Jag har en inre känsla som känns bra. Och jag har absolut ingen aning om var denna känsla kommer ifrån. Det kokar eller snarare sjuder i magen, det där småputtret som jag har när jag kokar fisk. Inte koka, bara sjuda.
 
Kraften som alla har inom sej, den som finns längst inne den är en styrka som egentligen var oanad, åtminstone hos mej. Men den är på stark framåtmarch, och det är en känsla som är obeskrivlig. Det känns som om att mitt självförtroende och självkänslan har balanserats med varandra. Nu har en jämvikt uppstått, men hela tiden måste jag passa så inte högmodet tar över. Det är en akrobatik för själen.
Här har jag fått en känsla om optimism, då kan jag stanna där för varför ska jag gå till botten med varför den landat i mitt huvud, vad skulle jag vinna på att få ett svar på det, eller vinner jag mer på att rota mej till leda i det. Nu har magkänslan och optimismen visat sej och gör ett besök hos mej, därför måste jag välkomna den så länge som bara är möjligt. Jag vill att den stannar.
 
Genom att förstå balansen, och efter att ha jobbat med den så ser jag att jag har gjort en vinst utan att berikats med pengar. En utdelning som jag mår så mycket bättre av. Varför göra sej själv till förloraren i alla lägen, varför ge efter eller lägga sej på rygg och ge upp i varje motgång. Varför rota i det gamla och samtidigt känna att gallan vill upp. Det finns bara en väg för mej, och den leder åt ett håll. Det är slut på sidospår och onödiga lösningar, dessa får inte finnas på min nya väg. I mej själv har jag länge förstått att jag inte kan lösa livet med destruktivitet, sådana lösningar finns inte. Men det är lätt att hamna i den klassiska nedåtgående skitspiralen, inte alls svårt men det är värre att ta sej ur den. Nu är det gjort och det finns fortfarande mycket som jag kan jobba med.
 Alla kan hamna i krissituationer i livet, jag har haft så många som jag varit tvungen att jobba mej upp i. Självklart har jag varit delaktig i flera avseenden och varit med att skapa dessa. Inte målar jag upp mej själv som den fantastiske.
 Vad är det då jag känner optimism för, det är det mesta, och förändringar är ett bra recept när ledan sitter i kroppen. Fungerar inte en sak på ett vis, då får jag prova en annan lösning. Det är att få ur sitt ego ur huvudet, lyssna och köpa bra ideér och ta emot. Jag måste även ge utav mej själv utan att förvänta mej i alla lägen att jag ska ha tillbaka något. Det är så enkelt, när man fattar det. Äntligen känner jag att jag kan bli den jag ville vara för så längesedan, jag känner att jag glädjs när andra får det bra.
 Det är precis så här som jag vill ha det i min värld. Jag är så tacksam för att jag känner så här, jag är glad att jag har hittat de intressen som fanns gömda längst inne inom mej. Att få plocka fram min gitarr och pärmen med texter, spela, sjunga och ha roligt. Tänk att jag började med ett engagemang i politiken, jag som alltid har tänkt i termen politik. Med det menar jag att nästan allt som händer i vardagen och i livet handlar om politik. I min politik prioriterar jag människan. Allt runt familjen måste stämma annars väntar dessa förbannade kriser, som ingen vill ha. När arbetslöshet, droger kommer in i familjers liv, då rämnar det sociala snabbt. För så många omkring. Livet är inte lätt, men med egen kraft kan man göra det så mycket enklare. Det krävs inte några storverk av någon, men det är det lilla som varje människa kan ge som räknas.
 
Jag ser fram emot 2009, jag känner en stor optimism för mej själv och för min partigrupp. Jag känner att något om inte jättestort, så är ändå det något stort på gång.
I denna tid då miljödebatten kommit igång, då folk inte vet om jobbet finns kvar dagen efter och försäkringskassan sparkar ut folk i de hunpissade snödrivorna då kan vi alla inte sitta och ömka i att det sker. Vi måste förändra. Tummrullning har varit svenskarnas specialitet i många år nu. Vi orkar inte strejka, vi hörs knappt när man tagit maten ur vår mun. Vi gråter en skvätt för att livet är orättvist, skyller på någon annan, tiger still. Vi har blivit bortskämmda och orkar inte resa oss för våra rättigheter. Vi orkar inte ge varandra några upskattande ord. Vi orkar tamej fan ingenting längre.
Jag tänker inte rulla tummarna under år 2009, ej heller sitta och titta på den sociala nedrustningen som görs, jag tänker höras och låta. Jag drar mitt strå till stacken för jag har fått tillbaka min ork och sett fan i vitögat, jag bad honom gå.
 
Ingen ska få beröva mej på den optimism jag känner, för den har jag byggt upp med kärlek.