Mia Jäverlings Blogg

Två gigantiska vikingar, säkert 6-7meter höga hade invaderat staden och gick bärsärk. Många av dtadens byggnader hade förstörts och jämnats med marken, männidkor sprang omkring och var rädda och förvirrade och visste inte var de kunde få beskydd. Flera tusen hade sökt sig till stadens polishus i hopp om att få hjälp. Polisen syntes inte på gator och torg. Någon berättade att moderaten Ulla Olsson fanns i beskydd hos polisen. Nu sökte även polisen kommunens högre politiker för beskydd för de hade tydligen hotats. 

Folket var förvirrade och de förväntade sig information men läget var förvirrat. Kommunen verkade inte ha någon som helst plan för civilbefolkningen. Vad jag förstod av drömmen så var människorna beredda att kämpa både mot hotet och makten, för sin stad. De hade insett att de själva fick vara ansvariga för sin kamp, utan beskydd av polis och militär.

De gigantiska vikingarna gick patrull och angrep små människor, stal, dödade, förstörde hus och brände. De verkade vilja åt alla.

Gustav Noreen (Mando Dias) mamma hade en bokhandel på Stationsgata. Hon stod där i dörren och ropade:"Vi är inte rädda". Pierre Swärd hade uttalat sig i pressen att det var bara fega kräk som gav sig på en civilbefolkning, nu var fienden ute efter honom.

Jag som hade flytt efter gigantvikingarna tagit min mobiltelefon och kläder, tappat bort min man i virrvarret och kunde inte hitta honom, jag vandrade runt i jacka och trosor och letade och sökte skydd.

Någon kom och frågade om jag ville följa henne hem. Vi gick in i en trappuppgång på Tunagatan. I uppgången låg två döda, vid ingången stod en man och pussade namntavlan och ett namn på en vän som troligtvis blivit dödad. I uppgången låg även sovsäckar och avföring och även i min dröm fick jag in en stank. Kvinnan som skulle rädda mig öppnade en liten dörr, vilket visade sig vara en mathiss full med skivad ost och skinka. Jag hade ett stort motstånd att kliva in i det lilla utrymmet, men då hotet hängde över mig och överlevnadsinstinkten var starkare så kröp jag in i det lilla utrymmet. Kvinnan tryckte på knappen och jag upplevde en klaustrofobisk resa till utkanten av staden. Där fanns också människor som flytt och de var rädda och hungriga. Vi delade ut maten och flera var hotfulla och ville ha mer och mer...

Här vaknar jag och det är jag glad för. Väldigt sällan minns jag drömmar, den här satte sig som klister i minnet. Jag tror aldrig jag drömt en så här symbolisk dröm någon gång och känner att detta med att kämpa för vå rätt är bara i inledningsskedet...

.

Tacka vet jag Neil Young han kan dra av en 40 minuters låt när han spelar live...

      Ja, vad ska man säja, mer än att nästan halva sommaren har gått och jag upplever alla väder utom värme och sol samtidigt. Det har blåst, det har stormat, haglat och regnat på alla ledder. Uppifrån, underifrån och från sidan Det har haglat, det har regnat och solen lyst samtidigt. Det har åskat och blixtrat.  Det känns som om det ostadiga pågått hur länge som helst.

 

Här på ön har fyra förtält blåst sönder, tre paviljonger och plastmöbler har farit omkring i området. Den mesta tiden har gått åt att kolla så inte allt försvinner. Vi har klarat oss bra, än så länge, vågar inte säga annat.

 

Varför blåser det hela tiden, ja varför?

Det här med fotograferingen har helt gått i stöpet, inga kamerapromenader och knappt några motionslångpromenader. Ingenting blev som jag hade tänkt. Jag glanar på väder.se, SMHI. se, yr.no och framöver ser det lika trist ut. Det var bättre förr, ett väder och John Pohlman gav oss alltid solsken och sommarvärme :)

 

Jag har varit här ute länge nu, det är skönt, avkopplande att få vara med i vårfåglarnas serenader dygnet runt. Snart åker jag hem några dagar för att ta hand om min student och få fira honom att han är färdig med skolan.

Dagarna härute går snabbt, rätt som det är så är det kväll.

 

Båten har inte kommit i sjön ännu, vattnet är alldeles för högt, stormen har satt käppar i hjulet och jag riktigt längtar efter dom där sköna stilla sommarkvällarna då vi sitter på sjön och fiskar, då vi spinner på våra drömmar och vi filosoferar och tänker på framtiden. Dom kvällarna saknar jag.

 

Just nu arbetar jag inte, utan pustar ut och tar sats, funderar över vad jag ska fokusera på i framtiden. Jag behöver ha det så här. Fast alla frågor jag får om jobb, var jag jobbar, och varför jobbar du inte. Det strukturerade samhället att "göra rätt för sig". Jag är absolut inte arbetsskygg, men med min utbildning vill jag ha ett jobb där jag får en lön och att jag uppskattas för det jag gör och kan. Jag är inte blyg med att tala om att jag är duktig inom mitt gebit och vill kunna förmedla den kunskap jag sitter på. För alla som undrar så klarar jag mig utan inkomst just nu. Vi har så det går runt.  Ingen behöver bekymra sig.

 

Snart så kanske värmen och sommaren kommer...