Mia Jäverlings Blogg

Jobbet som jag trodde på, som jag så gärna ville ha, fick jag inte, trots att så många höll tummarna. Jag kom inte ens till en intervju. Jag har gått in i ett vemod, som har blivit som sorg.

Jag har trampat ett stepp bakåt, och har startat med en rannsakan, och i den blir det att jag ältar och kan inte se vad som gör att jag aldrig når fram. Jag har inget svar, men förstår att det finns en anledning att jag alltid snubblar innan målsnöret.

Har pratat med vänner och släkt om detta, att aldrig får jag glida på någon räkmacka, utan jag får kämpa mig blodig för varje sak. När jag sökte min utbildning, då kom jag inte in på första söket, utan fick ta mina stämpeldagar och prova vara taktisk, så jag sökte praktik inom kommunen på ett ungdomenshus, för att hamna i rätt fack. Sedan vid andra skolsöket kom jag in. Nu har det gått över ett år sedan skolan slutade. Jag har sökt otaliga jobb, och jag är inte attraktiv, trots utbildning, trots att jag har en livshistoria som väl faller in, trots jag har fått goda vitsord från praktikställen, och vikariat, trots, trots...

Jag vill inte glida på en räkmacka, det vill jag inte, jag vill få ett arbete för att jag är faktiskt duktig med det jag sysslar med. Och att inte få bli en del av det och bevisa det gör mig frustrerad och självkänslan är nere i fotknölarna nu.

Som sagt jag diskuterade detta med vänner och släkt och flera av dom har sagt att "man vill inte ha starka kvinnor". Då tänker jag att bara för att jag är en "stark" kvinna så betyder det inte att jag själv utser mig till någon ledare. Ska man jobba med barn/ ungdom då måste man vara stark, ha medkänsla och kunna sätta sig in i olika känslor och livsöden. Jag tror att arbetsgivare är rädda för kvinnor som uttrycker säkerhet, fast det är det som behövs inom behandlingsgebitet. Eller har jag fel?

Ganska förvirrad, en dos jätteledsen, sitter jag och slickar mina sår och tror att jag är värdelös, fast jag vet att jag inte är det, kryper tillbaka, tappar tron, och blir ett barn på nytt. Fan säjer jag, till mej själv. Res dig upp, säj " Fuck you" och gå vidare. Jag svarar "Ja jag ska..."

 

Det som jag byggt upp under 8 år, tillit, tro, hopp, självkänsla och kunskaper. Den medkänsla och yrkeskänsla, och kärleken till barn och ungdomar som inte har det lätt. Det måste få stanna, jag måste få stanna. Jag måste få tillbaka tron nu. Det är ingen tröst att tala om att "det var inte meningen att just du skulle ha det jobbet just nu", utan bara provocerande...

 

Nu går jag ut i solen, letar energi och reflekterar ihjäl mig. Sova får jag göra när jag blir gammal...

 

 

 

 

 

 

Det finns saker i livet som jag hade kunnat gjort annorlunda, men då jag hade varken förmåga eller verktyg till det. Allt har sin förklaring, det finns orsaker till att jag och andra människor gör som de gör och handlar fel. Jag tänker inte rättfärdiga något, utan betar av det jag kan och allt tar sin tid. Sedan kan jag inte göra alla nöjda.

Ofta med mig så handlar det om vilka fel jag gjort, och det får stå för någon annan just nu. Jag har inte tid att ligga på knä och be om nåd, böna och be tusen gånger.

Jag ser mig i alla fall för den jag är med egenskaper, goda sidor, och beteenden som är både bra och dåliga. Jag är lik övriga. Mina fel och brister finns hos mig liksom hos fler.

Jag försöker i alla fall inte sticka kniven i någon, och provar vara ödmjuk, hjälpsam och vill väl. Det är gott nog.

 

Jag varken kan eller vill förändra någon annan, det är inte mitt jobb. Däremot kan jag vara en del av förändringen i samhället med min kraft som person och vilja.

Jag är orolig över läget i min värld, bara på 20 år ser jag något som får mig att skaka, bli rädd och på ett vis att förlora hopp. Respekten över liv och livet går förlorat. Humanism och hänsyn till varandra hänger på en skör tråd. Jag orkar inte läsa tidningar snart, vill inte gärna se nyheter. Krig, konflikter, girighet, maktberoende allt detta är inbakat i min vardag. Jag är ofrivilligt insyltat i ett helveteshjul där världen styr över min tillvaro. Där varje brakskit registreras. I min tid, på min väg in i min ålderdom, mot resten av mitt liv så ser jag mig omkring och känner mig bekymrad över mycket i världen. Jag tänker ofta att det är tur att jag slipper se framtiden från ett jordiskt perspektiv.

 

Sådan kyla, där alla ska ha sitt, där egoismen, hänsynslöshet råder, fast få märker det. En värld som inte längre handlar om att hjälpa fram varandra utan den bygger på individualism. Var och en sköter sig själv. Hur det ska gå, det visar sig ganska snabbt. Det slutar med att några få bestämmer, över alla andra.

 

Samhällsservicen börjar snabbt falna, vi är inte inräknade i systemet längre. Människan är inte längre medelpunkten på jorden, det är "det" som är det primära.

 

Vad vore en tidning utan notiser, idag handlar inte notiserna om att Västra Byns syförening fått in 2000kr på sin loppmarknad. Notiserna idag är misshandel, brott, försvinnande, knarkbeslag, bedrägeri, bilbränder och stölder. De flesta notiser som uppkommer har alkohol och droger som den största upphovsmannen till brotten. Människor mår så jävla dåligt och inget skyddsnät finns.

 

Jag skulle kunna skriva vad vi ska göra, på mitt sätt, hur jag tänker. Visst. Vägen tillbaka till något bättre verkar bli längre och längre för varje dag som går. Jag skyller inte läget på någon regering eller på något parti, utan det är något som människor har gått miste om och förlorat under de två senaste generationerna. Det är en del i känslosinnet som är borta. Tyvärr är det inte uppenbart, för personen vet inte att den har förlorat något viktigt och den har heller inte det rätta verktyget att finna det. De har inte ens en aning att det gått förlorat. Vi är produkter som har ingår i ett socialt experiment. Nu är vi slaggprodukter, som inte passar in. 

 

Jag finns här i några år till, och jag tänker inte förlora hoppet. Kanske jag får en plats i himlen och titta på när man åter står utblottad och söker sig till varandra och hjälper fram varann. Den gången tänker jag inte vara regissör.