Mia Jäverlings Blogg

Det här inlägget kommer att bli knepigt att få till. Under tiden jag ska skriva det som kommer det att dyka upp flera känslor, såsom ilska, hat, uppgivenhet, jag kommer att vara förbannad och ledsen.

Vi kan inte gå runt och tro att alla som bor på ett behandlingshem har det bra. Vi måste förstå att det finns kommersiella  intressen i verksamheten där profiten går före människan. Vi måste ta ett avstånd från detta tyranneri nu. Personer på dåliga HVB hem eller behandlingshem sargas mer av att kränkas och nervärderas än att inte ”vårdas alls”.

Idag just här i Sverige sker detta. Tyvärr är inte detta en engångsföreteelse att personer som vistas på HVB hem eller andra behandlingshem råkar ut för upprepade kränkningar av en sk. personal som borde vara på någon helt annan arbetsplats. Det finns otaliga vittnesmål från de som blivit utsatta, det finns alldeles färska utsagor från personer som inte behandlas människovärdigt.


Jag tänker samla så många jag kan, jag tar gärna emot idéer och hjälp. Jag ska skapa en grupp på Facebook, jag ska kontakta journalister för att försöka locka ner dem i det mörka gruvhål som detta liknar. Jag ska ta reda på det jag behöver få veta i allt från dagens omyndighetsförklarande med en förvaltare till hur vi ska rädda dessa ensamma ungdomar som inte har något skyddsnät eller fackförening att vända sig till när de inte blir trodda och stämplade som manupeulativa och lögnare. Jag ska forska i hur eller var man kan anmäla en förvaltare. Jag ska fråga ut socialstyrelsen i de frågor jag vill ha svar på för jag köper inte det här längre, jag vägrar betala skatt till att vissa barn och ungdomar ska få en fortsättning på den mardröm de trodde skulle avslutas.

I December 2007, skrev jag mitt första inlägg om min ilska över den syniska behandlingen som förekommer, allt efter att ha sett Insider med Robert Aschberg. Jag ska skriva ett brev till honom, jag ska berätta att inte ens ett kritiskt program i TV väcker beslutsfattare eller avskräcker de dåliga företagarna att lägga ner sin verksamhet. Hur kan man idagens Sverige driva denna tortyr och behandla personer som om dom var helt dumma i huvudet? När de i själva verket är dom som är helt ute och reser.

Mitt första inlägg såg ut så här, (läs det annars så hänger du inte med).

http://miajaverling.blogg.se/2007/december/insider-tv3-612-2007.html

Efter det, fick jag några kommentarer av ungdomar som hade vistas där, kommentarerna går att läsa i inlägget. I Januari i år fick jag åter ett mail från en som hade varit på ett av hemmen Tv besökte, men hon orkade inte vidare. Hon hade gett upp. Då uppdaterade jag mitt första inlägg med de kommentarer jag fått, detta läser du här:

http://miajaverling.blogg.se/2010/january/draft-jan-6-2010.html

Igår kväll fick jag ett mail som gjorde mig oerhört ledsen, förbannad, vansinnig och chockad. En person finns och bor på det hemmet som Aschberg i Insider totalt sågade. Samma ägare verkar där, troligen med nytt namn på hemmet. Där köper socialtjänst fortfarande sina tjänster av den kvinnan som kritiserades så hårt i programmet. Herre Gud, vad är det som händer i detta land, har det blivit helt galet. Nu kan vi inte skylla på regeringen eller något sådant utan det är ju ett totalfel i systemet som gör att detta får fortgå att våra skattepengar ska gå ner i ockrares fickor utan att det gjort någon tjänst för någon.

Detta är en skandal för våra ungdomar och för vår välfärd. Det är mer än så, det finns fanimej inte ord att pränta som kan beskriva det. Hur någonsin tror vi att dessa ungdomar ska kunna lita på vuxna och myndigheter. Troligen aldrig mer, de är svikna. Driva institut, kyss mej, de driver vansinneshus. Där ingen utomstående får komma in i om det inte besöket är föranmält. Föresten så skulle det vara lag på att flygande besiktningar skulle göras en gång / månad. Men det finns väl ej resurser till, utan resurserna går till att mata ägaren då varje intagen kostar mellan 3000kr—10.000kr/ dygn.

Vad skrevs i brevet från det så kallade hemmet, jo under sin ettåriga vistelse hade hon/ han blivit misshandlad och mordhotad av andra elever, dessutom blivit antastad och utsatt för sexuell beröring av personal mot dennes vilja. Misshandeln och mordhoten är polisanmälda, utredning pågår. Men detta med de sexuella trakasserierna blir det inget med vad det verkar, då personalen står upp för varandra och den intagne är en ”lögnare”. Låter inte detta som att psykopaterna samlats under ett tak och enat sig? Istället för att få stöd i detta möttes den intagne med tomma blickar och kränkningar. Den intagne mår sämre och sämre och får ständiga gråtattacker och har inget som helst stöd i detta. Den intagne mådde så dåligt ett tag så den tog sig upp på taket, och ville hoppa ner, skrika ut sin nödrop, berätta att jag orkar inte. Då sade någon i personalen:


 ” Jag bryr mig inte om du hoppar för jag skiter i om du gör det eller inte…”


Den intagne försöker att få komma därifrån men  dennes förvaltare samarbetar bra med socialtjänst och personalen på hemmet, den intagne får helt ensam klara av sin ångest och har ingen respons från den ”sk. personalen”. Den intagne får inga pengar av sin förvaltare för att köpa vinterkläder trots att förvaltaren skrivit under ett papper som talar om vilka åtagande förvaltaren tar i sin uppdrag:

Härmed åtar jag mig uppdraget som god man/förvaltare för ovanstående huvudman.

   Jag är medveten om att uppdraget innebär att jag skall:

* Bevaka huvudmannens rätt

* Förvalta huvudmannens egendom

* Sörja för huvudmannens person.

Jag är också medveten om att jag skall i övrigt skall fullgöra mitt uppdrag enlighet         med reglerna i föräldrabalken och har tagit del av den information angående uppdraget som jag fått från överförmyndaren.

Förvaltaren kränker och nervärderar, personen får gå i sina sommarkläder för att förvaltaren inte har lust att ge henne av hennes egna pengar.
(Visst börjar det likna en otrolig känd bok som Stig Larsson skriver som heter ”Män som hatar kvinnor”. Där Lisbeth Salander fick slåss och mörda för att få ett värdigt liv, hon blev inte trodd. )

Personen som ropar efter hjälp skriver: ”Vad ska jag göra? Jag orkar snart inte längre”.

Frågan jag ska ställa mig, vad kan jag göra för att hjälpa denne, inte förutsättningslöst säja att den ljuger. Om inte samhället där ute i allt sitt förmynderi och ruttenhet kan hjälpa personen då måste jag försöka att orka ge den lilla kraft jag äger, för detta liknar ingenting. Att redan sjuka ungdomar som kommer från svåra hemförhållanden ska tryckas ner så fruktansvärt tänker inte jag stå och se, aldrig att jag skulle svika en människa som skriker efter hjälp, aldrig.

Jag behöver respons på detta inlägg, jag behöver alla tips, vinklingar jag kan få. Jag behöver er för vi kan inte lämna en enda unge åt sitt öde i ett Sverige som skevat och rasat så snett, där människor som redan är så sköra, trampas på och kvävs i sin ensamhet och sorg.

I mitt Sverige ska inte en enda unge må dåligt och inget barn ska få lämnas för att oseriösa penningkåta förståsigpåare som förstör liv. Jag kommer att återkomma med detta, och jag gör det med besked. Tänker skicka blogginlägget till några utvalda politiker i regering och i opposition.


Jag vill i detta inlägg hälsa till den underbara person som ville dela med sig av sin upplevelse. Jag tycker du är modig och jag ska tala om att världen vore mycket snålare om du inte fanns, Jag tänker på dig. Kram. 

I mitt skolarbete ingår ett projekt som heter valbart ämne. Det ingår som ämne och vi alla har fått fundera ut något som vi vill utveckla. Jag har valt ett ämne som jag tycker är mycket intressant, som jag vet kan hjälpa mig fram och utveckla mig stort. Det gäller att kunna använda de känslospröt som oftast är infällda hos oss, vi känner inte av situationen runt oss, utan vi knatar vidare med uppgiften eller känslan och tror att vi alltid har så förbaskat rätt. Jag ska snart berätta vilket ämne jag valt men innan ska jag som vanligt segla ut i analysens farvatten och filosofens stiltjé .

Att vara kvinna är att alltid behöva lära sig mycket mer än männen, det spelar ingen roll om det är en kvinna-  eller en mans ögon som synar. Kvinnor ser kvinnor på ett nedlåtande sätt när en annan kvinna sitter på en stor kunskap, de vill få den andra att känna sig mallig och ”att du ska inte tro att du är någonting för att…”. Det är knepigt det där, jag kan tycka att hönsgården är ett bra namn på de kvinnliga sammankomsterna, oftast en ytlig sådan, där vi skummar över varandra, värderar varandra. -Hon var så snygg och bra, fast hon hade ju ingen klädsmak…
Det finns alltid ett men eller fast, när en kvinna beskriver en kvinna. Sällan värderas kvinnan av en kvinna för hennes kunskap eller hennes talang, det är ytan som synas i kanterna.

Jag är ofta trött på kvinnor, inte på själva kvinnan, utan på deras reptilsynsätt och att inte bruka sin intelligens till något mer konstruktivt. Jag är aldrig avundsjuk på kvinnor som har lyckats, jag är enbart tacksam att hon lyckats ta sig fram med sina vassa armbågar. Det spelar ingen roll om kvinnan kämpat sig fram som författare eller hög chef så vet vi alla andra kvinnor egentligen vilket arbete som ligger bakom, vi vet så väl hur det är att alltid kämpa för det mål som vi vill nå. Sällan är vi kvinnor födda med guldsked, så har det alltid varit och så är det nu. Varför inte ära dessa kvinnor i deras framgång istället för att spotta och trycka ner. Skärp er kvinnor. Varför ställer inte kvinnor upp på kvinnor?

Jo nu är jag tillbaka, min lilla utsvävning har lite grann med mitt valbara ämne att göra. Jag har valt Kommunikation och konflikthantering som ett valbart ämne. Där mitt mål är att genom färdighetsträning kunna styra ett samtal, kroppsspråk, kommunikation i grupp eller enskilt, förhållningssätt, använda rösten och kroppen rätt. Helt enkelt träna upp min förmåga att hitta en balans i ett samtal oavsett konflikt eller inte. Kunna reflektera och spegla andra människor, ge feedback.

Vi har så många olika konflikter runt oss dagligen, i skolor, arbetsplatser, syjuntan, föreningen. Tyvärr har jag sämre erfarenheter och fler erfarenheter av konflikter i grupper där enbart kvinnor finns. En grupp ska bara fungera, tros det, men så är det inte. Vi är alla olika, vi värderar saker olika, vi beter oss olika. Nästan alltid så trängs konflikten bort, och det bottnar i en slags konflikträdsla, det blir jobbigt att ta tag i situationen, samtidigt blir det obehagligt att öppna sig. Någon utses som en syndabock även fast det kanske inte är den som är upphov till konflikten, syndabocken utses för han/ eller hon är anledningen till problemet, det är en försvarsmekanism som sätts in.

Vi antar att ”syndabocken” är en kvinna i en grupp med bara kvinnor. Skulle det ha varit  annorlunda om en man skulle ha varit i hennes kostym istället? Ja det är jag övertygad om, för kvinnans synsätt är helt annorlunda mot en man än mot en kvinna. Han inger mer kunnande och respekt.  Tuppen i hönsgården har gjort entré och välkomnas, hans åsikter väger högre. Fös så ska det vara.

Jag önskar att jag fick under en vecka vara en man, få se hur stor skillnad det är, hur jag skulle värderas och behandlas. Jag och denna man skulle besitta samma kunskap, vi skulle vara likställda, jag för en vecka vara man som positionerade mig i olika sammanhang, tanken är enorm lockande, och undrar i skrivande stund om någon har ”Walraffat” om detta? Att en kvinna spelat en roll som en man i en vecka för att se hur samma person utklädd värderas i sina olika könsroller.  (Sök på walraffa på Googles.)

I mitt framtida arbete, som behandlingsassistent/ behandlingspedagog, hoppas jag att jag genom dels utbildning och mitt självförverkligande når målet som en människa som inte agerar egoistiskt inte drar mig undan i konflikter när det börjar vina i träden, jag vet att jag inte kommer att gömma mig. Men med en träning så kan jag jobba bort att jag ska behöva känna en skuld över att överhuvudtaget lyft problemet. Det är inte jobbigt att vara ärlig, det är svårare att leva i en konflikt utan ögonkontakt och arbeta mot ett mål som ska finnas för att hjälpa andra. Vi måste ut med tentakler och känslospröt, ta en konflikt med en kommunikation så knutarna kan lösas, det är logiskt.

Intressant det här och jag tänker säga att jag vet vilken kunskap jag har, jag vet vilka erfarenheter jag har, men för den skull kan jag inte allt. Jag kan väldigt mycket, det är jag stolt över, jag är också överväldigad att jag hela tiden lär mig mer, samtidigt är jag villig att ändra tanken, så jag inte hamnar i gamla spår. Det är viktigt för människor att få delge att de faktiskt kan saker utan att någon trampar klackarna i deras självkänsla. Bättre vore om vi lyfte varandra, slutade tro att vi ”äger” allt, det är fler än jag som äger samma kunskap, som har andra erfarenheter och med att komma in i diskutionen bara vill dela med sig. Jag tänker suga i mig allt stoff från alla runt mig, för jag vinne på att göra det, jag förlorar på att avfärda folk. 

Just nu skissar jag på mitt valbara ämne, idéer finns det, och jag ska nu skissa ner bilden som finns i huvudet med ord på ett papper, ett dokument. Skam den som ger sig…