Fruntimmer...
Kategori: Sant eller Falskt?
Kvinnan är ju en undanputtad varelse, såvida hon inte slår och kränger sig fram. Och när hon gör det då är hon en bråkmakerska, rödstrumpa eller en feminist. När kvinnor talar om rättigheter då kan det lätt rynkas på näsan, både hos kvinnor och män. Hur ska en kvinna vara? Vem har satt normen? Antagligen mannen då han bestämde över kvinnan, då hon ägdes, och det är ju ingen hemlighet att det har varit så. Men hur många generationer måste det gå innan detta suddas ut.
Jag tänker att kvinnan ofta väljer ett yrke som är lågavlönat, då de inte har utbildning hamnar de i lågstatusyrken, som inom handel, där tiderna förändrats och personal kommer och går, de gamla har bytts ut mot flickor som aldrig hört talas om rättigheter eller fackförening. Sådana är guld för en arbetsgivare. Eller så satsar tjejer på utbildningar, de vill bli hårfrisörskor, och utbildningarna spottar ut frisörer som har svårt att kunna slå sig in på marknaden, eller så ska kvinnor bli sjuksköterskor. Ett arbete som är tungt, stressigt, låglönat. Ett yrke som kräver alldeles mycket av den anställde i tider då det inte finns personal, det är anställningsstopp och besparingar inom vården. Om kvinnor slutade att utbilda sig till sjuksyrror, om de som var sjuksystrar omskolade sig inom något tekniskt mer högavlönat jobb, vad skulle hända? Bristen på personal skulle klart bli ett problem, men skulle arbetsförhållande och löner påverkas av bristen? Ja så skulle det nog bli. Jag tänker att visst ska jag utbilda mej till det jag vill bli, men har jag inte ändå ett annat alternativ som skulle passa och gynna mej bättre?
Hur kan det vara så att flickor och kvinnor i stort ratar tekniska utbildningar, jag menar att fler tjejer skulle ha chansen att avancera i löneklättringen och jag betvivlar inte en sekund att tjejer kan och kan tycka det är lika roligt som att vårda sjuka. Det är nog arvet och miljön som skickat ut signalen att kvinnor ska vara där dom är och många tjejer har liksom programerats och köpt det konceptet. Jag själv har läst el, och gick en utbildning, det var roligt intressant. Men jag föll på den svåra matematiken. Jag provade i alla fall. Jag har lärt mig svarva och fräsa, programera. Jag tyckte att det var roligt när jag gick i skolan, men märkte redan där hur vissa män var avoga mot att se en tjej vid svarven. Jag har jobbat på vagnhallen i Blåsut och lagat tunnelbanevagnar 1980, och där haglade "sexskämten", jag ver en av få tjejer där då, och jag vet att de andra kvinnorna också fick höra en del. Vi hade klivit in i männens värld. Vi var inte där för att hota dem eller konkurrera ut dom på något sätt. Vi var där och jobbade och för att få lön.
Jag tror ju om tjejer upptäckte yrken som nu har mer status, det är ju det typiskt manliga, då skulle också bilden förändras succesivt. Under andra världskriget gick kvinnorna ut och jobbade, vi behövdes i vapenindustrin, senare skulle vi ut på 60 talet för då räckte inte en lön till längre. Nu räcker knappt två löner, för oftast har kvinnan mindre lön än sin man och mannen reagerar inte så mycket på det, och ställer upp i kampen för sin kvinnas lön. Det ska bara vara så, som en självklarhet. Under löneförhandlingar runt det runda bordet på LO ställer väl sällan Metall upp och stöttar ett typiskt kvinnoförbund som Handels, utan de stoppar snabbt ner kronorna i sin egen ryggsäck.
Jag kan mycket, jag kan göra det mesta en man kan, jag kan också sälja en gräsklippare och tala om hur bra eller dålig den är. Jag kan tala om för dig att det är kompositmaterial i hjulen, och på vilken det är sis och så. Jag kan sälja den där jäkla klipparen med mer information än vad många andra män skulle kunna göra, bara för att jag har varit tvungen att ta reda på, lära mej det för att kunderna kräver att jag som kvinna ska kunna säja det. Det spelar ingen roll om kunden är man eller kvinna. Många gånger då jag jobbade inom handeln så hörde jag kunden (ofta en kvinna) säja att hon ville att de skulle söka upp en manlig säljare istället för en kvinna för att "de kan mer". På vårat jobb ruskade killarna bara på huvudet när det hörde det, för de visste att kraven på deras kunskap var inte så stora som kraven av oss kvinnor. Ofta, väldigt ofta så mötte de kvinnliga kunderna oss tjejer med stor skepsis. Jag menar att det är jäkligt osmart av dessa kvinnor att misstro andra kvinnor för de gräver bara en egen grop åt sig själv och den kunskap som tjejer verkligen besitter.
Jag kan jäkligt mycket, och många saker är jag duktig på, jag är också väldigt duktig på att jobba. Nu tycker säkert någon kvinna och man att jag är oerhört skrytsam, fast det bryr jag mej inte om. Jag brukar säja att jag är dålig på at baka, och allt jag bakar blir "döbakt" men skulle jag behöva baka så fixar jag det också, fast jag tycker det är oerhört trist att stå med degar och massa bunkar. Men skulle jag säja att jag är jätteduktig att baka, då är det nog okey hos kvinnorna också, kanske. Ja vi kvinnor är väldigt osmarta mot oss själva i denna kamp att nå en bättre position på stegen, vi dränker och kränker varandra istället för att gemensamt ställa upp och ge varandra stöd.
Jag har varit på en typisk kvinnlig arbetsplats, och jag säjer, aldrig mer. Att inte våga yttra sig offentligt att ställa upp bakom de som vill skapa en bättre arbetsplats är ynkligt. Fast jag måste nog också få in en spekulation i det och det har med arvet och miljön, att vi få ta småsmulorna och att det ska duga åt oss. Vi ska vara tysta och göra som pappa säjer. varför ser inte kvinnorna detta själv utan i sin trista värld gråter en skvätt och tänker hur eländigt det är och att chefen var dum och lönen är eländig. Vari ligger problemet att göra en förändring, kom inte och säj tryggheten, det finns väl ingen trygghet i att behöva kuvas eller kuva sig själv. Klart att alla kan ta steget och våga.
Jag skulle kunna bli en ledare, en organisatör om jag ville, jag vill inte det. Jag tycker att det är bra som det är. Jag provar mej fram, trots att jag är 50+. Jag har alltid provat mej fram, men aldrig haft en utbildning. Nu tar jag steget och blir något annat, utbildar mej. Modet har jag alltid haft och förebilderna har varit starka kvinnor som vägrar att bli nertrampad i skiten av andra kvinnor och män. Tyvärr är det så här om jag är en stark kvinna då blir andra kvinnor "rädd" för mej och tycker att jag beter mej på ett sätt som är anorlunda. I min uppväxt, i min miljö jag växte upp i, så var det bara att slåss för att överleva. I den uppväxten lärde jag mig att kämpa för mina rättigheter. Det var inget bu eller bä, heller inget amen. Hade jag inte haft skinn på näsan, då hade jag varit död. Död.
Jag är inte farlig för att jag kan svarva en kanon i aluminium och mässing, jag är inte hemsk för att jag kan tapetsera och måla, jag är inget monster som kan klinkra och koppla el. Jag är helt enkelt en väldigt självständig kvinna som också ställer upp på andra kvinnor, men då förväntar jag mej respons och inte svek. Att kämpa för andra betyder också att de andra måste våga tala, och stå för sitt. Andra kan inte alltid ta skiten, du måste vara delaktig i det hela.
Fina flickor, ytliga flickor, ja vad är det? Jo det är tjejer som hamnat på fel kurs, som tycker det är spännande att i nåt glimande skimmer skapa sig en drömvärld. Dessa flickor drar ner oss andra ett par pinnhål på stegen, och hjälper oss inte att nå den position som vi faktiskt platsar på.
Om vi vill, så kan vi ju alla. Det är dessa eviga bromsklossar som måste lossas, och hur vi gör det har jag inget svar på. Alla får inte plats på Mia Törnbloms självkänslekurser. En idé är kanske att du ska lägga dina gamla normer på hatthyllan, och det gäller både kvinna som man.
...alla stavfel bjuder jag på, för ingen är perfekt:)
