Mia Jäverlings Blogg

"Bättre skjuta rygg, än arm ur led"

"Sektualisering"...

Kategori: Funderingar

"Man ska ställa krav på sina politiker", det är en mening som jag ofta har hört. Men än idag vet jag inte om det ligger någon som helst tyngd i de 7 små orden. Om jag ställer krav, då kräver jag och var hamnar min röst då? I papperskorgen. Ja då säger man att man ska "ansluta sig" till ett parti och kämpa för sina sakfrågor, göra sin röst hörd och kämpa. Vad händer om min syn på exempelvis Landstingets majoritetsstyre med mitt eget parti ser helt annorlunda på tex deras "missbruksvård och underhållsbehandling" av legala droger än mig. Jag för en diskussion med landstingspolitiker och dom har "köpt" snacket om hur det ska vara utan ett uns kunskap i sakfrågan. Jag är helt emot deras beslut som jag ser kan skada fler än det räddar. Ska jag stå som en idiot och hålla med för att jag är ansluten till det partiet, ska jag svälja det skitsnacket från lekmän som leker experter. Det handlar om liv eller död, Det handlar om etik och  moral.
 
Jag får inte kritisera för då hamnar jag på en osynlig lista och utpekas som en  Paria. Att hamna i ett sektliknande förhållande i en demokrati skriver inte jag på. I en sådan grupp finns ingen trygghet eller samklang. Att föröka manipulera min åsikt eller försöka böja mig som ett rö går inte. Inte när det inte finns någon vettig grund i detta eller om de som jamsar med och beslutar något som de absolut varken har utbildning i , någon erfarenhet eller aning om. När man tror sig veta vad som är bäst och absolut inte har den blekaste aning då kan det bli katastrof för andra.
 
Jag får inte vara av en annan åsikt och tycka olikt någon annan, när jag betalat in en medlemsavgift. Har jag däremot inte betalat då är jag plötsligt fri att få ha min åsikt. Då väljer jag hellre det senare. När inte kunskap i sakfrågor och ämnen prioriteras då får de vara. Jag kan inte påverka mina politiker, jag kan inte ställa några krav. Jag är bara en liten lus.
 
Jag tycker inte alls det är konstigt att folk inte organiserar sig utan fladdrar i vinden och inte vet någonting. Däremot tycker jag att det är sorgligt att det blivit så. Lojalitetspolitik, majoritetsstyren som tyvärr ställer till och konsensus blir antingen kattskit eller så agerar man som ett crew som surfar med på vågen.
 
Lojalitet för mig är något viktigt, fint. En vän försvinner inte för den håller på sin tro. Jag värderar också mina vänner och deras kunskap.
Att solidariskt göra något bra för många, som gör nytta och gynnar alla är bra om det fungerar. Att det inte fungerar är att en länk i kedjan brutits, av några eller någon.
 
Jag tänker fortsätta vara fri, göra det jag har kraft till. Jag tänker inte leva med munkavle och direktiv om vilken åsikt jag får ha, för då har ni fängslat mig. Och något brott har jag inte begått utan endast berättat om det jag vet, det jag känner och det som gör mig till den unika person som jag verkligen är.
 
Man kan kalla mig vad man vil, det spelar ingen roll, jag känner mig bäst själv och jag är ingen ond person, snarare tvärtom.
Att vakna upp kan både vara jobbigt och också befriande.
 

Den sista dagen i augusti...

Kategori: Funderingar

Nu är vi här, den sista dagen i denna månad augusti. Hösten gör sitt intåg, sjöfåglarna  låter som ostämda trumpeter, knarriga hovtänger. De tutar och tjuter i skymningen och gör sig redo för sin resa söderut. Jag var här när de flög in och välkomnade alla och jag kommer att vinka av dom. Igår satt en Trana eller om det var en Häger nere vid badet, en ensam själ i sina funderingar över livet, kan tänkas. De brukar inte komma så nära bryggorna. Kanske den inte skulle med hem...
Jag fotade men den blev för kraftigt zoomad så kvaliten blev inget vidare, men någon läsare kanske avgöra om det är en Häger eller Trana. Jag är urkass på fågelnamn.
 
Häger eller Trana?
 
Jag är ingen höstmänniska fast mer och mer har jag kommit att i alla fall stå ut och acceptera hösten, försöker njuta av alla färgspel och att som en del säger "får gå in och tända ljus". Egentligen så älskar jag de ljusa sommarnätterna, jo det gör jag. Mörker skrämmer mig inte, men tycker att den ljusa perioden är alldeles för kort. Ön bjuder på lugn, men även dramatik. Häromkvällen då jag var själv lät det som vilda djur ville döda varandra, det var lite kusligt. Någon kom fram att det kunde ha varit grävlingar som var i slagsmål.
 
Räknar dagarna till min returresa till Kuba, idag är det 162 dagar, när jag bokade var det över 300 dagar kvar. Tiden flyger fram rätt som det är så är vi i februari. Kuba blev för mig ett land som jag gillar, skulle väl kunna tänka mig att bo där om några saker förändrades. Nu är det lite väl långt till Kuba och då nöjer jag mig med husvagnen på ön. Jag har alltid trott jag var en sk. "stadsmänniska", men har nog funnit att det var en villfarelse. Det var den gamla normen som skapade tron, att alltid ha bott i stan, för det mesta bott i lägenhet. Fast bo i hus, är inte min melodi, Som vanligt blir jag motvalls och kan tänka mig att bo på landet i en hyresrätt. Och hur stora är oddsen att man bygger ett hyreshus mitt bland sommarstugor och jordbruksmark? Jag är väl jäkla komplicerad kanske.
 
Varandero, Kuba 2014
 
 
Har gjort en intresseanmälan nu på en lägenhet (i stan), 95 m2 och 4 rum. Jag hoppas vi får den, jag håller tummarna att den är okey och att vi som sist (fin lägenhet mitt i stan utan p-plats, vi tackade nej) fick första tjing av fem som intresseanmält. Nu hoppas vi att allt ska gå i lås. Nu är vi färdiga i bostadsrätt, bland vävstolar, gapande grannar och katter som ska in i varenda öppet fönster eller dörr. Nu ska vi sälja. Det känns skönt att kommit så långt i tanken. När vi lever från och till på ön är det varken lockande med gräsklippning eller snöskottning. Hålla efter trädgård ligger inte överst på önskelistan. Härute finns inga större krav. En lägenhet på 4:e våningen med hiss är perfekt inför ålderdomen, och jag tror att det hög tid att nu sträva efter lägenhet om man vill ha en någorlunda billig. Om det byggs nytt då blir det ett pris som ligger långt över den månadsavgift vi redan har.
 
Nu flyger Korpen över och hälsar god morgon, slår sin lov över ön, hovrar runt och kollar att allt är som det ska. Jag älskar Korpen och Koltrasten, de är mina favoriter, lite knasiga och trasiga, den ena sjunger skönt och den andra skorrar hest som efter en whiskeyfest, två motpoler i samma skog.
 
Jag kom aldrig ut i kajaken som jag fick, dels fanns ingen paddel med. Jag gjorde inga större försök att skaffa någon när badtemperaturen låg under 18 grader och regnet öste ner hela sommaren. Jag gör ett försök nästa år. Hade tänkt att ta små fototurer in i vikar och upptäcka, men det får bli nästa sommar.
Nästa sommar vill jag nog till Skottland också :) Vi får se hur ekonomin ser ut. Skulle vara kul att ta med yngsta sonen till Edinburgh och kolla, ta bussen och fara norrut och söderut. Ja det var en tanke att jag "ville".
 
Kvinnans lilla vik.
 
 
Kvinnan i lilla huset, vi håller kontakten. Hon vill komma tillbaka i höst och plocka lingon. Hoppas att hon kommer. Känner starkt för henne som person, och hon är på samma "breddgrad" som mig. Hon gillar också att filosofera och drömma, är jordnära och diskuterar gärna samhällsfrågor. Jag går verkligen och saknar henne ibland, går ner till hennes lilla stuga som ofta ler mot mig i solen.
 
 
Trots sommarens väder har det blivit många häftiga solnedgångar (uppgångar har vi inte på denna sida).
Jag får aldrig nog av alla färger och dramatik som ibland inträffar. Det spelar ingen roll hur många bilder som ligger i mina mappar, när jag tittar på dom så minns jag nästan alla för ingen var lik den andra. Moln är något som hela tiden formas, de är mjuka, snabba, milda och ibland dramatiska. Denna bild ovan togs den dag i augusti då jag trodde min husvagn skulle bli en "Noaks ark" och flyta bort. Dagen då himlen öppnade alla sina portar...i 60 minuter. Så här såg det ut efter den urladdningen. Magiskt.
 
Blommorna är inne på sista versen, jag fick ingen Gös denna sommar men maken fick desto fler. En enkel panering tillsammans med kokt potatis och någon god kall sås. För mig behövs inte mer, manipulerad fisk är inget för mig, då man proppar fisken med allsköns saker, utan enkelt och naturellt som framhäver den verkliga naturliga smaken. Sedan får jordens alla kockar ha sin uppfattning, Per Morberg får proppa sin Gös med tomater och citron, jag proppar min Gös med nästan ingenting, bara en Panko panering.
 
 
Den Röda solhatten vinkar i vinden, den gör sitt denna sommar/höst, den visar sin prakt, bjuder in till ett avsked.  Jag älskar mitt nya stora perennland, som jag tror kommer att bjuda mig på en explosion nästa sommar.
Kräftfisket gick åt fanders, tjuvar kom och länsade burarna, blir så trött åt snåljävlarna som inte kan köpa sig ett fiskekort och fiska lagligt. Hade kommunen haft service och sålt korten under en tid, från ett datum till fiskedagen då hade nog några av tjuvfiskarna haft chans att köpa. Som nu 27 maj och 6 Juni, det ligger så lång ifrån 14:e augusti. Där får man nog tänka om, tack.
Idag spikar vi lite mer trätrall och öppnar upp mot baksidan, dörr nr 2 i förtältet, det blir ett flöde och tältet "ser" längre ut. Där ska ett två stolar och ett cafebord stå och grillen. På dom två stolarna ska jag och min man sitta och fortsätta drömma om livet, planera och ha dom där bra samtalen som gör att vi går vidare i livet som två individuella personer som värnar om varandras intressen och liv. Samtid och framtid kallar jag det.
Nu ska jag ut och fånga dagen, prata med korpen, hämta vatten och se på solen.
 
 
 

Jorden är platt som en pannkaka...

Kategori: Funderingar

Jorden är platt och runt jordskivan finns en kupol, så känns min värld. Jag har lagt på locket och därinne sitter jag och funderar vad det är som händer utanför. Som i en ostkupa, jag tittar upp och farorna hotar därute.
Världen har förändrats påtagligt bara de sista 20 åren, helt galet. Det är skönt att få ha mitt lugna rum här på ön, än har inte oron nått hit ut. En fristad som ger mig utrymme att andas, samla kraft och mod.
 
Vi små, måste fortsätta möta världen, tills den dag vi vänder upp näbben. Alla har olika teorier om hur vi ska möta den också, jag gör det på mitt sätt, trots jag vet att jag aldrig kan vända tillbaka den, på rätt köl, om den någonsin varit på den "sidan". Jag personligen upplever att jag lever i en tid där jag ser att många spelar roulette och väljer farliga sidospår och vägrar komma tillbaka till farleden. Jag tycker att hatet mot andra har blivit så påtagligt. Människor har svårt att kommunicera och se varandra i ögonen, man tänker mer bara på sig själv och inskränktheten har blivit ett bomärke och ett lösenord för att få hata. Fy fan va drygt.
 
Vad vore bäst? Att varje landskap hade en egen landskapsskiva med en kupol runt, och att vi höll oss för oss själva och utvecklade oss i interna grupper, landskapsvis. Vi i dalarna kulade på kossorna, spelade fiol, hade samlag på Bingsjöstämman i någon fäbod, medan de äldre täljde dalahästar och målade traditionella symboler på dom. Vi levde som på små öar och tillslut var vi så inavlade att spelmannen smekte fiolen med åtta armar och spelade Horgalåten, tills jävulen visade sig.
 
Jag inser att jag inte borde läsa dagstidningar, att läsa om de dagliga morden, om hur hatet krossar, hur ungdomar tar sina liv för de utsatts för övergrepp  av vuxna eller jämnåriga. Barn far illa medan deras nära och kära missbrukar och samhället har inga som helst skyddsnät för de behövande, medan galenskapen att bygga för konsumtion ökar och bilparkeringarna är större än Ålands hav.
 
Enligt någon, några så ska man inte tänka på det negativa, utan fokusera på det positiva. Jaha, ska jag alltså blunda för det negativa? Och bry mej om det positiva som inte behöver så mycket omsorg? Det där fattar inte riktigt jag. Det är väl klart att jag måste vara öppen för det som jag anser vara galet, det är det jag måste påtala och säja att det är inte så det ska vara. Att solen lyser över en coach på arbetsförmedlingen det har inte den fattiga någon glädje av. Att mata de rika framkallar aldrig någon tacksamhet eller något sunt. Fast i en ekorrfälla, fast få ser det, för solen lyser så mycket och coachen säjer att vi alla är duktiga. Jag vägrar bli grundlurad.
 
Ska jag säja att vädret i sommar har varit bra, när det har varit skit? Allt för att visa en positiv attityd. Nej, jag säjer som det är att det är den sämsta sommaren sedan 2000, då det regnade ännu mer, för att inte prata om 2010, den var skit då, men idag har jag nästan glömt.
Det bästa den här veckan är den Mexikanska konstnären som gjort en rövplugg föreställande den väldigt, väldigt rika Donald Trump. Den rövpluggen tror jag blir värd mycket pengar. I framtiden ska jag börja och investera i rövpluggar.
 

...lite olika...

Kategori: Funderingar

Sista april, med brasa och spöregn, första maj med kyla och spöregn, andra maj med en start på dagen med uppehåll och en efter en lämnar campingen, trots det bara är lördag. Det ser ut att kunna bli spöregn.
 
Jag låg här i natt och lyssnade på regnet som smattrade på husvagnstaket, låg och funderade, analyserade och filosoferade. Det var på det mesta, om livet och glädjen att få ha det bra, om andra som inte har det bra, på politik och Landstinget Dalarna som är en het potatis. Faktiskt så kom jag fram att jag är glad över att jag är den jag är. Jag vågar stå upp för både mig själv och andra och jag "köper" inte vad som helst och allra helst att man vill tysta mig. Jag har mina åsikter och kommer alltid att ha, några kan verka korkade andra bra. Ofta känns det som om mina analyser och åsikter ligger före i tid och det är jag nöjd över för i min planering finns det en framtidsvision som sträcker sig längre än vad näsan räcker.
 
Ibland säjer man att det är bra Mia att du har åsikter, och ofta säjer man att jag gnäller. Att vara kvinna och ha åsikter vad som rör samhälle, politik, rättvisor och orättvisor är ofta förknippat med epitetet gnällkärring. Tänk att det bryr jag mig inte i. De som står bredvid mig och stödjer är också de som ärligt säjer sin mening och stödjer mig i mitt liv. Sådant känner jag. Fjäsk, fjoll, oärlighet är känslor som lyser igenom och det är plågsamt och det går inte att ta emot.
 
Jag är ganska mätt på ytlighet, det är ett skådespel i klass med dåliga tv serier. Jag förstår också varför, för en del klarar inte att hitta sin egen identitet i bruset utanför. Idag ska vi vara så duktiga och finnas för alla, vi ska coachas fram till tänkandet. Bättre vore att var och en fick hitta sig själv. Och det är inte lätt. Då gäller det att gräva ofta med hjälp av någon. Vi klarar inte allt på egen hand.
Vad tänkte jag på natt då jag lyssnade på regnet? Jo jag tänkte på hemlöshet, jag tänkte på hur en utförsbacke skapats till många, att folk går in i depressioner , arbetslöshet, missbruk och totalt tappar grepp och fotfäste och skyddsnäten för dessa människor saknas. Politiker tror att en behandling är en behandling för att den heter behandling. Samhället står inte rustat för människors ras pga att man bygger infrastruktur istället. Man bygger för de som har arbete och köpkraft. De hemlösa finns inte med i budget, de är ett bekymmer som man bygger bort. Löften om boende lovas och sedan sviker man löftet.
 
Jag är tacksam att jag slipper vara med i framtiden, oh fy som du säger brukar en del säja, jo jag är tcksam för den här världen är en ättestupa. Den som blundar och förtränger det ljuger enbart för sig själv.
Ibland har jag dåligt samvete att jag både har bostad och husvagn, men min husvagn rymmer inte alla hemlösa i Borlänge.
Samhällets stöd vid psykisk sjukdom räcker inte till, på något sätt. På 80 talet slussades människor ut för att klara sig själv, finns det någon uppföljning hur det går? Hur det gick? Eller är det bara ett plågsamt experiment?
 
Jag ska i alla fall försöka fånga dagen och vara tacksam, tacksam att jag befinner mig där jag är. Men det var jävligt nära att jag hamnade åt helvete. Om inte jag hade fattat saker och ting och skjutit till min sista kraft och mitt "jävlaranamma" då hade jag nog varit ett minne blott. Jag antar att jag har lättare att se det uppenbara framför mig, och ser hela kedjan från början till slut än en del andra.
Det finns för mycket fördomar utanför dörren. Ibland öppnar jag dörren och ropar "håll käften", ingen hör.
 
 
 
 

...jag är kvar...

Kategori: Funderingar

 
Jag har lyckan att fortfarande vara kvar här på ön. Lugnet innan säsong är det finaste lugnet. Ibland kommer någon ut till campingen och "tittar till" sedan är jag själv igen. Om inte mannen hade jobbat så hade han också varit här, för vi delar den känslan att få ingå i detta primitiva kollektiv. Fast det är skönt att ha en helt ensam ensamhet också, då jag på kvällen lyssnar på Lommen och Storspoven och vinden som ruskar om husvagnen. Att vakna upp här och få dra upp rullgardinerna är bara det en lycka. Jag förstår att det kan vara svårt att förstå, att inse att "bara något" kan bringa lycka, men jag har lärt mig att livet är enklare utan att krångla till allt. Härute är det inte krångligt, här anpassar jag mig inte efter någon eller något, här finns jag bara i den tid som är. Världen finns därutanför fast den är längre bort.
Hur får jag dagarna att gå? Jo dom går så jättebra, har inte tråkigt en enda sekund. Rätt som det är så går vår gemensamma sol ner och dagen är borta. Gamla och trista tankar är rensade och jag har plats för nya filosofiska tankar och planer.
Att tänka är inte bara att tänka, det finns olika tänk. Att tänka bort, att tänka bra, och att tänka på sådant som oroar och att tänka lösningar. Då tänker jag lösningar främst för mig själv, saker som gynnar mitt resterande liv.
Jag vågar erkänna att jag är olycklig för att synen på att inte nöja mig med det som erbjuds duger. Nej det duger inte att få jobba ihjäl sig, det är inte ett solidariskt tänk, därför väljer jag bort det. Jag har försökt och har man en gång tidigare jobbat ihjäl sig då vet jag vad det innebär. "Den där hon är duktig att arbeta". Det är inte något uttryck som ger guldstjärna. Det är ett varningens tecken, men så är det idag, folk jobbar och en del dör. Folksam går in och betalar ut livförsäkringen sedan är det glömt.
Jag snuvar inte samhället på pengar heller, allt jag äger är mitt eget, allt utom ett studielån. Jag är ingen parasit. Är det viktigt för mig? Nej men för en del är det väldigt viktigt, och helst de som inte har rent mjöl i påsen själv.
 
När jag har vilat ska jag återuppta jobb, just nu vilar jag, Så här kan jag väl inte skriva? Eller kan jag? Tänk när någon ska googla på mitt namn och jag skriver min syn på att vara arbetstagare. Idag ska man inte synas, bara finnas och anpassas. Gud hjälpe mig hur det blivit...igen.
 
Stormbyarna ryter därute, jag är inte rädd. Snart ska jag gå ut och utmana pollenbyarna, akta mig för fallande träd och njuta av dagen. Att få skriva att man är lycklig är en rättighet, trots att allt pågår i världen. Mina tankar finns alltid hos dom som har det sämre än mig. Så länge förmågan finns att känna med så finns ingen oro över  att jag ska tappa min medkänsla.
Min inspiration till livet är min familj, mina vänner och det som jag bygger upp själsligt och med egen kraft ror jag ut i  stormen och ser alltid nytt ljus, och nya riktningar. Att fånga dagen trots flera sekundmeter i byarna går alldeles utmärkt.
 
 
 
 

Solen gick ner...och upp..

Kategori: Funderingar

Måndagen  20 April var alldeles otroligt fin, en dag värd att minnas. En dag då jag sög i mig all den energi som denna vårdag bjöd på. Makalös kan man säja. Att få vistas härute på ön är en ynnest och det är som att vistas i  en stor laddningscentral. Vaknade vid 8 tiden och drog upp rullgardinen i husvagnen och termometern stod på 10 grader plus, vårfåglarna kvittrade i varje träd och buske och perkulatorkaffet smakade vansinnigt gott. Jag klädde på mig och tog en morgonpromenad...
...ner till Runn, till den lilla stugan som en kvinna äger. En stuga som stått i 50 -60 år och som kvinnans far en gång fraktade på plats, drog stugan på isen en vinter. Den har stått på ett arrende sedan dess, nu börjar nuvarande ägare att bråka och vill ha bort henne för att kunna bygga "lyx". Vid den här lilla stugan känner jag glädje och lycka och det känns som om tiden stått still.
 
 
 
 
Den trevliga kvinna bor i Stockholm och varje sommar kommer hon, hennes barn och barnbarn för att fiska och njuta. En stuga som var den tidens semesterboning/lyx då vanligt folk ville komma från industrin och andas luft. Jag tror att jag ska intervjua henne denna sommar och göra en berättelse om huset och dess historia.
 
 
 
På gården ligger flera "skorvar" och rester efter små ekor, några är nästan sönderruttnade och en är täckt med plåt för att skyddas mot väder och vind. I viken ligger fortfarande lite is kvar. De ruttnande "vraken" utgör bara en bild av olika epoker och olika tider och de ligger och gör bara miljön som en tidskapsel.
 
 
 
Bara aktern kvar, måhända har man tagit upp många gammelgäddor med båten, nu ligger den som en installation och jag känner att låt naturen göra sitt.
 
Vi låser innan vi stänger för vintern, att låsa betyder att "vi är inte här" vi vrider om nyckeln i det enkla låset och talar om att här får ingen vistas just nu. Då förr var det en enkel regel, och att det man ägde var ens eget. Eller var det inte så. Känner att dagens sommarstugor är i riskzonen för kofot och brytmärken och respekten för att någon äger något är satt ur spel...
 
 
Några dyra prydnadssaker och materiella ting behövs inte, här dekorerar man med det som verkar vackert, färgat glas genom en ruta som är gjord på gammalt vis får en vågig effekt och om jag ändrar vinkeln för mitt synfält får flaskorna olika former, som gelé.
 
 
 
I ett annat fönster står en gammal hyvel eller det kanske heter rubank, kanske hennes fars verktyg som hittat sin plats för beskådan av enstaka besökare. Varje sak har en historia, har en berättelse och är inte några historielösa spontaköp. Höstens instängda flugor ligger döda på fönsterbrädet. Deras tid varade bara en sommar. Vår tid är längre, och vi har ett större ansvar än sommarflugan.
 
 
 
 
Snart kommer barnbarnens badkläder i olika färger pryda tvättlinan med de solblekta nyporna som inte är eviga. I sommarvinden torkar allt snabbt. Jag tycker om tvättlinor, för jag vet aldrig var dom tar vägen, de fortsätter in bland träd, in i skogen och slutar på en rostig spik någonstans eller lindat runt ett träd som växer och linan växer in i barken.
 
 
 
 
De knuttimrade falurödfärgsfärgade väggarna visar vilken teknik som användes. I sommar ska jag fråga kvinnan om jag får fota inne i stugan och få ett annat perspektiv av stugan som jag så länge varit så nyfiken på. Är det mesta kreativa orginallösningar som hennes far fixade, är det primitiva lösningar? Utan el och vatten, är det primitivt eller bara en doft av det som var.
 
 
 
Den gamla spiken, den rostiga som sitter i väggen är vacker. Ja jag tycker den är fin. Att uppskatta en spik är väl inte riktigt i dagens moderna torx samhälle där skruvdragare är var mans ägodel, och batteri är en rättighet. En "spikjävel" är snart en bristvara, maskintillverkad spik säljs nog mycket mindre idag, är förr, och smidd spik får jag kanske tag på hos Bukowskis Auktionsverk. Vi anar inte att allt förändras, smått och stort, vi fattar det inte förrän vi saknar det. Då undrar kanske ni vem i hela världen skulle sakna en spik. Tänk rent symboliskt på allt som försvunnit som ni saknar, kanske Raketost, GB:s glass Cassatapinne, förnimma om smaker lukter och känslor. Eller kanske rätten att vara sjuk och inte bli utförsäkrad. Rättigheten var  glasklar förr, nu kostar du pengar i alla utredningar mellan doktor, försäkringskassa, arbetsförmedling, socialtjänst och gudarna vet vem mer. Nåväl vi lämnar 5 tumsspiken...
 
 
 
Barr från gran och fur på det gamla plåttaket, vissa blåser bort, nytt fylls på, andra förmultnar. Tidens kretslopp på ett plåttak någonstans i skogen i slutet av april. Vem orkar "bry" sig, mer än jag. Jag är nog en person som vill leva i både och itanför, jag menar, veta att jag kan ta mig till platser där det moderna bruset är bortblåst både på plats och i mitt huvud. Känna att det finns ställen där inget kan göra mig förbannat och där det råder absolut stillhet och klokhet.
 
 
Vintern har släppt sitt grepp och ger nu upp, alla årstider har sin charm, några är mer "hatade" än andra fast känner mig tillfreds när jag vet att det finns andra årstider. Jag hade turen att inte födas på ett isberg. Jag hade lyckan att födas in i fyra årstider och i alla överlever jag. Det handlar om att hantera, orkar jag inte skotta snö då får jag flytta och ge fan i snön (vilket jag ska, flytta) . Hela livet handlar om att inse, tänka, hitta lösningar, och ha en tro på sig själv. Det hittar man inte på några framgångssidor i tidskrifter utan det känner man inom sig själv. Jag tror att alla har en kreativ konstnär inom sig, har en syn och en dimension som kan skådas om man verkligen släpper på de normer som samhälle och andra målar upp vad som är det idealiska. Att lita på sig själv i första hand är den viktigaste upptäckten jag gjort.
Om jag skulle kalla mig konstnär skulle väl någon ha synpunkt på det. Ingen ska  ifrågasätta vem jag är,  jag vet vem jag är. Och inte alls handlar det om mina principer utan det handlar om mitt sunda förnuft. En del... fast de inte tror det...så är så är de fast i det kapitalistiska samhället, och tror att det handlar om karriär och att falla på knä inför makt. "Principuttrycket" är en floskel, ett ord som kommer ur någons mun för att den verbala förmågan är satt ur led. Jag menar, jag är en person som har åsikt och inte en "princip" En del tuffar på i det spår som någon bestämt, utan att ens förstå.
Ja vintern släpper sitt grepp, jag ger inte upp, jag ser på, jag accepterar och förstår. Jag visar glädje och låter mig yvas över det som finns. Var glad förfan!  Det är inte andra som bestämmer vem jag är, och jag är inte en liten princip jävel.
 
 
 
 
Solen gick ner i går också, liksom den gör varje dag. Vi alla har den stor äran att få se samma sol gå upp och ner, värma oss. Vi delar den, vi gläds, vi svettas. Den är gemensam. Jag kan aldrig bestämma om du får vara glad över "min" sol. Vi delar, vi har den tillsammans, den är gemensam ända tills den slocknar.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Påsken kom och gick...

Kategori: Funderingar

Påsk, ja då Jesus sysslade med något, om det var att han uppstod har gjort att västvärlden äter och äter, fyller matbutiken med något som liknar julgalenskap. Jag blev aldrig någon jul och påskfirare. Varje sådan helg var helger då alkoholen flödade i mitt hem och vi barn fick inget särskilt, bara stå ut.
Påsken blir för mig några lediga dagar med mannen som jag i stillhet kan fira ute i husvagnen med grillkorv, färdigmat, godis och TV.
 
Påsken kom och gick, och jag är kvar. Ensam i stormen njuter jag av dagarna i joggingbyxor och tar till vara på tiden här på ön då stillhet och vårfåglar finns. Jag går här som någon slags Greta Garbo i solglasögon. Igår kväll skulle jag ta en bild på solnedgången och ekorren satt utanför och skrämde ihjäl mig. Trodde det var en stor råtta, men så var det inte.
 
Efter att ha nästan bränt ut mig...igen...så förstår jag att mitt liv är inte till salu. Så nu är jag har och rehabiliterar mig och är tacksam över att jag begriper så mycket att livet är viktigt, ingen ska få ta orken ifrån mig och det finns inga människor som kan jobba som dårar och klara sig, i längden. Glad att jag fattade det. Tänker inte beröra detta mer och tänker inte grotta i det senaste halvåret som börjar bli mer och mer diffust. Jag har lärt mig mycket.
 
Rost. Foto: Mia J
 
I vindbyarna ser jag löven fara förbi, jag ser lite av mig själv i dessa gulnande löv. Någon bestämmer var jag ska kastas och ser att så är det, på något vis blev jag mer och mer livegen, jag styrdes såklart av de som har pengar, makt och styrka att blåsa iväg mig. Nu kan ingen vind greppa mig, stormen må få rasa därute, men jag är grundad. Jag går mina småpromenader, jag fotar, jag pratar och jag lever. Att bli sviken är jag van med, men blir lika förbannad varje gång. Nu är jag och min man två igen, vi ses, vi pratar och vi är vi. Ett äktenskap utan att ses, orka prata, inte ha ledigt tillsammans är inte värt något.
 
På Ösjön är det nu öppet vatten, på delar av Runn ligger isen kvar nu är årstiden är i en brytpunkt då vår och vinter fajtas med varandra. Jag håller på våren och värmen, som jag vet snart kommer. Dagarna går fort här på ön. Jag är aldrig rädd, vare sig för ensamheten i husvagnen eller för alla ljud som kommer på natten. Trygghet är ett viktigt ord, en plats dit jag alltid strävar. Att kratta löv i storm är häftigt, allt bara virvlade runt, jag skrattade åt min tokighet och log. Här finns det rogivande saker att sysselsätta sig med, tömma latrinen :) , diska, läsa, promenera och fota. Det är inte alla som klarar att göra "ingenting" men det har jag lärt mig och jag ska skryta med att det är det viktigaste jag gjort i hela mitt liv, för det dåliga samvetet gav vika då jag lärde mig det. Det var en viktig livsupptäckt. Att vara solidarisk mot sig själv i första hand gör att man kan vara det mot andra.
 
Runn, Foto: Mia.J
 
Jag fortsätter med att skriva på boken om min släkt, en egen designad bok som kommer att tryckas i ett eller två exemplar. Jag har inte skrivit på den sedan förra våren och efter ett uppehåll har jag nu fortsatt. Hela tiden hittar jag nya spännande saker, då jag både pappersforskar och DNA forskar. Allt det här har gett mig en insikt i vem jag är och varför jag blev den jag blev. Det är inget skitsnack, för de som gick före har satt spår, avtryck i normer och handlingar. Alla lik i garderoben som tillhör mig ser jag på och måste hitta ett gott förhållande till. Jag bryter trenden. Jag måste vara egen, jag måste själv bygga min egen person och inte göra de som de andra gjorde.
 
Havanna Foto: Mia.J
 
Snart ska jag och mannen boka nästa resa till Kuba, den kommer att bli i februari 2016. Vi båda vill dit igen, till folket vars vänlighet gått rakt in i våra hjärtan, Till landet där man har en mentalitet av att älska sin nästa, där krånglar inte folket till det. Jag har längtat tillbaka sedan den dagen den 12 december då vi klev av planet på Arlanda. Inte en dag har gått utan att jag tänkt på Youlanda och de andra, kvinnan i Havanna med en blomma i håret, byggnaderna i Gamla Havanna och cigarrmakerskan på cigarrmakeriet. Alla ansikten är så tydliga och Kuba blev en del av mitt hjärta. Nu denna gång då ska jag hinna med det jag aldrig hann.
Hola...
 
 
 
 
 
 
 
 

Maria Paria...

Kategori: Funderingar

Jag säjer som Jockmocks- Jocke: "Tjosan, tjosan!" tänker på den glade samen och blir full i skratt. Ja skratt och glädje är något som jag faktiskt värderar högt. Att vara glad och känna livsglädje är ett måste för mig, om jag inte vårdar det som gör mej glad och ger mig glädje då faller jag tillbaka i ett destruktivt beteende. Det ska finnas orsak och verkan i det som jag sysslar med, jag kan inte göra något som strider mot mina tankar och värderingar, då blir det fel. När något känns totalt olustigt eller fel, då måste jag gå.
 
Sitter precis och tänker på ett tidigare inlägg här i bloggen som beskrev vilket bra år jag haft. Jag häpnar lite över mig själv och klappar mig själv på axeln för att jag har lärt mig se det positiva, och inte det som inte föll mig i smaken under det gångna året. Jag har omedvetet lärt mig läxan. Den jag lärde mig på skolan, då jag läste till Behandlingspedagog.
Förr då skrev jag när jag var ledsen, då kom dom där svarta, tråkiga, djupa tankarna då offerrollen kröp ur mej och svettades ut den skarpa lukten, som stank rädsla, orden var svedda, och vissa saker var pest.
Idag så skriver jag i huvudsak om det positiva som faktiskt har verkan, som för mig fram på en surfvåg, jag vågar ta beslut som är bekväma för mig, och obekväma, kanske mindre bekväma för andra. Mina val är mina egna och besluten tar jag. Om jag felbedömer då är det mitt eget ansvar, inte någon annans, glöm aldrig det.
Jag kom på mej själv nu i skrivande stund, vad kan jag egentligen häva ur mej här, fast jag har inget jag vill häva ur mej. Jag vill bara påstå, tala om att om ni ser mig som en svikare i mina egna beslut, då tänker ni fel. Jag har inte svikit, jag är inte den som sviker, men jag är den som förstår när jag inte har mer att ge i en grupp som redan har satt ribban. Om det nu spekuleras i mina beslut så sluta genast med det, om det finns frågor så går det alltid att lyfta på luren. Jag har inga hemligheter och heller inga problem med någon person. Däremot så förstår jag något, jag ser något som gör mig rädd, som jag inte vill bli inblandad i.
 
I min personlighetsutveckling har det hänt så mycket under de sista åren, där jag gått mot något som jag längtat efter att se på mig själv som den person jag verkligen är, där jag har hittat en person som är jag. Jag vet hur man jobbar för människor, hur målfokuset ska vara inställt, hur framgången ska nås genom enkla lösningar. Att grotta, och förbanna något gammalt går inte, jag kan inte sitta och förbanna livet som varit för det för mig aldrig framåt. För att överhuvudtaget överleva måste jag bort från det destruktiva som förgör mig och jag hamnar i ett gammalt beteende.
Från att ha varit fördomsfull, något som överfördes från en far under min uppväxt, så har jag jobbat så inåt-helvete med att radera fördommar och att istället hitta orsak till saker och ting. Alltid lurar en orsak till varför och hur människor beter sig eller handlar. Jag försöker och måste förstå människor, oavsett.
 
Min glädje i livet är troligen att finnas för andra att förvandla något som jag äger till något nyttigt för någon annan. Att dela det jag har, både ord eller hjälp. Jag ser det egoistiska samhället, och jag ser den makt som folk vill ta och ha, till varje pris, och jag vill inte med i det. Jag är inte längre clownen som vill stå i manegen och slå med piskan. Jag är nog en figur som vill verka i bakgrunden, inte exponeras. Jag tror jag vill vara den vanliga, den som finns men inte syns, den som kan komma hem efter en dag på jobbet och känna att jag har gjort dagen bra för andra och mig själv. Jag kan inte tillåta att min energi läcker ur mej och kvar ligger ett russin.
Mina sista 30-40 år i livet ska jag leva, jag har inte haft den möjligheten under min uppväxt under mitt liv. Det blev så jävla fel. Jag vill ägna mitt liv åt att istället gottgöra de jag skadat, och kasta all skit åt helvete.
Jag måste få leva det nu annars dör jag inombords. Jag lyssnar på de som tror på mig, jag umgås med de som kan leda mig, hålla mej och stötta mej. Konstigare än så är det inte. Mina ambitioner kanske inte överensstämmer med era, då säger jag att jag härskar i mitt liv. Det är jag som är min egen.
Låt mig vara den jag blev - och än är jag inte klar.
 
 
 
 
 

...nu vänder vi blad...

Kategori: Funderingar

Nu har jag utan att "bolla" med någon tagit ett alldeles eget beslut. Jag lämnar politiken och dess uppdrag, jag vandrar vidare. Jag har samma åsikt som jag alltid haft, och kommer att rösta där jag har mina rötter. Jag lämnar den karriären utan att vara ledsen. Det går inte att vara alltför ärlig när man pysslar med politik - har jag förstått.
Jag bläddrar i min bok, vänder blad och fortsätter med det som jag önskar göra. Det känns bra.
Den här valrörelsen har jag känt mig lite uträknad, kanske mitt eget fel som inte kunde "ta ledigt" för att dela ut flygblad, vad vet jag. Faktiskt så ska jag inte kasta skit, för de år som jag varit medlem i föreningen så har jag lärt mig mycket, fått många fina vänner och haft fantastiskt skoj, så det tar jag med mig.
 
Foto: Mia J (hoppas ni påpekar den där fågeln som ser ut som en klump på fotot...då svarar jag att den klumpen tillhör fotot ;)
 
 
 
Nu kan jag ägna mig åt andra saker som stärker min själ på ett annat plan. Tänker att locka fram mitt fotointresse ännu mer, tänker offra tid och pengar på en Photoshopkurs, kanske. Resa, fota, skriva och arbeta. Jag tänker trappa ner i mitt liv och faktiskt fortsätta att ta hand om mig själv. Jag inser att det här livet inte är gjort för att alltid tillfredsställa andra. Jag ser bristerna i mej själv, och jobbar dagligen med dom. Hur andra gör är inte min ensak. Jag ser när det är dags att ge mig av, jag förstår när jag ska hämta nya inputs för att gå vidare.  Livet är som ett kakfat och jag förstår att jag inte alltid får syltmunken, men nöjer mej med bondkakan. Den kakan dekorerar jag med det goda så den blir attraktiv. Jag tror bannemej bondkakor är det bästa. Hädanefter ska jag jobba utifrån en sådan, tala om att den duger, precis som den är.
Foto: Mia J (bakom flötet)
 
 
Igår kontaktade ett galleri mej och vill att jag ska ställa ut mina foton. Ja tack sa jag, det är klart jag vill. Nu ska jag utsätta mig för att andra ska bedöma mig, och det gör jag med glädje. Att fotoproffsen med mångårigt fotointresse, kanske fotokurser och har fototeknik och inställningar som ett radband i huvudet ska syna mina bilder. Ja det för dom göra, jag har fotat i 4 år med en riktig kamera, jag kan inte en enda "gyllene regel", jag väljer mina motiv utifrån vad jag tycker om och tänker mer konstnärligt eller vackert. Min ambition är inte att bli en "omtalad fotograf" utan gör det dels för egen skull och att andra har önskat att jag ska visa mina bilder. Jag är ingen karriärist, utan min plats är mer som en kugge i en maskin som ser möjliga uttryck, som kan väcka något.
 
Glädjen idag består av att kasta av mig ett ok fyllt av krav, och att ikläda mig i en ballerinadräkt och skutta in i en ny epok, som är fyllda av bilder, personlig utveckling och en ny syn på saker. Jag tänker faktiskt vara egoist och tänka väldigt mycket på mig själv.
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Oktober...

Kategori: Funderingar

Då har jag tillbringat två nätter på ön i ensamhet. Igår skvalade regnet och jag hade inga problem att njuta på den öde campingen, tillsammans med sjöfåglarna som klagar över hemresan till varmare länder.
Jag har sovit skönt, jag har reflekterat över hur livet går att njuta, jag har summerat mina personliga framsteg. I detta har jag även tittat på mig själv i min roll som människa, när kliver jag fram och när backar jag. Struntar verkligen i att vi kvinnor blir kallade "gnällkärringar" när vi är av annan åsikt eller säger emot någon som redan har satt ramar. Jag har strävat efter att få ett äkta skinn på näsan och är väl på god väg.
Tyvärr finns det allt för många som har ett skinn som är byggt på osäkerhet, rädsla och gamla normer, i samma stund som åsikten yppas finns där osäkerhet och en bön av bekräftelse. 
Insikten är skön, jag är stor nu, jag går min väg med de kunskaper jag besitter.
 
Jag går mot en härlig höst, jag som alltid "tyckt illa" om hösten har lärt mig att vara accepterande och se den som en bit av tillvaron. Den går över ganska fort, den skadar ingen, den kan vara kall och ruskig, den kan vara vacker, den ger luft att andas och är speciell med all sin färg, och det dystra. Kanske som livet ska vara, nyanserat med jorden och myllans färger.
 
 
 
 
 
Idag stänger vi ner vattensystemet, tömmer vattentankar, lindar in husvagnen i en vintervila, plockar hem det som inte ska vara här. Inget ska få frysa sönder. Skönt att nu slippa plocka upp-och ner förtält utan att ha ett som alltid står uppställt. Vi kommer att finnas härute senare i höst och i vinter. Jag har i så många år suktat efter att få fira jul eller nyår, men alltid är det någon av oss som jobbat. Att sitta härute i det djupa mörkret, med stjärnklar himmel måste vara härligt. Hoppas att det blir en pimpelis i år så vi i alla fall tar oss ut på sjön denna vinter. Förra vintern var det ingen riktig is.
 
 
 
 
 
 
Nu har jag mycket att se fram emot, en resa, arbete som jag tycker om, en familj som jag älskar, barn som jag känner stor omsorg för. Som förälder har ja felat, precis som alla andra föräldrar. Hur många fel jag gjort finns inte på listan, men jag har en medvetenhet om det och får försöka göra det bästa av det. Mina barn är myndiga och stora, men jag finns som ett stöd, när dom behöver. Dom är självständiga precis som jag. Det finns levande och döda som jag saknar och alltid minns, de döda finns där de är, och de levande blir såsmåningom ännu mer levande. Det är inte jag mot världen längre, det är jag och världen. En stor skillnad, en mäktig sådan.
 
 
 
 
Ibland när jag läser mina blogginlägg, så upplever jag dom som någon predikan. Men så är det inte. Jag befinner mig inte på någon yogakurs eller något nirvana. Utan har hittat in i livets mening, och det logisk. Jag är som en sambandscentral där jag följer flödet och vet hur jag ska hantera med och motgångar. Jag kan väl säga att jag är en del av detta trots att jag sitter ensam i en husvagn, mitt i skogen, och det känns bra,
 
.

...ut ur dimman...

Kategori: Funderingar

Varför far jag omkring som en ensamvarg här ute på ön under min lediga tid? Varför vill jag inte bara "ställa upp" och vara till lags i skiftande sammanhang?
En orsak är att min tid är nu kommen, det är min tur nu. Jag knackar på min egen dörr och utlyser mig själv som min egen. Det är enkelt. Du kanske tänker att jag avsäger mig mitt ansvar, nej det gör jag inte för jag är min egen och har beslutat i den egna vilja vilket mitt ansvarsområde är.
Ofta när någon/jag drar mig tillbaka då antar andra att anledningen är att jag hatar mig själv eller är ledsen. Nej jag är bara glad att jag kan göra det utan något som helst dåligt samvete, och det finns inga offertendenser att ni ska tycka synd om mig för att jag bara har det förträffligt bra. Ni kanske utan att veta funderar hur jag kan ha det så bra, och vika från gängse stig, inte grotta ner mig i andras krångleri, och le. Jag är inget offer, men har känslor och åsikter oavsett.
 
Foto: Mia.J.
 
Jag har lärt mig en konst som kanske ni inte accepterar, jag har lärt mig att känna mig själv. Jag ingår inte i pakter eller går in i oroshärdar. Jag håller mig därifrån, för att undvika en onödig konflikt. Mitt liv har har tidigare hopats av sådana, och det är då jag verkligen har mått illa.
Att vara en ensamvarg härute på ön betyder att ingen jägare hittar mig. Jag går omkring och undviker att riva får. Jag bär på mitt liv, min kamera och musik med Neil Young, jag fotograferar mina bilder, jag spinner drömmar och jag saknar personer. Jag längtar till levande och döda, jag saknar och minns. Jag tränar att acceptera att det finns nära släktingar jag inte kan se, inte skriva kort till, inte kan nå just nu. Jag förbereder mig på en lång väntan, för saknad är svårt. Jag har lärt mig hanterara saker, bearbeta och besluta. Stadigt står jag för det som jag tror på och försvarar det jag med stor möda till slut  blev. Ett livspussel utan alla bitar blir ofullbordat. Jag hittar bitarna...
 
Foto:  Mia.J
 
 
Jag vaknade denna morgon till Kanadagässens klagan när de flög förbi, hur de förberedde sin återfärd till sitt hemland. De kommer hit likt turister, flyger in över gränsen för att halvår senare återvända. De kommer hit och bajsar, dom ställer till det för människor som bor strandnära, människorna skriver insändare till tidningarna att gässen bajsar överallt och vill att dom ska skjutas, de förtydligar att de hör inte hemma här, i vår fauna, dom är illegala, utan pass. Nu är det på väg hem, de lämnar sin skit, flyger här över och klagar...
Jag flyger också, fast på mitt vis. När jag sonderar så trycker jag på min "sputtnicksbubbla" på huvudet och inne där finns jag och mina tankar förenade i ett, och jag gläds över att kroppen, känslor och tankar har hittat varandra och inlett ett grundläggande samarbete. Vi är ett och vi hör ihop. I den här bubblan har jag genomgått kamp med att sortera, minnen har uppdaterats och gammalt har sållats, sedan arkiverar och sparar jag det goda. Att slippa ansvar för andras dumheter är skönt. Jag tar hand om mina egna, och provar tills det blir sunda och goda.
 
Foto: Mia.J

 
 
Det är lätt att trivas här, det är enkelt att negligera stress och måsten. Otroligt enkelt att andas. Finns inte någon plats för att luften fastnar i något hinder. Jag väljer takten, jag, Neil Young och min kamera. Vi har funnit ett samförstånd som var lätt att hitta då vi rensade bort krångleriet.
 
Tankar om livet, döden och kärleken cirkulerar ständigt och rädslorna är ljusår bort. Att ta det första klivet ut i dimman och se att solen succesivt skingrar den grå fuktiga massan, för att senare luckra upp den får mig att ropa tack, tacksamt.
Jag träffar några eftersläntrare, sju gula Kantareller, som lyfter på hatten där jag stannar vid sjökanten. Jag vinkar till dom och säjer att : "Vi ses, i min mage."
 
Foto: Mia J
 
 
Det krångliga i livet är förbi, mitt liv uppfanns av mig själv. När jag ratat mina förfäders inskränkta normer då ställdes allt till rätta. Då jag raderade deras illvilja kom glädjen fram. Min tid är nu. Ändå måste jag alltid vara vaksam och på min vakt, så inte jag låter mig bli lurad. Jag litar på det som finns inom mig.
 
Foto: Mia.J
 
 
 

...sen kommer hösten...

Kategori: Funderingar

 
Några lediga dagar och jag åker till ön. Kan det vara sensommarens sista varma dagar som visar sig? I alla fall är det härligt. Jag tänker att snart så är den över, och vintern ska dra över norden med allt vad det innebär. Vinterdäck, snöskottning och glykol.
Jag är duktig på att koppla av mellan jobb, jag är suverän att ta hand om mig själv. Så skönt att livet går i en takt som kropp, själ mäktar med. Klarar inte att utsätta mig för stress, blir bara ledsen och obrukbar.
 
Foto: Mia J
 
Tänk vad jag gillar mina promenader, som blir fyllda av små ting, obetydliga detaljer som blir ljuvliga motiv. Jag bli glad i ögat, av det som ligger serverat mitt framför, motiven ger den där sinnesron som jag behöver.
Att sommaren gick fort vill jag inte påminna någon om, för det är fler än jag som har den känslan. Det är snart då vi återigen ska krypa in i våra hus och lägenheter och vänta på något nytt, eller längta oss framåt eller bakåt. Värmeljusens tid är kommen. Fast idag pekar termometern säkert på 23 grader i solen och luften är skön och klar. Tänk att få plocka ner sommaren i ett herbarium och bevara den. I alla fall finns bilderna kvar i kameran. Samma soluppgång och nedgång, varje dag. Liksom en önskerepris.
 
Foto:Mia.J
 
Efter att varit lite så där bortåtblickande, lite kräsen, lite av en finsmakare så har jag nu ett vikariat fram till sista oktober. Ett kanonbra jobb, fyllda med trevliga arbetskamrater och ser fram emot att kunna göra ett bra jobb och att gruppen kan hålla ihop med allt vad det innebär. Jag tjänar lite slantar, och får en lön, för så ska det vara. Innan så levde jag inte på något bidrag ifall någon skulle undra över det. Jag har mina sparade 22 dagar från a-kassan i säkert förvar sedan 2009 och inte slösat en enda dag av dom. Nu jobbar jag igen efter att ha haft några vikariat som inte känts okey, nu är det mer än bra och det känns verkligen lugnt.
 
Foto:Mia.J
 
Igår kväll, innan mörkret så tog jag en liten runda med min kamera, jag träffade en halv måne. Månen hängde över trädkronorna och månen verkade trött. Den såg ut att ha hela världen hängande på sina axlar. Tänk att vara månen och se vissa spår på jorden som skapats av människor. Likt en spion hängde månen där då jag stod ute på bryggan och jag såg groparna och kratrar på kroppen som att månen bombats. Kanske en spegling av det som pågår i världen. En reflektion av de sår som skördas varje dag. Alla barns som mister sina föräldrar och anhöriga. All jävla orättvisa i världen för att någon/några tar sig friheten att själv får bestämma och styra.
Orättvisan är en varböld, egoism är behandlingsbar.
 
 
Jag är här, jag tänker vara här,
att springa eller irra skapar bara kaos.
Låt mig vara här,
för det är sån här jag är.
Jag trodde också något annat,
innan jag hittade mig själv.
Livet är som ett reaplan,
fort som fan ska det gå.
Nä det rör inte mig längre,
sen får väl var och en ha sin åsikt,
men den rör heller inte mig.
Jag går in i mitt rör,
rör mig inte,
rör inte min kompis.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

...dagar går fort på ön...

Kategori: Funderingar

Dagarna pilar iväg här på ön. Mina möten med harar, rådjur.  Koltrasten som är har blivit min vän och sällskap då jag dricker mitt morgonkaffe ute på mitt trädäck, de mötena är viktiga för mig. Han stjäl mina jordgubbar.  
Jag har mött våren, och trampat in i sommaren. Har endast sovit några nätter hemma sedan påsken. Här har jag det skönt, här kan jag andas, och här har sinnesron ett rotsystem och tankar och problem som tär i sinnet får en själavård och en mild bris tar mig till en smal stig med sidospår. Jag har vandrat vilse många gånger, men hittar mitt rätta spår igen och skapar min framtida trygghet här.
Jag bygger mig stabil, jag förstår att jag är en spelare i samspelet, en röst och en att räkna med.
Jag måste få vara här och bearbeta det som hänt under sista året, med två dödsfall som trots allt får mig att påminnas om min egen dödlighet och att jag inte har någon bakom mig av mina nära .
Här kan jag andas, här finns en annan tystnad som läker mig utan och innan.
Innan visste jag inte att ensamheten var något som jag tyckte om, jag gick i en tro att vara social, lyfte upp mig ett pinnhål. Alla ska vara sociala, det är tydligen så samhället har byggts upp. Frågan är om det ska vara en bra egenskap eller en som känns påtvingad, för att anpassas till samhället och entreprenörskapet.
Ensamheten har fått bli en tillgång, en insikt. Kraven på att vara allt på en och samma gång rör till det. Vi är ju alla så olika. Klasser, personligheter, förutsättningar. Vi har olika åsikter och där modet ger vika hos någon, då är livet satt ur spel.
Jag känner och ser när jag har släktforskat att min familj på både mors och fars sida är fattiga, rika, konstnärer, duktiga musiker, fotograf, författare, handlanden, borgare och soldater, de är backstugesittare och original. Vad är nu ett original? Jag är väl ett original jag också, för jag följer inte gängse seder och bruk. Jag tar inte min näring ur karriär, jag suger den ur möten med människor som inspirerar mig, fantasi och kreativitet. Och jag tror att min strävan efter att egentligen vara en människa, går bra. Jag har hittat en känsla som aldrig går att förklara. Jag har hittat mig själv i allt flöde, i samhällets stöpform, jag har egna åsikter och jag vågar stå för de och för mig själv.
 
 
 
Passar jag in? Ja det är väl egentligen det jag gör. Jag har följt mina egna vägar och stigar, har haft mod att se det som inte är det som jag anammar, jag vågar säja ja eller nej. Andra kanske anser att jag är udda eller inte följer den kommersiella utveckling, att jag inte är tacksam över betong och Ikea, ledsen över att man river det gamla, skopar bort det förflutna, det som är grund för våra rötter. Ser på foton att jag är en "tant" har passerat 50 års strecket och samtidigt så har jag fått en lägre status i ungdomars ögon och på arbetsmarknaden. Man har börjat räkna ner mig, och ser bara skalet, inte innehållet.
 
Jag tänker med resten av mitt liv, hindra att samhället ska forma mig. Jag ska fortsätta att vara mig själv och känna mig stolt över den jag är. Jag har lyckats finna något som många söker, och har hittat den vägen med lite hjälp, stort mot och en jävla vilja.
Jag hör att regnet har slutat slå mot husvagnen, en reflektion som talar om för mig att regn, sol och väder är lika naturligt, och att vädret finns med igenom hela livet, oavsett om det är i vatten eller UV form.
Efter 54 år, fann jag också min halvbror, några mil från mig. En känsla av kärlek och omsorg föddes i min mage. Ingen tog egentligen hand om oss, så nu vill jag faktiskt finnas för dig i framtiden. Vi behöver varandra, oavsett om vi har samma gener eller blod. Vi måste dela med oss av vår näring. Livet är inte så enkelt, därför måste i alla fall jag fundera över nästa steg, så jag inte skadar eller sårar någon. Helt enkelt så får vi tillbaka det vi ger.
 
Nu är nätterna som ljusast, fåglarna är aktiva. Snart vänder det och då måste vi ta vara på tiden. Det är viktigt. Ta sig tid att fundera över sin viljeinriktning hur jag vill ha det och hur andra kan få det. Livet måste vara rättvist, annars barkar hela systemet ur.
Att vara djup, betyder inte att jag är ledsen. Att reflektera tyder snarare på ett sundhetstecken. Tiden läker nästan alla sår, allt är egentligen upp till mig hur väl jag gör läxan.
 
 
 
Om några dagar återvänder jag till Skottland, det var två år sedan sist. Jag ser fram mot denna resa. Jag älskar det landet, den vänliga attityden och allt det vackra. Ett paradis för mig och min kamera.
 

Guldfärg...

Kategori: Funderingar

Gårdagskvällen var som ett guldregn...
 
 
...samtidig som solen gick ner, så kom kylan. Jag tog ett djupt andetag och förstod för tusende gången hur betydelsefullt mitt liv och jag är. Här ute på ön finns inga förtal, ruffel och fördomar då solen går ner. Det är samma sol vi ser, samma glöd som finns i alla och under ytan på det lugna vattnet cirkulerar näringskedjan i jakt på ett kvällsmål. Djupa andetag, hänförelsen över det vackra och det ombytliga i årstider. Denna tid och maj är min årstid. Det är då något händer i min själ. Varje vår händer något nytt, kroppen ställer in sig på årets upplevelser och det som skett, far in i ett maskineri som bearbetar och sållar ut. Jag spara goda minnen. Jag längtar också efter alla jag älskar, jag ger mina döda och levande vänner och familj en tanke.
Försonats med mig själv har jag gjort, och försonats med det jag aldrig trodde jag skulle försonas med. Det tärande har jag gett en kick.
 
Min vecka på ön har varit som manna för själen. Jag kommer  snart förstå vilken nytta den har haft. Att bara ha kunnat unna mig denna solosemester utan jakt på prestation eller tvånget att tjäna pengar till mat. Jag är så glad att jag kunnat få unna mig det.
 
 
 
Förr trodde jag att jag bara kunde skriva när jag var ledsen och förbannad, när jag gick min utbildning så skulle vi alltid reflektera med skrift på "veckan som varit" det var då jag förstod att mitt innersta hade varit i sorg och trauma, jag fick till en början inte fram ett ord om att min vecka hade varit fantastisk. Jag var så van att skriva i sorg och att "skriva av" mig. Även om mina inlägg kan låta tunga och har analyser så är dom positiva och tillbakablickarna är med sorg. Ett fenomen som uppstod var att jag hade svårt att formulera ord när jag skulle skriva om att allt var bra, jag förmådde inte mig att skriva om glädje, för den var så främmande. Jag unnade mig inte att få ha det gott och må bra.
 
 
Idag hänger det moln på min himmel, fast fåglarna sjunger sin vårsång och dagen har just börjat. Senare kommer min man ut till vår ö, efter jobbet. Jag blir alltid lika glad att se hans glada vackra ögon och hans "Hallå". Tänk vilken tur jag har haft i livet, en bra man och två fina pojkar, en härlig släkt. Idel fina människor som ger mig så mycket kraft.
 
 
Ha en bra helg alla...
 
 
 
 

Bra människa...

Kategori: Funderingar

Klarblå himmel, en doft av kyla dröjer sig kvar. Det var kallt i natt, tänker inte skriva grader och så, utan jag kände en kyla när jag i går kväll gick ut från min husvagn och skulle hämta något från förtältet. Snart har jag tillbringat en vecka i min vagn, i skogen, tillsammans med fågelkvitter och rådjur. En total avkoppling som ger mig så mycket energi. Jag har vilat mina axlar, min artros, mina ligament och mina nervtrådar. Armarna är fortfarande kraftlösa men jag andas och hittar frid och balans. Tänk att jag kunde hitta hit i mitt liv. Tänk att jag hittade rätt spår. Tänk att jag fullständigt struntar i den kritik som kan ges, om att jag inte är den jag var, då jag for rundor och ställde upp här och där, sade ja till allt och blev andras verktyg. Jag var den där som alltid fixade åt andra.
 
Nu är jag faktiskt jag, antingen köper man mig som jag är  eller så får hitta någon annan. Visst kan jag ha blivit lite tråkig, kan tyckas. Själv tycker jag att jag har blivit bra, jag har funnit den konstnärliga ådran inom mig, den som jag tänker jobba med och faktiskt göra något av. Sedan om den inte behagar andra kan jag inte ta ansvar för. Jag sätter mig främst i ledet. Jag söker det som är hanterbart och realistiskt. Sedan måste jag inte söka allt och hela tiden utan har förstånd att hitta den där pausknappen som jag inte visste fanns.
 
Kroppen, tankar, armar, huvudet och själen hör ihop, vi föds som ett paket där vi själva måste synkronisera våra lemmar och tankar. I alla fall jag kan inte leva i ett "organiserat kaos" då uppstår den inre stressen som sakta byggs upp under åren för att sedan förinta. Varför springa igenom ett liv och tro att prestationen är lösningen. Hela samhället, vi och arbetsplatser ska organiseras som en coachfabrik. nej det ska inte vara så och jag tror inte att jag i allmänhet lyckas bättre för att amatörhelbrägdgörare sprider sin dynga om hur jag ska lyckas. Jag lyckas bara när jag själv är nöjd med vad jag gör för mig själv och när humanismen och medkänslan lagt sig som ett naturligt lager inom mej.
 
En dålig egenskap, som kontrollbehov, är inte vad jag vill befinna mig i. Fy vad hemskt. Gud va skönt att lägga kontrollen på hyllan och förstå vad som är kontrollbehov och vad som är den faktiska organisationsförmågan. Att inte säja jämt till andra hur fel dom har, att vara lugn i att andra tar beslut och utför, att kunna sitta på en stol och låta livet flöda runt mig och att ett litet fel eller kaos sakta kan få rinna förbi på sidan. Att förstå att vi alla tänker olika och att vi inte är stöpta i samma form.
 
Nu sitter jag här i min husvagn, i ett lugn bland sjöfåglar och träd, mitt i en skog. Ibland pilar ett rådjur förbi. I stan finns ett annat liv som också kan anpassas efter min klocka och min kropp. Bara jag gör min läxa rätt.
 
Att bli en bra människa är mitt mål.
 
 
 

Orka, orka, orka...

Kategori: Funderingar

Man dräpt, kvinna mördad, barn utnyttjat sexuellt. Varje dag skriker rubrikerna om någon som får sätta livet till för att någon inte klarar av livet och samhället, och samhället inte klarar dom. Pedofiler sitter med sina databanker med avskyvärda bilder, så långt från min uppfattningsförmåga det går, och jag försöker ändå att förstå det mesta, men där är det totalt tvärstopp. "Om det fanns ett piller att äta så jag kunde få stopp för mitt beteende", säjer en pedofil i en intervju. Respekten för medmänniskan är satt ur spel pga av allt sjukt.
 
Kvinna mördad av sitt ex, för att han vill utöva makt, dödad inför barnen, dessa mord pågår. Samhället kan och vill inte hjälpa. Vi läser rubriken någon gång i veckan och borde förstå att livet för de närstående aldrig blir som förr, barnen kommer att leva i evig sorg och ha en lojalitetskonflikt som ställer till det i måendet.
 
Barn som tvingas leva och växa upp i missbrukarfamiljer, flera hundra tusen barn. Fosterfamiljer, placeringar, eget missbruk. Barn som  är oönskade, där det lir snett och familjen utnyttjar systemet, utnyttjar barnet sexuellt, ger den ett helvete för resten av livet. Ingen kontroll, ingen sans, ingen etik och moral i allt detta.
 
Legaliseringen av droger, alkohol, för det måste svensken ha för att orka med, helst livstidsrecept på antidepressiva piller som kan ge 60 tal biverkningar och slutar med kaos och framfall. Att helt enkelt droga bort medborgare i större utsträckning med Subutex, man sätter tillochmed ungdomarna på detta program fast de aldrig tagit opiater innan, alltså ett nytt och vansinnigare missbruk. Man kan inte organisera en vård.
 
Fängelser som är mest förvaring, fängelser där gro rund för värre förutsättningar föds. Dagstidningarna fylls av rubriker där det till 99% där droger och alkohol som är orsak för den notis som trycks. Var finns du och jag? Står vi längst bak och rycker på axlarna? Har vi retirerat? Orkar vi inte mer? Klarar vi inte att ta in? Så är det nog, och när alla tänker så då brakar det fort som fan.
 
Hemma sitter svenskarna och tittar "På Spåret" och undrar vart vi är på väg, utifrån hörs rop på hjälp. Det knackar på dörren och därute står Radiotjänst från Kiruna och jagar syndare med apparatur och myndig blick.. Myndigheter jagar och bötfäller de som inte betalar tv licens och har en tv-jävel, Och Eva ligger död i en lägenhet, Marie sitter på akuten och är misshandlad. Samhället jagar det abstrakta och verkligheten får rasa.
Christian Luuk förbereder sig för en ny tågresa, vi äter smågodis.
 
Medkänsla, medmänniska, fundera på dom orden vad det innebär och vad som menas...
 
"Hur ska vi orka...?"
"Vi måste orka..."
"För vem, om inte mig?"
"För oss alla."
 
Det här samhället blir enligt min åsikt bara galnare och galnare, kommuner, landsting och regering har dragit ner rullgardinen för längesedan. Allt bara flyter på ett hav av diareé. Däri simmar människor och har bara nästippen över ytan, då kommer egoisten och den som har flytväst med sin snabba motorbåt och gör stora vågor.
Fundera vad medkänsla är, du behöver inte lämna in något svar, fundera och tänk var du finns i allt detta.
 
Jag är ärlig, och säger att jag ofta längtar till att jag får lämna det här. För det sorgliga, negativa och det dysfunktionella som får ske i den här världen tillhör helvetet. Jag vill någon annanstans.
 
Nu åker jag och hämtar ut ny medicin, så hjärtat orkar slå ett tag till...
 
 
 
 
 

Rondellen har stängt sina avfarter...

Kategori: Funderingar

Det finns saker i livet som jag hade kunnat gjort annorlunda, men då jag hade varken förmåga eller verktyg till det. Allt har sin förklaring, det finns orsaker till att jag och andra människor gör som de gör och handlar fel. Jag tänker inte rättfärdiga något, utan betar av det jag kan och allt tar sin tid. Sedan kan jag inte göra alla nöjda.
Ofta med mig så handlar det om vilka fel jag gjort, och det får stå för någon annan just nu. Jag har inte tid att ligga på knä och be om nåd, böna och be tusen gånger.
Jag ser mig i alla fall för den jag är med egenskaper, goda sidor, och beteenden som är både bra och dåliga. Jag är lik övriga. Mina fel och brister finns hos mig liksom hos fler.
Jag försöker i alla fall inte sticka kniven i någon, och provar vara ödmjuk, hjälpsam och vill väl. Det är gott nog.
 
Jag varken kan eller vill förändra någon annan, det är inte mitt jobb. Däremot kan jag vara en del av förändringen i samhället med min kraft som person och vilja.
Jag är orolig över läget i min värld, bara på 20 år ser jag något som får mig att skaka, bli rädd och på ett vis att förlora hopp. Respekten över liv och livet går förlorat. Humanism och hänsyn till varandra hänger på en skör tråd. Jag orkar inte läsa tidningar snart, vill inte gärna se nyheter. Krig, konflikter, girighet, maktberoende allt detta är inbakat i min vardag. Jag är ofrivilligt insyltat i ett helveteshjul där världen styr över min tillvaro. Där varje brakskit registreras. I min tid, på min väg in i min ålderdom, mot resten av mitt liv så ser jag mig omkring och känner mig bekymrad över mycket i världen. Jag tänker ofta att det är tur att jag slipper se framtiden från ett jordiskt perspektiv.
 
Sådan kyla, där alla ska ha sitt, där egoismen, hänsynslöshet råder, fast få märker det. En värld som inte längre handlar om att hjälpa fram varandra utan den bygger på individualism. Var och en sköter sig själv. Hur det ska gå, det visar sig ganska snabbt. Det slutar med att några få bestämmer, över alla andra.
 
Samhällsservicen börjar snabbt falna, vi är inte inräknade i systemet längre. Människan är inte längre medelpunkten på jorden, det är "det" som är det primära.
 
Vad vore en tidning utan notiser, idag handlar inte notiserna om att Västra Byns syförening fått in 2000kr på sin loppmarknad. Notiserna idag är misshandel, brott, försvinnande, knarkbeslag, bedrägeri, bilbränder och stölder. De flesta notiser som uppkommer har alkohol och droger som den största upphovsmannen till brotten. Människor mår så jävla dåligt och inget skyddsnät finns.
 
Jag skulle kunna skriva vad vi ska göra, på mitt sätt, hur jag tänker. Visst. Vägen tillbaka till något bättre verkar bli längre och längre för varje dag som går. Jag skyller inte läget på någon regering eller på något parti, utan det är något som människor har gått miste om och förlorat under de två senaste generationerna. Det är en del i känslosinnet som är borta. Tyvärr är det inte uppenbart, för personen vet inte att den har förlorat något viktigt och den har heller inte det rätta verktyget att finna det. De har inte ens en aning att det gått förlorat. Vi är produkter som har ingår i ett socialt experiment. Nu är vi slaggprodukter, som inte passar in. 
 
Jag finns här i några år till, och jag tänker inte förlora hoppet. Kanske jag får en plats i himlen och titta på när man åter står utblottad och söker sig till varandra och hjälper fram varann. Den gången tänker jag inte vara regissör.
 

Arg?...:)

Kategori: Funderingar

Kvinna som skriver blogg om livets orättvisor, saker som jag tycker är fel i samhället, händelser som är sanna och ryckta ur verkligheten eller ur någons liv. Ja sådant skriver jag. Inte för att jag är så förbannat arg, utanför att jag är frustrerad och vill uppmärksamma. För att alla orättvisor och elände sällan uppmärksammas i media. Min blogg är mitt livs dagbok, och som jag troligen kommer att trycka som en bok till mig själv i framtiden.
Jag pudrar och sminkar inte verkligheten, utan är rak och det står jag för. Mitt liv är inte glättigt och ytligt och det kommer aldrig att bli. Jag förställer inte mig själv. Jag klär mig inte i olika kostymer, jag är naken.
 
Vill man läsa om trädgårdstips, hemslöjd, mode och trivialiteter så får man välja en annan blogg. Jag vet att en del har synpunkter på min blogg, men det struntar jag i och jag förstår inte heller varför de få som klagar, läser den. Ingen är tvungen att logga in, det är bara att hoppa över.
Vad är normen, ska vi kvinnor vara glada, skriva inredning och läppstift, om ytligheter och vad jag anser är tråkigt. Jag skulle kunna skriva en blogg som hade tusentals besökare varje dag om jag ville, men det har jag ingen avsikt att göra. Jag skriver inte för andras skull, jag skriver för min egen. Detta har jag ältat sedan september 2007 då jag startade blygsamt min blogg. Självklart kan man ha synpunkter om min ståndpunkt och mina åsikter. Du får gärna tycka annorlunda, men ämnen väljer jag.
 
Under åren har jag fått in en hel del kategorier i bloggen, jag har varit engagerad i olika saker, och mitt liv har förändrats. Idag verkar det inte finnas plats för kvinnor som är kritiker, då är "man bara gnällig". Vissa anser att jag kanske ska skriva om vårens krokusar, om all glädje. Nej det får andra göra. Jag vill ha mina filosofiska teorier i min blogg och jag vill självklart trivas med mig själv.
 
Idag startar dagen med ett regnväder, och jag tycker det är kanonbra, Därför då regnar snön bort. Om det regnar på 1 maj då blir jag mindre glad, för snön är redan borta och då vill jag ha sol. Alltså jag kan tycka olika om ett regn utan att vara arg. Kvinnor är arga och män är bestämda. :) Ja Jesus, sitter här och fnissar i min ensamhet. Jag sitter gärna i ensamhet, det är då jag får tänka, och tankar håller mitt liv igång. Tankar gör att möjligheterna föds, att dessa blir väl genomtänkta och att alla spontanidiotiska infall går om intet. Precis så som jag tränar mig. Jag tränar tankar, någon annan tränar på något annat.
 
Idag i Sverige finns det mycket att bekymra sig över, och just samhälle och historia är ett av mina stora intressen, jag är aktiv och delaktig i samhället, jag har tagit ställning, jag för en kamp mot orättvisor och försöker dra mitt strå till stacken. Jag har inte tid att gnälla på er, utan har fullt upp i mitt liv. Jag har heller ingen tid över att läsa bloggar som absolut inte intresserar mig. Jag sitter inte bara och gnäller över hur allt ser ut, jag har även gjort ett val att vara aktiv.
 
Det jag har förstått i alla fall att det är kvinnor som är mina motståndare, finns inget systerskap. För det mesta handlar det nog om avund. Jag går vidare, jag ler, jag reagerar, jag gläds åt andras lycka, jag tröstar, jag gillar människor, jag läser situationer, jag är nöjd med mitt eget liv, för där har jag det bara bra.
 
 

Fegisar...

Kategori: Funderingar

Jag gillar inte att få mail som inte är undertecknade, som ordförande i min bostadsrättsförening så har jag alltid undertecknat utskick från styrelsen med "genom Mia / styrelsen". Jag tycker att det hör till när man skriver ett långt brev med förmaningar eller information att man också talar om vem författaren är av skriften är, oavsett om en hel styrelse står bakom. Sedan att få ett mail med två adressater känns jäkligt skumt. En överskrift, från en styrelse, adressen är Svara _inte@. Jag misstänker att författaren till mailet inte ingår i styrelsen, utan det är vidarebefordrat från någon. Har man inte modet att lyfta en telefonlur varken före eller efter, då lägger jag detta till handlingarna.
 
Alfons Åberg har en låtsaskamrat som heter Mållgan, det är ett barns fantasikamrat. Det finns många olika sorter av fantasikamrater, även för vuxna. Härmed så döper jag mina fantasikamrater till "Målliganer".
 Målliganerna är låtsaskamrater i den bemärkelsen att dom kan inte öppet tala om att jag inte är önskvärd. Jag vet att när jag gick min utbildning så jobbade jag med att göra mig av med dessa energitjuvar. Nu måste jag arbeta med att i mitt liv kommer det alltid att dyka upp Målliganer när jag minst anar det. Jag känner att i det här måste jag bygga upp beredskap för detta. Att alltid vara vaksam är inte det ultimata, det sliter på tilliten till människor. Men jag själv som inte är positionsivrare, har ändå fått en tydlig markering att jag inte ska beträda gräsmattan för den är nysådd.
 
 
 
Vad gör jag då? Jo jag skrattar, jag flinar och undrar. Jag funderar över hur självlysande egoismen är. Då jag ser allt i bilder så ser jag att vissa är neongula som markeringspennorna, jag ser även avundsjuka, jag ser att min inställning att hjälpa fram alla inte passar in. Jag tänker aldrig roffla åt mig, jag tänker aldrig knäböja och lisma för att vinna vänskap och vänner. Jag tänker vara den jag blivit, där alla ska få ta en del av kakan utan inre strider och konkurrens. Maktspel är ett spel som är sämre än Fia med knuff. Vill jag finnas i detta där "demokratin" styrs av enskilda, där glädje belönas med silvertejp. Jag får fundera och tänker åter på grupprocesser och subkulturer, normer och lakejer.
 
Jag är ingen person som ger upp, har aldrig varit. Men ser så tydligt hur saker och ting går till och då förstår jag i mitt inre att människor går därifrån när dom ser spelet. Jag går inte, jag ska se hur det utvecklas. Om jag som är 1.60cm och väger 60 kilo, utgör ett hot. Ja då måste jag vara farlig. Kanske ingen önskemedborgare för Nord Korea. Men tycker jag passar bra i en demokrati som Sverige.
 
Jag förstår varför osämja uppstår, och en värld utan kunskap om gruppen och konflikthantering, full av egoism och kamp om makt, kommer att förbli den värld den är. Ser man inte det, då borde man försöka söka grundproblemen.
I allt finns en förklaring och orsak, sedan gäller det att lära sig förstå den innan man hittar en dålig lösning.
 
 

En man som heter Ove...

Kategori: Funderingar

Efter 18 år i en bostadsrättsförening, känns det för mig att kanske ta ett beslut i så fall med familjen. Jag tror att inom de närmaste åren så kommer vi att sälja bostadsrätten och flytta in i en hyreslägenhet och bara rulla tummarna.
Bostadsrättsformen, är den mest komplicerade boendeformen rent juridisk för en ägare. De flesta skiter i det och det är väl det som är problemet och jag vacklar i mitt boende. Det "värsta" är att jag trivs med själva boendet något så otroligt. Men det är allt runtikring.
 
I 10 år var jag ordförande, är sedan 1 år fri från uppdraget. Jag orkade inte mer. Att som ordförande hålla koll på lagar och stadgar, tala om för de boende vad de inte får göra, att som en vaktmästare fäktas med vad som är föreningens ansvar och bostadsrättsägarens ansvar kunde bli strider. Att bli osams med grannar då dom inte kan hålla sig till de trivselregler som finns uppsatta. Att bli illa omtyckt. När människor inte kan klara att se de olika roller jag har som ordförande eller granne är skitdrygt.
 
Folk flyttar in och tror dom bor i ett eget hus, samtidigt som dom tror att de bor i en lägenhet där "någon" ska laga en droppande kran. Det finns olika föreningar, de rika och gamla har ofta HSB eller annat bolag i ryggen och service med vaktmästeri. Men vi är en liten fristående med få lägenheter, en knapp ekonomi och medlemmarna sköter allt från snöskottning till gräsklippning. Alla jobbar på frivillig basis i styrelsen och försöker verkligen hålla allt rullande och följa det vi måste följa.
 
Trots att föreningen har trivselregler och är styrd under bostadsrättslagen, så klickar det inte. Trots att vi med varje ny medlem har informationsmöte om föreningens rutiner så finns det alltid någon som inte förstår att de har köpt in sig i ett kollektiv. Trots att man berättar, fast man inte behöver, så berättar vi om att medlemmen har en undersökningsplikt på sin bostadsrätt, så struntar dom i den och när något händer då tror medlemmen att någon ska komma och "fixa". En som köper en bostadsrätt är skyldig som köpare att sätta sig in i lagen och det är dennes ansvar. Ja så är det, tills något nytt dyker upp, sen händer något annat, sen ska alla ha katt som ska absolut skita i min trädgård
 
En lägenhet, med en balkong, eller en putteliten gräsplätt på utsidan kan jag tänka mig. Det skulle passa bra att slippa skotta, klippa stora gräsmattor, ha bilar som dagligen svischar förbi köksfönster och sovrum, tidiga mornar och sena kvällar med fara för olyckor, detta trots förbud att köra på innegård. Det är inte konstigt att ordföringar i bostadsrätter blir som "En man som heter Ove". Utan en Ove skulle många små föreningar fullständigt rasa samman. Man kan fnissa åt det, men det är dom här personerna som tror att de bor i eget hus som tär på ekonomin i föreningen. Man söker inte tillstånd för att exempelvis sätter in en kamin, sedan när föreningen kontaktar en jurist som berättar att just en kamin i en bostadsrättsförening inte är det ultimata då föreningen står för det yttre av byggnader och vid en brand då kan föreningen stå där utblottade. Samt stora juristkostnader, och då pratar jag om 20-30.000kr. Det går aldrig att skriva över en bostadsrättslag. Då blir det krig i föreningen och styrelsen går på juristens inrådan, och medlemmen tror att styrelsen säger så för att styrelsen är maktfullkomlig.
Det finns så mycket okunskap, och fattar man inte att man har skyldigheter likväl som rättigheter då ska man nog ha ett annat boende.
 
Styrelsen ska fixa "städdagar", kan man inte ta en kratta och kratta, kan man inte ta en hammare och spik om en bräda är lös, kan man inte fråga, kan man inte annat än att delegera till andra?
 
Nej nu sitter jag här och ser snön falla, jag har skottat parkeringen 2 gånger denna vecka, nu skiter jag i den, som resten av de som är med på det där skottschemat. Är en del födda utan samvete, eller är det så här att i den nya tiden så tror man att människan inte är ett flockdjur och klarar sig själv i alla lägen, när det i alla tider fungerat att kollektivet samarbetar för att överleva. Så är det även här.
 
Jag ser lägenheten inom en snar framtid, när jag vill uppleva natur och frisk luft då åker jag ut till min husvagn, det räcker bra det.
Jag vill inte vara Ove mer, jag vill bara vara Mia...