Spindel Emanuelsson/Kristiansson Resö...
Kategori: Släkten och forskning
Kategori: Släkten och forskning
Kategori: Släkten och forskning
Kategori: Släkten och forskning
Johan Martin Emanuelsson från Resö, senare bosatt på Västbacken i Bohuslän drog som bekant västerut, till Amerika i april 1902. Det jag sökt i ca 2 år har jag funnit, nåja en hel del. Jag har hittat stad och stat där han dog, jag har funnit årtalet och dödsorsak, jag har hittat olika adresser där han levde under sin tid i Bemidji, Minnesota. Jag har också snappat upp hans arbetsplatser som han hade, även vilka han var inneboende hos. Jag har varit tvungen att be en "grav volontär" om hjälp att finna hans grav eller stället där han ligger begraven, en plats utan sten. Hade jag haft råd så hade jag rest en sten åt honom. Nu har jag också med hjälp fåt färdrutten och båtens namn som tog honom över oceanen.
J Martin tog sig från Västbacken (Tanum) till Göteborg, troligen med tåg en dag i april 1902. Där registrerade han sig och med sig hade han några vänner, någon från samma by. Hans svåger, alltså fruns broder August Olausson 26 år fanns med, även Adolf F Andersson 39 år och johannes Rörqvist 20 ingick i resesällskapet.
August Olausson, J martins svåger var med på Amerikaresan.
J Martins fru Elisabet Ottilia Olausson, syster med August Olausson.
Modern till J Martins söner Einar 2 år och Invald drygt 1 månad gammal.
Elisabet Ottilias syster Ada Karolina blev Emanuel Christiansson Spindel f:1852 andra maka.
Här har sönerna växt upp och fadern finns fortfarande i Amerika.
Karl Einar* Hilding Johansson f:1900 och Johan Ingvald* Johansson, Västbacken
Alltså den 14:e april 1902 gick tåget från Göteborg söderut, för att det sedan skulle ta båten från Köpenhamn till landet som lovade guld och gröna skogar. Det som jag inte vet är båtens namn från Köpenhamn till Liverpool, men från England till Boston, så reste de med en ny båt som hette S/S Merion Dominion line. Och den seglade från Liverpool den 17 april. Efter Boston så har de kanske tagit en annan båt till Chikago Illinois, för det finns registrerat att de har anlänt dit.
S/S Merion var byggt av John Brown& Company of Clydebank, Skottland. För amerika färder. Båten blev klar för trafik i februari 1902.
Skeppet var 161,7 meter långt och 18 meter brett. Toppfarten var 14 knop (26 km/h). Båten hade plats för 1700 stycken tredjeklasspassagerare, och 150 stycken andraklassens passagerare. Mellan 1902-1903 gick hon från Liverpool till Boston ägare under de åren var Dominion Line.
Åren 1914-1915 ägdes skeppet av Brittish Admiralty. Den 31 maj 1915 torpederades och sänktes hon av tyska u-båtar. S/S Merion är ett av de största skepp som sänktes av en u-båt under Första världskriget. I alla fall så gick båten 11 resor mellan Liverpool-Boston och en av de resorna så var min farfars far med.
Jag får nog inte fram mer fakta om honom än detta som jag grävt fram under dessa två år som jag forskat runt honom. Han dog 25 Juli 1934 och inte någon i Bemidji Minnesota lär minnas honom. Jag hoppas att en dag få till en resa och se var han levde och var han arbetade. Sorgligt kan kännas att troligen har ingen släkting besökt hans grav, den har stått där utan sten i över 70 år. Jag ska dit, det är ett måste.
Jag har occkså hittat mer släkt till honom på Resö, Bohuslän och i och med detta även funnit ett fotografi på hans bror Edvard, en stilig man.
Karl Edvin Spindel f:18 okt 1875(Emanuelsson)
Fadern var båtsman och tog sig namnet Spindel.
Jag hoppas att fler fakta kan dyka upp om Johan Martin Emanuelsson f: 1877, son till Emanuel Christiansson Spindel f: 1852 som bodde på Resö i norra Bohuslän, med sin fru Hilda Andreasdotter f: 1854. Kanske det finns någon berättelse som jag missat. Det måste jag få tro. Det är det roliga i släktforskningen att den genererar fler frågor än vad jag hade innan... Lev väl, så din historia kan berättas om hundra år, utan att du behöver skämmas.
Johan Martin Emanuelsson (Spindel) f: 1877 d:25 juni 1934
Bemidji, Minnesota.
Martin arbetade till en början på en bar, senare som träindustriarbetare.
Kategori: Släkten och forskning
Kategori: Släkten och forskning
Kategori: Släkten och forskning
Kategori: Släkten och forskning
Kategori: Släkten och forskning
Jag satt och gick igenom gamla foton så hittade jag ett gammalt negativ. Det var ett negativ i en storlek som inte var så vanligt i alla fall när jag växte upp. Under min uppväxt så var det sådana som man fick från Apport foto och Extra film, sådana där små remsor med fyrkantiga hål i....
Bilder; Anders Gustaf Sjöberg far till Anna Elisabet Sjöberg, Ronald Kalin (min morfar), Nanny ?Halvsyskon till min morfar, Herman Hamnqvist Hovfotograf (en släkting i min morfars led) tog bla bilden på Gustav Fröding på dödsbädden med syster Signe Trotzig i Gröndal, Gösta Kalin Disponent på wasabryggeriet (Bror till morfar).
Foto: Herman Hamnqvist
Jag blev otroligt nyfiken på vad det var för motiv på det gamla motivet, jag höll upp det mot lampan men jag såg bara en massa repor och kanske kunde jag urskilja en person som satt med ryggen mot fotografen.
Jag funderade hur jag skulle bete mig och kom på att jag faktiskt hade ett fotoredigeringsprogram där jag troligen kunde konvertera bilden så den blev synlig. Som sagt jag är ju ingen proffs på detta så jag tänkte väl att det var värt att prova. Jag slängde på negativet på skannern och körde en ganska hög upplösning...Ja varför, egentligen ingen aning, men det gjorde jag i alla fall. Jag tror jag har hört att det ska vara så. :) Sedan så lade jag in det skannade negativet i fotoredigeringsprogrammet, grjorde om den och blev alldeles häpen
Som genom ett trolleri så växte den finaste bild fram. En helt underbar bild i trolig 20 tals miljö. En 90 årig bild som legat och nötits och slitits i olika hem och i skilda kartonger. En liten hemlighet som vägrat ge upp.
Dessutom så såg jag att bilden föreställde en kvinna som jag kände igen på utseendet men aldrig träffat för hon dog redan 1944.
Kvinnan på bilden är min mormor, Anna* Elisabet Sjöberg f: 1894 i Stora Tuna; Kopparbergs län, d: 1944 i Stora Tuna, dödsorsak TBC. Hennes sita tid och konvalicens gjorde hon på Solbackens Sanatorium. Hon skickades till Avesta Lasarett för att göra en revbensoperation (gjordes vid TBC vet ej varför), där dog hon enligt journaler som jag fått från Håkbergs Arkiv.
Här står mormor utanför sanatoriet.
Idag är sanatoriet förfallet och eländigt, troligen färdigt för rivning. Synd om det inte får vara kvar, eller snarare förfärligt att det låtits förfalla.
Hur som helst så är jag väldigt glad att jag hittade negativet och att jag fick fram en såpass fin bild. Jag har inte många foton på släkten innan min far och mor så jag värderar det högt. Dessutom är jag helt såld på 20 tals stilen, Art Deco, och det andas lite sådan över skulpturen som står på pianot. Jag hade heller ingen aning om att mormor var musikalisk. Jag vet ju att min mamma var det, men att det kom ifrån hennes mors släktgren hade jag ingen aning om.
Det lönar sig att leta i gömmorna.
Kategori: Släkten och forskning
Kategori: Släkten och forskning
Kategori: Släkten och forskning
I min släktresa kommer jag in i olika världar, ena dagen finns jag i hovfotografens värld, nästa på ett ”dårhus”. En släkt bak i tiden där fattigdom och även makt och pengar fanns. Samma släkt, olika nyanser och öden. Där även förutsättningarna var olika. Jag känner för alla dem.
Helena Brita eller Britta Hamnqvist, född 1789 i Åmål, i ett fint kvarter skulle jag kunna tro, på tomt 102. Hennes far var en känd guldsmed, hans verk säljs idag på nätsiter och Bukowskis, han finns uppgiven i silverlitteratur. Fadern hette Gustaf Abrahamsson Hamnqvist, född 1766 och modern Maria Greta Kjellin, född 1764.
År 1812 bosatte sig Helena (jag kallar henne så) i Göteborg. Jag har inte snappat upp ännu var, när hon träffade sin tillkommande man. Han som kom att skiljas från henne. På den tiden antar jag att det skulle vara stora orsaker för att få en sådan, även att kungen skulle ge sitt godkännande. Kanske en del makt och pengar kunde underlätta. Hon gifte sig med Johan Fredrik von Proschwitz, född 1784, som var grosshandlare och godsägare, troligen född i Toverud, Huggenäs i Värmland. De kanske flyttade till Göteborg tillsammans, som ett par. För de verkar att ha varit verksamma och bodde där. Fick tre barn.
Sedan måste något tragiskt ha hänt, jag tycker att det är kusligt. Hon dog nämligen 1830 på Danvikens Hospital ”dårhus”, där dödsorsaken uppges som skörbjugg”, dvs. C- vitaminbrist. Det ligger en tragikomedi i det, att vistas på ett dårhus, sedan dö av vitaminbrist. I dödboken uppger de att hon var en skiljd kvinna. Hade hennes man kostat på henne denna vård? Hade han satt henne på hospitalet i ett gott syfte eller ligger det annat bakom. Det skulle vara intressant att få en ledtråd och nysta upp denna historia. Vad var det egentligen som hände. Var hon sinnessjuk, vilken diagnos hade hon. Det blir att söka i de arkiv som finns tillgängliga.
Jag har sökt på von Proschwitz, för att se var de härstammar från, men inte kommit så lång där. Däremot ser jag att Johan Fredriks var medlem i en herrklubb som hette The Royal Bachelors Club*,han hade medlemsnummer 0227, men ser inte vilket år det var. Kan Johan Fredrik härstammat från England eller Skottland?
*=The Royal Bachelors 'Club
Den 19 november 1769 en grupp på ett tjugotal unga män, alla ungkarlar och många av dem i engelska eller skotska härkomst, träffades i Göteborg och beslutade att bilda en privat biljard klubb. Den första undertecknat stiftelseurkunden, som är daterad 25 nov 1769 var Thomas Erskine, vars porträtt nu hänger över öppna spisen i Large Club Room. Klubbens förste ordförande var inte Erskine, dock, men köpmannen Johan Gustaf Forss. Erskine efterträdde honom under det följande året, och som utförs med dennes ställning för en period på åtta år för medlemmarna "fullständig tillfredsställelse".
Jag har även hittat ett dokument på internet, där det står skrivat att i Museiintendent Gustaf Brusewitz samlingar finns det dokumenterade och bevarade brev från en Godsägare som heter Carl von Proschwitz (1818-1898) Floda (eller möjligen Flöda) . Det finns ett Floda i Göteborgstrakten. Frågan är också om eller hur deras släktskap ser ut. Det blir att forska vidare.
Ja för att komma tillbaka till Helena Hamnqvist igen så har jag ett mörkt perspektiv så fort jag hamnar i 1800 tal och bakåt. Jag menar att allt var verkligen mörkt och igensotat av de brännbara lampor som tändes. Liksom en modern medeltid för en människa som mig är uppvuxen när industrialiseringen var så gott som klar. Så att Helena blev satt på ett dårhus sätter igång ett skräckscenario inom mig. När den vården varit tortyrliknande långt in på 1900 talet, hur var den inte då på ca 1830 talet. Jag får verkligen rysningar inom mig. Jag har hittat ett dokument från Runeberg.org som beskriver lite när de hade moderniserat Danvikens Hospital.
”Danvikens Hospital, Sveriges första egentliga vårdanstalt för sinnesjuka. Det 1531 af Gustaf Vasa genom indragning af Gråbrödraklostret i Stockholm inrättade helgelandshuset flyttades 1551 till Danviken, enär, såsom Göran Tegel skrifver, ”en mäkta ond stank kom uti hela staden Stockholm af det spetal, der låg uppå Gråmunkeholm.” I slutet av 1700 talet ombyggdes det gamla Danviken, och de s. k nya dårhuset inrättades i ett f.d saltmagasin. Läkaren där, Hagström beskrifver ( i vetenskapsakademin 1788) på följande sätt dess inrättning
”Tjugosju celluler, hverje för en dåre, hvaraf 19 förvarade med dubbla dörrar och starka lås, fönstren med säker afplankning afstängde, och dörrane genombrutne med små luckor. 13 af dessa celluler försedda med bekvämligheter, som genom väggarne utifrån kunna ansas. Åtta ämnade för mindre svagsine, med ordinära dörrar och järngaller i fönstrena försedda. Alla rum utåtvända åt corridors, tillsammans uti alla våningarne sex stycken”.
Hagström talar om den ”tillfredställelse och invärtes vällust” dessa anordningar detta måste väcka hos dem, som ömma ”för dessa usligaste och olyckligaste bland människor”. Tidernas anspråk förändras, och 1853 (endast 13 år efter att Helena hade dött på Danvikens Hospital i skjörbjugg) utdömdes Danvikens Hospital ”dårhuset” af M. Huss.
”Danvikens dårhus är måhända den ändamålsvidrigaste af alla hfvudstadens barmhärtighetsinrättningar, denna inrättning kan kallas en fläck på hufvudstadens kommunalväsen, ja, man kan våga säga , att det är en nesa för mänskligheten, att en anstalt för olyckliga medmänniskors vård får finnas sådan, som denna är”.
Handlingarna i våra hospitalarkiv vittna om behandlingens brutala art, utgifterna för smide var avsevärt stora, hänglås, järnstänger. De fick sitta i järnburar, där mötte de ”all den osnygghet, stank och ovände och alla vederstyggligheter”. (K.J. Ekströmmers inspektionsberättelse 1853). Fotbojor i järn vore ännu i bruk.
Menyn på Danviken i början av 1800 talet var potatis. Senare växlade de och menyn utökades till fyra rätter: Soppa, gröt, salt fisk och salt kött. Den näringsfattiga menyn gjorde att många dog just i skörbjugg.
Visst kan jag göra en djupdykning i vårde som patienter fick i början av 1800 talet, men jag tror att jag för tillfället hoppar över det. Det känns som jag ska forka mej in i en tortyrkammare. Livet var inte lätt för de som var sjuka och någon som helst kunskap fanns inte. Egentligen tror jag inte att det spelade någon roll från vilken familj du kom om du var satt på ett dårhus, för läkare och befolkninga var nog alla dårar lika lite värda. Helenas far dog 1818 och hade ingen möjlighet att påverka, hennes mor dog ett år efter, kanske var hennes tankar hos sin 40 åriga dotter som befann sig på det uslaste av alla ställen i Stockholm, och modern drygt 60 år fanns i Åmål och skulle den 15 Mars 1831 dö av lungsot.
Kategori: Släkten och forskning
Kategori: Släkten och forskning
Nu senare, långt senare har jag också fått in Gustav Fröding i mitt släkträd, på samma sida. Alltså dessa herrar, Herman Hamnqvist och Fröding är också släkt. Min fråga nu, vilken jag troligen aldrig får något svar på är om de visste att de var släkt med varandra?
Kategori: Släkten och forskning
Jag hittade dej till slut, gamle gubbe. Det har varit roligt att vi "lekt" aktivt i 6 månader och innan dess hade du bara funnits som farfars pappa som åkte till Amerika och aldrig kom tillbaka. Men Gud vad jag har kämpat med dej. Även fast jag har surnat till på dej ibland, tyckt du varit en usling, så hyser jag ändå en stor sympati för dej. Kanske blev du inte så lycklig som du ville, kanske hade du ändå en längtan tillbaka till gamla Svedala. Ja vem vet. I släktforskningen får man väga in känslorna via magen efter all fakta man har. Jag har ändå hittat en sinnestämmning i mitt förhållande till dej och kunnat bygga upp en relation och person med och av dej fastän du dog 26 år innan jag föddes.
Att stöta på en gubbe som dej i början av min släktforskning har triggat igång mej och gett mej en stor kunskap om hur jag ska söka och lirka. Du har gett mej en flygande start, men frågorna tog inte slut med din dödsdag. Nej nu kommer det nya, det bara bubblar upp. Hur det än blir så kommer du att bli en bok, du är ingen spännande kändis, men ändå en beundransvärd spännande och modig släkting till mej. Du tog ett stort kliv rätt ut i världen, du gjorde en historia av ditt öde eller din emigration.
Vad är det för nya frågor som bubblar upp, undrar kanske ni. Jag kommer till det.
Martin dog alltså den 25 Juni 1934, jag gjorde en liten rövare och beställde ett dödscertifikat från Minnesota och allt tyder på att den är min Johan Martin. Han bodde vid sin död på 510-2:nd street, han begravdes på Nymore Cementry 3 Juli 1934. Den primära underliggande orsaken till döden var bla inflammation i hjärtmuskeln (Myokardit) och någon annan diagnos som jag inte lyckats att tyda.
Det står även att du var skild, men på fru står det Elisabeth Olsson. Kan det vara så att du tog dej en ny fru när du visste att du aldrig skulle återvända, eller att Elisabet Ottilia i Sverige ställt krav att du skulle ställa dej åt sidan så att hon fick ett tryggt liv tillsammans med en man resten av sitt liv. Jag har inte hittat några brev eller kort efter 1920 och enligt hörsägen så kunde man få utträde från äktenskapet om inte den äkta hälften hörts av på 10 år. Eller kan det vara så att informatören som är nämnd i certifikatet, en B. Kladt (kan det vara Klädt?) nämnde Elisabet i Sverige med en modernisering av hennes flicknamn Olausdotter? Nu blir det en fråga som jag måste forska i. Jag har ju sett och nämnt en Olsson kvinna i något av mina tidigare inlägg. men å andra sidan så är det väl inte konstigt om han gifter om sej.
Nu har min gubbe "dött" nu ska jag försöka hitta en väg fram till att någon kan ta ett foto på hans grav om den finns kvar. Jag ska även se om den "kvinnan Olsson" som jag varit och snuddat vid innan kan vara den som han eventuellt äktade.
Jag måste också se hur hans nätverk var, för jag har förstått att flera runt honom var familjer som kom från samma plats i Sverige. Det var Rodin namnet som dykt upp lite då och då, här och där. Det är även Kladt, eller som de hette när de for, Klädt. Det kan bli en spännande grej. Flera Klädt namn har också dykt upp.
Johan Martin dog 56 år, 9 månader och 15 dagar. Han kom till Amerika med destination Chicago, en Laubour som åkte till Amerika och inte anade nåt. Ett arbete stod som prio ett, trots jag sett att han jobbat inom träindustrin så kom aldrig resten av familjen. Men i brevkorten nämnde han att han skulle "senda pengar så fort han kunde". Han kanske aldrig varken kunde eller ville. Eller så ville inte Elisabet Ottilia till det stora landet. Nu undrar jag ju även om det går att få tag på en bouppteckning efter honom. Eller hade han bara Amerikauret, Burlington, eller hade han mer saker som aldrig nådde sönerna i Sverige. Det har variten fantastisk resa tillsammans med Johan Martin och det roliga är att den inte är slut än, den har mycket mer att ge.
Nu börjar ju jag som inte alls är någon större vän av Amerika och Usa, kunna känna att det skulle vara otroligt häftigt att besöka de ställen som jag vet han bott på, där han arbetat. Kolla runt och prata med gamla svenskättlingar om de vet något. Källan är inte tömd ännu utan nu börjar andra kapitlet i vår gemensamma resa.
Vila i frid nu Johan Martin, jag är den första i vår släkt som har varit så här närma dej på många år. Vi har haft en kommunikation och jag är fullt övertygad om att du har flinat många gånger åt mej. Jag har varit nära dej länge, men du har lurat mej med att du bytte efternamn till Emelson, du har även namngivits som Emilson. Jag kommer att en dag besöka dina platser och jag hoppas att din sten finns kvar, då mannen, då ska vi verkligen ha ett snack. Ett snack om trevligheter, men även allvaret.
När du föddes 1877, fanns varken jag eller datorer, det fanns knappt mat. Idag har jag allt det, och någr flygtimmar med en flygmaskin krossar vi Atlanten idag, inga båtar. Livet kanske har blivit lättare på många sätt. Samtidigt i detta med släktforskning så kan man ta ett steg tillbaka och förstå att verkligheten var en helt annan för dej och alla andra svenskar som skulle finna livet och lyckan där borta...
Jag kan nästan säja att jag älskar dej. :)
P.s Du fortsätter att jäklas med mej, det här inlägget har jag provat att lägga in i 15 minuter och det vill bara inte in. Det verkar som du inte vill att jag talar om för världen att jag lyckats R.I.P.a dej...
Kategori: Släkten och forskning
Kategori: Släkten och forskning
Kategori: Släkten och forskning
Kategori: Släkten och forskning
Kategori: Släkten och forskning
Titta här vilka bländande mästerverk. Makalöst hantverk som gjorts av mina släktingar. Jag ska inte sticka under stolen att jag mallig över att ha fått lite gener av dessa Hamnqvist herrar. När hantverk är så bra att det bevaras på museum och dessutom så har de har var verktygen bevarade som de använde. Det finns att se på Dalsland Museum dessa montrar står och glittrar. Jag som älskar silver, jag är inte som andra kvinnor, de brukar ju tycka om guld. Alltid har silver varit min metall. Det är efter jag fått kontakt med mina nya släktingar i Värmland som dom har talat om att de var smeder. Det är Hans (min ny släkting) som fotograferat. Nog måste det bli en tur till det museet, det är inte tal om annat.
Jag undrar varför jag kommer osökt in på det gamla ordspråket: " Att tala är silver, att tiga är guld..."
Foto: Hans Karlsson (Värmlänning:)
Kategori: Släkten och forskning