Mia Jäverlings Blogg

Igår kväll var jag bjuden till den lilla, lilla stugan vid stranden av Stockholmsdamens barn. Stockholmsdamen kommer ursprungligen från min stad och hennes far fraktade stugan/höskullen på isen och jordade huset på denna plats. När jag gick in på stigen eller den väg som arrendatorn skapat möttes jag av mygg. Arrendatorn har inte gjort den nya vägen/stigen för att de som arrenderar ska få det lättare, utan för att han har ett annat mål i sikte. Enligt uppgifter så vill arrendatorn få bort damen och den lilla stugan vid stranden för att själv kunna bygga sig ett strandnära boende. Nu hoppas jag innerligt att kommunen och Länsstyrelsen kan hindra det med de lagar som ligger till grund för strandskyddet. Det lilla huset har stått på samma plats sedan 30 talet och marken den stått på har arrenderats. Vad jag har kunnat läsa mig till, om jag förstått allt rätt så löper ett livslångt arrende ut efter 50 år. Hoppas jag inte har rätt.

 

Det började skymma och jag gick där som så många gånger förut, ner till den plats där jag verkligen kan njuta och där jag känner en sådan ro. Jag möttes av fotogenbelysningen i fönstren och det såg verkligen välkomnande ut. Den lilla stugan som är utan el och vatten, låg där som en glimmande rubin. Jag som så ofta kikat till stugan, jag som fotat så mycket här kunde inte annat än att känna kärlek och lycka, och som jag berättat tidigare i något inlägg så känns det att folk ha haft detta som en oas. Hela stället andas kärlek.

Jag kommer in och blir välkomnad i den lilla stugan och möts av damens barn-barn, en underbar liten familj som jag helt otvunget faller in i och känner mig hemma och som jag suttit där förut och druckit kaffe. I tidigare inlägg har jag skrivit att min önskan var att ta reda på husets historia och höra damens berättelse om det. Nu kommer damen om någon vecka och då ska jag fota stugan inifrån, kände att jag inte kunde komma med min kamera i högsta hugg och börja fotografera.

Insidan på huset var miniatyr och det var primitivt, en liten murad öppenspis, och i köksdelen så fanns en liten vedspis och ett loft. Ett uterum med korgsoffor och utsikt över sjön. De berättade att det var ett gammalt höloft som fraktats dit på 30 talet av damens far. Mer fakta får jag ta om några veckor. under grunden hade man en kall fin liten matkällare. Märk att allt var litet.

Jag brukar aldrig ta med någon blomma när jag går till folk, jag tar alltid med mig en egen bild, om det är en bild som har ett sammanhang. Jag tog med mig bilden på de vinflaskor som stod i fönstret som jag fotade i våras.

 

 

 

Jorden är platt och runt jordskivan finns en kupol, så känns min värld. Jag har lagt på locket och därinne sitter jag och funderar vad det är som händer utanför. Som i en ostkupa, jag tittar upp och farorna hotar därute.

Världen har förändrats påtagligt bara de sista 20 åren, helt galet. Det är skönt att få ha mitt lugna rum här på ön, än har inte oron nått hit ut. En fristad som ger mig utrymme att andas, samla kraft och mod.

 

Vi små, måste fortsätta möta världen, tills den dag vi vänder upp näbben. Alla har olika teorier om hur vi ska möta den också, jag gör det på mitt sätt, trots jag vet att jag aldrig kan vända tillbaka den, på rätt köl, om den någonsin varit på den "sidan". Jag personligen upplever att jag lever i en tid där jag ser att många spelar roulette och väljer farliga sidospår och vägrar komma tillbaka till farleden. Jag tycker att hatet mot andra har blivit så påtagligt. Människor har svårt att kommunicera och se varandra i ögonen, man tänker mer bara på sig själv och inskränktheten har blivit ett bomärke och ett lösenord för att få hata. Fy fan va drygt.

 

Vad vore bäst? Att varje landskap hade en egen landskapsskiva med en kupol runt, och att vi höll oss för oss själva och utvecklade oss i interna grupper, landskapsvis. Vi i dalarna kulade på kossorna, spelade fiol, hade samlag på Bingsjöstämman i någon fäbod, medan de äldre täljde dalahästar och målade traditionella symboler på dom. Vi levde som på små öar och tillslut var vi så inavlade att spelmannen smekte fiolen med åtta armar och spelade Horgalåten, tills jävulen visade sig.

 

Jag inser att jag inte borde läsa dagstidningar, att läsa om de dagliga morden, om hur hatet krossar, hur ungdomar tar sina liv för de utsatts för övergrepp  av vuxna eller jämnåriga. Barn far illa medan deras nära och kära missbrukar och samhället har inga som helst skyddsnät för de behövande, medan galenskapen att bygga för konsumtion ökar och bilparkeringarna är större än Ålands hav.

 

Enligt någon, några så ska man inte tänka på det negativa, utan fokusera på det positiva. Jaha, ska jag alltså blunda för det negativa? Och bry mej om det positiva som inte behöver så mycket omsorg? Det där fattar inte riktigt jag. Det är väl klart att jag måste vara öppen för det som jag anser vara galet, det är det jag måste påtala och säja att det är inte så det ska vara. Att solen lyser över en coach på arbetsförmedlingen det har inte den fattiga någon glädje av. Att mata de rika framkallar aldrig någon tacksamhet eller något sunt. Fast i en ekorrfälla, fast få ser det, för solen lyser så mycket och coachen säjer att vi alla är duktiga. Jag vägrar bli grundlurad.

 

Ska jag säja att vädret i sommar har varit bra, när det har varit skit? Allt för att visa en positiv attityd. Nej, jag säjer som det är att det är den sämsta sommaren sedan 2000, då det regnade ännu mer, för att inte prata om 2010, den var skit då, men idag har jag nästan glömt.

Det bästa den här veckan är den Mexikanska konstnären som gjort en rövplugg föreställande den väldigt, väldigt rika Donald Trump. Den rövpluggen tror jag blir värd mycket pengar. I framtiden ska jag börja och investera i rövpluggar.