Igår fick jag ett mail med en krönika som jag kände mycket för. Jag frågade kamraten och skribenten Leif Lindström om jag fick lägga ut den i bloggen som en gästkrönika, han gav sitt medgivande och det är jag glad över. Det här vill jag gärna göra flera gånger.


EN KRÖNIKA FRÅN ETT ANNAT SVERIGE

För mig och säkert många fler i den så kallade gyllene medelåldern är
julen lite av minnenas och eftertänksamhetens tid.  Efter farsan har jag i
en OK-kasse en blandning av gamla fotografier, betygsböcker, dödsannonser,
stryktipssystem och lite annat som kan vara av intresse, åtminstone för
mig.
På annandagen var det återigen dags för lite rotande i det förgångna.
Från ett litet gulnat urklipp kan man läsa följande:
"På morgonen måndagen den 3 september 1928 avled sågverksarbetaren och
fackförenings- mannen Frans Viktor Lindström av dom skador han ådrog sig
vid en fallolycka på Brosågen i Vansbro. Han var vid sin hastiga bortgång
48 år gammal.
Frans Viktor efterlämnar änka och fyra barn".
Ett torrt och korrekt konstaterande kring utgången av en vanlig
arbetsplatsolycka i ett fattigt Sverige som ingen numera tycks eller
verkar vill kännas vid eller dra någon lärdom av.
Frans Viktor Lindström kom med sin fru Elin och fyra barn från Skoghall
till Vansbro redan år 1916, han var då 36 år gammal och hade redan hunnit
flytta runt på några olika sågverk för att kunna försörja sin familj. Att
vara fackföreningsaktiv på den tiden kunde också innebära särskilda
påfrestningar och en ökad benägenhet till flytt. Vansbro kunde på den
tiden liknas vid en nybyggarstad, ett "Klondyke" insprängt i gammal
jordbruksbygd. Jag kan tänka mig att bönderna i Järna och Äppelbo inte var
odelat positiva till det något vagabonderade proletariat som följde i
spåren av järnvägens byggande, sågverksindustrins utveckling och därmed
samhället Vansbros framväxt.
Efter Frans Viktors frånfälle hade änkefru Elin Lindström efter beslut i
Riksförsäkrings- anstalten 281 kr/år att leva på eftersom hennes avlidne
make ändå hade haft det goda omdömet att teckna en livförsäkring innan han
slog ihjäl sig. Elin Lindström avled 1966 efter ett långt och mödosamt
liv, 38 år efter sin make. Jag minns henne som en snäll gammal tant som
man brukade få ett äpple och 50-öring av.
En av Frans Viktor Lindströms söner hette Ragnar Lindström och han blev
min store, tjocke och bullrige farfar. Min farfar jobbade vid tidpunkten
för dödsfallet med sin far på Brosågen och vad jag minns från av alla
groggars inverkan rödbrusige farfars något tillspetsade skrönor, så blev
han vittne till den ödesdigra olyckan Det jag ändå och allra tydligast
minns och berördes av från berättandet, var hans djupa och ärliga allvar
när han beskrev dom umbäranden som det innebar att hastigt och olyckligt
mista sin far och därmed hela familjens huvudförsörjare i ett fattigt
sågverkssamhälle i slutet på 20-talet. Min farfar slutade för övrigt själv
på Bro Ångsåg AB (Brosågen) den 10/12-1934 på grund av arbetsbrist och
under rubriken anställningsdatum på avgångsbetyget står, "sedan
barndomen".
"Bonnjävlar har aldrig lärt sig att svälta" var ett av många uttryck jag
minns från farfar, när den "gamla goda" dåtiden i Västerdalarna kom på tal
hemma hos honom i köket på Ateljevägen i Sundbyberg.  Men då hade det hade
då hunnit bli 60-tal och farfar hade sedan länge haft råd med både pölsa
och fläskkotletter till potatisen, även om hans fru Viola hade en
benägenhet att påtala kilopriset varje gång besticken närmade sig den
åtråvärda kotletten.

Vad vill jag då förmedla med den här lilla korta historien om min farfar
och farfars fars levnadsöde? Ja möjligen det, att vi ibland borde ägna mer
än en halv tanke åt alla dom kvinnor och män som har arbetat, frusit,
svultit och kämpat i orter som Vansbro för egen överlevnad, men också för
att dom hade modet och orken att aktivt verka för och tro på ett bättre
samhälle, där målet mer eller mindre uttalat var social rättvisa och alla
människors lika värde.

Leif Lindström