Att få återuppleva Ola Magnell live på en scen med nytt material blandat med sina gamla låtar är stort för mej. En trevlig känsla spred sej i magen, kropp och själ. Texter med innehåll, otroligt gitarrspel med en gitarr som hade en fin klang och en röst som inte kan liknas vid någon annan sångare, det är då det känns som allra bäst.
Jag vet att jag sett Magnell en gång förut i mitt liv. Det måste ha varit för längesedan, på den tiden jag sommarjobbade i korvkiosk i Strömstad. Han kom till min lucka och köpte mjukglass, jag tyckte det var något bekant över honom, kände igen lite av utseendet, men kunde inte riktigt placera honom. Jag trodde att det var någon Borlängebo som jag kände flyktigt och jag var så klämkäck och pratade. Ola bara tittade lurigt på mej. När jag hade fyllt upp mjukglassen i ett rån då bad jag honom "hålla struten". Efteråt kom jag på vilken han var, och på kvällen gick till stadshotellet och tittade på honom när han spelade. Efter mitt skift i korvkiosken gick jag ut på stan och såg en affisch om att han hade en spelning på just hotellet och jag som bett honom hålla struten. Snacka om sommarminne.
Det som är otroligt är att många av texterna som Ola Magnell, John Holm, Hoola Bandola m.fl. är lika aktuella idag. Sverige har liksom stockat sej fast i något under de sista trettio åren och det märker man när man lyssnar in de "gamla" texterna. Samma människor, med samma problem, en uppgivenhet med en chans att komma tillbaka. Kapitalisternas huvudroll i människoliven, de som styr över sina marionetter. Jag får känslan av att bli nedstämd när jag tänker att tog det slut när proggen blev omodern eller var det så att kapitalisterna blev fler och fick större makt ? Proggen som jag tycker är den mest fantastiska musikgenren blev omodern, för ett tag nådde den ut till en stor del av folket, folket tog musiken till sej. Och att musiken var ett vapen i kampen om rättvisa är ingen lögn. Proggen dog ut i det stora, den blev omodern endast de som annamade musiken höll den i sitt hjärta.
Att få beskåda en nytänd Ola Magnell med en ny skiva, Cd heter det idag, nya kloka och lysande texter gör mej glad. Även om kanske inte Magnell var i ligan bland de "riktiga" proggarna så var han ändå en del av dem. Jag har sagt i flera år att proggen kommer att göra ett kärt återtåg, med nya band och med gamla band. Nu har Magnell kommit med nytt material, han är ute och spelar igen, då känner jag att hoppet finns. Att lyssna på musik framfört med gitarr och en sång i all enkelhet, med texter som rör det är fanimej musik om något. Då fins det hopp om att budskapet ska spridas via musik i etern om det än är på svenktoppen. Musiken är ett stort vapen, det går inte att komma ifrån. Musiken enar stora och små och fingret kan sättas på de ömmaste punkterna på människan och beröra något så oerhört.
Ja vad gör man, man letar och letar, hittar lite här och hittar lite där. Rätt som det är så slår portarna igen och det är tvärstopp. Och för att öppna dom igen då måste jag ta till det där yttersta och det där kluriga. Jag bestämde mej och mailbomba olika tidskrifter i Bemidji Minnesota för att försöka öppna portfan igen.
Jag hittar pyttelite, och så lite till, ibland så hamnar jag på en mörk bakgata i Bronx och vissa gånger då ser jag en ljusning och en del faller på plats. Men visst är det lite konstigt att jag och Johan Martin Emanuelsson leker med varandra. Ett tittut här och där. Han och jag har ett speciellt förhållande, jag känner för honom, jag kan nästan känna hans sinnestämmning när han lämnade Bohuslän. Jag ser honom framför mej innan han tar sitt livs kliv på båten i Southampton, det sista klivet från Europa innan han kan känna landvinning i en ny världsdel och ett nytt land. Jag kan känna hungern i hans mage och hans oändliga längtan till en förändring blandad med en oro om en oviss framtid.
Som sagt jag når lite längre varje gång jag undersöker hans färd. Jag har kikat lite på den där Anrew Rodin f:1883 död 1970, ja ni vet han som skickade hem Johan Emanuels fickur efter hans död. Detta var 1936 som paketet kom till hans son Einar som då var 36 år. En far i ett land så långt bort, som han inte hann träffa eller hade någon möjlighte att se. En hel världsdel låg dem i mellan. Min farfar Einar fick aldrig visa upp sina barn, aldrig visa vad stor han blivit. Så sorgligt. Denna Andrew som egentligen hette Anders Mentor och som hade amerikaniserat sitt namn till Andrew har nog haft en plats i Johan Emanuels liv, jag tror att han stod honom nära. För jag har hittat ett släktträd i Ancestry, ett amerikanskt släktträd, den innehåller inte min Johan Martin, och jag tror att den som är ägare av trädet inte har vetskap om honom. Jo Andrews moders flicknamn var Olson och de uppgifter jag hittat om Johan martin var att hans "nya" fru hette Elizabeth Olson. Ja någon slags släktskap hde de nog.
Jag har lånat en bok från min släktforskar förening som heter "Emigrant forskning handbok 1" av Ted Rosvall och Anna- Lena Hulth. Den är fylld av sprängstoff, med otroligt många tips och sökvägar som jag inte haft en aning om. Den är så informativ så jag har beställt den. Den äär otroligt snyggt formgiven och designad, fylld med ganska bra förklaring för den som är van, kanske lite sämre för ett blåbär som mej. Den är full av bra tips.
Det var boken som tipsade mej om länkar till tidningar och dessa tidningar har nu mail i sina lådor ifrån en toka i Sverige med löjligt dålig engelska. Jag har faktiskt varit bra på engelska men kunskapen och stavningen har sinat då jag inte använt språket så mycket som jag borde. Bedrövligt... Nu väntar jag på att jag ska bli mailbombad tillbaka, tills dess så dyker jag ner i forskningen igen...
Jag säjer bara äntligen. Sedan ska jag säja lite till. Jag vet inte under hur många år jag har önskat mej en riktig kamera. Jag har alltid så länge jag minns haft ett intresse för bild och fotografering. Nu har jag(vi) köpt en kamera som jag kan ta bra bilder med. Jag har möjlighet att köpa andra objektiv och utforska en ny värld.
Efter en del övervägande så blev det en billigare än vi hade siktat in oss på, det blev en Sony A 500. Och idag tog jag mej ner till vårt smultronställe, alldeles bara några minuter därifrån vi bor och jag fick "knäppa ur mej".
Jag har redigerar några bilder, mer än andra och jag tror det syns vilka det är. Nu kommer en vårfärgssprakande bildkavalkad, med motiv som jag uppskattar. Det här är bara början på en bildresa....
Idag tyade jag inte längre att vänta på info om Amerikabreven från min Farfars far. De som han skickade till sin son i Sverige. Min kusin har letat fram breven ur vråna i min farmor och farfars hus. Jag klarade inte av att vänta längre, och ville höra lite om dom. Lotta läste lite ur breven som var ganska opersonliga. Alla brev hade han undertecknat med Martin, jag som hade trott att han använde Johan som tilltalsnamn. Fast Martin kanske låter lite mer Amerikanskt. Min fråga till henne var ju så klart varifrån breven kom, platsen. Något varifrån Pine River, sedan hackade hon fram, det ser ut som Bemidji, i Minnesota. Själaglad blev ju jag, det är ju just på den platsen dit som jag har lokaliserat honom, med fotgrafier ifrån studion. Och så sent som 1920 har han skrivit hem till Svedala från Bemidji i Minnesota.
Vidare så hade en man som hette Andrew Rodin skickat ett brev med Johan Martins klocka till min farfar Einar. Det lilla paketet var daterat 1936. Då kan jag nog dra slutsatsen att där var han död. Jag har ju fått upp lite hintar om en man som hette Johan Martin som dog 25 Juli 1934 i Bemidji, och magkänslan säjer ganska mycket att det är han. Vidare när jag sökt så har ett namn på en fru stått med, och hon står som Elizabeth Olson. Henne har jag också provat at söka på men vet inte om jag kommit rätt. Men hon, om det nu är rätt så är hon född i Minnesota den 22 Oktober 1877, hennes far hette Anders Olsson och var änka, han emigrerade från Sverige 1869. År 1900 var de bosatta (två år innan min farfars far anlände) på ett ställe som heter Nelson Township, Watonwan, Minnesota.
Vidare så pratade jag och Lotta om vad han skrev i slutet på breven till sonen, "Hälsa din mor". Samtidigt så hade Lotta tagit reda på att Elisabeth Otilia, farfars mor hade gift om sig med en änkeman i Klätta Tanum som hette Oskar. Hans fru hade drunknat då hon skulle rädda livet på sina två barn som var ute på isen, hon och ett av barnen hade gått ner i djupet. Ja nu är det dramatik på hög nivå. Jag har haft på känn att Johan Martins och Elisabeth Otilias äktenskap inte var något som handlade om kärlek, de var inte menade för varandra. Jag snackade med Lotta att om jag får lite mer kött på benen och får reda på fler fakta så vore det något att åka till Minnesota och ta reda på platser och göra ett ordentligt sök på platsen. Amerika har aldrig lockat mej, men det här får mej att spinna på som en svart panter på jakt. Otroligt nervpirrande och spännande.
Jag har ju sagt förut vid flera tillfällen i bloggen att "I gonna cath him..." Jag ska faktisk ta reda på vad han sysslade med, var han bodde och om han fick fler barn. Det känns lite som om att det är en rolig uppgift jag ålagt mej själv. Även fast hans pojk, som dog 1978 inte får uppleva det känns det som jag närmar mej en eventuell upplösning. Det känns som om jag är ganska nära nu. För tjuvingen håll nu tummarna för allt vad skorna håller för.
Farmor Sofia och Einar Johansson, son till Johan Martin. Bakom står troligen Einars bror Hilding och hans flickvän, eller så kan det nog vara farmor Sofias lillasyster Frideborg...
Reklam, stormarknader allt för att sälja. Då går det så fel, när ICA får en annons på sina gratänger då har det smugit in ett litet stavfel i processen och i den annonsen står något helt annat. Nu alla blyga och känsliga, det är dags att sluta att läsa ifall ni inte skulle klara det här. Ganska pinsam situation, men numer så säljer de gratänger som kanske lockar...nämligen Findus Fi** Gratäng...
Kanske de hittar på nya lösningar ifall "torskarna" tar slut...
Jag har blivit biten av ett millimeterstort litet kräk som heter fästing. Om jag fick utrota något djur så skulle det vara det. Ett otäckt litet kryp som går in under skinnet och sprider sjukdom. I morse ringde jag till vårdcentralen och då var rodnaden en centimeter i diameter, sköterskan sa att jag skulle avvakta och se om rodnaden blev större. I så fall skulle jag höra av mig igen. Nu har den blivit större, och kliar, jag ska ringa imorgon och be att få antibiotika så jag inte blir dålig. Ja har bett om en TBE vaccination som jag ska bli kallad till. Det lilla äckeldjuret ställer bara till det. Ingen nytta med det djuret.
Idag så ringde de ifrån skolan jag sökt och meddela att jag har blivit uttagen för en intervju. Det kändes bra, och den här gången är jag inte ens nervös inför intervjun för hur det än är så lyckas jag inte ta mej in nu då får jag acceptera att jag inte ska gå någon skola, i alla fall inte den. Utbildningen som jag sökt är inte den som jag sökt innan, för den blev nedlagd pga att man inte blev tilldelad de medel de fått innan med motivation att det inte behövdes så många behandlingsassistenter i Dalarna. Konstigt, nu när det kommer att krävas utbildning på personal som ska jobba med missbruk. Missbruket finns fortfarande och behandlingspersonal med utbildning behövs. Därför sökte jag den här förberedande behandlingsassistent på Brunnsviks Folkhögskola, den är 40 veckor och innehåller i princip delar av den utbildningen som var i Falun. Sedan kan jag hoppas på att den utbildningen som lades ner åter dyker upp i Falun hösten 2011. Då söker jag den utan tvekan. De jobbar att få tillbaka den.
Ibland måste man skynda långsamt, det är bara att bita ihop och tro på att det blir bra till slut. Åren knakar på i en rasande fart och jag vill kunna sätta igång. Jag är så taggad för en utbildning och ett nytt yrke som kommer att ge mej en bättre insikt i mej själv och mina medmänniskor. En dag är jag framme, då ska jag bläddra tillbaka till just det här inlägget och känna att trägen vinner.
Jag skulle behöva göra en massa saker nu, få färdigt ute vid campingen. I alla fall har vi fått upp tältet, nu ska vagnen städas, och allt ska plockas dit och i ordning. Jag längtar att få åka dit och sova, läsa och koppla av. Sedan ska det köpas två nya framdäck till bilen, nån jäkla rem ska bytas, tror det heter kamrem, en dyr historia. Altanen ska målas och två nya vindskivor ska upp och målas. En vindskiva på framsidan ska också upp, hela den och hängrännor rasade ner med snön i våras. Staketet på ca 60 meter är inte målat på tio år, lavar och mossor, alger och Domnarvssot har ändrat den faluröda nyansen till gärdesgårdsfärg, melerat svampigt och sunkigt. Jag har skrapat och borstat i evighet och bara kommit en bit. Altanen ä i alla fall slipad med en slipmus, så nu har jag musarm. Olja det gjorde jag idag. Allt har blivit eftersatt sedan vi blev med husvagn för 8 år sedan. Man bara lämna allt och åker iväg och njuter.
Sedan ska jag spela i Ludvika i slutet av månaden, det blir väl några låtar. Det blir kul, för ett par timmar efter mej så spelar Ola Magnell, en gammal favorit i repris. Han har gjort en nytändning och spelat in en ny skiva. Tyvärr har jag inte hunnit lyssna på den men ska försöka hinna. Det är ju ärofyllt att få vara "förband" åt Ola Magnell, eller hur? Vem minns inte hans gamla låtar, Påtalåten och kliff m.fl. Jag har inte bestämt annu vilka låtar det blir, jag har inte hunnit träna heller. Men säjer väl som jag brukar: "Stefan Sundström får betalt för att spela fel, och jag gör det gratis". Hur som helst så spelar jag och jag gör det på mitt vis, en del andra säjer att det är bra då är det säkerligen godkänt.
Ola Magnell
Det råder ingen tvekan om att jag har att göra, och den här våren har varit extrem. Jag tror aldrig att jag har haft så många måsten. Jag har varit tvungen att prioritera bort en del saker, för min egen skull. Jag är tacksam och lycklig att jag kan göra det utan att ha dåligt samvete. Jag har lyckats att dels genom egen kraft bearbeta bort den usla dåliga egenskapen som att, ge mej själv ett dåligt samvete. Det ger jag mej själv en stor ros för, och det förut så påträngande konntrollbehovet jag hade sinar i styrka tack vare att jag jobbar i det program som är ett livsprogram, alltså det som ger mej ett kliv uppåt. Ett program såväl för sobra och nyktra och som för en slarva som mej. Dags att ge mej själv en klapp på axeln och gratulera mej själv till ett liv. Det så bra livsprogrammet 12 steg.
Nu när det inte blev någon resa till min födelsedag, så löste allt sig ändå. Gubben fick ett brev att han och fruga var välkomna på baluns och guldklockeutdelning av sitt företag just den dagen jag fyller år. Vilken grej, bara att sätta sej ner vid ett dukat bord och förhoppningsvis en trerätters. Sitta där och alla är på ett festhumör och jag sitter där i all hemlighet och fyller år. Det blev ju en kanonlösning på mina flyktankar.
I morgon....ja i morgon ska jag....till soptippen, det glömde jag skriva på "Att göra listan".
När tar oljan slut? Kommer oljan att ta slut? Finns det mycket olja? Är vi inne på oljereserven? Kan man supa i hjäl sig? Är det brännvinets fel eller den som super ihjäl sig fel att den söp ihjäl sig? Blir svensken tokig om midsommarsupen blev ett minne blott? Är narkotika farligare än alkohol?
Ska vi ha vargar eller ska vi döda dom? Är jakthundar bättre än varg? Kan mormor bli uppäten i sin skogstuga ifall vargen är farlig? Är jägare farligare för vargen än för vanligt folk? Varför finns inga naturmänniskor kvar längre? Varför sitter indianerna med varsin brännvinsflaska i ett reservat? Varför har Samerna ett Sameting?
Varför älskar vi asfalt? Varför önskar vi förbifarter med 10 filer? Varför älskar Svensson Ikea? Varför har vi glömt hur vi ska leva? Är alla egosister?
Är vi allergiska och i så fall mot vad? Blir vi sjuka av att jobba för två? Varför orkar vi inte bry oss? Tål människan hur mycket som helst? Varför tvättar bilen oftare än panelen på det dyrare huset? Varför har grannen en större högtryckstvätt än mej? Varför misshandlas kvinnor av sina män (vice verca)? Varför får ungdomar Anerexia? Varför förekommer trafficing? Hur utvecklas en man/kvinna till despot? Varför vill man hota eller mörda någon med annan åsikt?
Varför skrevs de sju dödssynderna? Vilka är de sju dödssynderna?
Det är en vanlig kväll och en hel del frågor poppar upp som vanligt...och det konstiga är att det finns svar på de flesta av frågorna jag ställer mig själv. Inte fan går någon ut och säjer att den strävar mot en domedag. Kanske det finns en åttonde dödsynd en onämn den kanske kan få heta trångsynthet eller förblindning. Det är inte jag som håller på att tappa balansen utan måste ofrivilligt följa med.
Idag, efter förmiddagsregnet kom äntligen värmen, en värme som är värd namnet. Det gäller att ta till vara på de stunder då solen lyser och jag slängde på en panna kok kaffe och gjorde en tjurrusning ut och invigde de nya trädgårdsmöblerna. Nya underhållsfria sådana, och inga dynor heller som man måste plocka in och ut. Allt stilrent och utan krusiduller. Grannens hundar stod som vanligt och skällde efter allt som rörde sig, fast ännu hördes inga motor- och åkgräsklippare. Tack.
Efter kongressen har jag haft en hel del att stå i, ett årsmöte med släktfoskarvännerna där jag fick ett förtroende uppdrag med min "nya släkting" Herr ordförandePeter att hjälpa till med medlemstidningen som kommer ut fyra gånger om året. Det ska bli riktigt roligt att få bita i. Jag har även haft jobb i min bostadsrättsförening, som ordförande blir det periodvis en hel del lappar, budget, gräsklippningsschemor och annat att få ihop. Nya rutiner ska in i föreningen och det kräver att jag som annars är lite yrslig håller huvudet klart och tänker igenom de besiktningsprotokoll och annat som ska utformas. Hela ordförande uppdraget handlar om en tydlig gränsdragning och ofta så kanske inte alla medlemmar kan inse att som ordförande måste jag ha en annan roll än som granne. Lagar, råmärken, paragrafer, stadgar och annat är ingen lek, och som firmatecknare så måste jag göra det som är rätt.
Skolsöket är nu gjort, och jag hoppas att jag ska få ett positivt svar i början av Juni. Det är dags nu att gå vidare och försöka få den framtid jag strävar efter. Det blir troligen skola i tre år, hoppas jag. Först nu en förberedande på 40 veckor sedan hopp om en ny utbildning i Falun. Det är faktiskt dags att åarna rinner i samma riktning som jag går åt. Jag har haft tålamod att inte ha bråttom, men ser nu att det borde vara min tur.
Valrörelsen har startat för längesedan, och jag ser att det finns en kraft och vilja att få till en förändring som ger folk tillbaka den trygghet som borgarna raserat de sista 4 åren. Det har gått med en rasande fart, och jag har inte hunnit med att hålla i hatten för den högertornadon har inte bara raserat det ena den har raserat det mesta vad trygghet innebär. Det hjälper inte ultrahögern att kalla mej det ena eller det andra, jag står där jag står, det är min ståndpunkt och med glåpord eller hot så kan inte den ståndpunkten förändras. Att det "skriks" Kommunist i kommentar efter min inlägg är inte moget, det finns många som skriker ut det ordet och oftast sker det när det verbala krackelerat. Gunnarsson moderat politiker i Falun skriver det ofta i sina insändare. Hädanefter så kommer jag att radera glåpord och ord skrivna med stora bokstäver, då jag inte är kommunist så betackar jag mej för det. Alltså alla "kommunistkommentarer" kommer att avlägsnas. Varför ge sej på en gammal kärring som mej, en käring som överlevt en hel del i detta liv. Jag har om någon gått den långa vägen, och fått kämpa för varje sak jag åstadkommit. har inte alls varit någon gräddfil för mej, tilläggas skall att jag inte heller dömmer andra. Jag tror snarare på mänskligheten och det finns orsaker varför människor blir bittra och arga. I det läget kan inte någon annan gå in och styra rätt för alla handlingar och beslut är man som människa skyldig att stå för. Ingen annan orsakar att ens liv är surt och bittert.
Idag då står det grillning på programmet, det känns som om att det skulle sitta fint.
Ganska förvånad läser jag en artikel idag i Borlänge Tidning. Jag funderar inte så mycket på att den här , eller varför supportergruppen har bildats, mer över "innehållet" i styrelsen. Det är för RIA som gruppen har bildats med ett tillhörande plusgironummer. Klart att medmänniskor reagerar när kommunens anslag inte räcker till verksamheten och går in och stöder. De styrande i Borlänge ( S och borgarna) har minskat stödet till RIA och uppenbarligen så räcker inte dessa pengar till verksamheten. Det är ett problem och en del av bidragen kommer från privatpersoner och frivillighet.
I denna supporterklubb valdes som ordförande Barbro Hietala Nordlund, en socialdemokratisk kvinna som varit med i politiken länge med ett uppehåll. Åter tillbaka i rampljuset och står bland de första namn på (s) kommunlista. Även riksdgsmannen Peter Hultkvist (s) ingår i styrelsen. Vad liknar det? Är det bara jag som tycker att det hela är osmakligt och pinsamt att de själva går in och sätter sin (s) prägel på en verksamhet som de beslutar medel till. Antingen är det dåligt samvete eller så är det dumhet. Att folk vill stödja är jag inte emot på det sättet, men det här är liknar en strategi som gränsar till något som jag kanske inte ska pränta inför er alla. Jag har nämligen lite stil.
Det finns lagstadgat att alla ska ha tak över huvudet, kommunens ansvar är att hysa de som inte har bostad. Många i Borlänge behöver just husrum och ett mål mat. Det Borlänge kommun borde se är att det skulle finnas fler platser så ingen behöver leta en plats i källare eller trappuppgångar.
Det jobb som de frivilliga lägger ner på verksamheten är beundransvärd, och att en supporterklubb växer fram är delvis bra, men den ska inte genomsyras av politiken som har ett dåligt samvete, utan då i så fall av oberoende utan högre poster. Å andra sidan skall det styrande klubba ett anslag som ger verksamheten de verktyg som de behöver i det läget då inte det finns andra alternativ.
Ja hur tänkte ni här? Kommunens uppdrag verkar inte alls fullbordat och socialdemokratin verkar inte vara tillfreds med sig själva...
Hemkommen från Vänsterpartiets 38:e kongress i Gävle. Helt slut, men tillfredställd. Det är alltid en sådan otrolig upplevelse att få tillbringa tre fullspäckade kongressdagar med likasinnade kamrater. Vi gjorde ett grymt bra jobb och röstade så att vi fick in den så viktiga miljön i valplattformen. Ja, några beslut fick ombuden igenom som inte gick i linje med partistyrelsens. Miljö- och klimat är en viktig fråga och jag tycker att det är skönt att folk ser att vi verkligen är ett stort "miljöparti". Arbetstidsförkortning....
Kongressen inleddes med Gävles Symfoniorkester, en sådan otroligt duktig orkester jag satt och häpnade över deras skicklighet. De avslutade med ett eget arr. och en av de mest fantastiska och grymmaste versionen av Internationalen jag någonsin hört. Känslan i deras arr kan faktiskt inte beskrivas, live var den obeskrivlig, jag hittade dock ett klipp, fast inte hela på YouTube, lyssna och njut så länge det varar. Min förhoppning är att den en dag ska komma ut på en cd.
Kongressfesten bjöd på god underhållning av stå-upp-komikern och estradören Ronny Eriksson. den så jäkla roliga Norrlänningen som får en väl inövad show låta som en monolog av direktpåkomna spontan kommentarer. Hade jag haft löständer då hade dom blåst rätt ur munnen på mej, för ett liknande skrattanfall var det längesedan jag hade. Dansen orkade jag inte vara med på. Föresten så dansar jag som en skit också. Jag varken kan eller vill, dessutom så skämms jag när jag ska dansa. Nej det finns andra som gör det bättre än mej. Jag tog bussen till hotellet för några timmars sömn.
Nu lägger jag ut lite redigerade och oredigeradebilder från kongress och fest, orkar inte mer, jag känner att jag stupar snart. Tack alla kamrater i från alla håll och kanter i sverige, ni har förgyllt min helg och ingett mej mer hopp än någonsin om att vi lyckas att få ett alliansfritt Sverige. Nu ska rövarna bort. Dom har redan ställt till tillräckligt.
Lasse Ohly sjunger Rock`n Roll, någon sångare blir han aldrig...
Christer uppe i talarstolen.
...i väntan på maten, den vanliga kycklingen...
På söndagen kom Maria och Peter och hälsade på, även Mona kikade förbi...
Thomas Ylven, Dalarnas nya ersättare i Partistyrelsen steppade loss...
Jag och delegationsledaren Thomas...
Det glada dalagänget...
Ohly! Håll i hatten vi är på gång....
Godnatt Kamrater, politiken får vila för en stund, även så jag, en ny dag stundar i morgon...
Nu ska jag hinna in här en stund innan jag somnar och druttar av stolen. Det är tur att min stol har fyra ben, medan jag bara har två små korta. Just nu önskar jag att jag hade mer tid, ganska mycket mer tid. De senaste 7 åren har vi alltid hunnit att få ordning ute vid Campingen, ätit våfflor inför premiärövernattningen vid den här tiden. Vi har inte ens hunnit att sätta i nyckeln i husvagnsdörren och vädrat ut vinterlukten än. Och inte den här veckan heller hinner vi göra det, inte heller till helgen. Vad är det som händer? Är det åldern som börjar tarva bort tiden?
Jag längtar verkligen att få ordning ute vid husvagnen, få upp förtältet, krypa ner och ligga och se på tv:n tilsammans med familjen och käka godis. Nu står lilla Tabbert ensam därute och känner sig övergiven. Att ligga där på våren mitt i skogen är så häftigt. Fåglarna kvittrar som om man hade dom inne i husvagnen, en otrolig närhet. Nu får vi sikta in oss på att få till det efter helgen. Det måste bli så.
Till helgen så är det Partikongress i Gävle, det kommer att bli en rolig, jobbig och en givande helg. Tänk att det gått två år sedan sist då den var i Norrköping, ja tiden rinner iväg. Nu har det lästs motioner så det står härliga tider. Det är i alla fall skönt att kongressen blir i närheten av Dalarna, när jag senare ska tänka på hemresan för då är jag så trött. Det är inget kafferep precis, utan tidiga mornar och sena nätter. Hur som helst så är jag peppad. Vi ska mest vara lika glada som Lasse, när tröttheten smyger på oss och SVT 24 Zomar in någon stackars trött medlem.
Här hemma på gården har alla ett bestyr med blommor inför sommaren, jag har knappt några så jag har tagit kort på grannarnas fina pyssel för att få in den riktiga vårkänslan som finns i föreningen. Mina grannars fina trädgårdar ger mej den näring jag behöver. Tack för att ni delar med er av allt.
1:a maj blev en lyckad dag, trots att regnet kom. Ett hundratal som demonstrerade, Talare och artister skötte sig perfekt. Loppisen till förmån för RIA gick strålande. Ett nytt tänkande för i år var att ta in Ung Vänster i vårt program och dagen till ära så ställde Kung Henry upp med sina klockrena texter så hänförde han även den äldre publiken. Han spred glädje och gung i allas vänsterhjärtan.
Nu visar jag lite bilder, och dom får tala nästan alldeles för sig själva:
Illustration...
Medvinds Orkester
Intrimning av trumpinnar och virvlar
Förfest...
...genom regnet...
Hedge, Vänsterpartiets pressekreterare
Mannen som stod emot regnet och fick molnen att spricka upp för en stund
Kung henry mitt i steget
Fanbärare i lövsprickningen
Unga gänget
En kille som har det mysigt på Gammelgården
Kung Henry Bowers och Oscar
Här lånar jag kort av Penny, kolla va fina hon tog då:
Kvällen avslutades med familjen, vi åt Bullens varmkorv med bröd och tillbehör, en stor skål godis och avslutades med en kanonfilm, Avatar.
Samling Forssa Centrum 12.45, avmarch mot Gammelgården med Medvinds Orkester kl. 13.00. Cirka tid till Gammelgården kl13.15 där då tal och underhållning med Mats& Solve och Kung Henry Bowers sker. Sympatisera med arbetare i hela världen denna dag.
Gör en kollektiv soldans, så kanske vädret håller hela dagen.
En kvinna med många tankar och filosoferar ofta.
Humor står högt i kurs.
Att diskutera politik är för mej meditation.
Personlig utveckling är intressant. Varje dag möter jag nya utmaningar.
Gillar fotografering, släktforskning och musik.
e-post: [email protected]
