Mia Jäverlings Blogg

"Bättre skjuta rygg, än arm ur led"

Spindel Emanuelsson/Kristiansson Resö...

Kategori: Släkten och forskning

EFTERLYSNING!
 
Maila gärna bilder på personer som liknar herrarna och damerna på [email protected]
 
Jag har en känsla att det ligger en massa fotografier på kartong från slutet av 1800, början av 1900 talet på mina släktingar uti i stugorna i Bohuslän. Då tänker jag främst på min Resö, Bohuslän släkt Kristiansson/Emanuelsson/ Spindel. Min farfars far härstammar från den släkten, och med internet, Facebookgrupper och Strömstads Museum har jag lyckats hitta några. Tänk så många bilder som kastats är dödsbon rensats ur för att ingen har skrivit på baksidan fotot vem som finns på bilden. Tänk på det, skriv alltid på baksidan vilka personer dina bilder föreställer, jag lovar att det blir uppskattat i framtiden.
 
Efter att ha vilat från släktforskningen i något år, så har jag kommit in i ett nytt skov och vill borra mig ner i Resö släkten, den på farssidan. Det måste finnas foton i lådor som finns på mina släktingar, det är dom jag vill åt, det är dom jag vill skanna in, ta reda på vilka de föreställer. Så nu skickar jag ut en efterlysning till Världen och Resö om att kika i era gamla album, fotokartonger och dela med er så inte bilderna går förlorade.
 
Från Strömstads Museum har jag norpat denna bild på Järnhandlaren i Strömstad Konrad "Knössel" Kristensson f:1861-05-10 Lur, Tanum Göteborg och Bohuslän d:1933-02-211933-02-21 Strömstad, Göteborg och Bohuslän, bror till Emanuel Kristensson Spindel f:1852-03-16 Wålle, Lur, Tanum, Göteborg och Bohuslän d:1918-05-30 Wålle, Lur, Tanum, Bohuslän.
 
 
Järnhandlare Konrad "Knössel" Kristiansson från Resö. Titta noga på
bilden, och leta sedan i dina fotogömmor och se om du har någon som
kan likna honom.
 
 
Emanuel Kristiansson Spindel Resö
 
 
Emanuel Kristiansson Spindel med sin andra maka Ada Karolina Olsdotter Resö.
 
 
Min gammelfarfar Johan Martin Emanuelsson f: 1877 Resö, d: 1934 Bemidji Minnesota. Son till Emanuel
Kristiansson Spindel. Moder Hilda Andreasdotter.
 
 
Min gammelfarfars storebror Karl Edvin Emanuelsson Spindel f:1875-10-18 Lur, Tanum
d:1960-01-06 Lur, Tanum Bohuslän. Moder: Hilda Andreasdotter.
 
 
Jag är intresserad av bilder som ni förstår och hoppas ni kan skicka bilder oavsett om
ni är säkra eller inte säkra på personerna, för en del går att reda ut.
Ett stort tack till er, min Resö och Spindelsläkt för att ni hjälper mig. Jag skulle även uppskatta om det fanns några anekdoter, berättelser och historier om "Spindlarna" på Resö i Bohuslän.
Tack från [email protected] :)
 
 
 
 
 

Mors Dag...

Kategori: Släkten och forskning

Den 16 december 1969, känns ibland som om det var i går. Den dagens händelse finns som tydligast av alla mina minnen. Jag har kvar i mig vilka tankar jag hade, i mitt inre så finns känslan kvar och den stora sorg jag hade trots att jag inte riktigt begrep. Jag var 9 år, 1969, det är 43 år sedan och det finns inte en dag under alla år då jag inte tänkt på henne.

Min mamma Elsa hade sina brister, men hon hade fler kvaliteér än det förstnämnde. Hon var snäll och en otroligt rolig person. Hon såg bra ut och hon luktade gott, precis så där som mammor gör. Hennes lukt är fortfarande med mig, jag har känt liknande lukter men inte den precisa som hon luktade.

Idag är det mors dag, denna strålande varma och heta dag, då sitter jag här och minns henne, precis som jag har gjort under alla de år som jag själv vuxit upp, bildat familj och gått vidare i livet. Jag är övertygad att hon har det bra, och hon skrattar nog till ibland i sin himmel. Och jag vet att hon finns med mig i mina beslut och öden.

Grattis Mamma på Mors dag...




Min bror, min mamma Elsa Kalin, jag sitter i hennes knä och bakom henne
sitter min far, som idag är 83 år och inte kontaktbar.

Resan från väst till väst...

Kategori: Släkten och forskning

Johan Martin Emanuelsson från Resö, senare bosatt på Västbacken i Bohuslän drog som bekant västerut, till Amerika i april 1902. Det jag sökt i ca 2 år har jag funnit, nåja en hel del. Jag har hittat stad och stat där han dog, jag har funnit årtalet och dödsorsak, jag har hittat olika adresser där han levde under sin tid i Bemidji, Minnesota. Jag har också snappat upp hans arbetsplatser som han hade, även vilka han var inneboende hos. Jag har varit tvungen att be en "grav volontär" om hjälp att finna hans grav eller stället där han ligger begraven, en plats utan sten. Hade jag haft råd så hade jag rest en sten åt honom. Nu har jag också med hjälp fåt färdrutten och båtens namn som tog honom över oceanen.

J Martin tog sig från Västbacken (Tanum) till Göteborg, troligen med tåg en dag i april 1902. Där registrerade han sig och med sig hade han några vänner, någon från samma by. Hans svåger, alltså fruns broder August Olausson 26 år fanns med, även Adolf F Andersson 39 år och johannes Rörqvist 20 ingick i resesällskapet.




August Olausson, J martins svåger var med på Amerikaresan. 
 
 


J Martins fru Elisabet Ottilia Olausson, syster med August Olausson.
Modern till J Martins söner Einar 2 år och Invald drygt 1 månad gammal.

Elisabet Ottilias syster Ada Karolina blev Emanuel Christiansson Spindel f:1852 andra maka.




Här har sönerna växt upp och fadern finns fortfarande i Amerika.

Karl Einar* Hilding Johansson f:1900  och Johan Ingvald* Johansson, Västbacken


Alltså den 14:e april 1902 gick tåget från Göteborg söderut, för att det sedan skulle ta båten från Köpenhamn till landet som lovade guld och gröna skogar. Det som jag inte vet är båtens namn från Köpenhamn till Liverpool, men från England till Boston, så reste de med en ny båt som hette S/S Merion Dominion line. Och den seglade från Liverpool den 17 april. Efter Boston så har de kanske tagit en annan båt till Chikago Illinois, för det finns registrerat att de har anlänt dit.

S/S Merion var byggt av John Brown& Company of Clydebank, Skottland. För amerika färder. Båten blev klar för trafik i februari 1902.






Skeppet var 161,7 meter långt och 18 meter brett. Toppfarten var 14 knop (26 km/h). Båten hade plats för 1700 stycken tredjeklasspassagerare, och 150 stycken andraklassens passagerare. Mellan 1902-1903 gick hon från Liverpool till Boston ägare under de åren var Dominion Line.
Åren 1914-1915 ägdes skeppet av Brittish Admiralty. Den 31 maj 1915 torpederades och sänktes hon av tyska u-båtar. S/S Merion är ett av de största skepp som sänktes av en u-båt under Första världskriget. I alla fall så gick båten 11 resor mellan Liverpool-Boston och en av de resorna så var min farfars far med.

Jag får nog inte fram mer fakta om honom än detta som jag grävt fram under dessa två år som jag forskat runt honom. Han dog 25 Juli 1934 och inte någon i Bemidji Minnesota lär minnas honom. Jag hoppas att en dag få till en resa och se var han levde och var han arbetade. Sorgligt kan kännas att troligen har ingen släkting besökt hans grav, den har stått där utan sten i över 70 år. Jag ska dit, det är ett måste.

Jag har occkså hittat mer släkt till honom på Resö, Bohuslän och i och med detta även funnit ett fotografi på hans bror Edvard, en stilig man.



Karl Edvin Spindel f:18 okt 1875(Emanuelsson)
Fadern var båtsman och tog sig namnet Spindel.


Jag hoppas att fler fakta kan dyka upp om Johan Martin Emanuelsson f: 1877, son till Emanuel Christiansson Spindel f: 1852 som bodde på Resö i norra Bohuslän, med sin fru Hilda Andreasdotter f: 1854. Kanske det finns någon berättelse som jag missat. Det måste jag få tro. Det är det roliga i släktforskningen att den genererar fler frågor än vad jag hade innan... Lev väl, så din historia kan berättas om hundra år, utan att du behöver skämmas.




Johan Martin Emanuelsson (Spindel) f: 1877 d:25  juni 1934

Bemidji, Minnesota.

Martin arbetade till en början på en bar, senare som träindustriarbetare.

 

 

Nu får Johan Martin sin vila...

Kategori: Släkten och forskning

Jag har tidigare berättat i min blogg om min farfars far Johan Martin* Emanuelsson från Norra Bohuslän som emigrerade till USA i april 1902, för 110 år sedan. (Inlägg och bilder finns under kategorin "släkten").

Det har tagit mej drygt två år att försöka att lokalisera hans gravplats, var han bodde, lite hur hans liv blev. En sann historia, en skildring av hur hans liv slutade. Jag antar att hans fru Elisabet visste var han bodde i Amerika eftersom hon fick vykort och brev, ibland dök det upp ett löfte att han skulle skicka pengar till henne så hon kunde resa över. Jag tror inte att hon var så intresserad utan hon klarade ut sitt liv på egen hand, hon sydde åt andra i byn, hon fixade det, medan han jobbade på ett sågverk, köpte bil och skickade henne ettfotografi på sig själv och bilen. Jag tror nog att han skickade en slant till henne också, det måste jag tro, för att inte bli besviken.
När Johan Martin emigrerade i april 1902 var yngsta sonen 2 månader, och min farfar 2 år. Han tog båten från Göteborg, med destination Chicago.

Min pappa, min farbror och den övriga släkten fick aldrig reda på var han bodde. Det blev dolt av någon anledning. Det finns som sagt bevarade enkla kort från Johan Martin, där jag kunnat se var han bodde. Ända till 1920 skickade han brev eller kort. Sedan tog det slut. Och det antog jag var på Elisabeths begäran. På den tiden var inte en skillsmässa något som man gjorde i en handvändning, då fick man ansöka hos kungen. Men hörde man inte från någon eller kunde hitta livsbevis så annulerades äktenskapet och det var åter okey att ingå äktenskap. Så breven upphörde 1920, och Elisabeth gifte om sig 1930.

Historien som jag fick höra som ung var att Johan Martin for till Amerika och aldrig hördes av, och troligen så var det samma historia hans söner fick, och hans barnbarn.

Jag tog tag i sökandet för två år sedan, och det tog ett halvår innan jag hittade honom i Bemidji, Beltrami, Minnesota.
Jag hade problem med att hitta någon grave så jag fann en sida på nätet som heter "findagrave" och där finns det volontärer som ute i världen jagar de gravar som söks. Nu äntligen har en tjej som heter Melanie hittat graven. En grav utan sten, där vilar Johan Martin. Det har nog aldrig funnits någon sten. Utan graven är bara markerad. Det känns som jag är klar med mitt fall, i alla fall så är cirkeln sluten. Jag vet vad han jobbat med, jag vet vilka gator han har varit bosatt på, jag vet att han aldrig gifte om sig, och  känner att jag inte tror en sekund på att han var lycklig när han som 58 åring dog den 25 Juli 1934 i en hjärtsjukdom hundratals mil från sina söner.

Efter två år, 1936 skickades det som fanns kvar av hans tillhörigheter, ett amerikaur. Det var en bekant från samma hemby som skickade den, han hette Andrew Rodin...



Här på 4:th Street bodde Johan Martin 1930.





Nymore Cemetery, en av de äldsta gravplatserna i Bemidji.





Volontärens bild på Gravplatsen.





Här inne i triangeln vilar Johan Martin (volontärens bild).




Volontären har fotat från gravboken.


Min nästa resa kommer att gå till Minnesota. Jag kommer att gå till graven och plantera en blomma där, eller kanske ska ta med en planta på Bohusläns landskapsblomma, en kaprifol. Plantera den och säja..."Du var hal som en ål, men nu har jag fått i fatt dej".

Vila i frid, därborta i Minnesota...


Tidigare inlägg:http://miajaverling.blogg.se/2010/july/utkast-juli-6-2010.html#comment

Nu är det mycket Skottland...

Kategori: Släkten och forskning

Nu är resan till Skottland bokad. Det känns så otroligt roligt och det är lite av en dröm som uppfylls. Att änligen få komma att uppleva det undersköna som finns där.
För mej liksom för Skottarna så är det ett "eget" land, trots att Engelsmännen styrt landet i hundratals år. Skottland var en självständig stat fram tills 1707.I och med unionen 1707 avskaffades det Skotska parlamentet och Skottland lydde direkt under det brittiska parlamentet och regeringen i London. Efter en folkomröstning 1997 återupprättades dock det Skotska parlamentet1999.Även om landet styrdes helt från London under 292 år, så hade Skottland eget rättsligt system (vilket bygger på andra principer än det engelska - Scots law); eget utbildningssystem (till exempel var Skottland det första landet i världen att ha obligatoriska skolor) samt statskyrka.
Skottland har fyra världsarv: Edinburgh, St Kilda, Skara Brae och New Lanark.


                                                                              Robert Moffat
                                                                               (1504-1557)
 

I början av augusti bär det av, först till Edinburgh, där jag blir i 3 dagar/ 4 nätter. Där ska jag under de dagar försöka avnjuta så mycket jag orkar. Jag har bokat biljett till Military Tattoo, en show uppe vid Edingburgh Castle, späckat med säckpipe prydda Skottar med kilt. Lördagskvällen som jag ska gå avslutas med ett hejdundrande fyrverkeri.

Därefter så hyrs en bil och färden går ut från Edinburgh, och vidare upp mot Skye och Hebriderna. På Hebriderna ska det utforskas några dagar, sedna vidare mot Ullapool, Inverness och vidare neröver västkusten och sedan mot Moffat.

Till Moffat är ju tvunget efter det som jag upptäckt i min släktforskning, nämligen att jag är relaterad till en släkt som heter Moffat, som var en Klan på låglandet. En ortoligt häftig upptäckt som verkligen känns rolig. Jag har också fått kontakt med några Moffats i världen, och en som bor i Skottland. Han kommer jag att träffa uppe på Hebriderna, där han bor. Det känns riktigt spännande. Under de två år som jag släktforskat så har jag hittat en hel del roliga och intressanta personer som finns i släktträdet, men detta med Klan Moffat är i en division för sig.



Nere i södra Skottland så finns en liten stad som heter Moffat och självklart är den värd ett besök. Enligt vänner som har varit där så är det ljuvligt vackert.

Nu har jag ansökt om medlemskap i Clan Moffat UK och Clan Moffat org, får se hur det går, men det blir nog bra. Föresten jag glömde säja att det att självklart ska jag köpa en kilt i Skottland, med klanens mönster. Jag har ju ingen folkdräkt, så det får bli en skotsk, det är det bästa. För en kulldräkt är nog inget som jag suktar efter.

Vi smider på Skottlandsresan...

Kategori: Släkten och forskning

Planeringen av Skottlandsresan pågår, för fullt. Det är så roligt att få ihop en resa i fantasin när jag vet att den kommer att bli hur verklig som helst. Att idag kunna Googla runt och hitta attraktioner, sevärdheter och att göra bokningar via datan är ju perfekt. Kanske lite krångligt ibland, då jag går bet på det engelska språket.

Men jag har lyckats att boka flygresan, hotellrum och göra en reservation på en hyrbil. Så det viktigaste är gjort, i denna stund.

Den här resan har kommit till av en ganska underlig anledning, den har växt upp från ingenting till en härlig dröm. Ja som när man bakar en tårta. Jag har bakat botten, och nu planerar jag garneringen. Och sist då ska allt det goda läggas på toppen. Den här resan och dess förberedelser är som den bästa och godaste tårtan. Men hur kom resan till? Var såddes fröet? Jag ska berätta, hur otroligt det än må låta. Det är sanningen, och den är sagolik för mig. Jag upplever just nu många sagor i mitt liv och detta är en av solskenshistorierna i en av de otaliga berättelserna.

Alltid i hela mitt liv har jag haft en kärlek till Skottland, gillat musiken, älskat säkpipemusik och kiltar, facinerats av den otroliga natur (sett bilder och tv), riverdance har alltid varit den fränaste dansen. Jag har aldrig tyckt att whiskey varit gott, dej den smakar inte alls i mitt tycke, så den går bort. Men det finns andra som anammar denna dryck. Jag måste ju inte älska allt. Jag kanske inte heller vill smaka Haggis, nej den står jag över. ''






Ni som läst min blogg innan vet att jag ägnar en del av min tid åt släktforskning. Ja en del tycker att det låter mossigt och att det är sådant som folk pysslar med när håret börjar gråna, och dödsångesten hunnit ikapp döden. Men så är det ju inte för det är så jäkla spännande att kunna göra en resa tillbaka och helst jag har haft en fantastisk tur vad som gäller min släkt på min mammas och morfars sida. Det är som att ösa ur en stor guldgruva och den verkar aldrig sinar. Det bara bubblar upp nytt och ibland är det svårt att smälta ner allt till något verkligt. Egentligen är det ganska oförklarligt.

Jo det började siså här, jag hittade en man som hette Moffati mitt släktträd och jag tyckte namnet var en aning märkligt så jag tänkte att det här skulle kollas up
(se tidigare inlägg http://miajaverling.blogg.se/2012/january/robert-moffat-of-that-ilk.html#comment). 

 
Efter det så sökte jag i Facebook, efter Moffat och såg att personer med det namnet fanns i hela världen. Jag hittade också en sida som hette "Clan Moffat soceity" och där fanns Moffianer som hälsade mig välkommen. En av skottarna heter David Moffat och bor i norra Skottland på en ö i Yttre Hebriderna som heter Isle of Harris. Vi började prata lite och min Skottlandslängtan blev faktiskt så intensiv att jag slängde ur mej en förfrågan på min facebooksida om någon ville följa med.
Till svar så fick jag respons av en gammal kompis som jag inte sett på 30 år, bosatt i Österrike..."Jag följer med..." efter det så kom svar från en yngre och nyare vän som också ville följa med. Så nu är vi tre vikingkvinnor som åker till Skottland i augusti. Inför resan så har Marie fixat en blogg där ni kan följa vår förberedelse och vårt äventyr som väntar oss när vi väl är där. Alla vi tre är intresserade av fotografering, så en hel del bilder kommer att publiceras. Länken till sidan har ni här:

http://isleofharris.wordpress.com/.





Nu har vi bokat flyg, bil och hotell i 4 dagar i Edinburg. I planeringen ingår att vi ska se Military Tattoo, alltså en massa karlar i kilt, och säckpipor. En show som pågår i 1, 5 timmar och avslutas med ett hejdundrande fyrverkeri. Vi ska under dessa fyra dagar hinna med så mycket som vi orkar. Sedan blir det hyrbilen och mot norr, tror vi...sedan söder...

Nu har Maggie kommit till Sverige från Österrike och sitter i sin sommarstuga och eldar. I morgon åker jag och Marie dit och smider vidare på våra reseplaner. Den här resan och den här konstellationen blir förbaskat bra.
Självklart ska vi också ta en tur ner till den lilla staden Moffat i södra Skottland och se trakten där klan Moffat levde och härjade. De som varit där säjer att det är otroligt vackert....

Om 5 månader så....





Robert Moffat of That Ilk...

Kategori: Släkten och forskning

Min upptäckt i släkträdet känns stort och nästan lite övermäktigt. Att efter ca ett års stiltje på släktforskarfronten,  så började jag forska igen, och ramlade på en adelsdams namn och personnummer. Hon Elisabat Rutensköld har funnits med i trädet ett tag, jag har sett henne innan, men inte brytt mig, jag småkollade lite och såg att hon var en adelsdam. Jag är inte imponerad av adeln och har aldrig varit, därför brydde jag mig inte så värst mycket om henne, då. Ofta när jag släktforskar hamnar jag på vanliga namn där jag hittar fantastiska resultat och kanske en liten historia. Gräsrotsnivå har varit min utgång för att hitta mig själv.

Men den här dagen för några veckor sedan så hamnar jag på "rutan" i släkträdet där Elisabet Rutensköld d: ca 1694fanns och jag såg att hennes man hette Robert Moffat ca 1615. Moffat är ett namn jag inte stött på innan och blev nyfiken. Jag Googlade och såg att något fantastiskt spännande öppnade sig rätt framför ögonen. En Skottsk klan. Jag gick in på Ancestry.se och sökte på Moffat och hittade Robet Moffat of That Ilk. (måste berätta att nästan alla heter Robet i ledet). Den "första" Robert som jag kan hitta finns kanske i mitten av 1400 talet. Spännande, så det förslår. Detta måste jag ju försöka få en rätsida på tänkte jag, så jag spann vidare...



Denna bild hittade jag på Ancestry och är ju med all sannolikhet en fantasibild på en tidigare Robert Moffat, den kanske är formad efter någon gammal bild, eller så. Inte vet jag, men den är ganska häftig och den kanske kan ge en hint om hur de såg ut. Den har i alla fall något lockande och spännande.

Moffat är en låglandsklan som hade sitt fäste i Moffatdale, och det ligger i södra Scotland. Det finns också en liten by/ stad som heter Moffat (har inte kollat hur stor den är). Där hade klanen sitt område. Klanen har också en hemsida som heter clanmoffat.org och en clan moffat.uk, där medlemmar lägger ut det dom får in av sina medlemmar samt att huvudansvarig för sidan är en duktig forskare. Där kan man läsa fakta om en del personer och historiken om trolig uppkomst av klanen i Scotland. Moffat var en mäktig och inflytelserik familj som troligen gav sitt namn åt staden Moffat i Dumfriesshire. Föregångaren till klanen sägs vara en Norrman, William de Monti Alto, som kom till Skottland det tionde århundradet som var viktig och betecknades som "de Moffet", som bevisade att deras ställning var hög i distriktet. Klanen Moffat var krigare som bedrev långvariiga fejder med sina grannar, de försvarade sina revir. Det var blodiga strider.

Klanen har ansetts som ledarlösa under senare år, fram till 1983. Efter forskning i klanen Moffat har man hittat en ärftlig klanledare som heter Francis Moffat.

Efter tre veckor som en del av Moffat så har jag självklart inte så mycket "kött på benen". Jag går igenom den fakta jag får, från nätet och från nuvarande levande Moffat´s. Det är jättemycket. Det finns böcker, fast bara på Engelska. Jag köpte en som heter Highlands Clan av Alistair Moffat, men den handlade inte om Moffat. Då jag köpte boken visste jag inte om Moffat var en högland eller en låglandsklan, men den är spännande ändå och innehåller väldigt fina bilder. Jag skulle önska att jag en dag fick översätta Moffat böckerna till Svenska. För det är historia och dramatik så det skvätter.



E.H är är min ingånt till Moffat...



Här fortsätter trädet bakåt till 1440...




Dumfriesshire, Scotland...


Nu har jag fått kontakt med klanen. På Facebook där man hittar allt så fann jag en sida som heter Clan Moffat Society, där sökte jag och berättade att jag hade hittat Moffat som gick in i mitt släktträd. Plötsligt så addade flera Moffat mig, från Texas, Nya Zeeland, Scotland och andra platser i USA. Jag har också via mail skrivit till ansvarig för en Clan Moffat hemsida, där jag har kontakt med Colin Moffat, som hjälper mig, tipsar mig och reder ut saker och ting. Tillsammans med Moffat så kan det här bli hur spännande som helst.

Men hur kom det sig att denna Robert Moffat (1615) gifter sig med en adelskvinna från Värmland, hur hamnar en skotte där. Det har en man i USA forskat i och han heter Jeff Benson och kommer från Minneapolis i USA. Han har också svenskättlingar och han liksom mig hade reagerat över ett "Moffatname" i trädet. Jeff hittade Maria Moffat och hon är dotter till "min" Robet Moffat. Jag läste Jeffs artikel och jag ska citera lite från den.

I uppslagsverk om Svenska adeln som skrivits av Elgenstierna så nämner man Elisabet Rutenskölds man Kapten Robert Moffat av Scotsk adel. Så namnet kommer från Skottland. Sverige, Skottland på den tiden var ju ingen resa man gjorde på en timme. Jeff har forskat i detta och kommit fram till fölande: Att 1618 utbröt en konflikt som bler mer känd som "Det trettioåriga kriget" på kontinenten i Europa. Sverige var med i det kriget och stod på protestanternas sida år 1630.
http://sv.wikipedia.org/wiki/Trettio%C3%A5riga_kriget
Gustav II Adolf var militär befälhavare, hans framgångar på slagfältet väckte uppmärksamhet över hela Europa. Ett stort antal protestantiska skottar, både ädla och vanliga tog värvning i den Svenska armén i Tyskland för att hjälpa till i kampen mot katolikerna. Robert Moffat var troligen en av dem. Mönsterrullar av Närkes och Värmlands regemente säger att Robert Moffat höll i de olika underofficersleden. Han var fänrik 1642 och blev senare 1658 Kapten. Han kan ha anslutit sig till regementet så tidigt som 1636.





Efter kriget då beviljade den Svenska regeringen titlar till utlandsfödda befälhavare som tacksamhet för sina tjänster till kronan. Robet Moffat han erbjöds och accepterade en sådan ersättning. Det finns nedtecknat att Robert har bott i Väsby socken, Värmland vid Vänerns strand och nära Säffle.
Mellan 1666 och 1671 står det i församlingsboken, där det hänvisar Ädel Capten Robert Moffat. Robert gifter sig med den Svenska adelsdamen Elisabet Rutensköld någongån i mitten av 1600talet. Robert och Elisabet tros ha haft 9 eller fler barn. Varav två av barnen hette Robert och Isabella, vilket inte var vanliga Svenska namn under den här tiden.

Robert Moffat lämnade armén 1666. Historien innan förtäljer, i Värmlands regementes bok innehåller en sorglig anekdot om honom. Han hade order att vara på fästningen i Varberg. Där blev han också anklagad för ett äktenskapsbrott med en gift kvinna. Hon hette Karin Helgesdotter. Denna kvinna hade tydligen mördat sin man genom att förgifta honom. Äktenskapsbrott var ett ytterst allvarligt brott på den här tiden, han hade försökt att rentvå sig i en militär domstol men han dömdes till döden den 5 november 1666. Hans fru Elisabet lämnade dock in en nådeansökan och bad domstolen att ta hänsyn till hennes makes trettio år i militärtjänst. Och hon menade att om straffet genomfördes , hur skulle hon klara av sina nio minderåriga barn. Trots allvaret i brottet (nåd var väldigt ovanligt i sådana fall) blev Moffat beviljad uppskov, men tvingades avgå från Regementet och  sannolikt också betala höga böter.

Enligt forskning av professor Steve Murdoch vi uneversity of St Andrews, blev tydligen Robert Moffat inbjuden till Svenska Adeln omkring 1660. Tydligen så lyckades det inte, men han lyckades slutföra sina åtaganden som krävs för inträde i Svenska Riddarhuset, före sin död. Moffat seglade tydligen för Skottland 1672 eller 1673, han rapporterades saknat under hösten 1673, förmodligen drunknad  i ett skeppsbrott när han skulle återvända till Sverige. (Källa Jeff Benson).

Att ha Klanen Moffat i mitt träd gör mig stolt. Den kommer att fyllas med mycket historik. Då en annan Robert Moffat fick en dotter som senare gifter sig med Livingstone, ni vet han som reste i Afrika. Jag kommer nog att fylla på historiken och personer som heter Moffat eller är besläktade med Moffat. Det är väldigt roligt, helst skulle jag vilja vara färdig.


Moffat klanens Sköld, Spero meliora vilket betyder:I hope for better things, or I aspire to greater things. Som fritt översatt på Svenska blir ungefär: Jag hoppas på bättre saker, eller jag strävar efter större saker.

Det finns mycket att skriva om, men mycket information har bara rasat över mig och det blir en aning övermäktigt. Hur som helst så planerar jag en resa till Skottland framåt hösten, där jag hoppas att få se Moffatdale och träffa nu levande Moffianer från klanen. Självklart ska jag inhandla en kilt med klanens mönster och jag ska se trakterna där de levde. Ja herre gud, jag är med klan. Trevligt och roligt och inte minst väldigt häftigt för en historieälskande och kunskapstörstande person på mig. I år är det ju Skottår, va härligt.






Moffat klanen är en av de äldsta familjerna i Dumfrieshire, om inte den äldsta, ännu mer än tre århundraden var det en klanchefslös klan. Först nyligen har det skett ett uppsving för klanen, främst beroende på författarens 35 års forskning om dess historia och hans slutliga erkännande som ärftliga klan chef och som Moffat den sortens av Lord Lyon 1983. Han är unikt kvalificerad att, i denna bok, en uppdateringsguide till den fascinerande historien om en av de ledande klaner i det turbulenta gränslandet. "

Jag hittade ett gammalt negativ...

Kategori: Släkten och forskning

Jag satt och gick igenom gamla foton så hittade jag ett gammalt negativ. Det var ett negativ i en storlek som inte var så vanligt i alla fall när jag växte upp. Under min uppväxt så var det sådana som man fick från Apport foto och Extra film, sådana där små remsor med fyrkantiga hål i....




Bilder; Anders Gustaf Sjöberg far till Anna Elisabet Sjöberg, Ronald Kalin (min morfar), Nanny ?Halvsyskon till min morfar, Herman Hamnqvist Hovfotograf (en släkting i min morfars led) tog bla bilden på Gustav Fröding på dödsbädden med syster Signe Trotzig i Gröndal, Gösta Kalin Disponent på wasabryggeriet (Bror till morfar).



Foto: Herman Hamnqvist


Jag blev otroligt nyfiken på vad det var för motiv på det gamla motivet, jag höll upp det mot lampan men jag såg bara en massa repor och kanske kunde jag urskilja en person som satt med ryggen mot fotografen.

Jag funderade hur jag skulle bete mig och kom på att jag faktiskt hade ett fotoredigeringsprogram där jag troligen kunde konvertera bilden så den blev synlig. Som sagt jag är ju ingen proffs på detta så jag tänkte väl att det var värt att prova. Jag slängde på negativet på skannern och körde en ganska hög upplösning...Ja varför, egentligen ingen aning, men det gjorde jag i alla fall. Jag tror jag har hört att det ska vara så. :) Sedan så lade jag in det skannade negativet i fotoredigeringsprogrammet, grjorde om den och blev alldeles häpen
Som genom ett trolleri så växte den finaste bild fram. En helt underbar bild i trolig 20 tals miljö. En 90 årig bild som legat och nötits och slitits i olika hem och i skilda kartonger. En liten hemlighet som vägrat ge upp.

Dessutom så såg jag att bilden föreställde en kvinna som jag kände igen på utseendet men aldrig träffat för hon dog redan 1944.



Kvinnan på bilden är min mormor, Anna* Elisabet Sjöberg f: 1894 i Stora Tuna; Kopparbergs län, d: 1944 i Stora Tuna, dödsorsak TBC. Hennes sita tid och konvalicens gjorde hon på Solbackens Sanatorium. Hon skickades till Avesta Lasarett för att göra en revbensoperation (gjordes vid TBC vet ej varför), där dog hon enligt journaler som jag fått från Håkbergs Arkiv.



Här står mormor utanför sanatoriet.


Idag är sanatoriet förfallet och eländigt, troligen färdigt för rivning. Synd om det inte får vara kvar, eller snarare förfärligt att det låtits förfalla.




Hur som helst så är jag väldigt glad att jag hittade negativet och att jag fick fram en såpass fin bild. Jag har inte många foton på släkten innan min far och mor så jag värderar det högt. Dessutom är jag helt såld på 20 tals stilen, Art Deco, och det andas lite sådan över skulpturen som står på pianot. Jag hade heller ingen aning om att mormor var musikalisk. Jag vet ju att min mamma var det, men att det kom ifrån hennes mors släktgren hade jag ingen aning om.
Det lönar sig att leta i gömmorna.

2012 blev jag med klan…

Kategori: Släkten och forskning


                                     Spero Meliora: I hope for better things, or I aspire to greater things.
                                                                              Klanens vapen.

Det är på min mamma och morfars sida som allt skojigt har hänt i släktforskningen under mina två år som ”forskare”. Min mamma hette som ogift Kalin, hennes far hette (min morfar) Bror Oskar Ronald Kalin och jobbade på Wasabryggeriet i Borlänge. Ronald Kalins far hette Karl Gustaf Kalin och föddes 1849 i Millesvik i Värmland, där han var skräddare och hade nog ett par barn till förutom morfar, utom äktenskap. Morfars far flyttade senare till Filipstad. Karl Gustafs far hette Karl Fredrik Hamnqvist och han var dräng, han flyttade runt där jobben fanns och hade en kvinna i varje hamn, han hade ganska många barn med olika kvinnor och han dog utfattig i fattigstugan Målargården. Karl Fredrik föddes 1821 i Början, Anneberg. Karl fredriks far i sin tur hette Gustav Hamnqvist (f:1801 i Åmål, han var fiskare och arrendator i Millesvik och på Bärön. En ö som ligger ute i Vänern eller som låg, enligt en som berättat så finns inte ön mer.



Hamnqvist silversmide.


Denna fiskare var son till en berömd guldsmed Gustaf Hamnqvist f: 1766 i Åmål. Han gjorde väldigt fint silversmide och några av hans saker finns på Upperuds museeum. Denna guldsmed hade några barn, varav en som hette David Hamnqvist, han mördade jörgen Jörgensson ca 1840 med ett stämpeljärn. Domen har jag inte kontrollerat än, men jag har funnit den klassiska mördaren som ska finnas i varje släktträd. Sedan hade han en dotter som hette Britta Helena Hamnqvist f: 1789 och dog 1830 på Danvikens Hospital Sicklaö (dårhuset). I dödsboken stod dödsorsak Sjörbjugg, men självklart satt hon på detta fruktansvärda hospital av en annan anledning än sjörbjugg. I dödboken står också att hon var skild från Johan Fredrik von Prochwitz f:1784, han kom från en släkt med militärer och var troligen något blåblodigt, jag har inte forskat så mycket om honom. Karl Fredrik von Prochwitz mor hette Margareta Sophia Lillebjörn ( Liljebjörn) f:1756, i hennes far hette Fredrik Magnus Lillebjörn (Liljebjörn) f: 1724.

Vi går vidare mot dåtiden och Fredrik Magnus far som hette Nils Georg Lillebjörn (Liljebjörn) f: 1691 och hans far hette Niclas Lillebjörn (Liljebjörn) och hon var gift med en kvinna som hette Margareta Moffat. Margaretas far hette Robert Moffat f:1615. Jag började undersöka vilka Moffat var och det visade sig att det var en Skotsk klan vars en förfader hette Robert Moffat of that Ilk. På den vägen är det. Jag är alltså relaterad till klanen, inte kanske då i rent blodsband men den har blivit ingift i min släkt. En spännande upptäckt i min släktforskning. Jag kollade på internet och det fanns en hel del uppgifter om klanen, och matnyttig information och Moffats lever vidare ute i världen. Jag kikade på Facebook, för där finns ju allt och hittade en grupp som heter ”Clan Moffat Society”, där ansökte jag om att få bli medlem och blev antagen och välkomnad av Moffat´s. Nu känns det roligt och spännande att forska vidare och det ska bli otroligt spännande att få kika vidare på Moffat klanen. Visserligen heter nästa varenda karl Robert, så det kan bli väldans rörigt. En Dr. Robert Moffat f:1795 d: 1883 var missionär i Syd Afrika, han var gift med Mary Smith och de fick en dotter som hette Mary Moffat som senare gifte sig med den berömda David Livingstone. Ännu har jag inte kopplat ihop honom så jag fått in honom i trädet. Plötsligt så har jag blivit med Klan .




Byn Moffat i Skottland.

Jag som alltid önskat att få åka till Scotland för att se dess underbara natur och alla deras klanslott, det vilar något mystiskt och romantiskt över Scotland. Så nu har jag verkligen an anledning att få åka dit och kanske jag får träffa någon från Moffat klanen. Det kanske redan blir till våren/ sommaren.




Robert Moffat f: 1795--1883, svärfar till David Livingstone

http://s v.wikipedia.org/wiki/David_Livingstone


Min mammas/ morfars släkt har verkligen berikat mig. I ett släktled så kommer jag till Selma Lagerlöf, och i ett annat hittar jag Nils Ferlin, och i ett tredje Gustaf Fröding. Jag hittar också en hovfotograf Herman Hamnqvist f: 1863. Han har tagit många foton på kungar, kändisar och även den berömda bilden på Gustaf fröding med sin sköterska Signe Trotzig ute på Gröndal. En spännande tanke är om fotografen Herman och Gustaf Fröding visste att de var släkt? Troligen inte.


        

Gustaf Fröding och Signe Trotzig       Hovfotografen Herman, hans som tog fotografiet bredvid med Fröding.


Jag har också hittat på min mamma/ morfars sida ett släktled som leder till vikingar i Norge, som tog sig över till england och var med i slaget vid Hastings 1066, men det är en annan historia. Kanske inte mycket att skryta om. Där hamnar också Wilhelm Erövraren i trädet.

Ja vad mer kommer jag att hitta i dessa släktgrenar kan jag undra? Jag vet att några av mina Hamnqvistare for över till Amerika och när jag får tid så ska jag se över hur det står till där. Hur som helst så är det mest spännande hittills den Skottska Klanen Moffat, det är verkligen en höjdpunkt i min forskning. Nu vill ja ta reda på mer om byn Moffat om klanens marker och slott och kolla runt i omgivningarna där Moffat´s verkade. oförklarligt häftigt är det.




Klanens tyg, kanske det blir en kilt till min man nu...:)







Vem tror jag att jag är...

Kategori: Släkten och forskning

Tyvärr har min släktforskning legat lite i stå den senaste tiden. Å andra sidan så är det tvunget att pausa från alla göromål, intressen då och då. Eller kanske hitta på nya intressen eller ingångar. En sak är jag övertygad om och det är att jag faktiskt är hjälpt och blir att tänka anorlunda när jag nu får fram fragment från mina ättlingar och de som har varit före mej. Jag har mina gener därifrån. Vem tror jag att jag är, är inte en rubrik som är tagen ur Jantelagen utan den är ju faktiskt bara den rubrik som jag frågar mej. Min rättighet att få vara delaktig i världen och i livet oavsett varifrån jag kommer, alla behöver en plats och alla är ämnade att ingå i detta livspussel fast vi har inte greppat hur vi ska bete oss. I vår väg och under vår livsresa utsätts vi av prövningar, svåra eller enkla kriser eller att vi ställs inför avgöranden, dessa ska vi lösa med hjälp av oss själv och andra. Fast oftast löser vi problem med den enklaste lösning som oftast är den sämsta och inte gagnar oss alls.

I min livsresa och i min önskan om att göra en ny "karriär" och läsa till behandlingspedagog eller assistent så är jag tvungen att ställa mej själv mot väggen och fråga mej Vem jag egentligen är. När frågan var ställd och arbetet har börjat ser jag att jag har inte alls haft en aning utan har varit desorienterd och absolut inte haft en aning utan har under hela livet plöjt mej fram i tron om att jag har varit den jag är. Efter 50 år stå med lång näsa och se alla dåliga eller bra egenskaper jag fått med mej i modersmjölken, att jag måste ändra på de saker som jag nu ser är fel. Nu är det så här att jag inte bara ser fel i mej själv utan jag ser och har goda ochh bra egenskaper, och dessa ska förstärkas, och lite av det får jag gratis när jag jobbar bort alla spöken, lik som dräller i garderoben, oönskade genetiska betingelser, traditionella beteenden. Jag har börjat att sudda och radera, jobba bort dom, inte förtränga det är inte samma sak. Jag har levt i att förtränga, och det har synnerligen inte varit bra och det kommer aldrig att fungera varken för dej eller mej.

På min skola och i min utbildning så ställs det krav att jag måste lära känna mej själv, jag måste göra mej av med allt det som inte ska eller borde finnas i mitt liv. Jag måste veta vem jag är innan jag kan vårda någon annnan medmänniska. Helt enkelt är det inte att hitta allt som låsts in under många år men det kryper fram med en skamsen min, och ibland får jag tvinga, slita och dra fram det i dagsljuset och verkligen ställa händelsen till svars. Genom de döda i min släktforskning har jag inte fått alla svar, det vore väl fel att påstå det, men jag har ändå sett att jag inte enbart kommer från en eller någon specifik grupp utan det är mest vanligt folk. Jag i min släktforskning har även lagt ner åtskilligt med tid på den undersökande delen, alltså att försöka att ta reda på en del om den döda personen. I de som inte levde för så längesedan finns det säkert någon levande som jag berätta om personen, eller om som någon som i personen  Maria Helena Hamnqvist som dog på Danvikens Dårhus, och där dödsorsaken står i kyrkoboken som Skörbjugg, då nöjer jag mej inte riktigt. Dör Maria Helena på ett dårhus och orsaken är skörbjugg, då reagerar jag. Hon satt ju inte på nämnda sjukhus för c vitaminbrist utan hon satt ju där av en anledning och under hennes tid där fick hon dålig mat som ledde till skörbjugg.

Jag har i februari släktforskat i ett år, och har kommit otroligt långt. Jag har hittat spännande människor. Men från början ser jag som en röd tråd att det är vanligt folk som strävat sig fram, en del har gift in sig i finare familjer, av någon anledning som jag aldrig kanske kommer att få någon vetskap om, eller så kommer jag att få det, jag vet ju aldrig vad som finns i tryck eller vilka hörsägnar som finns eller om någon annan som också släktforskar kanske vet. Idag vet jag inte, i morgon har jag kanske en hel del information. Det finns forum, det finns frågespalter, otroliga källor finns att ösa ur. Mina ättlingar var/ blev skomakre, köpmän, borgare, guldsmeder, intendenter, ingengörer, riksdagsmän på 1600 talet, höga präster, och nämndemän, bönder, fattiga en salig blandning. Men jag kommer inte från något borgarled, jag är inte blåblodig utan som alla andra såddes ett frö.
Som i nästan allas släktforskning har jag hittat en mördare 1841, vilken jag väntar på info om, jag har beställt dompapper. Svårtydda gamla papper, med intressant information. Jag har redan fått häktespapper, men de ligger hos en annan släktforskare som har större kunskap än mig att tyda den gamla skriften. Det finns arkiv och källor.

Jag tycker min mördare blir intressant för jag ställer mej frågan, varför mördade han. Ingen föds till en sådan. Att vara den undersökande och få svar på frågan jag ställt blir en tillfredställelse. Samtidigt i släktforskningen så tillåts jag att få fantisera. Ibland blir fantasierna en roman i Jane Austen stuk, men inte då i överklassens värld, utan mina fantsier finns i torp och gårdar, i ett lerigt och regnigt Åmål med sina trähus. Allt får en bild, personer får ett ansikte och jag ser på något sätt länken mellan dom och mej själv.

Innnan jul hittade funderade jag mycket hur jag skulle få komplettera min dokumentär om Maria Helena, hon som dog på Danvikens dårhus. Jag vet att det finns gamla patientrullor, men som nykläckt forskare vet jag inte riktigt var jag vänder mej. Jag hittade en tidskrift på nätet som handlar om släktforskning som heter "Antyda", där hade de på nätet en expertpanel. Jag slängde iväg min fråga till panelen, samtidigt som jag beställde ett abonnemang på tidningen. Tiden gick och jag hade glömt både fråga och tidning. Igår dök tidningen upp i min brevlåda och min fråga fanns med. Den hade också besvarats bra av Ted Rosvall, han som brukar vara med i den svenska släktforskningsprogramet på som går på tv:n, "Vem tror du att du är?". Jag blev otroligt glad att det var han som svarade för jag har under dessa program tyckt att han varit så sysmpatisk och hjälpsam, helt enkelt en lugn trevlig person.   Jag fick en hel del svar hur jag ska gå vidare. Så framöver blir det en resa neråt Stockholm, inte för shopping utan för att sätta mej i ett arkiv och se varför Maria Helena blev intagen på detta hemska dårhus.
Jag vet inte om jag kanske också ger henne en upprättelse i och med att jag vill ta fram det i dagsljus, kanske. Nyfiken om det kan stå vilken det var som fick henne dit. Hon hade ändå varit gift med en adelssläkt, med militärer, en ganska känd sådan. Hennes man hette Fredrik von Proschwitz, och som syns i dödboken var de skiljda. Hade han lämnat in henne där?




Här kommer också hans svar:



Hur menar jag då när jag säjer att det ättlingar i mitt förflutana kan hjälpa mej framåt? Det är knappt att jag med ord kan beskriva eller förklara det. I tron att jag härstammar från ett dike med patrask så har plötsligt bilden blivit anorlunda. Då jag själv är uppväxt i en dysfuktionell familj med missbruk har det varit enkelt att tro att de innan också hade det så. Kanske ett försvar att jag inte varit ensam om och i ett elände. Visst har alkoholen spelat roll innan i olika familer på min sida, alkohol var ju en dryck som användes i större bruk och i mängder och inte med den insikten att denn var farlig. Den var säkerligen en bordsdryck och den framkallade då som nu alkoholism och alkoholgener och allt vad som inte borde finnas har säkerligen följt generationer. Men att måla fan på väggen och säja att alla var dysfunktionella och suputer är ändå att ljuga. Jag har haft skötsamma, jag har haft bra folk som föregångare. Det gäller att hitta det positiva med alla, för att jag lär mej av min historia, jag kan dra en stor paralell med det socialpolitiska och se ett mösnter.
Att huvudelen i min släkt slet, och var strävsamma är ett guldkorn att plocka. Otal av alla var överlevare, liksom vi många får vara idag på det ena eller det andra viset. Idag har vi ett annat socialt skyddsnät, om det fungerar alla gånger tänker jag inte diskutera nu, fast skillnaderna från 1800 talet och fram till idag är stora. Men vi i min familj har på något sätt varit överlevare och strävat efter att få arbete, mat och bli accepterade. Vi har fått bryta dåliga mönster, vi har fått gå tillbaka och analysera vad som hände och så jag då, jag har börjat mitt livs resa genom att försöka förstå allt det som ligger bakom, det som finns inom mej idag, och rikta in mej mot framtiden. Personen som sitter här och skriver blogg är en helt annan än den som fanns inom mej för tio år sedan.
Det handlar inte om mognad, utan allt handlar om hårt arbete och att våga släppa på den förbaskade stoltheten som vi i tid och tid tvingas och omedvetet bär, ett arv från det förgångna.
Att få en ny bild av sej själv, att se ett CV ändras på tio år är en fröjd, där egenskaperna blir synliga och får en helt annan betydelse. Då synsättet på omgivningen har förändras och jag är den jag är och tror inte längre. Det är det livet handlar om.

Danvikens Hospital, dårhuset...

Kategori: Släkten och forskning

I min släktresa kommer jag in i olika världar, ena dagen finns jag i hovfotografens värld, nästa på ett ”dårhus”. En släkt bak i tiden där fattigdom och även makt och pengar fanns. Samma släkt, olika nyanser och öden. Där även förutsättningarna var olika. Jag känner för alla dem.

Helena Brita eller Britta Hamnqvist, född 1789 i Åmål, i ett fint kvarter skulle jag kunna tro, på tomt 102. Hennes far var en känd guldsmed, hans verk säljs idag på nätsiter och Bukowskis, han finns uppgiven i silverlitteratur. Fadern hette Gustaf Abrahamsson Hamnqvist, född 1766 och modern Maria Greta Kjellin, född 1764.

 

År 1812 bosatte sig Helena (jag kallar henne så) i Göteborg. Jag har inte snappat upp ännu var, när hon träffade sin tillkommande man. Han som kom att skiljas från henne. På den tiden antar jag att det skulle vara stora orsaker för att få en sådan, även att kungen skulle ge sitt godkännande. Kanske en del makt och pengar kunde underlätta. Hon gifte sig med Johan Fredrik von Proschwitz, född 1784, som var grosshandlare och godsägare, troligen född i Toverud, Huggenäs i Värmland. De kanske flyttade till Göteborg tillsammans, som ett par. För de verkar att ha varit verksamma och bodde där. Fick tre barn.

 

Sedan måste något tragiskt ha hänt, jag tycker att det är kusligt. Hon dog nämligen 1830 på Danvikens Hospital ”dårhus”, där dödsorsaken uppges som skörbjugg”,  dvs. C- vitaminbrist. Det ligger en tragikomedi i det, att vistas på ett dårhus, sedan dö av vitaminbrist. I dödboken uppger de att hon var en skiljd kvinna. Hade hennes man kostat på henne denna vård? Hade han satt henne på hospitalet i ett gott syfte eller ligger det annat bakom. Det skulle vara intressant att få en ledtråd och nysta upp denna historia. Vad var det egentligen som hände. Var hon sinnessjuk, vilken diagnos hade hon. Det blir att söka i de arkiv som finns tillgängliga.

 

Jag har sökt på von Proschwitz, för att se var de härstammar från, men inte kommit så lång där. Däremot ser jag att Johan Fredriks var medlem i en herrklubb som hette The Royal Bachelors Club*,han hade medlemsnummer 0227, men ser inte vilket år det var. Kan Johan Fredrik härstammat från England eller Skottland?

*=The Royal Bachelors 'Club
Den 19 november 1769 en grupp på ett tjugotal unga män, alla ungkarlar och många av dem i engelska eller skotska härkomst, träffades i Göteborg och beslutade att bilda en privat biljard klubb. Den första undertecknat stiftelseurkunden, som är daterad 25 nov 1769 var Thomas Erskine, vars porträtt nu hänger över öppna spisen i Large Club Room. Klubbens förste ordförande var inte Erskine, dock, men köpmannen Johan Gustaf Forss. Erskine efterträdde honom under det följande året, och som utförs med dennes ställning för en period på åtta år för medlemmarna "fullständig tillfredsställelse".

 

 

Jag har även hittat ett dokument på internet, där det står skrivat att i Museiintendent Gustaf Brusewitz samlingar finns det dokumenterade och bevarade brev från en Godsägare som heter Carl von Proschwitz (1818-1898) Floda (eller möjligen Flöda) . Det finns ett Floda i Göteborgstrakten. Frågan är också om eller hur deras släktskap ser ut. Det blir att forska vidare.

Ja för att komma tillbaka till Helena Hamnqvist igen så har jag ett mörkt perspektiv så fort jag hamnar i 1800 tal och bakåt. Jag menar att allt var verkligen mörkt och igensotat av de brännbara lampor som tändes. Liksom en modern medeltid för en människa som mig är uppvuxen när industrialiseringen var så gott som klar. Så att Helena blev satt på ett dårhus sätter igång ett skräckscenario inom mig. När den vården varit tortyrliknande långt in på 1900 talet, hur var den inte då på ca 1830 talet. Jag får verkligen rysningar inom mig. Jag har hittat ett dokument från Runeberg.org som beskriver lite när de hade moderniserat Danvikens Hospital.

 

”Danvikens Hospital, Sveriges första egentliga vårdanstalt för sinnesjuka. Det 1531 af Gustaf Vasa genom indragning af Gråbrödraklostret i Stockholm inrättade helgelandshuset flyttades 1551 till Danviken, enär, såsom Göran Tegel skrifver, ”en mäkta ond stank kom uti hela staden Stockholm af det spetal, der låg uppå Gråmunkeholm.” I slutet av 1700 talet ombyggdes det gamla Danviken, och de s. k nya dårhuset inrättades i ett f.d saltmagasin. Läkaren där, Hagström beskrifver ( i  vetenskapsakademin 1788)  på följande sätt dess inrättning

 

”Tjugosju celluler, hverje för en dåre, hvaraf 19 förvarade med dubbla dörrar och starka lås, fönstren med säker afplankning afstängde, och dörrane genombrutne med små luckor. 13 af dessa celluler försedda med bekvämligheter, som genom väggarne utifrån kunna ansas. Åtta ämnade för mindre svagsine, med ordinära dörrar och järngaller i fönstrena försedda. Alla rum utåtvända åt corridors, tillsammans uti alla våningarne sex stycken”.

 

 Hagström talar om den ”tillfredställelse och invärtes vällust” dessa anordningar detta måste väcka hos dem, som ömma ”för dessa usligaste och olyckligaste bland människor”. Tidernas anspråk förändras, och 1853 (endast 13 år efter att Helena hade dött på Danvikens Hospital i skjörbjugg) utdömdes Danvikens Hospital ”dårhuset” af M. Huss.

”Danvikens dårhus är måhända den ändamålsvidrigaste af alla hfvudstadens barmhärtighetsinrättningar, denna inrättning kan kallas en fläck på hufvudstadens kommunalväsen, ja, man kan våga säga , att det är en nesa för mänskligheten, att en anstalt för olyckliga medmänniskors vård får finnas sådan, som denna är”.

 

Handlingarna i våra hospitalarkiv vittna om behandlingens brutala art, utgifterna för smide var avsevärt stora, hänglås, järnstänger. De fick sitta i järnburar, där mötte de ”all den osnygghet, stank och ovände och alla vederstyggligheter”. (K.J. Ekströmmers inspektionsberättelse 1853). Fotbojor i järn vore ännu i bruk.

Menyn på Danviken i början av 1800 talet var potatis. Senare växlade de och menyn utökades till fyra rätter: Soppa, gröt, salt fisk och salt kött. Den näringsfattiga menyn gjorde att många dog just i skörbjugg.

Visst kan jag göra en djupdykning i vårde som patienter fick i början av 1800 talet, men jag tror att jag för tillfället hoppar över det. Det känns som jag ska forka mej in i en tortyrkammare. Livet var inte lätt för de som var sjuka och någon som helst kunskap fanns inte. Egentligen tror jag inte att det spelade någon roll från vilken familj du kom om du var satt på ett dårhus, för läkare och befolkninga var nog alla dårar lika lite värda. Helenas far dog 1818 och hade ingen möjlighet att påverka, hennes mor dog ett år efter, kanske var hennes tankar hos sin 40 åriga dotter som befann sig på det uslaste av alla ställen i Stockholm, och modern drygt 60 år  fanns i Åmål och skulle den 15 Mars 1831 dö av lungsot.

Dolda skatter gräver jag fram...

Kategori: Släkten och forskning

Igår kväll en lång stund åkte mitt huvud längre och längre in i surfningen, dataskärmen och internets alla dolda och gömda skatter. Jag blippar iväg men att följa länkar så jag hamnar i de bästa guldgruvorna, eller så  ibland skjuter jag ordentliga bomskott. Men när gamla svartvita fotografier dyker upp och då med namn som jag kan förknippa med min egen släktforskning då går jag igång rejält. För det första får jag ett ansikte på personen och det andra är att en rysning av välbehag strömmar igenom mig som ett lyckorus. När dessutom bilderna är fina, amatörfotograferade då bildas riktig glädje. Jag tror inte att amatörfotografier var så vanliga på 1916 talet, jag kan tänka att det bara var de som hade det bättre ställt som kunde unna sig en kamera.

Korten jag hittade på en Hembygdssida från Älvsborgs län gjorde mej glad, en fantastiskt söt liten flicka som hette Brita Hamnqvist dök upp, genast så var jag tvungen att på ett dektektivaktigt sätt placera in henne i en av "mina" Hamnqvistare, och det gjorde jag. Brita Margareta Johanna Hamnqvist f:20 November 1910 i Falu Kristine i Falun. Hennes mamma hette Sigrid Agnes Elvira Levin och föddes 24/11 1870 i Boda, Kopparbergs län. Hon var gift med en av mina Hamnqvistare och han hette Gustaf Rederick Wenzel Hamnqvist, en ansedd ingenjör och var Direktör vid Bergsskolan i Falun. Bergskolan i Falun var en Teknisk Högskola där de drev ingenjörsutbildningar. Och troligen en av de första i Sverige.

Jag har antecknat i mitt släktträd att Wenzel dog i Älvsborg, närmare bestämt i just Skållerud där de här korten har tagits av en man som hette Ahlin, med på bilden är även en gammal kvinna som heter Albertina Ahlin, som kan vara en syster eller fru till honom, kanske mamma. Jag kikade vidare och såg att Albertinas flicknamn var Möllenhoff, dotter till en läkare. Jag vet inte om min Hamnqvist familj och Ahlin familjen var släkt, men att de var nära bekanta verkar det som.



        Brita Hamnqvist med mamma Sigrid på en veranda i Skållerud.
          Foto: Herman Ahlin 1916.




     Brita Hamnqvist, med flätor och en stråhatt.
    Foto: Herman Ahlin 1916.



          Brita och Albertina i skogsgläntan.
             Foto: Herman Ahlin.



                  Brita vid slussen.




           Brita håller sin docka där hon står framför körsbärsträdet.
           5 Juli 1914.


Herman ahlin föddes i Upperud 13 April 1879. Hans far var Adolf Ahlin som var kanalkamrer för Dalslands kanal. År 1916 övertog han sin fars tjänst och behöll den till sin pensionering 1946.
Herman var sedan barnsben intresserad av fotografering och började som 15 åring ta bilder med en egen tillverkad kamera. Han behöll sitt intresse för fotografi hela sitt liv, vilket gav resultat att han efterlämnade en diger foto- och negativsamlinng. Han dog 17 Augusti 1953. 

En äkta hovfotograf...

Kategori: Släkten och forskning

Jag har varit inne på det när jag skrivit tidigare, att man hittar lite i sej själv hela tiden som nykläckt släktforskare. Ständiga aha-upplevelser, och jag blir många gånger så snopen att alla de här släktingarna har funnit, fast jag har missat dem i ett helt liv. Varje dag träffar jag nya bekantskaper och det är en härlig känsloresa.

Jag har sedan jag var liten varit intresserad av foto och fotografering, jag fick min första kamera som liten och då var det klart en billig variant, Kodak Instamatic med kub- blixter. Klart så fanns det dåligt med pengar i familjen, så det där med framkallning kunde ibland ta flera år, farsgubben höll hårt i plånboken. Några bilder blev det, fast aldrig några riktigt lyckade, ja ni vet hur bilderna såg ut från 70 talet med en instamatic... Under alla år så har jag önskat mig att gå en fotokurs, en systemkamera, och självklart skulle jag vilja bli ett proffs på alla fotoprogram som finns. Lite kan jag men långt ifrån proffs. Jämt har jag varit farcinerad av svart/ vita foton, jag tycker det är snyggt. I somras när jag fyllde år så gav jag mej en fin kamera och jag tycker det är så kul att kunna ta många bilder, och kunna mixtra. Äntligen så fanns det en slant, ska prova när jag får tid att gå en fotokurs.

Nu när jag har forskat så idag ramlade det in en gubbe i mitt släktträd, och jag hade kollat lite i ett släktpapper jag fått av en annan släkting att han var just fotograf. Jag började googla på honom och det ramlade in massor av spännande saker. Denna man hette Herman Hamnqvist och var född 1865. Jag hittade lite grann bla på Wikipedia och blev ganska imponerad. Jag kommer i princip att kopiera det som stod där.



                    Herman Hamnqvist, självporträtt.


Herman Hamnqvist född 22 Augusti 1865, död 1946, var en svensk fotograf och kunglig hovfotograf. Han drev en av de ledande ateljeérna i Stockholm och ägnade sig inte bara åt fotografins konst utan även åt musikens och framträdde som kompositör.

Hamnqvist studerade vid Uppsala universitet åren 1885-1887 och blev fotograf i Karlskrona. 1890 flyttade han till Stockholm med ateljé vid Drottninggatan och 1894 vid Biblioteksgatan 11 2tr. Han var en av stiftarna till Svenska Fotografers Förbund, där hans kollega Ferdinand Flodin var sekreterare.

Bildmässigt gick han och Flodin i spetsen för fotografins nya uttrycksmedel. Han lade stor konstnärlig aspekt på sina bilder och ville ta fram det sköna i fotokonsten, men han varnade samtidigt för överdrifter och "förkonstling". Berömd är hans repotagebild av den sjuka Gustaf fröding iförd i en särk på sin sjukbädd i Villa Grönsdal tillsammans med sin sköterska Signe Trotzig från 31 maj 1908.



  Foto taget av Herman Hamnqvist 1908.

Hamnqvist han ville slänga ut den gamla ateljébråten, och helst komma bort ifrån den mekaniska framställandet av visitkortsformaten. I tidningen Fotografisk Tidskrift från 1901 formulerade han sin åsikt om samtidens ateljédekorationer, som ofta tjänade som bakgrund för dåtidens ateljébilder.



                        En förstasida från tidskriften.

Citat från fotografisk Tidskrift:
 
"Dessa otäcka slottsgemak med palmer och grannlåter, dessa konstiga möbler, som ej passa i stycke med enkla medmänniskor, som aldrig annars besvärs av sådana oting, dessa universaldekorationsartiklar, som aldrig hava sin motsvarighet i det dagliga livet, all denna onatur bör hänvisas till skamvrån, där den kan tjäna som varnagel för de barn, som skola uppfostras till tänkande fotografer."

I tio år verkade han i Fotografisk Tidskrift, men enbart med tekniska artiklar. År 1917 sålde han ateljén och flyttade till Helsingborg och sedan vidare till Göteborg. Där blev han under en tid lärare vid Slöjdföreningens fotografiskola. Han lämnade sedan fotografiyrket helt och ägnade sig i stället åt musik och som musikkritiker.

Många av hans bästa bilder tycks ha gått förlorade under de sista åren. Men här nedan så har jag hittat (på nätet) ett axplock med porträttbilder som jag har gjort några collage av. Det är tjusiga bilder, enkla i svart/ vitt inga palmer eller rokoko stolar som stör.





Djupt imponerad och mycket glad att jag har fått in en känd fotograf i mitt släkträd. Bilden av Fröding och hans sköterska har jag sett innan. Den ger ett intryck om att de väntar på något i Villa Gröndal, jag tror att det är döden som står på lur.
En hovfotograf lär jag aldrig bli, men kanske en hovnarr...

Nu senare, långt senare har jag också fått in Gustav Fröding i mitt släkträd, på samma sida. Alltså dessa herrar, Herman Hamnqvist och Fröding är också släkt. Min fråga nu, vilken jag troligen aldrig får något svar på är om de visste att de var släkt med varandra?

R.I.P Johan Martin Emanuelson...

Kategori: Släkten och forskning





Jag hittade dej till slut, gamle gubbe. Det har varit roligt att vi "lekt" aktivt i 6 månader och innan dess hade du bara funnits som farfars pappa som åkte till Amerika och aldrig kom tillbaka. Men Gud vad jag har kämpat med dej. Även fast jag har surnat till på dej ibland, tyckt du varit en usling, så hyser jag ändå en stor sympati för dej. Kanske blev du inte så lycklig som du ville, kanske hade du ändå en längtan tillbaka till gamla Svedala. Ja vem vet. I släktforskningen får man väga in känslorna via magen efter all fakta man har. Jag har ändå hittat en sinnestämmning i mitt förhållande till dej och kunnat bygga upp en relation och person med och av dej fastän du dog 26 år innan jag föddes.


Att stöta på en gubbe som dej i början av min släktforskning har triggat igång mej och gett mej en stor kunskap om hur jag ska söka och lirka. Du har gett mej en flygande start, men frågorna tog inte slut med din dödsdag. Nej nu kommer det nya, det bara bubblar upp. Hur det än blir så kommer du att bli en bok, du är ingen spännande kändis, men ändå en beundransvärd spännande och modig släkting till mej. Du tog ett stort kliv rätt ut i världen, du gjorde en historia av ditt öde eller din emigration.
Vad är det för nya frågor som bubblar upp, undrar kanske ni. Jag kommer till det.

Martin dog alltså den 25 Juni 1934, jag gjorde en liten rövare och beställde ett dödscertifikat från Minnesota och allt tyder på att den är min Johan Martin. Han bodde vid sin död på 510-2:nd street, han begravdes på Nymore Cementry 3 Juli 1934. Den primära underliggande orsaken till döden var bla inflammation i hjärtmuskeln (Myokardit) och någon annan diagnos som jag inte lyckats att tyda.

Det står även att du var skild, men på fru står det Elisabeth Olsson. Kan det vara så att du tog dej en ny fru när du visste att du aldrig skulle återvända, eller att Elisabet Ottilia i Sverige ställt krav att du skulle ställa dej åt sidan så att hon fick ett tryggt liv tillsammans med en man resten av sitt liv. Jag har inte hittat några brev eller kort efter 1920 och enligt hörsägen så kunde man få utträde från äktenskapet om inte den äkta hälften hörts av på 10 år. Eller kan det vara så att informatören som är nämnd i certifikatet, en B. Kladt (kan det vara Klädt?) nämnde Elisabet i Sverige med en modernisering av hennes flicknamn Olausdotter? Nu blir det en fråga som jag måste forska i. Jag har ju sett och nämnt en Olsson kvinna i något av mina tidigare inlägg. men å andra sidan så är det väl inte konstigt om han gifter om sej.

Nu har min gubbe "dött" nu ska jag försöka hitta en väg fram till att någon kan ta ett foto på hans grav om den finns kvar. Jag ska även se om den "kvinnan Olsson" som jag varit och snuddat vid innan kan vara den som han eventuellt äktade.
Jag måste också se hur hans nätverk var, för jag har förstått att flera runt honom var familjer som kom från samma plats i Sverige. Det var Rodin namnet som dykt upp lite då och då, här och där. Det är även Kladt, eller som de hette när de for, Klädt. Det kan bli en spännande grej. Flera Klädt namn har också dykt upp.

Johan Martin dog 56 år, 9 månader och 15 dagar. Han kom till Amerika med destination Chicago, en Laubour som åkte till Amerika och inte anade nåt. Ett arbete stod som prio ett, trots jag sett att han jobbat inom träindustrin så kom aldrig resten av familjen. Men i brevkorten nämnde han att han skulle "senda pengar så fort han kunde". Han kanske aldrig varken kunde eller ville. Eller så ville inte Elisabet Ottilia till det stora landet. Nu undrar jag ju även om det går att få tag på en bouppteckning efter honom. Eller hade han bara Amerikauret, Burlington, eller hade han mer saker som aldrig nådde sönerna i Sverige. Det har variten fantastisk resa tillsammans med Johan Martin och det roliga är att den inte är slut än, den har mycket mer att ge.

Nu börjar ju jag som inte alls är någon större vän av Amerika och Usa, kunna känna att det skulle vara otroligt häftigt att besöka de ställen som jag vet han bott på, där han arbetat. Kolla runt och prata med gamla svenskättlingar om de vet något. Källan är inte tömd ännu utan nu börjar andra kapitlet i vår gemensamma resa.

Vila i frid nu Johan Martin, jag är den första i vår släkt som har varit så här närma dej på många år. Vi har haft en kommunikation och jag är fullt övertygad om att du har flinat många gånger åt mej. Jag har varit nära dej länge, men du har lurat mej med att du bytte efternamn till Emelson, du har även namngivits som Emilson. Jag kommer att en dag besöka dina platser och jag hoppas att din sten finns kvar, då mannen, då ska vi verkligen ha ett snack. Ett snack om trevligheter, men även allvaret.

När du föddes 1877, fanns varken jag eller datorer, det fanns knappt mat. Idag har jag allt det, och någr flygtimmar med en flygmaskin krossar vi Atlanten idag, inga båtar. Livet kanske har blivit lättare på många sätt. Samtidigt i detta med släktforskning så kan man ta ett steg tillbaka och förstå att verkligheten var en helt annan för dej och alla andra svenskar som skulle finna livet och lyckan där borta...

Jag kan nästan säja att jag älskar dej. :)

 




P.s Du fortsätter att jäklas med mej, det här inlägget har jag provat att lägga in i 15 minuter och det vill bara inte in. Det verkar som du inte vill att jag talar om för världen att jag lyckats R.I.P.a dej...

Nu väntar jag några dagar....

Kategori: Släkten och forskning

Nu har jag beställt ett certifikat ifrån Minnesota Historical Society. Vad är det för cerifikat då, kan undras, jo något så läskigt som ett dödscertifikat, huuuu. Nu är det bara att vänta och se om det är rätt Johan Martin Emanuelsson som jag hittat i Bemidji, Minnesota. Kostar "plenty of money" ja summan av 9 dollar. Det kan vara "fel" gubbe, men jag tror att det är min farfars far, amerikafararen, ni vet.
Det som känns roligt nu är att när jag var nere i Bohuslän träffade jag Yngve. Honom hade jag inte sett sedan min ungdom, men vi båda hade inte åldrats en dag. Han hade släktforskat i 10 år, och had en hel del matnyttigt om min farmor och farfars släkt, dessutom  visade det sig att jag och han var släkt med varandra på långt håll, jo via en Joen Gullbrandsen, en Norrman. Se där, man vet inte mycket. Ärligt så skulle jag kunna tänka mej och sitta en hel vecka med Yngve och höra om allt han kommit fram till. Ett otroligt häftigt arbete med att "inventera" de fastigheterna som finns på Västbacken. Imponerande.
Jag längtar verkligen ner till Bohuslän igen, jag känner mej verkligen hemma där. Jag skulle vilja traska i mina förfäders spår, jag skulle vilja intervjua människor om min släkt, jag skulle vilja sitta och bläddra i gamla fotoalbum och ta reda på vilka det är. Allt det här är en enorm kulturskatt, tänk vad med gamla fotografier som går förlorade för att det inte står ett namn och ett personnummer på det. Fina gamla fotografier.
Nu inväntar jag certifikatet, men det kan vara fel gubbe, håll tummarna nu när jag spenderat dollar på detta....


Första anhalten Åmål...

Kategori: Släkten och forskning

Min "forskarresa" började med ett gråkallt Borlänge som inte alls kändes svårt att lämna. Otroligt skönt att komma bort om bara för några dagar. Med mig i packningen en man, och en tonåring. En släktresa var nog inget som varken Micke eller Viktor slog på stora trumman för. Men de båda skötte sig perfekt på hela resan. Tack till er båda att jag fick göra det här, tack för att ni följde med.
Första Anhalten blev då Åmål, där jag också har hittat min nya släkting Hans. Jag träffade honom och hans fru Marianne som hastigast, de bjöd på kaffe och goda bullar i deras fina hus uppe på Vänerhöjden. Ett paradis med utsikt över vidder och Vänern. Hans har blivit släkt på min mor och morfars sida.
Jag har aldrig stannat i Åmål förr, men det var en fin stad med en gammal del som finns bevarad.












Åmål får godkänt av mej, och efter Åmåls vandringen åkte vidare mot Mellerud, Upperud för att gå på konstmuseeum för att se de silversmiden som min morfars farfars, far osv...tills vi kommer på slutet av 1700 talet och hälften på 1800 talet. Gustav Hamnqvist, med son och bröders mästerverk. Det bara glimmade när jag kom in i "silver" rummet, men det hette att de var Guldsmeder. Silvret var välputsat, men glaset i montrarna skulle behöva en ordentlig puts. Tänka sej att mina släktingar från Åmål tillverkat detta fina silver. Jäkla va mallig och stolt jag var när jag stod därinne, kännde mej lite som Mr. Beam och ville puffa på allas uppmärksamhet att det var min släkt och att jag var den rättmätiga arvtagerskan*Skratt*

Utanför museet had Lars Vilks byggt någonting av gamla bräder. Ja Lars Vilks ni vet han det står om i tidningarna om rondellhundar och teckningar med Muhammed. Vågar knappt skriva den sista meningen för nu googlar väl hela världen in på sidan för att jag skrev så. Snyggt var inte konstverket, men ganska mäktigt. Ingenting som jag skulle tänka mej att ha hemma i trädgården var det.














Lars Vilks träskulptur i Upperud


Ett stenkast ifrån Upperud ligger Håverud, den häftiga kanalen. Jag kan ingenting om dess historia men jag tog lite bilder i alla fall. Faktiskt första gången jag ser en kanal med sluss i verkligheten.













Efter en natt på vandrarhemmet i Åmål styr vi vår kosa mot Bohuslän, med oss i packningen har vi tält, liggunderlag och sovsäckar till tonåringens förtret. När vi nämnde att vi skulle bo i tält blev han ursinnig och sa att han vägrade att sova på "ett golv". Nu lyckligtvis hade Lisbeth ringt, när vi körde igenom Karlstad (Lång Oskars barn barn) att hon hade ordnat så vi kunde hyra en liten drängstuga vid Håkeby, ett stenkast från E6 och Knäm. Perfekt för oss alla, vi hade tak över huvudet. Som gammal vill man bo bra, och ha en säng att kliva i. Så snällt att ordna det, och sådan fin stuga. Ingen TV konstaterade "den lilla" ganska snart...

Här är den fina stugan vi bodde i:






Kväll i drängstugan...


Bildminnen nere från Lång Oskar och Elisabets stuga, här styr och ställer idag Lisbeth och Eva, här vankades det, en historielektion, kaffe, pannkaka, brunost, kaffebröd i över 4 timmar. Rätt som det var så hade bara dessa timmar försvunnit. Jag längtar tillbaka, och jag måste säja att det är så mycket Bohusblod i mej så det svallar över, läs nu rätt, inte svallningar...Efter att ha rättat Lotto och V75 så bli det ingen stuga heller i denna vecka. Men det kommer jag lovar er...

Nog var det skönt att sitta i den här lummiga trädgården och bara vara människa...












(De flesta av bilderna ovan från Bohuslän är tagna av sonen Viktor)


Jag det var en kort och innehållsrik resa, jag önskade att jag kunde vara kvar längre. Men flera tåg går. Och under resans några dagar fick inte Micke fiska en enda gång. Jag kunde se hans fiskeabstinens, och flera utav bilderna satt jag i ett collage där han just spanar efter fisk eller längtar efter att få fiska. 



Min stund på jorden är som ett litet ögonblick, men det finns många före mej som stretat och skrivit sin lilla historia. Alla borde få börja skriva sin berättelse när de börjar skolan, en berättelse som fångar händelser, sorger, äventyr och det som är viktigt för att sedan bevaras för de efterlevande. Det är viktigt med ens rötter, faktiskt mer än många tror. Det skapar en större förståelse för en själv som person och varför ens existens en finns. I alla fall är det här vettigt för mej, som en nydanad släktforskare med 6 månader i den "morbida boken" (som Lisbeth säjer) ¨på har jag hittat så mycket roligt, sorgligt och vettigt. Sedan hittade jag ju Yngve på vägen ner till damerna i Lång Oskars hus, yngve som var en galet duktig foskare som kommit en bra bit på väg, med nertecknade berättelser om husen på Västbacken och massa ny släkt till mej.Yngve hade fått ihop oss i samma släktträd också, vi hade Gullbrandsen som gemensam nämnare. Tack Yngve, jag skulle kunna sitta inlåst med dej veckovis med datan och morbida boken och bara murvla i historien om våra döda.
Vi ses snart igen...
Till er släktingar som redan är döda vill jag säja att vi ses inte än på ett tag för jag har så jäkla mycket att stå i med att få ihop allt som ni ynglat av er, era Amerikaresor och var ni spritt er säd. 

Vi ses alla släktingar...(levande)





Jag och pappa på isen, Västbacken. I bakgrunden syns Harrys gamla magasin
det som vi trodde skulle rasa efter varje storm. Och tegelbyggnaden låg 
koprationen. Torsken som syns på bilden är en fin bit, då kunde man få fisk
där. Nu så är torsken utfiskad, och har man tur så får man sej en simpa.


 

Änglagård...

Kategori: Släkten och forskning

Under min resa i Norra Bohuslän har jag näst intill hamnat i salighetens rus. Inte ofta träffar jag personer som hamnar direkt inne i ens hjärta, nu har jag träffat två, tre med Lisbeths underbara dotter och fyra med den lilla söta Albert. Jag har alltså träffat fantastiska personer och jag lovar att det kommer att ta sin lilla tid att smälta alla de intryck jag fått med mej.



Foto: Viktor Jäverling i "Lång Oskars Trädgård.

Och allt detta hände på den gård, detta vackra ställe vid en liten havsvik i ett lummigt landskap i den "Bohusvita" stugan från mitten av 1800 talet, den stuga som "Lång Oskar bott i. En fröjd för ögat, för sinnet och för hela min person. I denna stuga bodde då Johan Oskar Andersson Lång Oskars barnbarn, Lisbeth och Eva. Två gudomligt trevliga, kärleksfulla och generösa kvinnor som bjöd på sej själv och sin gästfrihet.




Lång Oskar det var den man som äktade min farfars mor 1930, då hon säkerligen tröttnat för längesedan på att vänta på den man hon gift sig med 1899 och som for med båten till Amerika i April 1902. Johan Martin Emanuelsson, amerikafararen ni vet, han som skrev brev,(som inte finns kvar), men även brevkort som finns bevarade som Elisabet Ottilia hade satt in i ett vykortsalbum så fint. Det jag nu kan konstatera är att när jag läst några av dessa kort av de som min kusin Lotta hittade och dessa "nya" som fanns i Elisabets privata album är att efter 1920 finns inga sådana brevkort längre. Hade Elisabet O helt enkelt tröttnat ur och ledsnat på denna karl, hade hon fått nog av att vänta? I flera av vykorten skriver Johan Martin "tills vi ses igen Kere ven". Ibland blir jag riktigt arg på honom, vilken stil att efter 15 år i Amerika inte få fingrarna ur ......och vara en man. Ja jag blir faktiskt inte riktigt klok på honom, och hans stil. Vad hade han för rätt att efter så många år hålla denna kvinna på halster. I ett utav brevkorten läser jag ungefär så här: "att han ska ta över familjen när skulden till hans bror Bholin är betald", troligen ett lån för att köpa huset de bodde i på "Knatten" nere på Västbacken.




Förut har jag funderat på hur Elisabet Ottilia överlevde ensam med två små pojkar. Lite utav svaret har jag nu fått av Lisbet och Eva, Elisabet var en otroligt skicklig sömmerska som i sin stora kunskap var en riktig textilkonstnär. Med mej hem i bagaget har jag fått ett linnelakan med troligtvis en virkad spets som är så vacker. Ett par ovanliga mattor som hon gjort med broderier och virkade blommor. De väcker uppmärksamhet, de är roligt att ha fått dessa som ett minne. Jag kommer att vårda dessa gåvor och Elisabeth Ottilia har kommit närmare mej, jag har hittat en stark kvinna. Även en blank amerikaduk fick jag med mej hem, en som med stor sannolikhet Johan martin har skickat från staterna. Systrarna berättade att Elisabeth hade den på sitt 8-kantiga bord innne i hennes lilla privata kammare.



Johan och Elisabet hade säkeröligen kontakt med varandra efter det att brevkorten slutade komma, kanske för sönernas skull. Kanske Elisabet hade fått nog efter alla år och hon lade ner hoppet. Säkerligen var breven formella och kanske skickade Johan Martin pengar till henne. Det borde han för att stilla sitt samvete och om han hade någon skam i kroppen. Hade hon "äntligen gett upp? Då om någon gång på denna tiden då behövde de varenda öre til kost och för att kunna leva. Hon trodde nog inte längre att Johan Martin skulle skicka pengar så de kunde komma över. Jag tittar på ett fotografi som Elisabet fått sänt till sig, kanske inte av Johan Martin utan någon av de andra emigranterna från Tanum som fanns i Minnesota. Där sitter Johan Martin på  en automobil och på baksidan av fotot står det skrivet ungefär så här: "Martin Emelson sitter på sin automobil, det är han som håller barnet", var det skådebröd eller hade han tjänat ihop så mycket att han kunde köpa en bil?



Nog blir jag fundersam på denna Johan Martin, helt klart är att han hade en räv bakom örat. Säkerligen en fästmö och kanske några barn. Jag kan ine ro på annat.
Nu har jag i alla fall sett det hus som Elisabet Ottilia levde i och sett att hon fick det bra trots hon säkerligen utstått många prövningar. Elisabet och Lång Oskar gifte sig 1930 och fick många år tillsammans, Jag är glad för det, Elisabet hade sina pojkar, då 30 och 28 år och Lång Oskar hade tre vuxna barn.
Nu har jag träffat Lisbeth och Eva, det är jag otroligt glad för, jag fick träffa Lisbeths dotter Maria och hennes son Albert. Evas Siameskatt, drottningen över Klätta och jag känner en samhörighet med dom, jag känner faktiskt kärlek.
Jag är glad att Elisabet fick änkemannen Johan Oskar Andersson, en snäll och barnkär man. Jag är säker att Elisabet fick ro i att få bli gift och bli en Andersson.

Nu sitter jag åter i Dalarna, men som jag alltid kännt så är jag mer Bohuslänning i kropp och själ än Dalkulla. Så har jaag alltid känt. En dag ska jag ha en liten stuga i det karga landskapet vid havet, det är så jag har bestämt. Att komma till Bohuslän är som att komma hem och det är så sant som det är sagt.

Tack Lisbet och Eva, vi hörs....




Brudkortet på Elisabet och Lång Oskar, vittnen var min farfar (son till Elisabet, och hans fru, min farmor Sofia Johansson).






Come closer, and I´ll catch ya...

Kategori: Släkten och forskning

Jag vet redan här att det här inlägget kan bli hur långt som helst. Kanske det mynnar ut i en bloggtapet på något exklusivt galleri i New York. Långt blir det och med en hel del bilder.

Vad tror ni? Kommer jag att lyckas, kommer gåtan med Johan Martin Emanuelsson någonsin att nystas upp? Blir det någon lösning? Eller kommer åren gå och jag sitter här och producerar fler och fler frågor. Jag vet inte. Jag kommer i inlägget att förkorta hans namn till initialer, JME. Han då mannen i fråga, han som producerar frågetecken i parti och minut, JME som är min farfars far, det var han som for över Atlanten mot Amerika den 14 April 1902 (om ni vill memorera så kan ni gå in under fliken "släkten" och se tidigare inlägg om honom.
Jakten och sökandet på honom har engagerat mej ganska aktivt i 6 månader nu. Jag har pausat emellanåt för att senare åter göra en djupdykning i sökandet, sedan upp till utan för nytt syre och sedan ner igen. Under varje dykning hittar jag gods som för mej framåt i endera riktningen. En liten pärla som jag slipar. Jag kommer framåt, inte alls i någon rasande fart, utan det är med farthinder, återvändsgränder. Villospåren duggar tätt, men de får ligga där i bakvattnet och skvalpa, för det kan visa sig senare att dessa villospår inte var så tokiga eller att de länkar eller kopplar till min JME på något konstigt sätt. Vissa spår talar, andra kallnar blixtsnabbt. En del spår känns i magen att de ska finnas kvar. Framöver kan de ha något samröre med den efterlängtade personen.




Nu i veckan som gick kom min kusin upp med de brevkort som de hade hittat. De som JME skickat till sin son (min farfar). Han hade undertecknat korten med sitt namn, han skrev J Martin Emelson. Han hade rationaliserat bort Emanuelsson och gjort det amerikavänligt. En förenkling. Vilket betyder oerhört mycket när jag ska forska vidare. Visst har jag provat lite olika stavningar, visst har jag förstått att han kanske kunde kalla sig själv för John eller något, men inte att han skulle göra en sådan omvandling av efternamnet. En detalj kan tyckas, men den är värd guld att få reda på. Detta kan bli den Klondyke effekt jag väntar på.
Genast när jag såg det så gick jag in på släktforskningsiten Ancestry och börja att leta, ja ganska snart fick jag in några fullträffar. I ett dokument från första världskriget är han registrerad på ett registerkort med en egen underskrift. Det står att han har blå ögon och är blond. Det står att han den 9/5 1910 är inneboende i Nymore som ligger i Bemidji, Beltrami Minnesota. Han bor helt enkelt i Nymore Village, han arbetar som bartender på en Saloon. Ni som följt min jakt vet att jag har ett kort som han har skickat där han står innanför en bardisk. I det inlägget spekulerade jag faktiskt om han arbetade i en bar. Kvalitén på fotot var inte det bästa och det såg inte ut som det var taget av något proffs som hade någon atelje.



JME står längst till vänster. Vilka de andra är får någon annan forska i....

Vilken känsla att kunna presentera min okände farfars fars arbetsplats vid ca 1910 i Minnesota. Det känns i magen ska ni veta. Jag känner mej stolt.
Min farfars far avancerade från Stenhuggare till Bartender på en saloon. Jag får en John Wayne feeling, något så totalt främmande. Inte att han är bartender, för det finns det fler i släkten som är eller har varit, själv har jag alltid varit den som stått utanför baren. Utan tanken är så suspekt och så långt ifrån det granitgråa, martallsprydda och karga landskapet Bohuslän. Där de stretande människor åt fisk till frukost, middag och kvällmål. Då de några år innan halat ner unionsflaggan. Där kom han ifrån, efter en resa över Atlanten i en fattig tid för att hamna på en Saloon. Det känns som en svartvit westernfilm fast torftigare.

Min Johan Martin kunde Engelska, han kunde skriva och läsa. Källan har tagit ur registerkortet från första världskriget och ur United States federal Census 1910 och 1920. Det står även att hans politiska inriktning är Laubour, finns ju ingen direkt översättning till Svenska men ett arbetarparti med en socialistisk tänk.

År 1920 är han hyresgäst hos en ung familj där överhuvudet heter John Rodin f:1893 som emigrerade från Sverige till Amerika 1909, hans fru hette Jennie Rodin f:1897 även hon Svenska som kom 1903. De hade en son som föddes 1/12 1920  och han hette Leroy Edward Rodin. När jag läste det då såg jag Rodin, och mindes att han som skickade hem Johan Martins Amerikaur efter hans död, hem till sina söner hette just Andrew Rodin, där kan finns en länk, som är värd att komma ihåg. Tulldeklarationen finns kvar bland breven.




Med ett paket från Minnesota kom klockan hem till pojkarna efter hans död, farfar var två år när han for, hans bror två månader. Fadern kom aldrig hem, men klockan klarade sig...



Jag kan även se vilka som bodde granne med honom på hans gata, en kvinna med namnet Annie Garland (Black). Han bodde även granne med Indianer. En av Indianerna hade det suveräna namnet Odah- Dah- Tah-Hing- Ake från Redlake, fråga mej inte vad som är för eller efternamn. Tänk att min farfars far har jobbat på en Saloon och bott granne med ett gäng Indianer. Känns konstigt att den inhemska ursprungsbefolkningen "fick" dela och kanske tvingades att hamna i ett myller av nybyggare. Troligen på helt olika vilkor. Med fördel de vita.  Jag funderar också om nybyggarna mutade in sig i Indianernas territorium, gick in och började bygga. Troligen är det så. Indianernas sorgliga och dystra öde att tvingas in och anpassas efter den vita befolkningens seder och bruk. Tvingas in i den kulturen och religionen.

Jag ser också att JME 1918 arbetar på ett företag som jag inte riktigt fått grepp om ännu, kanske sågverk, det ger sej nog. Utanför fabriken så ligger det bräder. På ett av korten han sänt till farfar är en bild på just den fabriken som det står att han arbetar på i Registerkorten för Första världskriget. Då vid den tiden så fanns det cirka 7000 invånare i Bemidji, många Svenskar, de dominerade, tillsammans med Norrmän och Tyskar. Självklart så fanns de ler Amerikaner men bland immigranterna så dominerade svenskarna.



Kanske kommer mina önskningar och drömmar om att hitta nu levande släktingar i Amerika att krossas. Om ni tittar på översta bilden så ser ni att han har sin vigselring på sej. I World Wars registerkort uppger han som fru, Ottilia sina barns mor, hon som fortfarnde stretar i Norra Bohuslän. Nu har hon fått hans Emelson till efternamn. Han har väl inte skiljt sej, eller har han/hon det? Kan det vara så att han fortfarande efter 18 år efter att ha lämnat Sverige har varit henne trogen. Jag har svårt att tro att hans liv levdes i celibat. Att han inte gift om sig det verkar uppenbart, men under min forskning i min släkt så är det inget som hindrat dem att avla trots att det var skamligt med utomäktenskapliga barn eller oäktingar som de så illa kallades. Jag har svårt att tro det. Hans fru i Bohuslän gifte om sej men om detta giftemål har jag inte fått exakta uppgifter ännu. Det jag vet ifrån säkra källor är att Ottilia gifte om sej med en änkeman som kallades "Lång- Oskar", hans fru hade gått ner sej under isen när hon skulle rädda ett barn ifrån att drunkna, både hon och barnet förolyckades. Hon gifte sej med honom men ännu har jag inte fått årtalet. Kontentan av ett giftemål är ju att hon måste på något sätt fått ut en skilsmässa.



Elisabet Ottilia

Johan Martin hade en ring på sitt finger, hans foto togs 1916. Om ni tiittar på Ottilias finger så bär även hon en ring på fingret. Skulle eller om dessa foton skulle korsa varandra på en resa över Atlanten måntro. Bilden på Ottilia är urklippt från ett gruppfoto med sönerna. Och troligen är kortet på henne taget ungefär vid samma tidpunkt ca 1916, för min farfar ser ut att vara i 16 års åldern, och han var född 1900. Nu blir jag ganska hugad att ta reda på när hon gifte sej med "Lång- Oskar". För hon måste ju fått skilja sej för att få gifta sej. 

Visst skulle jag bli lite besviken om min långa resa med JME skulle ta slut, alltså ingen fortsättning och att jag inte hittar några levande släktingar. För jag önskar att släktleden fortskrider. Jag tycker inte bara att det är intressant att rota i det förgångna. Det är minst lika roligt att hitta något som rör på sej. Jag tror inte att JME levde utan någon kvinna mellan 1902- ev. 1934. Kan en karl klara sådant? Även den bäste borde falera på den trogenheten så många mil hemifrån. Min magkänsla säjer att det finns en fortsättning, det gäller bara att hitta en ingång i den. Kanske kan släkten Rodin vara en sådan. Ja vem vet.



Farfar och hans lillebror. Jag klippte in Johan Martin också för jag tycker
att pojkarna ska få vara med på ett kort med sin far. De fick ju aldrig träffa honom
så nu 100 år efetr skapar jag ett foto på far och söner tillsammans...

JME, en man som förbryllar mej, och jag blir inte riktigt klok på honom. Jag förstår att av allt det han har skickat hem till familjen så finns inte ens en bråkdel kvar av de ursprungliga breven. Kanske inga brev alls. De postkort som jag fått lånat var de flesta ofrankerade och har alltså legat i kuvert. De breven var nog adresserade till barnens mor Ottilia.  När hon gifte om sig så glömdes och gömdes eller brändes kanske breven. Eller fick hon med sig dom till nya huset. I det huset bor fortfarande "Lång Oskars" släktingar kvar, de har huset i Klätta som sommarstuga. Jag ska höra mej för. Jag funderar också mycket över om det fanns någon kärlek mellan JME och Ottilia, eller var det sönerna som var deras gemensamma nämnare. Alla de 32 år som han bodde i Amerika, Minnesota och arbetade, frågade han någonsin om frun eller sina söner, om de ville komma över? Hade han ens tänkt någongång att åka hem till Sverige igen. Jag kan anta att Ottilia och pojkarna hade det kämpigt 1902 i Bohuslän efter att han gav sej av, farfar 2 år och hans lillebror 2 månader. Dessa år var det torka och fattigdomen var säkerligen värre än vanligt. Hur klarade hon det. Skickade JME hem pengar?

Herre, vad folk som är döda sedan länge kan framkalla, producera nya frågor på löpande band. Det som jag vet blev hemskickat till sönerna är Amerikaklockan, troligen den han bär i kavajfickan på två av fotografierna. Klockan kom i ett paket 1936 med en tulldeklaration. Fanns det något arv, eller hade Johan Martin bara denna klocka som han värderade så dyrt och ville lämna vidare.
Ett liv mellan 1877- ev. 1934 betingar värdet av en klocka i en kedja med en tillhörande boett. Det känns som tårarna brånner och svider bakom mina ögonlock.





Jag är glad att jag kan visa tacksamhet åt allt som jag har i mitt liv, jag menar inte det matriella utan den grundtrygghet som jag har. Jag är lycklig över att slippa den fattigdom och stret som de flesta tvingades leva i. Jag är också glad över att jag inte behöver emigrera för att klara livhanken. Att tvingas iväg på en flykt mot något främmande och okänt. Jag har så jävla (ursäkta) mycket att vara tacksam över och är tacksam över att jag kan visa tacksamhet, även över de som andra anser vara en självklarhet. Att vårda det som man fått är viktig, kunskap, goda egenskaper. Allt detta kan bli det som för en framåt och man blir rikare i livet. Rik på det som får en att må bra. Samtidigt så vill jag ge det gamla Amerika en eloge för att de gav plats åt vara förfäder och gav dem ett "Green card" även om de var långtifrån alla  som lyckades så fick de ändå plats. Efter fem år i landet fick de välja om de ville bli Amerikanska medborgare eller behålla sitt Svenska medborgarskap och fortsätta bo där. Ett val och en gest som liknade äkta humanitet. De fick ett medborgarskap eller så fick de bo där. 
Trots att Amerikas gator inte var beklädda med guld så räddade landet livet på många fattiga satar som troligen gått på ett magrare utbud i Sverige.

Om jag sneglar med mitt politiska vänsteröga på den intensivaste utvandring som skedde under ett århundrade så kan jag skönja kanske överdrivna paraleller, men ändå inte. Det finns ändå en viktig kärna i mina paraleller. För under 1850- ca 1920, då de inte hade något val utan var tvugna att fly för att överleva. Arbetarklassen var inte då, inte nu , eller aldrig välkomna i de finare rummen. Arbetarklassens blir aldrig någonsin rumsren. De som styrde det svenska samhället var borgare och adel, några få som roffade åt sig. De sög girigt åt sig. De försåg sig med det mesta för att utöka sin pengapung, för att kunna förtrycka folket och försätta det i nöd. Efter 1920 då klev socialisterna framåt, enade sig. Läget blev bättre, även utvandringen stagnerade. Fackföreningarna gick framåt och arbetarklassen hade hittat ett vapen. De kunde kämpa för sina rättigheter under mer och fler lagliga former. Välfärden växte fram tack vare socialismen, det socialistiska tänkandet var och är det som får ett samhälle att fungera, folk fick det bättre.

Idag, efter snart fyra år med Reinfeldt, en stadsminister och en regering som likt en härförare river all trygghet och välfärd som under sån lång tid byggts upp. Här byggs paradiset för feta kapitalister, folket sparkas undan och ska krossas. Redan har det visat sej att folk kan inte bo kvar i sina hem, de tvingas lämna allt som de byggt upp för att söka jobb på annan ort. Blir det fler år med en borgerlig regering då lovar jag att de får blodad tand och de kommer att accelerera mer än någonsin vårt samhälle kommer att gå mot något som våra förfäder kämpade emot för sina liv för inte så längesedan. Vi står utan hus och hem och vår grundtrygghet är ett minne blott. Utanför företagen så ser vi folket böna och be för ett arabete med kepsen i hand, bugande för chefen. Arbetarklassen ska tigga om nåd och be för sitt bröd. 
Vår trygghet ska krossas och vi kanske får leva med att ha ett Wild Card i vår ficka, alltid måste vi ha en plan och en väg för reträtt. Vår arbetsrätt blir ett minne blott, och den nämns inte ens i historiebockerna. Eller så förbjuds socialistisk propaganda, den kommer inte ens att få gå i tryck. Vi får inte berätta om hur arbetarklassen byggde upp vårt välfärdsamhälle och som alltid klassas vi som en samhällsfara. Det gemensamma ägandet står inte ens i ordlistan, ordet gemensamt är utraderat. 

Ja käre farfars far du är inte enbart en gåta för mej, du blir även politik. Du har gått in med kärlek i mitt hjärta, ändå vet jag inte vem du var eller vilken filur du var.
Jag jagar dej, du lurar mej. Jag överlistar dej och du skrattar. Jag ligger hack-i häl, du gömmer dej. I hela 6 månader har du och jag tumlat i en katt och råtta lek, men som du vet så överlistar katten råttan. I detta fall skall jag inte svälja betet, utan jag ska vårda det och du ska finnas med i min familjs framtid. Du som den modiga som gav dej av , men ändå en skitstövel som lämnade familjen. Men jag värderar inte dina val då jag inte har några fakta. Det finns alltid en anledning till varför man väljer och gör de  val man gör. Du var ju lite av dåtidens månfarare, då 1902 låg Amerika lika långt bort som månen. Nästa utamaning för mej blir att hitta din dödsruna, platsen där du finns begravd. Och att  få en bekräftelse om din dödsdag är den 25 Juli 1934. Kanske kommer jag att hitta en sten i granit, inte bohusgranit, men Amerikagraniten duger säkert den också. Det jag hoppas på är att du var otrogen och att du fick barn, kanske står några fler Emanuelsson namn med på din sten. Om jag hittar dej då kommer jag över och har ett snack med dej, jag tror att du behöver prata. För du har ju inte talat med en släkting från Sverige på snart 100 år. Hög tid nu "Old Man"....

Arvegods...

Kategori: Släkten och forskning

Titta här vilka bländande mästerverk. Makalöst hantverk som gjorts av mina släktingar. Jag ska inte sticka under stolen att jag mallig över att ha fått lite gener av dessa Hamnqvist herrar. När hantverk är så bra att det bevaras på museum och dessutom så har de har var verktygen bevarade som de använde. Det finns att se på Dalsland Museum dessa montrar står och glittrar. Jag som älskar silver, jag är inte som andra kvinnor, de brukar ju tycka om guld. Alltid har silver varit min metall. Det är efter jag fått kontakt med mina nya släktingar i Värmland som dom har talat om att de var smeder. Det är Hans (min ny släkting) som fotograferat. Nog måste det bli en tur till det museet, det är inte tal om annat.

Jag undrar varför jag kommer osökt in på det gamla ordspråket: " Att tala är silver, att tiga är guld..."

Foto: Hans Karlsson (Värmlänning:)






Nu är Minnesota Mailbombat...

Kategori: Släkten och forskning

Ja vad gör man, man letar och letar, hittar lite här och hittar lite där. Rätt som det är så slår portarna igen och det är tvärstopp. Och för att öppna dom igen då måste jag ta till det där yttersta och det där kluriga. Jag bestämde mej och mailbomba olika tidskrifter i Bemidji Minnesota för att försöka öppna portfan igen.

Jag hittar pyttelite, och så lite till, ibland så hamnar jag på en mörk bakgata i Bronx och vissa gånger då ser jag en ljusning och en del faller på plats. Men visst är det lite konstigt att jag och Johan Martin Emanuelsson leker med varandra. Ett tittut här och där. Han och jag har ett speciellt förhållande, jag känner för honom, jag kan nästan känna hans sinnestämmning när han lämnade Bohuslän. Jag ser honom framför mej innan han tar sitt livs kliv på båten i Southampton, det sista klivet från Europa innan han kan känna landvinning i en ny världsdel och ett nytt land. Jag kan känna hungern i hans mage och hans oändliga längtan till en förändring blandad med en oro om en oviss framtid.





Som sagt jag når lite längre varje gång jag undersöker hans färd. Jag har kikat lite på den där Anrew Rodin f:1883 död 1970, ja ni vet han som skickade hem Johan Emanuels fickur efter hans död. Detta var 1936 som paketet kom till hans son Einar som då var 36 år. En far i ett land så långt bort, som han inte hann träffa eller hade någon möjlighte att se. En hel världsdel låg dem i mellan. Min farfar Einar fick aldrig visa upp sina barn, aldrig visa vad stor han blivit. Så sorgligt. Denna Andrew som egentligen hette Anders Mentor och som hade amerikaniserat sitt namn till Andrew har nog haft en plats i Johan Emanuels liv, jag tror att han stod honom nära. För jag har hittat ett släktträd i Ancestry, ett amerikanskt släktträd, den innehåller inte min Johan Martin, och jag tror att den som är ägare av trädet inte har vetskap om honom. Jo Andrews moders flicknamn var Olson och de uppgifter jag hittat om Johan martin var att hans "nya" fru hette Elizabeth Olson. Ja någon slags släktskap hde de nog.

Jag har lånat en bok från min släktforskar förening som heter "Emigrant forskning handbok 1" av Ted Rosvall och Anna- Lena Hulth. Den är fylld av sprängstoff, med otroligt många tips och sökvägar som jag inte haft en aning om. Den är så informativ så jag har beställt den. Den äär otroligt snyggt formgiven och designad, fylld med ganska bra förklaring för den som är van, kanske lite sämre för ett blåbär som mej.
Den är full av bra tips.




Det var boken som tipsade mej om länkar till tidningar och dessa tidningar har nu mail i sina lådor ifrån en toka i Sverige med löjligt dålig engelska. Jag har faktiskt varit bra på engelska men kunskapen och stavningen har sinat då jag inte använt språket så mycket som jag borde. Bedrövligt...
Nu väntar jag på att jag ska bli mailbombad tillbaka, tills dess så dyker jag ner i forskningen igen...