Mia Jäverlings Blogg

"Bättre skjuta rygg, än arm ur led"

Kalla inte våldet "mobbing"...

Kategori: Barn

Våldet och kränkningar på våra kommunala skolor fortsätter, år efter år. Vuxna låter det ske. Skolan är barn/ ungdomars arbetsplats i minst 9 år. På förskolor, skolor finns pennalism, och på gymnasiet. 
Kylan som de "mobbade" barnen utsätts för kommer att följa dem livet ut. Kränkningarna kommer att etsa sig fast för alltid.
Jag tycker skolan idag, kanske som då jag gick i skola inte har förändrats särskilt, om jag tänker på kränkningar och våld. Lärarna har inte kunskap eller kanske ork eller tid att vara med överallt. Skolan idag har inte kunskap om barn med diagnoser och vet inte hur man hanterar dom. Kommuner och politiker tänker i sin box att alla är lika, spara pengar och de specialresurser som måste in för att hjälpa barn och ungdomar kommer inte fram.
Dessa barn klassas i en egen division, vi har mobbare och utsatta, vi har en grupp som klarar sig, och de som gör bra ifrån sig. Skolan är ett virrvarr, dålig struktur och organisation, och jag talar främst om min egen kommun.
Sluta att använda ordet mobbing, använd det verkliga ordet som det faktiskt är, kränkning, våld, misshandel och grov misshandel. Ibland även medhjälp till självmord.
Visst kan vi sitta på facebook och bli medlemmar i olika grupper "Mot Mobbing", men vad hjälper det barnen, visst kan vi gå med i Friends, men vet inte hur det skulle hjälpa. Agera utifrån dig själv och gå in som den vuxna du är och tänk till.
Läraren säjer: "Vi når inte de föräldrar som har barn som "mobbar"..." Då kanske vi måste tänka om så de barn som inte kan tygla ilska och aggression får särskild hjälp av utbildad personal. Professionen kan inte skylla skylla ifrån sig, år efter år.
Inför ett oberoende barnombud i kommunen, anställd på konsultbasis, där barnen kan skicka in sin "Lex tillbudsrapport" där sekretess gäller och man börjar jobba runt problemet och försöker lösa det. Istället för att lösa det genom att flytta runt barn, år efter år till nya skolor och nya problem. Försök lösa problemet på plats.
 
 
 
 
Jag och en vän skriver nu på en enkel debattartikel, med ett enkelt språk så alla kan läsa och förstå. Egentligen så kan jag/ vi skriva hur många artiklar jag/vi vill, det som måste in i var och ens sinne är att vi måste agera. Om inte lärarna eller kommunen klarar detta, då får vi försöka gå ut och motarbeta detta våld, för på Facebook går det bara att skriva och tala om vad man tycker, men så lite blir gjort.
Här är en kladd på hur vår artikel kan komma att se ut:
 
 
 
"Barn/ungdomar blir slagna, misshandlade, utsatta för kränkningar dagligen i Borlänges skolor. Detta fortgår år efter år. Det kallas i dagligt tal "mobbing", i verkligheten är det kriminella handlingar som lyder under brottsbalken och kan ge böter och fängelse om du är 18 år. Nu är barnen under 18 och det heter mobbing, pojkstreck, bus och lite gnabb.
Nu måste vi vuxna, och politiker sluta att blunda för det som sker på våra barns arbetsplatser, skolan.  Det pågår dagligen kränkningar, misshandel och grova våldsbrott i förskola, grundskola och gymnasiet. Det är hög tid att agera nu.
Många barn far illa i skolan, många mår dåligt och vill inte gå till skolan. Föräldrar till utsatta barn får ett avogt bemötande av vissa lärare, av kommunen då de förtvivlat ber om hjälp. Det borde finnas en oberoende instans där barn och föräldrar kunde "Lex anmäla" händelser och så fort en händelse skett därefter skulle de ansvariga vara väldigt skyldiga att åtgärda. Eller är en polisanmälan det som ska göras och sedan ska kvarnen mala?
Att hela tiden försvara sig med att det finns handlingsplaner på våra skolor är ett dåligt argument. Ska barnen ha en pärm framför sig när sparkar och slag viner från deras förföljare.
Nyligen flyttade en elev från Kvarnsvedens skola till en annan skola för att hen inte orkade mer. De som kränkte finns kvar på skolan, trots att det finns en lag att förövarna kan flyttas. Varför göra dessa utsatta barn mer otrygga, istället för att ta tag i det verkliga problemen och försöka jobba därifrån. Ofta hör jag att "de föräldrar som borde komma på föräldramöte kommer inte". Då får de ansvariga söka den kontakten med de föräldrar som inte kommer.
Hur kan våra skolor få se ut så här? Varför ingriper inte vi och kommunen?"

Annat än lego...

Kategori: Barn

Följande ordväxling skedde mellan min yngsta son och hans pappa då grabben var 6 år:

"Pappa, kan inte vi bygga en så´n maskin som dom har på Star Wars, så man kan prata olika språk?"

"Hur menar du då?" undrade M.

"Jo, en sån man kan prata med dom i spelet på Engelska och andra språk."

"Hur ska vi göra då?" frågade M.

"Tja vi tar lite metall. å så bygger vi väl."

-Men skjut då förfan...

Kategori: Barn



På en fotbollsplan någonstans i Sverige pågår en fotbollsmatch. Ett pojklag med 10 åringar spelar, vid långsidorna står föräldrar och syskon och hejar på. Några av dem gapar och skriker, en pappa skriker högt samt talar om för sin pojk att han inte har på planen att göra.

Pojken tappar koncentrationen och står stilla på planen och tittar mot pappan. Ingen kan se hur tårarna bränner bakom ögonlocken, men tårarna är på väg, den första har redan börjat att rulla ut ur ögonvrån. Domaren går fram till pappan, pratar en stund, man ser att fadern  gestikulerar vilt med armarna. Efter ett tag lämnar fadern långsidan och går bort mot parkeringen. Han står för matchens första utvisning.

I början av 90 talet var jag en idrottsförälder, en passiv sådan som körde till matcherna och stod passivt vid sidan och tittade. När våra grabbar gjorde mål, då jublade jag, oavsett vilken som satt den. Alltid följde en gap farsa med, man stod så långt ifrån honom som möjligt för att han betedde sej otroligt illa. När min son slutade att spela efter några säsonger då kände jag en lättnad över att få slippa se den galne föräldern mer. Jag kan bara hoppas att han blev utvisad på livstid och att han inte får visa sej på en ungdomsfotbollsmatch mer. Såvida han inte ändrat sej.


Nu åker en föreläsare/ författare runt i landet och föreläser för föräldrar till idrottande barn. Under namnet "Barn ska ha kul" pratar Annelie Wikman ute i skolorna. Upprinnelsen till att hon började var när en grabb i hennes 9 årings fotbollslag inte fick vara med och spela. Då reagerade Anneli, och kunde inte bara låta det passera. Ett barn ska inte kränkas för att ledarna vill göra lag till elitlag. Hon menar att inga föreningsbidrag ska betalas ut till föreningar som håller på med elitsatsningar för barn upp till 13 år.


I ungdomsidrott oavsett vilken sport det är så ska väl självklart alla få vara med och ingå i ett team. När ledare och coacher börjar att sålla ut de som är sämre redan i den åldern då har idrott/ lek förlorat sin innebörd, då har mobbningen startat och utanförskapet visas tydligt. Då lär de vuxna ut att det är rätt att åt sidosätta vissa, de barn som inte är lika bra.


Annelie menar att föreningarna ska tydligt sätta upp klara spelregler och stadgar av vad som gäller. Föräldrar ska främst stötta sina barn. Att helst lyssna mer än att ge råd.


Min fundering är att hur kan man som förälder till ett barn som vill vara med någon idrott, bli så fanatisk att de skäller ut dem offentligt. De ställer så stora krav att lek måste bli allvar och ge resultat. Vill alla ha en "Zlatan"...

Gammal och ringrostig förälder...

Kategori: Barn

Att jag har varit "småbarnsförälder" nu i 25 år är en lång erfarenhet. Jag har tolv år mellan mina pojkar. Den stora är nu 25 år och utflugen, den lilla han blir 12 år till hösten, han har 6 år kvar till myndig ålder. Så jag kommer att vara en förälder till barn under 18 i hela 31 år. Om inte pesten tar mej.

Det är många olika trender i barnvärlden man kastats mellan. Det har varit He-Man, Turteles, lego med riddare, polis, katter och rymden. Det har varit Star Wars i två omgångar. Bollibompa har tagit kål på mej många gånger, gud va mycket skit man får utstå som förälder. Jag undrar i hur många timmar man har suttit i föräldrarsamtal och kvartar. Hur mycket tid har man inte lagt på att planera skolresor. Och nu ikväll är det dags igen.

I afton ska vi föräldrar i klassen samlas för att ta ett avgörande i skolresemålet. Jag känner mej totalt omotiverad, det känns som om jag är alldeles för gammal för det här. Jag vill inte stå utanför Konsum och sälja tubsockor och hembakat. Jag klarar inte ens av att baka, allt blir "dödbakt", det rasar ihop till en kompakt massa och risken är stor att plomber och lagningar ska åka ut på de stackarna som sätter tänderna i mina bakverk.

Jag kan berätta om en gång då min bror och svägerska skulle komma förbi och fika. Min tanke var att svänga ihop en sockerkaka, för det kan ju alla. Jag vispade ner alla ingredienser och "skjuts in i ugnen", efter 40 minuter började jag att fundera varför inget hände med kakan. Efter en timme låg den platt å dan. Då tog maken fram burken med bakpulver och konstaterade att den var 18 år gammal och all jäskraft var borta sedan länge. Vad jag minns så var burken i plåt, så burken var ett objekt för antikrundan. Nåväl maken åkte och köpte en ny burk med bakpulver och vips hade jag en kaka att bjuda på. Så ni ser att bakning är inte min grej, och intresset finns inte heller.

Ja vi får väl se vad kvällens möte säjer, jag ser framför mej hur det diskuteras fram och tillbaka om olika platser, hur de unga föräldrarna (om man jämför mot mej) har ideér och lösningar. Där sitter jag mitt i kulan som mitt under en pågående tennismatch och håller tyst och hoppas att ingen ska se mej eller ta någon notis om att jag överhuvudtaget inte existerar.

En gång när jag skulle hämta sonen då han gick i första klass, satt det en liten tjej utanför klassrummet och hon frågade: "Vem är du"? Jag förklarade att jag var V´s mamma. Hon fyllde i: "Jaha har han en så´n gammal mamma, jag trodde du var en mormor eller nåt". Jag hoppas att föräldrarna till barnen i sonens klass tror att jag bara är en klassmormor som sitter där och lyssnar. Jag säjer som alla äldre: "Jag tycker att de yngre kan ta vid, jag har gjort mitt, nu lämnar jag över."

"Baka, baka kaka vem ska kakan smaka?"

                      

Det gåtfulla folket...

Kategori: Barn

Mina pojkar har berikat mej med många roliga stunder, de är verbala förmågor, men under sina barndomsår var det väl inte alltid orden blev rätt. Fast så roliga. Min stora grabb är vuxen nu, så med risk för att man blir utskälld för att man lämnat ut en del små episoder så kör jag. Han har alltid varit så gullig. Eller hur J ?

Till en nyårsafton för cirka 20 år sedan hade jag köpt några djuprysta hummrar, ni vet dom där som ligger djupfrysta i plast och vatten. Dessa små röda paket låg under hela dagen på diskbänken och tinade. Till slut så frågade J : -Vad är det egentligen? Jag som är en skaldjursälskare berättade att det var hummrar och vart dom kom ifrån, vattnet alltså. Det var pedagogiskt så kasta inte skit på mej. Han lyssnade och tog in. Framåt kvällen låg dom fortfarande kvar i samma plast då frågade han: -När ska ni egentligen äta den där dummern...
Tänk att han hade gått en hel dag och trott att det va en dummer som legat där, tänk va som måste ha snurrat i huvudet under dagen.

En annan gång, detta var när vi bodde i småland. Då skulle grannens pojke konfirmeras och det var ett otroligt stök runt denna händelse. Neråt landet är en konfirmation en släktträff och en fest som pågår i flera dagar. Inte alls som vi firar den dagen här i mellansverige. I Danmark är det helt galet, så troligen kommer hysterin runt denna religiösa cermoni ifrån Danmark. I alla fall var J väldigt fundersam över denna fest, för de pratade hela tiden om att Micke skulle konfirmeras. När hysterin pågått i någon vecka då kom J in i vårat kök och pustade ut:
-Mamma, när ska egentligen Micke konsumeras?
Man hade svårt att svara på den frågan, för jag vet inte om J trott att de skulle samla släkten för att äta upp det stackars barnet.

Ofta ville han ha fläskkompletter till middag, det var lätt att ordna. Mycket roligt får man höra ur barnamun, härliga haranger och ordvrängningar. Man skulle vilja minnas allt.

Jag har ett inlägg sedan förut som beskriver min yngsta sons besök hos skolläkaren, och det slår ett eget litet rekord i snabbhet. Den står under kategorin Barn och heter "Testikeln i hälen..." Läs den om du kanske har missat den...
 
                                                                                      

Var är ???

Kategori: Barn

Jag satt på kammaren och skrev i Bloggen, min man frågade 11- åringen:

-Var är mamma då?

Sonen svarade:

- Hon är väl där du sist la´ henne...

Ja han har då roliga kommentarer min grabb...

Testikeln i hälen...

Kategori: Barn

                                                                                 

För fyra år sedan skulle sonen och  jag besöka skolläkaren och skolsköterskan för en kontroll. Längd, vikt och det där som de brukar kolla upp.

Doktorn frågade mej, jag svarade. "Lilleman var måttligt intresserad, stönade och ville därifrån, tills han plötsligt blev väldigt engagerad i undersökningen.

Skoldoktorn frågade en fråga som egentligen var riktad till mej som vårdnadshavare: - Har du märkt eller sett om testiklarna har ramlat ner i pungen på honom?

Den frågan hann jag inte ens börja att svara på förrän telningen svarade duktigt och viktigt: - Nej, dom har ramlat ner i hälarna, för det gör ont och skaver när jag går...

En kort sekund, försökte jag att hålla mej för skratt inför läkare och sköterskor, sedan brast det totalt. det tog inte långa stunden förrän de två andra skrattade med.

Det var ett roligt läkarbesök, för en gångs skull...

Att välja karriär...

Kategori: Barn

...apropå älgjakt

Jag vill berätta en söt anektot. När min elvaåring var liten och gick på dagis då frågade hans fröknar:

-Vad vill du bli när du blir stor då?

Han svarade bestämt:

-Spårhund...

Den grabben han visste va han ville bli han.. 

                                             
                                                                              

På Höstlovets sista dag...

Kategori: Barn

Åhhhh, mamma vilken ångest jag kommer att ha idag! sa min 11-åring.

-Jaha, hur kan det komma sig då?

-Jo man har varit ledig en vecka , och så ska man börja i skolan i morgon.

Undrar just vad detta beteende kommer ifrån, har han måntro tagit efter de vuxna i familjen. Då fyraveckors semestern går in på de sista dagarna. Har man inte sagt något liknande då? Nog är det så att allt går igen och smittar av sej på grytlocksbefolkningen.
Att ångest är smittsamt, det skulle Försäkringskassan aldrig godkänna.