Mia Jäverlings Blogg

"Bättre skjuta rygg, än arm ur led"

Mums fillibabba, tatueringen på plats...

Kategori: högtid

Det är väl ingen nyhet att jag är en äkta skaldjursfantast. Äter det mesta som är ätbart som kommer ifrån hav och sjö. Inte nog med det, de flesta av skaldjuren är även otroligt vackra att se på. De är egna konstverk i sej.
Under två år, minst har jag haft en bild på en kräfta som jag tänkt att tatuera och idag kom jag äntligen till skott.

Jag bokade min tid alldeles nyligen, men då fanns ingen tid förrän i November, sedan stod turen på min sida och det dök upp en tid som någon avbokad, den fick jag. Det var riktigt roligt att äntligen få komma till Fredda och Sarri, våra lokala duktiga tatuerare. Flera sådana finns i staden, men det finns ju ingen anledning att blanda in dessa när man redan valt det bästa. Det är säkert 20 års sedan jag gaddade mej sist så det var en trevlig återupplevelse. Den här gången så gjorde det inte ont. Utan upplevelsen blev ganska behaglig. Värre var det med gammelkärringen som fick en liggställning som inte kroppen pallade med. Det blev liggsår och nackskott på hela kroppen. Fast nu har jag vecklat ut mej och funkar som vanligt.

Jag förmodar och jag vet att det blev nog etapp ett i följetongen kräftan. Jag ska fortsätta med en undervattensmilö runt kräftan. Med grus och dylikt..."dylikt", det blev en dubbelbottnad, "dubbelbottnad...betydelse. Helt klart ska jag utöka den marina milön på mitt ben.

Fredda, bild tagen från Googles

 

I Miami Ink, tv programmet som går i någon kanal där tas alltid symboliken upp, varför den just valde det motivet. Det blir lite psykologisnack om orsaken. I mitt fall är det inte alls att jag är född i Kräftan, för jag är ju en Tvilling. Det är nog helt enkelt för att jag tycker djuren är både suveränt vackra och gudomligt goda. Sedan är det en protest mot fiskerätten som endast gynnar ett fåtal i Borlänge. Nu äger jag min egen okokta kräfta och den kan ni inte fängsla mej för att jag har. Jag ger en signal(kräfta) om att alla borde få ta del av de små godingarna som kryper omkring i våra sjöar. Tänkte ett tag att jag skulle ha med ett plakat som kräftan höll där det stod: "Kräftfiske för alla". Sedan är det också så att även om en kräfta skulle vara blå, så skulle den vid ett kok bli röd. Röd som en kräfta, som mitt parti (V). Alla kan nog bli röda. Fredda sa: Att kokar man en moderat så blir nog han också röd. Klokt sagt.


Bilden hittad på internet, den har legat som mall till tatueringen.

Jag blev kanon nöjd med mitt nya husdjur som kommer att heta Hubert, om det i framtiden ska till en krabba då heter han Konrad. Tack för min nya gaddning Fredda.
Nu till det "svidande" resultatet. En färsk kräfta, en riktigt pinfärsk.



Som pricken över i:et kan jag för att få till ett riktigt kok med att tillsätta en knippa "dilldå".....

Klasserna är lika många som klyftorna i en apelsin...

Kategori: Politik

I helgen som kommer vankas det fika, det blir lite kalas. Viktor min "lilla" grabb blir tonåring och tar klivet in i den något vuxnare världen. Det är nu jag och Micke börjar bli pinsamma på riktigt allvar. Ibland vet jag inte vilket ben jag ska stå på, för hur jag än beter mej så är det något moment som inte passar in i hans bild hur jag ska vara. Det är väl bara att börja dansa, så går röstkalibern och skriket igång.
Han önskar sej pengar, pengar, pengar, en önskan som jag även har men i lagoma mått. Med en viss oro, inte stor, har jag nu gått in i en arbetslöshet som känns väldigt otrygg med den sittande regeringen. De försämringar som de under dessa tre år har märkbart markerats in i den arbetslös och i de sjukas värld. Det verkar inte vara någon självklarhet att få A-kassa, den är uppbyggd på en misstro mot försäkringstagaren. På ett nedvärderande vis. Trots de kraftiga höjningar på avgiften, och inbetalning varje månad för att säkra en eventuellt kommande arbetslöshet känns inte systemet tryggt för den som drabbas. Det är väl så Rainfelt och Alliansen vill att arbetare, sjuka och låginkomsttagare ska känna, skuld och skam.

Jag känner ingen skuld, jag känner endast att vi måste ta en stor fight framöver och kämpa tillbaka den välfärd och den trygghet som fanns och som nu grusats av den sittande regeringen. I min rättvisevärld så kämpar jag även för att den dåvarande tryggheten ska bli mer trygg. Människor som hamnar i utanförskap och arbetslöshet, i dåliga sjukförsäkringssystem blir inte friskare eller får mer jobb för att borgarna försöker att förinta och förslava, göra ett folk stumma och dumma.

Den syn som makten har på låg och medelinkomsttagare är skrämmande. Uslingarna ska straffas ut, tills inget utav systemen täcker omkostnade och livet är blottlagt, utsålt och den står med en hungrande mage och ingenstans att bo. Ingen arbetslös, sjuk får äga något, inte ens en gammal bil. Ingenting. Man måste vara totalt blottlagd för att ens får inträda i det sista systemet som finns, i det ekonomiska biståndet från Socialen. Allt som byggts upp under ett helt liv, det realistiska som en låginkomsttagare förmår, får inte finnas. Inte 8.000 på banken, inte en gammal Ford, inte en 33 årig gammal husvagn, allt ska säljas ut. Inte får medborgaren äga en bostadsrätt, även om den är ärvd och kostar en spottstyver i hyra jämfört med de kommunala fastigheterna.

Klasserna idag är så tydliga att de snart ryms i en apelsin, klyftorna börjar att bli många. I klassen medellösa tror jag att det kan finnas "tre klasser". I låginkomst klassen, även den har delats upp som en cell, arbetarklassen har sina grenar som en trollhassel. Delar av arbetarklassen som vänt ryggen och röstar på de borgeliga, de som inte röstar alls, eller väljer ett parti som står för att sålla ut en viss typ av medmänniskor. Kvinnor i låglönejobb, i lågstatusjobb som aldrig har börjat att kämpa för löner eller arbetsmiljö. Som kuvat sedan urminnes tider nöjer sej med att stå i vägrenen och titta på, hukar och gömmer sej när rösterna höjs.
Sedan har vi Fackföreningarna som totalt glömt sin uppgift, att stå vid medlemmens sida och försvara. Nu lockas ett fåtal dit och gör karriär. Att vara medlem i en facklig organisation betyder för mej att vara delaktig och lojal i den enskilde och i arbetarens rättigheter. För mej är inte ett medlemskap i facket någon kul grej, eller att tillhöra en festlig klubb. Det är allvar för mej, en viktig del i kampen om rättvisa. Därför känns det ortroligt oroande att profiten och det loja får finnas i organisationen. Tappet av medlemmarna beror säkert på de höjda avgifterna, men också på att det känns inte rätt och riktigt för medlemmar att betala när så lite kommer igen.
Jag var på ett möte, som vi i personalen kallat till och en facklig repressentant kom, vi ville fråga. Han tyckte tiden var olämplig med tanke på att en hockeymatch höll på i Tv 4, under mötet satt han med mobiltelefonen och kollade hockeyresultatet. Den dagen tappade jag allt förtroende för min fackförening. 

Ska vi alla bli borgare ? Ska vi alla sträva efter ägande och skapa oss ett egoietiskt tänk och bara värna om "mitt". Hur skulle alla kunna bli rika ? Det är en omöjlighet. Tror  medelklassen att den blir rik på skattesänkning? Jag förstår fortfarande inte att en arbetare röstar på Alliansen. Det är oroande och inte bara det, jag ser längre fram än så och det blir ett scenario som inte liknar något jag upplevt under min livstid. Utan ett steg tillbaka i arbetarklassens historia, då fackföreningen var förbjuden och arbetsrätten hade dödstraff. De rika äger oss, och vi, vad gör vi, o vi blundar och följer med ner i kloaken, rättar oss i ledet. Sedan står nästkommande generationer och undrade varför folket var så lamt och lät sej köras över och luras in i det nya arbetarpartiet Moderaterna.

Ja jag skulle prata om helgen kalas och gjorde en sådan jättesladd och hamnade ilsket i en apelsin med klyftor. Så kan det gå.*Skratt*
Grabben fyller och jag älskar min familj, som orkar med mej, en toka från det vilda. Vet ni, jag älskar baske mej politik också. Inte lika mycket som familjen och inte på samma sätt. Jag tänker inte sitta och titta på den demontering som nu sker, jag ska vara med och bekämpa den. Jag ger mej inte förrän...

Att vara eller inte vara...

Kategori: Skitsnack

Det här inlägget kommer att handla om, ja det visar sig. Aldrig har jag någon färdig mall för vad jag ska skriva. Ibland är det ett infall, eller något som stört mej eller retat upp mej. Andra gånger bubblar roliga eller tråkiga minnen upp. Jag kan läsa i morgontidningen och plötsligt börjar ett morr, glida ur den giftiga munnen. Tja, nog är jag en glad människa, men med en analytisk och en någon filosofisk ådra. Ena dagen kan det dundra hårdrock på hög volym, för att nästa gå i ett lugnare makligare tempo. Det är inte lätt att komma underfund om saker som stormar i mej. Jag själv håller fortfarande på att tygla mej. Ibland kan jag titta på saker som jag skrivit, fast jag vet att det är jag som hållt i pennan och minns när det skrevs, så kan jag förvånas över att jag skrivit texten. Olika sinnesstämmningar delger jag, och det är sådan jag är. Hemlighetsfull har jag aldrig varit, någon Greta Garbo typ blir jag aldrig. Hemligheter fanns det nog av under min uppväxt och att låsa in sådana förgör bara mitt sinne.

Som sagt, Augusti har varit en jobbig månad, men verkar som att trådar och problem nystas upp och tiden nu som jag har råder jag över och lägger på det jag ska dvs mej själv. Jag kom inte in på skolan jag sökte i våras, så nu igår var min första arbetslösa dag. Min 6 månaders uppsägningstid, tog sin ände. Nu är jag ute i Reinfelt och alliansens verklighet, och jag har ansökt om a-kassa, och väntar på hur svaret blir. Handels har i sin kravbild att jag ska söka affärsbiträdesjobb i hela Sverige. Så vem vet om jag får pendla till ICA i Nossebro, för att göra en 20 timmars vecka. Inget med den nuvarande regeringen är osannolikt. Även om jag poängterat att jag inte vill jobba inom handel, att jag vill sadla om och att skolan gick i stöpet och jag ska söka om till våren så hjälper inga klagosånger.

Mina ideer i mitt jobbsökssafari tror jag på, nu har jag varit runt på några ställen, och fler blir det idag. För att få erfarenhet inom det vårdande yrket, har jag bestämt mej för att tillsvidare försöka jobba som personlig assistent. Komma närmare de människor som behöver ett särskilt stöd. Det kan vara bra att få den erfarenheten innan jag kommer in på skolan Humanistiskt Behandlingsarbete nästa höst. Nästa år ska det lyckas fullt ut. Igår gick jag till ett privat företag och presenterade mej, jag möttes av en positiv tjej, som uttryckte sej flera gånger att hon tyckte det var roligt att jag kom dit personligen. Jag trodde att folk sökte jobb så idag, tydligen inte. Har även skickat ett brev till Borlänge Kommun och se vad det ger. I dag blir det som sagt, Stugknuten och Omtanken. Jag tror på det här, och glad är jag om det skulle funka för då kan alla butiker i Sverige slippa att ha mej där.

Kräftor, det har blivit dåligt med kräftätning, har inte hunnit med surströmming heller. Strömmingen får jag äta med svärföräldrarna annars gör familjen slut med mej. Kräftor kan jag äta ensam till frukost om så är. Kommer någon med en fiskebåt med blandade skaldjur då säjer jag inte nej.
Det här med kräftfiske har jag tagit upp ett par gånger innan i bloggen. I Borlänge är det förbjudet för den stora delen innevånare att kunna fiska i Runn/ Ösjön eller älven. Trots att det finns så mycket kräftor och alla storlekar uppmanas att tas upp kan de inte rucka på den gamla 150 åriga skitlagen. Fortfarande anser jag att allmänheten ska få lösa fiskekort och fiska. Det skulle vara en rättighet. Alla signalkräftor som svämmar över i Runn/ Ösjön är ditplanterade av folk under lång tid. Det är ingen fiskevårdsförening som lagt sitt i det. Nu skriver Dalademokraten om att tjuvfisket ökar, tacka för det, allmänheten vet att tillgången är stor, men möjligheten att få ta del av sjöns guld är förbjudet. Vad händer då?
Nu ska tillsyningsmännen vakta kräftorna, med värsta FRA metoder, med näbbar och klor." Sug på den ni."

På Måndag ska jag gå till Fredda och tatuera mej. Denna gången blir det en kräfta, inte en röd och kokt utan en brun och levande. Jag är inte född i kräftan, så det är ingen sådan symbolik. Jag tycker om kräftor och egentligen skulle jag vilja att kräftan på tatueringen håller en skylt där det står "Kräftfiske för alla". Bilden på kräftan är den bild som kommer att tatueras.



Under sommaren har jag skrivit lite blogg, det föll sej så. Det är snart tre år sedan jag började delge mina tankar och äventyr. Vissa perioder känns det segt och tufft att skriva, och om det känns så då är det inte rätt. När inspirationen inte når riktigt fram så tar det emot. Då måste jag som så många gånger säja att jag skriver bloggen för min egen skull. Sedan om ni vill läsa det som skrivs är det bara roligt. Jag kan inte förstå att ett 40 tal personer läser mina tokigheter varje dag. Jag trodde att ni skulle sacka av en efter en i sommar när jag låg på latsidan och letade inspiration. Men ni hängde troget kvar, tack. När inga kommentarer följs av inlägget då tappar man lite geist. Fast jag vet, några har sagt, att många av mina inlägg är svåra att kommentera. Jag är inne i en ganska hemlig värld ibland. Men mitt tidigare liv och min uppväxt har jag en klar distans till. Och utan att ljuga hade jag inte varit den person jag är idag om inte mitt liv varit fyllt med alla uppförsbackar och några få med nedlut. Nu förtiden så rullar jag lätt fram, trots vissa små motgångar ibland, men idag är dessa inte så tunga att ta. Jag skriver av mej lite, eller ryter i åt någon myndighetsperson, så lugnar snart allt ner sej. Vi får se hur länge till jag bloggar, allt brukar som bekant ha ett slut.

Jag pratade föresten med en myndighetsperson igår( inte för första gången) på Borlänge Kommun. Lugnt och fint i en något tyst ton lade jag fram ärendet, och allt det som de inte hade lyckats med. Byråkratins kvarnar hade malt slut på sej själv och kvar stod de i ett "driftstopp". Trots mitt lugn så skrek mannen i falsett efter fem minuter, så jag vände luren mot min man som hörde allt. Efter att han fått ut sej sin frustration som troligen kom för att han hade fel, och vi lagt på luren sa min gubbe; - Ja, du kan då hetsa upp en karl på mindre än fem minuter...
Jag ska även erkänna att jag har varit usel att läsa andras bloggar under sista månaderna.

Spela spratt...

Kategori: Humor

Ibland får jag mej ett gott skratt. Jag har två urcharmiga grabbar med tolv års mellanskillnad. Detta radarpar älskar att "begabba" sin gamla morsa med underbara skämt. Jonny 26 år och Viktor 13 år (på söndag), vilka brorsor.

När Viktor var liten och inte ville äta, då brukade jag Ljuga för honom och berätta att han och Jonny var tvillingar, fast Jonny hade ätit upp maten och inte trilskats, därför hade han växt och blivit större. Viktor köpte min vita lögn och kämpade i sej maten. Jonny han spelade med. Jag vet inte om det är tillåtet att lura barn så.

Kylskåpsmagneter, ett påfund som jag inte har förstått varför vitsen med. och som numer pryder folkhemmen med alla sina olika varianter. Jag har också några sådana. Och jag vet egentligen inte varför. Egentligen är det fult och tramsigt, samt enerverande när de smäller ner i golvet och inte orkar hålla en viktig lapp. Jag har i alla fall en modell som är ett kort på mej, nåt trams de hittade på när vi var på arbetsrelaterat motivationsmöte på Arlande. Kort och koncist är det ett foto på mej som är magnetiskt. Det sitter på kylen...häpp. Sedan finns en del lösa och trasiga som simmar runt på dörren.
En morgon när jag kom ner och skulle öppna dörren och stirrade mej själv in i ögonen (fotot) såg jag att en mustasch prydde min överläpp. Jag skrattade självklart åt deras tilltag, och började analysera symboliken i deras tanke. Jag förstår hur roligt dom haft när dom gjort detta fotomontage. Hemlighetsfulla och fnissande. Tvunget är ju att visa upp detta konstverk som redan är döpt till "Mamma Hitler".



Båda mina pojkar har en underbar känsla för humor, säkert tycker jag det för den är så lik min egen. Många underfundiga roligheter har serverats här hemma. De är många och det går inte att återge alla jag minns, men en som är en klassiker berättar jag åter här i bloggen. Jag har berättat den innan men det var fasligt längesedan. I september har jag bloggat i tre år. Huj va åren går.
 Den här är sann och jag glömmer den aldrig.


För 6 år sedan skulle sonen och  jag besöka skolläkaren och skolsköterskan för en kontroll. Längd, vikt och det där som de brukar kolla upp.

Doktorn frågade mej, jag svarade. "Lilleman var måttligt intresserad, stönade och ville därifrån, tills han plötsligt blev väldigt engagerad i undersökningen.

Skoldoktorn frågade en fråga som egentligen var riktad till mej som vårdnadshavare: - Har du märkt eller sett om testiklarna har ramlat ner i pungen på honom?

Den frågan hann jag inte ens börja att svara på förrän sonen svarade duktigt och viktigt: - Nej, dom har ramlat ner i hälarna, för det gör ont och skaver när jag går...

En kort sekund, försökte jag att hålla mej för skratt inför läkare och sköterskor, sedan brast det totalt. det tog inte långa stunden förrän de två andra skrattade med.

Det var ett roligt läkarbesök, för en gångs skull...

Utan mina glada grabbar hade jag aldrig varit den glada mamman jag är, fotomontaget ja... ännu ett spratt som jag lägger till handlingarna. En berättelse rikare, som åtminstone hamnar i min minnesbank.

Lappjävlar...

Kategori: Samhälle

Vårat galna samhälle är uppbyggt med skyltar och betong. Det skyltas precis överallt. Ingen ser längre alla dessa uppmaningar, för ögat har vant sej vid att det hänger "viktiga" uppmaningar" och förbud på varje stubbe.
Jag minns när jag åkte tåg på 70 talet, och när man antingen skulle gå framåt eller bakåt mot restaurangvagnen. Hade man otur då så låg restaurangen många vagnar bort. På dörrarna stod det: Tryck, skjut, drag i en oordning, det var nära förvirring och utmattning innan man fick sin dyra "trekant" (smörgås) och  kaffe.
En undersökning som gjorts, ja de gör ju sådana på allt, eller så görs utredningar eller utvärderingar, på just skyltar och lappar. Människor lägger bäst märke till den om den sitter på golvet. Då kommer den klassiska scenen fram i ögonvrån om gubben som är på promenad, och gatuarbetaren glömt att lägga tillbaka brunnslocket. Samtidigt skiter en fågel i huvudet och han tittar upp. Opps har han ramlat ner i kloaken. Där hade ingen uppmaning på backen hjälpt.



Jag tänker på alla förbudsskyltar som finns, många gäckar oss på gator, där tillfälliga parkeringsförbud råder. Datumparkering, det är något som har fallit i glömska efter alla år med körkort. Hur ska man stå? Jämna, udda nummer på jämna  eller udda datum. Så jäkla invecklat att jag inte ens besvärar mej att riskera böter. Ska samhället byggas för bilar eller människor. Och anledning till datumparkering antar jag är snöröjning och annat. Men visst står det väl alltid någon stackare på fel sida, så hela ide´n brakar. Kommer snöplogen så måste den ändå ha en plan B.
Hur många olika varianter finns det inte på parkeringsförbudsskyltarna, se bara hur långt och krångligt ordet blev, det måste finnas oändligt med olika varianter.

        

Alla privata lappar som florerar runt i trappuppgångar, på arbetsplatser, och i tvättstugor. Alltid det berömda luddfiltret dyker upp. Det spelar ingen roll om du tvättar i Skanör- Falsterbo eller uppe i Treriksröset, nog är det någon upprörd själ som tejpat dit en lapp om rengöring av luddfiltret. Tvättstugan är en krigszon. Det är konstigt med människor att de inte kan försöka lösa en konflikt utan man komminucerar (stavfel)  med lappar som blir mer och mer ilskna allt efter skriv blocket krymper. Idag ska vi tycka via lappar. Vi uppmanas att fylla i undersökningar och enkäter, som vi aldrig får reda på om de gett någon effekt. Vi kan inte prata med de stora politikerna, utan sifo och andra undersökningsinstitut frågar oss med snälla frågor vad vi ska rösta på, eller vad vi tycker. Vi får aldrig formulera våra egna frågor. Utan dessa är färdiga, Tråkigt, anser jag.

                      

Vi är ett skylt och lappsamhälle, på affären skriker en lapp att du får köpa 5 kaffe för en hundring, när jag kommer till kassan och jag synar kvittot stämmer det inte. Det stämmer inte för lappen har butiken glömt att tagit ner, och extra priset som anges var förra vecka. Lappar och skyltar har förlorat sin effekt. Det finns för många, jag orkar inte läsa alla, jag kan inte ta del av dem, det orkar jag inte. Nu sitter jag och skriver på min "Lapptopp".

Spara och streta, i tron att tredje väldskriget är nära...

Kategori: Samhälle

Augusti har varit en fruktansvärd förskräcklig månad, fylld av göromål som har varit tråkiga, tunga och fyllda av hinder och utmaningar. Det har uppstått moment 22 situationer, och jag har sett brister och onödig byråkrati som dagligen jag och andra människor möts av. Ett samhälle som på papper ser ut att fungera men i realiteten inte alls är bra.

När en sjukdom som Alzhemers blir dokumenterad av läkare, då kan inte den sjuka sköta sina bankärenden och diverse vardagliga sysslor. Då söker man en "God man" som då får rätt att sköta ekonomi, räkningar och bank. Men när inte en sådan kan vaskas fram, på en gång, inte ens på tre månader, då uppstår problem. Eftersom den sjuka inte är juridiskt berättigad att skriva under en fullmakt, som gäller då går även det vardagliga som manuella fakturor fullständigt åt fanders. Då står jag där, och inte kan göra något, medan räkningarna förfaller. Fruktansvärt frustrerande. Om inte överförmyndarmyndigheten kan få tag på en god man, då måste systemet vara kasst, då måste man utreda varför ingen frivillig person vill åta sej det förtroendeuppdraget. Vad är det de brister, troligen i arvodet som utbetalas till den som ska ta över ansvaret. Det måste helt enkelt vara för dåligt, och vilkoren inte alls lockar.

Nu har jag kämpat med att få allt att flyta i Augusti, jag har inte kunnat anlita någon firma att städa ur  pappas lägenhet för jag har inte haft en aning hur det ska betalas. Ur egen ficka har jag varken haft råd eller lust att bidraga, eftersom det då står som ett lån från fader till mej, och han varken förstår skulden eller vill betala skulden då hans bankkonto och spara pengar är det som är viktigt och det finns kvar i hans tanke. Ändå har jag rensat en lägenhet på 70 kvadrat med förråd som varit till bredden fyllt med ett 80 årigt liv, där en samlare samlat på minnen, tandpetare, gem, tejprullar, julkort från 1929, allt. Motboken och kristidskupongerna får jag väl rama in för i dessa rymms en historia. Men all skit i mina ögon, har varit drygt. Han har samlat sina minnen, sina föräldrars minnen, jag själv samlar enbart mina egna minnen och då helst inne i huvudet. Aldrig jag vill utsätta mina egna barn för att behöva lägga veckovis på att köra skräp när mitt minne sviker eller jag tippar över kant. Den inställningen till minnen har jag haft länge. Min inställning till det matriella är att slänga "allt som är bra att ha" eller det man inte tittat åt på ett år. Samtidigt frågar jag mej alltid innan ett inköp om jag verkligen behöver just den saken. Att samla på någon annans minne är inget jag varken har plats eller lust att göra. Lyckan finns inte i dessa saker, ett kort på personen betyder i så fall mer.

Alzheimers sjukdom är som jag tidigare skrivit en grym sjukdom som föränrar och förtvinar den sjuke. En annars skärpt och frisk man, noga med sitt yttre och hur hemmet sett ut, sjunker in i ett inflammatoriskt  äckelläge, ser eller vet inget om hygen eller förstår inte hur man diskar eller att man ska diska. Allt som fanns i lägenheten var fullt i fett och flott, köksfläkten var så fet att det illaluktande flottet hängde i tappar. Detta ledde sedan till att systemet inte fungerade och matos et har lagt sej som en dimridå på allt i lägenheten. Bara i köket fick jag kämpa med städningen i 24 timmar innan allt blev rent. Till soptippen i stan har jag kört så trippmätaren stannat på 43 mil, det är en sträcka som är lika med en enkel resa till Strömstad på Västkusten.

Nu är farsan på ett bra ställe, där jag hoppas att han kan få värdighet in i det sista. Jag beställde hårklippning en gång i månaden åt honom, jag kryssade för fotvård och tandläkare. Om så han är gammal, så ska i alla fall han få sina sista år med nya tänder. Jag ser att de pengar han har hellre går till att upprätta den värdighet som alla borde ha. Varför ska han samla på pengar för? Jag ser hellre att han har det bra, nya hela kläder och får uppleva sina sista år som den han tidigare var.

Nu väntar jag endast på att Borlänge Kommun ska lösa detta med en god man, så allt faller på plats. Jag lämnar så snabbt som möjligt över det, för det fungerar inte som det är. Nu slipper den oron gnaga om han ätit bullar eller inget till lunch, nu vet jag att han får vård, omsorg och sällskap. Nu börjar en ny episod för mej. Jag lämnar helt över till de som kan det här. Pappa är värd den värdighet, och han betalar alldeles själv för den. Inget ska sparas, lev du i den lyx du vill, jag skulle vilja att du unnade dej en Armani kostym om du så velat. Använd slantarna gubbe, inget behöver sparas.




Folsom Prison Blues...

Kategori: Musik

En femårig liten grabb, med en Cash låt fyller åtminstone min dag med glädje. Ett guldkorn, en god karamell som jag suger på länge...

Upp i sadeln nu rider vi mot solnedgången...

Kategori: Musik

Nu kära vänner så drar vi upp mungiporna och lyssnar på lite Svensk hopplamusik. The Baskery får åtminstone mej att röra på dököttet. Livet behöver lite ståbas, banjo och gitarr ibland...

Tunga Minnen...

Kategori: Minnen

En mansålder är egentligen bara ett litet ögonblick. Där en tid på 80 år, gick snabbt utan att några stora humana utsvävningar gjordes. Att jag under ett par dagar rotat i min fars liv, har gjort att jag lärt mej mer om honom på två dagar än jag gjort under mina år. Att han mått dåligt och dolt sina känslor, varit ganska kärlekslös, hård och aldrig varit den lena fadern som man önskat att han hade varit. Hans dåliga självkänsla uttryckte han på alla som funnits i hans närhet. Min far är ännu inte död, utan han har drabbats av sjukdommen Alzheimers, och i princip blivit satt på hemmet, utav oss barn på ett demenshem för hans eget bästa. Snart har hans minnen förtvinats, och dom är borta. På ett sätt känns det skönt för mej, för i hans sjukdom kan jag aldrig kräva någon ursäkt från honom. Och han slapp öppna sej och erkänna sina misstag. Det känns passerat.
Nej jag är inte alls bitter, utan kan se det som ett enkelt avslut som jag till fullo accepterar. Jag kan lämna de delar som finns kvar på bakgården och sätta mej själv i främsta ledet. Om någon inte gillar mitt sätt att "skriva detta" då kan jag säja att ingen vet vilket uppväxt vi barn fått uppleva, och någon slags hämndtanke finns inte, utan vi barn har varit lojala, tills vi insåg att vi for illa av att stanna i lögnen. Jag kan ändå se att det som kommit dessa dagar har lagt sej lite som en salva på ett oläkt sår, som kommer att krympa tidvis, för att sedan bara bli ett ärr.
Att min far hade kunnat bli något unikt av är ingen lögn, en man med talang för att skriva poesi, uttrycka sej, spela munspel, som han förövrigt fortfarande är otrolig på. Han njuter nu på hemmet där han sitter på dagarna och spelar samt får applåder från personal och patienter. Han får uppskattning för det han kan. När han var frisk trodde han aldrig på sej själv, han förstod inte vilken talangfull människa han i själva verket var. Jag har hittat dikter från 1952, där man kan läsa om hans vilsenhet, om sina frustrationer och sin syn på sej själv som misslyckad och desorienterad. Alkoholen blev hans vän och drog, redan i unga år. Och flykt blev hans utväg för att överleva. Lögnen var hans bästa skyddsvärn. Alltid dessa lögner.

Kamp för glömska

Sorlen kring krogens bord,
råa och vulgära ord
blandade med skämt och skratt.
Ty världens djävligheter
lämnat min törstande kropp.
Med hägrande saligheter
en soläckbar törst för mej upp.
Den känslan jag vet dock
helt snart tager slut
och en sorg och saknad finns
där som förut.
Och att ånger i morgon
blott finns i mitt bröst
I min ynkedom åter jag
hör den röst
och ser framför mej den bild
där jag hoppades glömma.
Nu åter i glaset jag söker min tröst.

(Roland Göteborg 1952)

Han har skrivit flera dikter som är så självutömmande, som legat gömda och glömda från insyn. Hemligheterna har gömts och lögnen har fått tala. Tänk om han hade satsat sin energi på att skriva det som fanns inom honom och öppnat sitt hjärta, då hade hans alster med stor sannolikhet funnits i bokform. Han hade kunnat om han haft självförtroende och en självkänsla i balans. När jag hittade dessa dikter så blev jag sorgligt glad, och det kändes som jag hittade en hemlig skatt som bara väntade på att få öppnas. Ifrån sin lilla handskrivna diktbok som han döpt till " I lustans minuter och år bakom galler" kommer även nästa dikt.

Flykt

Ständig vandring - mot okänd ort.-
vad flyr jag från, vad ont har jag gjort?
Jag flyr från ett minne, två ögon
som ömt på mej vilat
med kärlek och djup därinne.
Kärlek som vändas till
hat och förakt.-
Min vandring går vidare
mot glömskans avlägsna trakt.

(Roland 22/1 -52)

Vaka

Tankar irrar i ständig ström.
Ögon stirra vaket
räkna flugorna i taket.
Kroppen längtar efter sömn
kanske med en ljuvlig dröm.
Ehuru timmar flytt och dagen
är ren och ny
inför min inre syn så
många episoder rullas upp
liksom en ständigt aktuell revy.
Glimtar av förgånget som
mitt innersta har glömt
för att spela upp för mej en
sömnlös natt.

Roland 23/2 -52

Dessa dikter och flera i anteckningsboken skrev han när han var 24 år. Det häftet innehöll ca 10 stycken. Fler häften hittade jag inte från 50 talet, inte förrän -72 hittade jag några. Varför hade han inte fortsatt att skriva? Var det så att han inte trodde på sin egen förmåga? Troligen. Jag tycker att det är synd. Jag känner mej stolt över dikterna. Jag gör verkligen det. I dessa ligger ett stort erkännande.

Min svarta själ

Tvivel, som i många år min svarta själ förtärt,
kan någon helt förklara vem du är?
Vad är ditt syfte, frågar jag, och vad är livet värt
som trampats ner i sjukdom och misär.
I träsk där alla helvetets reptiler krälar kring-
där ingen älskad moder tar min hand,
i hat mot allt och alla, i hat mot ingenting,
min längtans slöjor driva mot ett ingemansland.
Ett land bortom kärlek, ett rike bortom hat,
en plats av idel glömska, fred och ro.
Där rätterna serveras på stjärnbeströdda fat,
ett land där endast svarta själar bo.

Roland November 1972

I alla papper jag sorterade, gamla brev, vykort, och skräp, hittade jag också ett brev till min far från  Toots Thielemans den danska munspelaren ( för han är väl dansk?)  daterat i mars 1997. Jag vet att pappa talade om en gång att han skickat ett inspelat kasettband där han spelade munspel till honom. Som svar fick han brevet och ett guldfärgat munspel tillbaka. Att det måste ha varit något av höjdpunkterna i hans liv betvivlar jag inte en sekund.

I morgon fortsätter jag att städa ur hans lägenhet, jag tror att de flesta papper är klara. Det känns skönt för det är tungt att ta del av hans hemligheter utan att han ens vet. Dikterna som han skrev önskar jag att de aldrig mer ska vara en hemlighet. Dessa skulle må bra att få komma ut och lufta sej.
I träsk där alla helvetets reptiler krälar kring-

Sol igen...

Kategori: Funderingar

Den sista veckan har känslomässigt varit variationsrik. Dess innehåll har svängt från roliga och välmående episoder, även otroligt tunga dagar. Dessa dagar har varit psykiskt påfrestande. Det finns ortroligt jobbiga stunder i ens liv, sådana stunder som är tvunget att gå igenom.


Min gamla 80 åriga far har för några år sedan drabbats av Alzheimers, en grym sjukdom, och att se sin annars så skärpta allmänbildade pappa till det som sjukdomen ställer till med är tråkigt. Nu när bromsmediciner slutat att verka så dalar hans minne snabbt mot botten. Han vägrade länge att flytta till ett äldreboende. Hans kvinna kämpade för att han skulle komma till en trygghet. Hon som medberonde, fylld av skuldkänslor nådde inte ända fram. Känslomässigt så gick det inte att nå i mål. Hon tyckte att det låg ett tvångsomhändertagande i detta. Hon är alldeles färdig nu, samtidigt lättad över det som i veckan blev.
Förra torsdagen var jag och min bror och tittade på ett rum åt honom, vi tackade ja. Nu i Tisdags gjorde vi en "kupp", en gammal bekant tog far med på en halvdag i bilen, de fikade, och var ute på en tur. Då bar vi en del av hans möbler och tillhörigheter till det nya rummet, gjorde iordning det så det blev hemtamt. Därefter körde vi dit honom, förklarade lite utanför varför vi var där, tog in honom, och han kände sej hemma. Han frågade inte ens efter sin gamla lägenhet, den fanns inte ens kvar i minnet.
Jag är otroligt lättad idag, jag vet att han finns med en underbar personal, han får mat och omsorg. Han har liv och rörelse runt sej och slipper sitta ensam och må dåligt i sin sjukdom. Han spelar munspel och gitarr, och uppmärksammas med applåder. Detta blev så bra. Jag är lättad. Nu har han ett värdigt liv, med stimulans och goda människor runt sej.
Jag skrev i min blogg i våras en liten novell, och tänkte, hur det kunde bli.
Det som känns defenitivt i denna stund är att jag gått in i en ny fas, jag har blivit stor, jag åldras. Min pappa är på hemmet. En tanke som aldrig har slagit mej förr att det kan bli så. Nya erfareheter kan vara svåra att acceptera, men jag har gjort det

Annars har veckan varit fylld med roliga saker som resan till Helsinfors, och idag planerar jag och utför förberedelserna för årets kräftskiva på Campingen. Det ska fixas lampor, vinster till lotteriet. Jag ska damma av karaokemaskinen och hem och hämta gitarr och förstärkare. Det blir säkert några trudelutter.

Solen skiner i Borlänge, och det gör mej otroligt glad. Mätt på sommarens regn, då är det skönt med ljuset. Sist vi hade väder var i Juni den 22-27, det var då P&L festivalen var. Efter det blev det översvämmningar och Europaregn rekord i millimeterväta. Hoppas att det rekordet är  för alltid är över.

Radiotjänst i Kiruna, fy skäms...

Kategori: Ilska / frustration

Jag skrev om min irritation om Radiotjänst i Kiruna i inlägget innan. Irriterad var jag för att en avregistrering av tv innehav inte gick att göra på deras hemsida, inte heller kan man nå dem via mail.
Nu ringde jag i morse och talade om att jag ville säja upp min pappas tv licens. Damen i fråga undrade varför. Jag tycker inte att anledning varför man vill avsäja sej innehav är relevant. Jag frågade henne också varför hon hade den frågan. Då svarade hon: " Det måste vi veta, så det inte står en tv i bostaden..." Jag menade att det har inte Radiotjänst i Kiruna med att göra vad folk har för personliga ägodelar i sina hem. Och rent juridiskt tror jag inte att den frågan håller, betonade jag.
Jag började om och sa till henne att jag vill säja upp ett tv innehav idag. Hon tog avregistreringen.
Jag vill med detta säja att jag gillar inte dessa förmyndartakter, utan det ska fanimej räcka med att jag ringer och talar om mitt ärende, inte anledningen. För då är staten ute på farlig mark, och har ett kotrollerande arbetssätt som inte hör hemma i ett demokratiskt samhälle.

Här utdelas tistlar hejvilt...

Kategori: Ilska / frustration

Åter har jag hittat något irriterande  som finns i vår vardag och detta är nu i samband med tv innhav och tv licensen.
Min far har nu blivit så sjuk i sin Alzheimers att han flyttat till ett äldreboende. Han behöver varken tv eller licens längre.
 Därför går jag in på nätet och ordnar en del uppsägningar och så. När jag skulle säja upp tv:n då fanns det endast om man ville anmäla tv innehav, där man kan sms:a och skriva samt andra alternativ. En ruta fanns om någon avlidit. Men ingenting när man vill säja upp tv innehav, inte heller går dessa licensivrare uppe i Kiruna att nå på E-post.
Swedbank har fått en tistel allaredan och Radiotjänst i Kiruna kan också få en, inga som helst problem...

Kanon weekend...

Kategori: Minnen

En helt perfekt resa,har gjorts i helgen som gick. Familjen kryssade över med Silja Line till Helsingfors. Mickes föräldrar sällskapade med oss. Förväntningarna hos mina grabbar, då menar jag mannen och barnet Viktor har väl inte varit de största, som jag har tyckt. Men när vi väl var framme vid båten i Stockholm lade de in en positivare växel. Viktor min grabb hade nog inte insett innan hur stor båten skulle vara, han tappade lite av hakan när Symfoni ståtate upp på kajen. Jag själv såg den här resan som en ren slappresa, då jag slipper tänka på något, äta mat utan att laga den eller diska. Inga måsten. Självklart så testades karaokebaren på dit resan. Jag som gammal proggentusiast valde självklart Nationalteaterns "Livet är en fest". Nykter, glad så rockade jag loss...



Framför scenen stod min "fanclub" några överförfriskade tonårsyngel...

Vädret var okey hela tiden, varken på överresan eller hemresan kom något regn. Helsingfors är i mitt tycke en otroligt ren och fin huvudstad, då pratar jag inte om avgaser, för det har jag ingen aning om. Det är en ljusare stad, trevliga människor och ett lugnare tempo än vad det är i Stockholm. Finländarna var ett tillmötesgående folk trots att det i vissa fall blev en språkförbistring.
Vi tog oss med spårvagn till Sea Life, ett ställe med undervattensakvarie. Deras koncept var att upplysa om miljö och beskrev hur vi skulle bevara våra arter som finns i haven. De forskar och föder upp. Om någon ska till Helsinki så rekommenderar jag det, för jag blev mäkta imponerad. Och mycket fisk och havslevande djur fick vi se. Det tog ett bra tag innan vi gått igenom allt. Det enda som var tråkigt var att alla bilder vi tog blev suddiga. Troligen för att det var mörkt och att glasen på akvarierna gjorde sitt. Tyvärr är jag ingen proffsfotograf. Det var väl värt sina 110 kronor/ person i inträde.
Självklart hade de en Gädda som stod och väntade. Micke blev sugen att prova sina egna Jerkdrag, och hans fiskelust kliade i fingrar och kropp. Jag tittade även en djävulsrocka i ögonen. Den var uppe med nosen ovan ytan och kollade runt. Han var ganska sällskapssjuk.





Dagen gick ganska snabbt, lite sevärdheter blev det,  på håll. Inga ingående guidturer, för grabbarna har inte något större intresse av arkitektur och byggnader. Men Senatstorget såg vi på håll och det var mäktigt och imponerande. En ljus fin byggnad som lyste upp dagen.



Senatstorget

Efter det gick vi till det stora salutorget, mössor, wok, hantverk, frukt o bär, svamp, mattor mm såldes. Vi tog lite kaffe och köpte någon souvenir som Viktor gillade. Vi gick igenom det gamla salutorgsbyggnaden från 1897 när vi vandrade tillbaka till båten och det var imponerande, och otroligt roligt att det fanns bevarat i sitt fina skick.



Innan i tidigare inägg har jag berättat min kärlek till skaldjur. Nu är det inte så att Sea Life besöket med sitt arbete triggat igång det. När jag äter skaldjur och fisk då äter jag det som finns att tillgå med råge. Inga rödklassade arter inte. Min familj är inte alls lika skaldjursbenägen som mej. Nej de suktade efter det kladdiga smorgasbordet (som kvällen innan inte fick något toppbetyg av mej). Föresten åt jag bara räkor sill, gravlax och stenbitsröm. Smakade på de färdiga industriköttbullarna och konstaterade att jag kan göra dom bättre själv.
Nej nu var det på riktigt. Jag hade verkligen sett fram emot att äta en skaldjursplatå. Micke följde med mej som sällskap, tittade, drack en öl, flinade i drygt en timme, medan det skvätte runt mej. Jag slörpade, njöt, jag var salig och tårögd på samma gång. Detta var en av resans höjdpunkt och jag lovar att det var inte sista gången. Trevlig servitör som tog kort på oss, servade och var riktigt trevlig. Frågade mej om jag saknade något när jag hade hummer, havskräfta, insjökräfta, ostron, grönmussla, blåmussla, pilgrimsmussla, krabbklor, kokta- och rökta räkor, bröd aioli, skagenröra, Rhode Island sås, bröd. Jag åt upp allt utom tre små blåmusslor, då var det totalstopp. Titta själv vad jag ensam krängde i mej.


Skaldjursplatån får toppbetyg...



Gladare än så här blir jag knappast...(Gubben är glad för att jag är glad...*)

Efter detta då var en dags vandring i Helsingfors och en saftig skaldjurstallrik nog för att tröttheten skulle belägra mej och min kropp. Då blev det hytten och vi tittade på havet och nästan en fullmåne, horisonten började vinkla sej...och det blev gonatt.