Ålen fattas mej...
Kategori: Helgdagar
Mitt arbetspass är äntligen slut, efter en dag i en affär med julhandlande människor klev jag av 22.00. Äntligen, jag har längtat en hel dag att den skulle ta slut. Det är drygt att se alla människors frustration i julhandeln. Tydligen har anjovisen varit en brisvara idag i en del butiker så jag funderar på att sätta ut mina 4 burkar och sälja dom på Blocket.
Jag jobbar inte i på livsavdelningen och det tackar jag alla gudar samtidigt för. Inte en timme jag skulle stå ut bland all galenskap, och stress. Jag har ingen förståelse att människor har totalt tappat kontrollen och handlar tills dom spyr. Dom handlar även fast dom inte har råd och vet att det blir surt och eländigt i Januari. Handeln har totalt lurat oss och vi går på bluffen.
Nu denna sena timme, har jag sagt Go´natt åt "Ville", suttit på hans sängkant och talat om att jag älskar honom. Trots sina tolv år och att han lever i ett gränsläge mellan liten och tonåring, så ser han fram emot morgondagen. Jag minns hur jag alltid hoppades innan jul att vi skulle få det som alla andra barn, men så blev det inte. (en annan historia)
Han kräver inte så mycket, han vill träffa sina kusiner och släktingar få några önskepaket, äta mängder med godis och dricka julmust tills det fräser i näsborrarna, då njuter han. En trevlig lättsam kille som är tacksam över det han har. Ibland blir jag avundsjuk och önskade att jag hade mer av honom i mej.
Jag är otroligt tacksam över att jag har min familj, det som jag ser som en nackdel är att vi syns alldeles för sällan. Vi båda arbetar obekväma arbetstider och vissa dar syns vi knappt eller hejar i dörren. Det har blivit så och det är svårt att ändra på. Man kan inte alltid välja. Vi har ändå ett arbete där vi får ihop till det vi behöver. Det är inte alla som har det. Det finns så många som inte får den här helgen att gå ihop, och då kommer ångesten.
Det finns de som inte har någon, inte på julafton och inte heller någon annan dag. Ensamma människor som inte valt denna ensamhet utan vi andra har puttat undan denna själ åt sitt öde. Visst är det märkligt.
Nu har jag kommit hem och familjen finns runtomkring, köksklockan tickar, och jag har blivit bjudan på en kopp kokkaffe av Micke. Vi har varandra, och jag känner mej lika fånig och mjäkig som alltid kvällen innan julafton, som en smörig Italiens kärleksballad med Ramazotti eller Risotto. Hans namn har jag inte lagt på minnet, men låtarna sätter sej ibland ofrivilligt i huvudet. Nu ska skinkan grillijeras, räkorna och spjällen ska tinas sedan blir det julafton i morgon oavsett vad som händer. För första gången på många år har jag inte köpt det som jag älskar allra mest på mitt julbord och det är rökt ål. Den är tyvärr rödlistad och ligger på listan över fiskar man inte bör äta för utfiskningens skull. Detta klarar jag men jag måste ändå få längta. Hoppas att de snart kan få så många fiskbäbisar igen så jag får äta den infernaliskt goda flottiga ormliknande varelsens igen.
