hösten, en fuktig jorddoft, med lite skarp grov mylla. Ungefär som marken häver sig, rullar runt och lägger allt på plats. Kryper ner och förbereder sig inför vintern. Medan vi människor måste förbereda oss på ett annat sätt, vi har inte tid, eller möjlighet att hamna i en dvala. Vi måste arbeta och betala så vi får värme och tak över huvudet. Det går inte att köra ner huvudet i myllan och sniffa vidare, för vi måste överleva, fast på ett mer komplicerat sätt. Vår överlevnad hänger på det ekonomiska. 

Dessutom tänker jag att vi måste ta tillvara på all den tid vi har, vi har inte tid att slösa bort den dyrbara tiden, vi har vår klocka på handleden, nära för att inte bli försenade. I vår agenda skriver vi upp för att minnas, i mobiltelefonerna ljuder det små pip om saker vi ibland inte vill bli påminda om. Samtidigt ska vi ha en massa datum lagrade uppe i huvudet att det är dags att växla till vinterdäck för att inte köra av vägen och för att inte staten ska få in böter. Vi är programerade att inte gå i sömn, det får vi göra när vi dör.

På hösten tänder vi ljus och försöker ha det mysigt i mörkret medan dagarna blir kortare och kortare, mörkret tätare tills dagarna inte alls vill bli dag, utan vi befinner oss i ett skymmningsläge och glåmiga stirrar vi på varandra och bekräftar varandras trötthet med en lätt nick, kilar vidare med kragen uppfälld och paraplyet står rätt upp i vindbyarna. Årstiderna har vi accepterat bara för att vi vet att det inte går att göra något åt, vi har den positionen på kartan där vädret är så. Fast andra saker accepterar vi, som går att förändra, fast det är ett annat kapitel.

På hösten tycker jag att det är just då allt rostar, saker kärvar, grejer jag plockat fram innan ska plockas bort. Vi skapar oss ett schema efter årstiderna. Om jag har mycket pengar kan jag bryta mönstret och bli en charterresenär som firar min jul i Thaland bland fulla svenskar och ett försvenskat all- incluse koncept. Jag personligen tänker inte mönstra in i den rutinen, för jag tänker på annat lite längre än själva resan, jag tänker på de som får slava för skitlöner bara för att turisterna ska sitta under palmträdet med paraplydrinken och MMSa hem till grannen och tala om att det är underbart. Väcka lite avundsjuka. Det där är konstigt för mej. Jag tänker inte göra en tur- o- returresa till Thailand och spy ur min årsförbrukning av växthusgaser, och sedan cykla resten av vinter, nejnej. 

Nu är det höst och skolorna startar, Sverige faller in i den "rätta gängan" igen, i rättar upp det hela med skolstart, vi gör oss redo, och visar våra semesterbilder i fikarummet på jobbet. Borta är alla arrangemang, alla dom vi inte hade råd att åka på, 15 olika om dagen, musikfestivaler mm. Svensken måste aktiveras på sommaren, svensken ska tömma börsen och överaktivera sina barn med Astrid Lindgren Land i Vimmerby, små ettåringar som sitter i barnvagn och inte fattar ett jota om vem Ronja Rövardotter eller Emil är. Vi måste göra sånt för att alla andra åker, far, aktiverar sig, blir fattiga, gör sig slutkörda. Semester måste väl ändå få innebära vila, varför måste alla göra allt det här, för sin egen skull eller för att bränna resurser så Sverigie kan leva? Det kanske låter elakt att säja att någon blir grundlurad, men jag tycker nog det. Ingen vill egentligen att jag ska gå på Liseberg, de vill ha det som jag har i plånboken, sedan kan det säkert vara trevligt att få sig en gratisfylla i karusellen en stund..

Nu är vi här, du åker till Thailand eller Mallorca om du vill, jag värderar inte det, jag åkte ingenstans i år för jag varken ville, behövde eller hade lust. Jag hade heller inte råd, men det var inte därför. Jag skulle heller aldrig skuldsätta mig för att kunna jämföra mina resor med grannens, sitta och minnas, och bli påmind när en avbetalningsfaktura kommer i den rostiga postlådan. Nej livet är mer än så för mej. Alla prioriterar vi olika, men jag vill att du prioriterar ditt och jag får ha mitt. Nedvärdera aldrig någon som stannar hemma eller inte gör någonting. Den som vill vila gör ett bra val.

Det är skönt, nu växlar Sverigie in i höstmånaderna, då jag som tonårsmamma får många olika broschyrer i brevlådan om att sonen ska slita slav och sälja jultidningar, redan vecka efter skolstarten plingar det på dörren och där står ofta ett par glada tjejer i sommarkläder och frågar om jag vill köpa dessa tidningar. Nej tack, jag behöver ingen mera Kronblom, jag har redan fulla huset av dom, i levande form, i live. Barnen sliter, tidningsförlagen gnuggar nävarna, barnen får några hörlurar från Biltema som tack för hjälpen och allmänna reklamationnsnämnden får fullt upp att göra efter jul i Januari...

Ibland när jag sitter och filosoferar så skrattar jag högt åt mig själv och åt andras livsfilosofi. Att tänka kan alla, men att tänka med inslag av konsekvens och analys, kanske inte görs så ofta. Jag funderar ofta för och efter, vad händer om jag gör si eller så, behöver jag verkligen det, eller kan jag göra på ett sätt som passar mej bättre, vem vinner på detta, blir jag nöjd. Ja blir vi nöjda eller nöjer vi oss aldrig. Samhället och näringen konstruerar mer och mer dårskap och tok och vi som konsumenter köper och slukar allt.

Nu är det höst och det ska bli skönt, nu kan jag gå in och stänga dörren utan förklaring. Ingen säjer någonsin till mej så här "Sitter du inne idag när det är så fult väder? " Att vara sin egen är allt bäst, utan att något drar i mina trådar. Att bestämma var jag trivs, är ju min kärlek till livet. Jag sitter här och inväntar höstens färger och min försoning känns total. Jag lägger favorit årstid på hyllan och inför att jag har favoritår med årstidens växlingar.