Under min resa i Norra Bohuslän har jag näst intill hamnat i salighetens rus. Inte ofta träffar jag personer som hamnar direkt inne i ens hjärta, nu har jag träffat två, tre med Lisbeths underbara dotter och fyra med den lilla söta Albert. Jag har alltså träffat fantastiska personer och jag lovar att det kommer att ta sin lilla tid att smälta alla de intryck jag fått med mej.
Foto: Viktor Jäverling i "Lång Oskars Trädgård.
Och allt detta hände på den gård, detta vackra ställe vid en liten havsvik i ett lummigt landskap i den "Bohusvita" stugan från mitten av 1800 talet, den stuga som "Lång Oskar bott i. En fröjd för ögat, för sinnet och för hela min person. I denna stuga bodde då Johan Oskar Andersson Lång Oskars barnbarn, Lisbeth och Eva. Två gudomligt trevliga, kärleksfulla och generösa kvinnor som bjöd på sej själv och sin gästfrihet.
Lång Oskar det var den man som äktade min farfars mor 1930, då hon säkerligen tröttnat för längesedan på att vänta på den man hon gift sig med 1899 och som for med båten till Amerika i April 1902. Johan Martin Emanuelsson, amerikafararen ni vet, han som skrev brev,(som inte finns kvar), men även brevkort som finns bevarade som Elisabet Ottilia hade satt in i ett vykortsalbum så fint. Det jag nu kan konstatera är att när jag läst några av dessa kort av de som min kusin Lotta hittade och dessa "nya" som fanns i Elisabets privata album är att efter 1920 finns inga sådana brevkort längre. Hade Elisabet O helt enkelt tröttnat ur och ledsnat på denna karl, hade hon fått nog av att vänta? I flera av vykorten skriver Johan Martin "tills vi ses igen Kere ven". Ibland blir jag riktigt arg på honom, vilken stil att efter 15 år i Amerika inte få fingrarna ur ......och vara en man. Ja jag blir faktiskt inte riktigt klok på honom, och hans stil. Vad hade han för rätt att efter så många år hålla denna kvinna på halster. I ett utav brevkorten läser jag ungefär så här: "att han ska ta över familjen när skulden till hans bror Bholin är betald", troligen ett lån för att köpa huset de bodde i på "Knatten" nere på Västbacken.
Förut har jag funderat på hur Elisabet Ottilia överlevde ensam med två små pojkar. Lite utav svaret har jag nu fått av Lisbet och Eva, Elisabet var en otroligt skicklig sömmerska som i sin stora kunskap var en riktig textilkonstnär. Med mej hem i bagaget har jag fått ett linnelakan med troligtvis en virkad spets som är så vacker. Ett par ovanliga mattor som hon gjort med broderier och virkade blommor. De väcker uppmärksamhet, de är roligt att ha fått dessa som ett minne. Jag kommer att vårda dessa gåvor och Elisabeth Ottilia har kommit närmare mej, jag har hittat en stark kvinna. Även en blank amerikaduk fick jag med mej hem, en som med stor sannolikhet Johan martin har skickat från staterna. Systrarna berättade att Elisabeth hade den på sitt 8-kantiga bord innne i hennes lilla privata kammare.
Johan och Elisabet hade säkeröligen kontakt med varandra efter det att brevkorten slutade komma, kanske för sönernas skull. Kanske Elisabet hade fått nog efter alla år och hon lade ner hoppet. Säkerligen var breven formella och kanske skickade Johan Martin pengar till henne. Det borde han för att stilla sitt samvete och om han hade någon skam i kroppen. Hade hon "äntligen gett upp? Då om någon gång på denna tiden då behövde de varenda öre til kost och för att kunna leva. Hon trodde nog inte längre att Johan Martin skulle skicka pengar så de kunde komma över. Jag tittar på ett fotografi som Elisabet fått sänt till sig, kanske inte av Johan Martin utan någon av de andra emigranterna från Tanum som fanns i Minnesota. Där sitter Johan Martin på en automobil och på baksidan av fotot står det skrivet ungefär så här: "Martin Emelson sitter på sin automobil, det är han som håller barnet", var det skådebröd eller hade han tjänat ihop så mycket att han kunde köpa en bil?
Nog blir jag fundersam på denna Johan Martin, helt klart är att han hade en räv bakom örat. Säkerligen en fästmö och kanske några barn. Jag kan ine ro på annat. Nu har jag i alla fall sett det hus som Elisabet Ottilia levde i och sett att hon fick det bra trots hon säkerligen utstått många prövningar. Elisabet och Lång Oskar gifte sig 1930 och fick många år tillsammans, Jag är glad för det, Elisabet hade sina pojkar, då 30 och 28 år och Lång Oskar hade tre vuxna barn. Nu har jag träffat Lisbeth och Eva, det är jag otroligt glad för, jag fick träffa Lisbeths dotter Maria och hennes son Albert. Evas Siameskatt, drottningen över Klätta och jag känner en samhörighet med dom, jag känner faktiskt kärlek. Jag är glad att Elisabet fick änkemannen Johan Oskar Andersson, en snäll och barnkär man. Jag är säker att Elisabet fick ro i att få bli gift och bli en Andersson.
Nu sitter jag åter i Dalarna, men som jag alltid kännt så är jag mer Bohuslänning i kropp och själ än Dalkulla. Så har jaag alltid känt. En dag ska jag ha en liten stuga i det karga landskapet vid havet, det är så jag har bestämt. Att komma till Bohuslän är som att komma hem och det är så sant som det är sagt.
Tack Lisbet och Eva, vi hörs....
Brudkortet på Elisabet och Lång Oskar, vittnen var min farfar (son till Elisabet, och hans fru, min farmor Sofia Johansson).
Det var tur att inte Melker Andersson eller Gordon Ramsay var med på vår kulinariska resa. De hade slagit backut det lovar jag.Egentligen borde jag ha sett alla de varningstecken som "Restaurangen" signalerade ut. Den var allt utom välfylld, utemöblerna var rangliga och trasiga. Maten var dyr, och det är väl inget konstigt med det, för i Bohuslän på sommaren ligger priserna ganska högt, tur att jag inte beställde in en kötträtt. Maten var den sämsta jag någonsin "ätit" en Sibylla korvkiosk ger en större utdelning än denna.
Jag beställde en Pasta Carbonara ifrån den felstavade menyn som var rättad med bläckpenna, och en Coca Cola. När jag fick in sörjan då var den vidbränd på sina ställen, smakade stekbord, och osten var så långt från permasan som man kunde komma. Nä det var skit, grabben tog en pasta Bolognese, som var totalt smaklös med köttfärs som låg i stora klumpar. När drycken kom in så ställdes två burkar Cola fram. Vilket jag i detta läge tyckte var en lycka, att just den var oöppnad för risken att den skulle vara avslagen var noll. Nej Kapten Viking i Tanumshede ni får 5 överkörda ekorrar av mej, maten var skandal.
Till er kommer jag inte tillbaka till. Det lovar jag.
Då jag har byggt upp mitt nya liv och ärlighet är en av grundpelarna i mitt återuppbyggande så tänker jag inte vika från ärlighetskonceptet en sekund. Jag är rak i mina åsikter, jag talar ärligt om hur/ vad jag tycker. Ärligheten för mej är en viktig sak om den så gäller det minsta. Varför ska jag snärja in mej i små eller stora lögner då jag vet att det endast ligger en förlust i en lögn oavsett hur fjuttig den är. En liten lögn brukar oftast växa till en större lögn, och en lögn är aldrig fördelaktig. Att vara ärlig är ett konststycke, att alltid tänka före och försöka att skapa sig ett hållande manus bara en kort stund innan. Även det är ett konsstycke. Jag måste vara ärlig för min egen skull, jag får inte gå ifrån den. I min sjukdom fungerar inget annat. I tolvstegsprogrammet bygger så mycket på den ovannämnda egenskapen. Jag mår bättre utav att leva ärligt och jag skadar inte mej själv.
Sedan har andra bestämt hur mycket ärlig man får vara, men de får bestämma för sej själv för jag är min egen i fråga om detta och jag säjer att jag är besviken på många saker vad det då främst gäller inom den kommunala politiken, där riks har beslutat att (v) ska samarbeta med då Socialdemokrater och Miljöpartiet. Jag och många, många fler är inte alls tillfreds med detta. Kanske det funkar sisådär i Stockholm men ute i landet på flera platser som exempelvis i Borlänge är det katastrof. Katastrof för oss som parti. Nu ska jag väl inte säja mer tycker någon, men då denna blogg är min egen ventil och jag anser inte att jag saboterar för mina egna, utan jag vill uppmärksamma att det här inte är en lösning för alla kommuner. Alltså jag kan inte bara vara ärlig i mitt tillfrisknande utan måste vara ärlig i andra förehavanden jag har eller gör, i politiken måste jag också vara ärlig, jag har svårt att anamma taktik för egen vinnings skull. Jag har otroligt svårt att ljuga och säja att Socialdemokraterna i Borlänge är ett bra samarbetsparti, jag kan inte göra det, och det verker i magen av att behöva låtsas, flina och spela teater för den makten som nu huserar "fritt" och odemokratiskt i min stad.
Att sitta i Borlänge och se det förfall som soosarna drar ner sig i är skrämmande. Ett förut så rejält arbetarparti som glömt bort varifrån dom kom gör mej så jävla ledsen. Att förtroendevalda brukar makten med maktmissbruk och härskarteknik är fruktansvärt bedrövligt att få uppleva. För deras skull och för vår. Under mina fyra år som fritidspolitiker har jag sett sådana tydliga varningssignaler nu ser den som är ointresserad av politik även att det går käpprätt åt skogen. Tyvärr i detta så gynnar det inte på något sätt, kanske lite, mitt eget parti, men det är inte det jag vill. Jag vill inte se att det största arbetarpartiet faller pga inkompitens och en process av ointresserade inte tar ansvar för det verkliga förtroendeuppdrag de är satta för att utföra. Att inte vårda medborgarens röst är en skam. Att agera i egenintresse, och agera obetänksamt är allvarsamt. Att tränga undan den demokratiska processen är oansvarigt. Varför ska jag vara delaktig i detta, jag tänker inte heller ta på mej någon skuld. Vi åkte ut, sossarna bröt samarbetet med (V) för ett par år sedan mycket pga av att inget av det vi såg eller sa passade in i sossarnas politik. Vänstern fick aldrig ingå vi skulle bara vara stödhjul åt partiet, nicka och jamsa med i beslut som de redan hade enats om.
Jag är ärlig och jag undrar varför vi ska gilla läget?
Varför har socialdemokraterna klivit åt höger? Varför har de släppt på så många av sina ideal, och anpassar sig mer efter marknaden än människan? Jag antar att de inte ser själva vad de har ställt till med. De är totalt förblindade och uppe i ett bygge av betong, det ska till varje pris göra vår stad till en Amerikansk småstad där shopping och köpcentra är det som ska locka turismen. Jag myntade ett utryck tidigare som lyder: "Vem fan vill bo i Ullared?".
När jag aktivt klev in i politiken, då menade jag allvar att jag skulle försöka att förandra med människan som utgångspunkt och mall. I mitt sinne och i min politik då bygger man ett samhälle med utgång ifrån de som bor i staden. Personerna i kommunen är det allra viktigaste, de är de som jag vill forma mitt samhälle efter. Inte få 10% av innevånarna beroende av shopping. Bra dagis, bra skola, bra vård, bra äldrevård. Sedan följer det som ska följas med arbete, myndigheter som arbetar för människan och inte emot. Att kunna se det som lever är för mej så självklart att jag inte kan begripa annat. Här i Borlänge har Socialdemokratin suttit i maktposition i ca 44 år, och tyvärr tappat en hel del empati, kanske en hel del kunskap hur man ska agera politiskt. Under mina fyra år som aktiv har jag tagit del av en hel del skrämmande skräckexempel där demokrati satts ur spel av enskilda politiker som inte vet sin plats eller sin uppgift i en kommun. Och så får det inte vara. Varför i hela fridens namn spelar man rysk roulette med sig själv? Efter att ha gjort ett uselt val 2006, då borde man väl ta sej i kragen.
Jag pratar om Kommunen jag, och vilket mandat har jag att vara så förtvivlat duktig då? Kanske inget, men en sak som jag aldrig släpper eller kommer att skämmas för det är att om/ när jag kommer in i fullmäktige då tänker jag inte på något vis stödja en odemokratisk oordning, jag kommer att spela ett rent spel, och jag kommer direkt erkänna om jag inte har kunskap i något ämne, jag kommer att fråga istället för att följa någon ström. Jag är tvungen att veta vad jag eventuellt tar beslut om. Inte vet jag om jag är speciellt unik, men att vara ärlig och ha rent mjöl i påsen är det som jag kommer att bygga min framgång på, inte att falla för trycket i en massa som till stor del befinner sig på fel plats.
Jag kan inte hålla igen om vad jag tycker men många i socialdemokraterna har gjort mej så besviken, de har gjort många väljare uppgivna. Då stödet inte längre är som det var, då måste man väl ta sej en funderare vilken/ vilka som bör ta time- out, starta om och lyssna vilken politik Borlängebon föredrar. Ärligt, och det är jag i detta inlägg är jag fundersam och förvånad att det har fått gå så här långt inom den egna socialdemokratin. Om det är den blindhet inför makten eller om det beror på okunnskap eller dumhet vet jag inte. En typ av skygglappsteknik och fartblindhet i en smet av egenintresse och spillolja, kan vara en orsak. Ett som är säkert är att det förakt som finns för politiker föds inte av idioter utan av vad en medborgare upplever. Att det skulle vara svårare att ha ett politiskt uppdrag än att vara butiksanställd tror jag inte en sekund på. Att vara inne i politikens värld bygger mycket på vad man kan ta in, logiska lösningar, att vara ansvarstagande, att lägga bort alla egoistiska olater, att verka för det allmänna och inte falla för odemokratiska beslut och en stor del går på ödmjukhet och magkänsla. Att vara som man är mest och kunna hantera en hushållsekonomi, då kan man platsa. Att tro att man är gud den allsmäktige kommer aldrig att vara en lösning.
Många gånger måste man som offentlig person rannsaka sej själv, erkänna misstag och fel. Man måste kunna lyssna och vara en medmänniska på alla plan. Man kan aldrig tro att man är något mer än den man i själva verket är. Agerar man utifrån en sund tanke och ett humant sätt har man kommit en bit på väg. Att luras och ta beslut som man vet inte är riktiga är förödande. Egentligen så förstår jag att en del passar att bli politiker och andra passar inte alls, precis som i yrkeslivet. Vi har alla olika egenskaper, alla som är intresserade av politik blir inte för den skull bra politiker. Under och efter nästa mandatperiod kommer jag att rannsaka mej själv, kräva ärliga svar av de i min närhet, låta folk utvärdera mej, om det slutar med et icke godkänt då lämnar jag platsen till någon som klarar det bättre. Jag kan aldrig segla på andras meriter utan det är utifrån mej själv som jag kan skapa det som gör det bättre för andra.
Slutligen säger jag att jag är olycklig över att ett förr så stabilt parti vacklar, vet varken vänster eller höger, tippar åt höger, samarbetar med höger. Hellre det än att ta sej en funderare på att vackla över till vänster och lära sej vad ett samarbete är och innebär. (Detta inlägg handlar om kommunpolitik i huvudsak). Många förstår i dag varför vi inte fick vara med, trots att en i (v) fick bära dumstrut. Faktiskt så var det en hel del som förstod hur det gick till. Vänstern fick inte vara med, för att vi ville samarbeta på lika vilkor, vi ville ha en ärlig politik, vi ville spela med öppna kort. Sådant passar sej inte i er maktstruktur. Det som är sorgligt är att invånare i staden faktiskt är klokare än vad man kanske förstår. Vi företräder ett klokt folk som faktiskt kan analysera dåliga finter. Idag är folk ganska insatt vad demokrati innebär och de vet att den ska följas, så enkelt är det.
Ryck upp er, svälj förtreten och gör en omstart. Släpp den gamla tanken och vänd er mot de som bor här och jobba utifrån medborgaren. Sluta att vara kreatörer åt kapitalet, landa kom ner på arbetarnivå. Var som vanligt folk är mest då kommer det att gå vägen. Några tar time out, andra till utvisningsbåset, våga tala om brister och misslyckanden, rannsaka, bygg tillbaka gemenskapen. Gör något...
Även för en campingräv som mej kan det kännas att ibland får jag liksom nog utav husvagn. Efter att ha sovit ute i husvagnen i flera veckor kändes det som om jag hade fått husvagnsgas i huvud och mage, att jag ibland fått en värmekolapps av att stå i ett förtält där solen ligger på och göra mat, att stå vid grillen så att svetten sprutar i strålningsvärmen. För en stund fick jag nog. En tristess som kommer krypande, inggenting händer, absolut ingenting. Inte mer än att jag slagit på datan och följt händelser i nättidningen både lokalt och från stora världen. Jag stickade två vinterluvor, var jäkla nära att börja med den tredje innan jag packade ihop och åkte hem. Jag nästan längtade efter min vaccinationstid den 20:e för att få något att hända. Min tänkta resa ner till Bohuslän blir inte heller av, det blev fel och missförstånd när den älste sonen skulle tima in veckan. Han tog ledigt den veckan hans faster inte kunde ta emot oss. Åh, jag verkar inte komma någonstans.
Ibland är det ganska trist att jag och min fiskefanatiker till man inte verkar ha ett endaste gemensamt intresse. I två somrar har jag deltagit i en fisketävling, en gäddkamp. Detta år avstod jag. Lite intresserad av fiske är jag väl men inte fanatiskt. En del gånger har jag tyckt det varit tråkigt att se när han bara kastar ut draget och snyter fisken mitt framför ögonen, eller jag tror snarare att fisken väljer hans bete. Jag har verkligen offrat mej, men nu undrar jag när han ska offra sig för mej. Snart så åker jag iväg alldeles själv, för jag tycker det är tråkigt. Nej jag har ingen lust att sitta ute i en båt och guppa och titta på ett flöte månad ut och månad in. Jag vill se mej omkring, göra något. Vi får väl se om det slutar som dom sju senaste somrarna med undantag förra året med några dagar på Helsingforskryssning.
Nu har jag spankulerat ett par dager här hemma, gjort viktiga saker, torkat av ungarnas rostbrödsmulor, jagat ut flugor, tvättat handukar, pratat med grannarna och låtsas att jag är världsvan för att jag har en husvagn 1,7 kilometer hemifrån. just nu är jag så uttråkad att jag väl kunde tänka mej att det skulle vara roligt att försöka göra om maschmellows till öronproppar. eller tälja en barkbåt med ett knogjärn. Jag skulle kunna hyvla en rak fura till en flaggstång, bara det händer något utöver det vanliga.
Det blir nog som vanligt nu när kvällsmörkret har återvänt att det blir som det blir. Kanske jag hittar något fiskemuseeum i Norrland dit jag kan få med honom, ett spännande ställe där de även har originalkarton´gerna till ABU rullarna kvar. Vad vet jag om vad som jan vänta runt hörnet. Plötsligt händer det säjer triss reklamen. Jag vill nog ändra den reklamsnutten att det händer inte ett skit.
Inspirationen har fått sej ett rejält bakslag och just nu tror jag att jag har en inre resa i ett rövhål, det känns bara skit.
Äh en spruta i armen i morgon så blir jag i alla fall skyddad från TBE, hjärnhinneinflammation som de små äckliga fästingarna kan orsaka. Alltså veckans höjdpunkt blir vaccination nr 2....
I dagens Borlänge Tidning kan vi läsa en artikel om hur jag ser på de senaste dagarnas politiska turbulens som socialdemokraterna skapat i Borlänge. Fast den blev inte riktigt att handla om det, den blev annat och inget skrivs om att jag är orolig över att demokratin satts ur spel. Inget om att jag tycker att det är sorgligt att socialdemokraterna i kommunen tyvärr spolierar sina chanser och att ingen skadeglädje råder från Vänsterpartiets sida utan att vi är bara så uppgivna över det sätt som deras politik drivs.
Jag ville också säja att för mej är politik allvar. Och precis som i vilket annat förtroende uppdrag så måste man som vald hålla hårt på de direktiv man har och att följa lagar, förordningar mm. Det är viktigt att visa att alla avsikter som man har är ärliga. Och för mej som ska in i det "odemokratiska parlamentet" så önskar jag att få jobba med frågorna som rör kommunen och inte att energin ska gå åt att fingervisa eller tillrättavisa. Men som sagt att i Borlänges struktur råder inhemska "lagar" och man tar inte bara kakorna på fatet utan även kakfatet med sig. I Vår kommun råder partipiskor, härskartekniker och patriakaliska finter. En egen hemstickad struktur som gynnar enbart de själva medan man glömmer de som röstat på dem.
Artikeln är lagd, och den blev inte helt galen. Reportern var en trevlig kille som satt en rubrik som inte var det egentliga. Men nu ska jag inte gnälla, den blev helt okey.
En stadsvetare i Aftonbladet säjer att det är jätteviktigt att lägga korten på bordet. Detta säjer han angående Littorinaffären. Är det så viktigt att politiker blottar sej och talar om sina synder eller dolda skulder. Jag tycker det, eftersom pressen och media alltid vill nysta upp godbitar och vad folk har gjort. Det är viktigt att vara hel och ren, eller åtminstonde bevis att man visar en vilja att rätta upp saker som inte är fördelaktiga innan media slukar en. Det är viktigt att betala TV licens, helst då när det finns en lag att alla tv innehavare ska göra det. Då är det så, sedan är det inget att diskutera. Betala och sedan kan man ha sina åsikter för sej själv om licensens vara eller inte vara, eller vilket belopp som står på räkningen. Det är viktigt för allmänheten att politikerna har ett klanderfritt papper att visa upp, visst är det lätt att sätta sig i skuldfällan men man måste visa en vilja att vilja gottgöra sina misstag, man måste på ett ärligt sätt tala om för sina partikamrater så inte nyheter dyker ner som en bomb i media och förstår för hela gruppen.
Jag tror att jag genom åren har talat om vilka hemligheter jag levt med, jag har inga skulder hos inkasso eller kronofogde, jag betalar min tv licens. Jag har ett banklån som betalas en gång i månaden och på lånet är det bara 19.000:- kvar. Jag kör sällan för fort, jag parkerar där jag ska, fast jag har haft en P bot i mitt liv, då hamnade jag nog snett i rutan. Betalade boten utan att frgasätta och allt blev utraderat. Aldrig har jag handlat på kredit.
Jag har gått mot röd gubbe, men nu när jag skyndar långsamt så har jag tid att vänta. Säkerligen har jag gjort trafikförseelser som jag inte vetat om, men då har ingen annan sett mej heller.
Jag har aldrig köpt sex, det säjer Littorin också. Jag anser att om han är oskyldig så är det olyckligt för honom och hans parti. Finns det en sanning i det som står så tycker jag att han är fruktansvärt oansvarig som går in i en position där anseende spelar enstor roll. Ett ansikte utåt mot folket bör vara ärligt. Ärlighet är något som allmänheten kräver. Att ingå i en grupp och dölja sina synder är inte smart.
Jag sitter i två viktiga poster i styrelser, en för min bostadsrättsförening där jag är ordförande,amt en post i min partiförening. För mej är det viktigt att som en styrelöseledamot ha rent mjöl i påsen eller att jag ärligt talar om vad jag gjort och de andra får ta ställning till om jag ska vfinnas där. Jag kan visst verka i en styrelse fast jag har saker bakom mej men det som är viktigt är att visa ärlighet mot mina styrelsevänner.
Sanningen kommer alltid i kapp en och hemligheter kommer fram förr eller senare. Vill man bli en offentlig person då måste man också vara beredd att blotta sig in till hörntänderna. Vara eller inte vara, de är andra som väljer.
Det är alltid lättare att klargöra saker och ting och få en acceptans om man inte far med osanning, det gäller i det politiska livet och i det privata. Ingen är ofelbar, saker och ting går att rätta till. Men ärlighet varar längst.
Vi får väl se vilken skuld Littorin besitter, har han köpt sex så kommer det att uppdagas. Han har blivit dömd av folket och media, är det inte sanning då är det fruktansvärda beskyllningar.
Jag vet redan här att det här inlägget kan bli hur långt som helst. Kanske det mynnar ut i en bloggtapet på något exklusivt galleri i New York. Långt blir det och med en hel del bilder.
Vad tror ni? Kommer jag att lyckas, kommer gåtan med Johan Martin Emanuelsson någonsin att nystas upp? Blir det någon lösning? Eller kommer åren gå och jag sitter här och producerar fler och fler frågor. Jag vet inte. Jag kommer i inlägget att förkorta hans namn till initialer, JME. Han då mannen i fråga, han som producerar frågetecken i parti och minut, JME som är min farfars far, det var han som for över Atlanten mot Amerika den 14 April 1902 (om ni vill memorera så kan ni gå in under fliken "släkten" och se tidigare inlägg om honom. Jakten och sökandet på honom har engagerat mej ganska aktivt i 6 månader nu. Jag har pausat emellanåt för att senare åter göra en djupdykning i sökandet, sedan upp till utan för nytt syre och sedan ner igen. Under varje dykning hittar jag gods som för mej framåt i endera riktningen. En liten pärla som jag slipar. Jag kommer framåt, inte alls i någon rasande fart, utan det är med farthinder, återvändsgränder. Villospåren duggar tätt, men de får ligga där i bakvattnet och skvalpa, för det kan visa sig senare att dessa villospår inte var så tokiga eller att de länkar eller kopplar till min JME på något konstigt sätt. Vissa spår talar, andra kallnar blixtsnabbt. En del spår känns i magen att de ska finnas kvar. Framöver kan de ha något samröre med den efterlängtade personen.
Nu i veckan som gick kom min kusin upp med de brevkort som de hade hittat. De som JME skickat till sin son (min farfar). Han hade undertecknat korten med sitt namn, han skrev J Martin Emelson. Han hade rationaliserat bort Emanuelsson och gjort det amerikavänligt. En förenkling. Vilket betyder oerhört mycket när jag ska forska vidare. Visst har jag provat lite olika stavningar, visst har jag förstått att han kanske kunde kalla sig själv för John eller något, men inte att han skulle göra en sådan omvandling av efternamnet. En detalj kan tyckas, men den är värd guld att få reda på. Detta kan bli den Klondyke effekt jag väntar på. Genast när jag såg det så gick jag in på släktforskningsiten Ancestry och börja att leta, ja ganska snart fick jag in några fullträffar. I ett dokument från första världskriget är han registrerad på ett registerkort med en egen underskrift. Det står att han har blå ögon och är blond. Det står att han den 9/5 1910 är inneboende i Nymore som ligger i Bemidji, Beltrami Minnesota. Han bor helt enkelt i Nymore Village, han arbetar som bartender på en Saloon. Ni som följt min jakt vet att jag har ett kort som han har skickat där han står innanför en bardisk. I det inlägget spekulerade jag faktiskt om han arbetade i en bar. Kvalitén på fotot var inte det bästa och det såg inte ut som det var taget av något proffs som hade någon atelje.
JME står längst till vänster. Vilka de andra är får någon annan forska i....
Vilken känsla att kunna presentera min okände farfars fars arbetsplats vid ca 1910 i Minnesota. Det känns i magen ska ni veta. Jag känner mej stolt. Min farfars far avancerade från Stenhuggare till Bartender på en saloon. Jag får en John Wayne feeling, något så totalt främmande. Inte att han är bartender, för det finns det fler i släkten som är eller har varit, själv har jag alltid varit den som stått utanför baren. Utan tanken är så suspekt och så långt ifrån det granitgråa, martallsprydda och karga landskapet Bohuslän. Där de stretande människor åt fisk till frukost, middag och kvällmål. Då de några år innan halat ner unionsflaggan. Där kom han ifrån, efter en resa över Atlanten i en fattig tid för att hamna på en Saloon. Det känns som en svartvit westernfilm fast torftigare.
Min Johan Martin kunde Engelska, han kunde skriva och läsa. Källan har tagit ur registerkortet från första världskriget och ur United States federal Census 1910 och 1920. Det står även att hans politiska inriktning är Laubour, finns ju ingen direkt översättning till Svenska men ett arbetarparti med en socialistisk tänk.
År 1920 är han hyresgäst hos en ung familj där överhuvudet heter John Rodin f:1893 som emigrerade från Sverige till Amerika 1909, hans fru hette Jennie Rodin f:1897 även hon Svenska som kom 1903. De hade en son som föddes 1/12 1920 och han hette Leroy Edward Rodin. När jag läste det då såg jag Rodin, och mindes att han som skickade hem Johan Martins Amerikaur efter hans död, hem till sina söner hette just Andrew Rodin, där kan finns en länk, som är värd att komma ihåg. Tulldeklarationen finns kvar bland breven.
Med ett paket från Minnesota kom klockan hem till pojkarna efter hans död, farfar var två år när han for, hans bror två månader. Fadern kom aldrig hem, men klockan klarade sig...
Jag kan även se vilka som bodde granne med honom på hans gata, en kvinna med namnet Annie Garland (Black). Han bodde även granne med Indianer. En av Indianerna hade det suveräna namnet Odah- Dah- Tah-Hing- Ake från Redlake, fråga mej inte vad som är för eller efternamn. Tänk att min farfars far har jobbat på en Saloon och bott granne med ett gäng Indianer. Känns konstigt att den inhemska ursprungsbefolkningen "fick" dela och kanske tvingades att hamna i ett myller av nybyggare. Troligen på helt olika vilkor. Med fördel de vita. Jag funderar också om nybyggarna mutade in sig i Indianernas territorium, gick in och började bygga. Troligen är det så. Indianernas sorgliga och dystra öde att tvingas in och anpassas efter den vita befolkningens seder och bruk. Tvingas in i den kulturen och religionen.
Jag ser också att JME 1918 arbetar på ett företag som jag inte riktigt fått grepp om ännu, kanske sågverk, det ger sej nog. Utanför fabriken så ligger det bräder. På ett av korten han sänt till farfar är en bild på just den fabriken som det står att han arbetar på i Registerkorten för Första världskriget. Då vid den tiden så fanns det cirka 7000 invånare i Bemidji, många Svenskar, de dominerade, tillsammans med Norrmän och Tyskar. Självklart så fanns de ler Amerikaner men bland immigranterna så dominerade svenskarna.
Kanske kommer mina önskningar och drömmar om att hitta nu levande släktingar i Amerika att krossas. Om ni tittar på översta bilden så ser ni att han har sin vigselring på sej. I World Wars registerkort uppger han som fru, Ottilia sina barns mor, hon som fortfarnde stretar i Norra Bohuslän. Nu har hon fått hans Emelson till efternamn. Han har väl inte skiljt sej, eller har han/hon det? Kan det vara så att han fortfarande efter 18 år efter att ha lämnat Sverige har varit henne trogen. Jag har svårt att tro att hans liv levdes i celibat. Att han inte gift om sig det verkar uppenbart, men under min forskning i min släkt så är det inget som hindrat dem att avla trots att det var skamligt med utomäktenskapliga barn eller oäktingar som de så illa kallades. Jag har svårt att tro det. Hans fru i Bohuslän gifte om sej men om detta giftemål har jag inte fått exakta uppgifter ännu. Det jag vet ifrån säkra källor är att Ottilia gifte om sej med en änkeman som kallades "Lång- Oskar", hans fru hade gått ner sej under isen när hon skulle rädda ett barn ifrån att drunkna, både hon och barnet förolyckades. Hon gifte sej med honom men ännu har jag inte fått årtalet. Kontentan av ett giftemål är ju att hon måste på något sätt fått ut en skilsmässa.
Elisabet Ottilia
Johan Martin hade en ring på sitt finger, hans foto togs 1916. Om ni tiittar på Ottilias finger så bär även hon en ring på fingret. Skulle eller om dessa foton skulle korsa varandra på en resa över Atlanten måntro. Bilden på Ottilia är urklippt från ett gruppfoto med sönerna. Och troligen är kortet på henne taget ungefär vid samma tidpunkt ca 1916, för min farfar ser ut att vara i 16 års åldern, och han var född 1900. Nu blir jag ganska hugad att ta reda på när hon gifte sej med "Lång- Oskar". För hon måste ju fått skilja sej för att få gifta sej.
Visst skulle jag bli lite besviken om min långa resa med JME skulle ta slut, alltså ingen fortsättning och att jag inte hittar några levande släktingar. För jag önskar att släktleden fortskrider. Jag tycker inte bara att det är intressant att rota i det förgångna. Det är minst lika roligt att hitta något som rör på sej. Jag tror inte att JME levde utan någon kvinna mellan 1902- ev. 1934. Kan en karl klara sådant? Även den bäste borde falera på den trogenheten så många mil hemifrån. Min magkänsla säjer att det finns en fortsättning, det gäller bara att hitta en ingång i den. Kanske kan släkten Rodin vara en sådan. Ja vem vet.
Farfar och hans lillebror. Jag klippte in Johan Martin också för jag tycker att pojkarna ska få vara med på ett kort med sin far. De fick ju aldrig träffa honom så nu 100 år efetr skapar jag ett foto på far och söner tillsammans...
JME, en man som förbryllar mej, och jag blir inte riktigt klok på honom. Jag förstår att av allt det han har skickat hem till familjen så finns inte ens en bråkdel kvar av de ursprungliga breven. Kanske inga brev alls. De postkort som jag fått lånat var de flesta ofrankerade och har alltså legat i kuvert. De breven var nog adresserade till barnens mor Ottilia. När hon gifte om sig så glömdes och gömdes eller brändes kanske breven. Eller fick hon med sig dom till nya huset. I det huset bor fortfarande "Lång Oskars" släktingar kvar, de har huset i Klätta som sommarstuga. Jag ska höra mej för. Jag funderar också mycket över om det fanns någon kärlek mellan JME och Ottilia, eller var det sönerna som var deras gemensamma nämnare. Alla de 32 år som han bodde i Amerika, Minnesota och arbetade, frågade han någonsin om frun eller sina söner, om de ville komma över? Hade han ens tänkt någongång att åka hem till Sverige igen. Jag kan anta att Ottilia och pojkarna hade det kämpigt 1902 i Bohuslän efter att han gav sej av, farfar 2 år och hans lillebror 2 månader. Dessa år var det torka och fattigdomen var säkerligen värre än vanligt. Hur klarade hon det. Skickade JME hem pengar?
Herre, vad folk som är döda sedan länge kan framkalla, producera nya frågor på löpande band. Det som jag vet blev hemskickat till sönerna är Amerikaklockan, troligen den han bär i kavajfickan på två av fotografierna. Klockan kom i ett paket 1936 med en tulldeklaration. Fanns det något arv, eller hade Johan Martin bara denna klocka som han värderade så dyrt och ville lämna vidare. Ett liv mellan 1877- ev. 1934 betingar värdet av en klocka i en kedja med en tillhörande boett. Det känns som tårarna brånner och svider bakom mina ögonlock.
Jag är glad att jag kan visa tacksamhet åt allt som jag har i mitt liv, jag menar inte det matriella utan den grundtrygghet som jag har. Jag är lycklig över att slippa den fattigdom och stret som de flesta tvingades leva i. Jag är också glad över att jag inte behöver emigrera för att klara livhanken. Att tvingas iväg på en flykt mot något främmande och okänt. Jag har så jävla (ursäkta) mycket att vara tacksam över och är tacksam över att jag kan visa tacksamhet, även över de som andra anser vara en självklarhet. Att vårda det som man fått är viktig, kunskap, goda egenskaper. Allt detta kan bli det som för en framåt och man blir rikare i livet. Rik på det som får en att må bra. Samtidigt så vill jag ge det gamla Amerika en eloge för att de gav plats åt vara förfäder och gav dem ett "Green card" även om de var långtifrån alla som lyckades så fick de ändå plats. Efter fem år i landet fick de välja om de ville bli Amerikanska medborgare eller behålla sitt Svenska medborgarskap och fortsätta bo där. Ett val och en gest som liknade äkta humanitet. De fick ett medborgarskap eller så fick de bo där. Trots att Amerikas gator inte var beklädda med guld så räddade landet livet på många fattiga satar som troligen gått på ett magrare utbud i Sverige.
Om jag sneglar med mitt politiska vänsteröga på den intensivaste utvandring som skedde under ett århundrade så kan jag skönja kanske överdrivna paraleller, men ändå inte. Det finns ändå en viktig kärna i mina paraleller. För under 1850- ca 1920, då de inte hade något val utan var tvugna att fly för att överleva. Arbetarklassen var inte då, inte nu , eller aldrig välkomna i de finare rummen. Arbetarklassens blir aldrig någonsin rumsren. De som styrde det svenska samhället var borgare och adel, några få som roffade åt sig. De sög girigt åt sig. De försåg sig med det mesta för att utöka sin pengapung, för att kunna förtrycka folket och försätta det i nöd. Efter 1920 då klev socialisterna framåt, enade sig. Läget blev bättre, även utvandringen stagnerade. Fackföreningarna gick framåt och arbetarklassen hade hittat ett vapen. De kunde kämpa för sina rättigheter under mer och fler lagliga former. Välfärden växte fram tack vare socialismen, det socialistiska tänkandet var och är det som får ett samhälle att fungera, folk fick det bättre.
Idag, efter snart fyra år med Reinfeldt, en stadsminister och en regering som likt en härförare river all trygghet och välfärd som under sån lång tid byggts upp. Här byggs paradiset för feta kapitalister, folket sparkas undan och ska krossas. Redan har det visat sej att folk kan inte bo kvar i sina hem, de tvingas lämna allt som de byggt upp för att söka jobb på annan ort. Blir det fler år med en borgerlig regering då lovar jag att de får blodad tand och de kommer att accelerera mer än någonsin vårt samhälle kommer att gå mot något som våra förfäder kämpade emot för sina liv för inte så längesedan. Vi står utan hus och hem och vår grundtrygghet är ett minne blott. Utanför företagen så ser vi folket böna och be för ett arabete med kepsen i hand, bugande för chefen. Arbetarklassen ska tigga om nåd och be för sitt bröd. Vår trygghet ska krossas och vi kanske får leva med att ha ett Wild Card i vår ficka, alltid måste vi ha en plan och en väg för reträtt. Vår arbetsrätt blir ett minne blott, och den nämns inte ens i historiebockerna. Eller så förbjuds socialistisk propaganda, den kommer inte ens att få gå i tryck. Vi får inte berätta om hur arbetarklassen byggde upp vårt välfärdsamhälle och som alltid klassas vi som en samhällsfara. Det gemensamma ägandet står inte ens i ordlistan, ordet gemensamt är utraderat.
Ja käre farfars far du är inte enbart en gåta för mej, du blir även politik. Du har gått in med kärlek i mitt hjärta, ändå vet jag inte vem du var eller vilken filur du var. Jag jagar dej, du lurar mej. Jag överlistar dej och du skrattar. Jag ligger hack-i häl, du gömmer dej. I hela 6 månader har du och jag tumlat i en katt och råtta lek, men som du vet så överlistar katten råttan. I detta fall skall jag inte svälja betet, utan jag ska vårda det och du ska finnas med i min familjs framtid. Du som den modiga som gav dej av , men ändå en skitstövel som lämnade familjen. Men jag värderar inte dina val då jag inte har några fakta. Det finns alltid en anledning till varför man väljer och gör de val man gör. Du var ju lite av dåtidens månfarare, då 1902 låg Amerika lika långt bort som månen. Nästa utamaning för mej blir att hitta din dödsruna, platsen där du finns begravd. Och att få en bekräftelse om din dödsdag är den 25 Juli 1934. Kanske kommer jag att hitta en sten i granit, inte bohusgranit, men Amerikagraniten duger säkert den också. Det jag hoppas på är att du var otrogen och att du fick barn, kanske står några fler Emanuelsson namn med på din sten. Om jag hittar dej då kommer jag över och har ett snack med dej, jag tror att du behöver prata. För du har ju inte talat med en släkting från Sverige på snart 100 år. Hög tid nu "Old Man"....
Det har redan blivit Söndag middag. Efter en så gott som sömnlös natt, sitter jag här och vet varken ut eller in. Ögonen knastrar vid varje blinkning. I´m not made of steel. Bara en enkel gamling som blir trött av festivalyra i flera dagar. I natt var det en sådan där sommarnatt då det var en värme i luften, ingen jacka eller tröja behövdes. Den var ljum. När jag kom ut till campingen och vår husvagn så var det en fruktansvärd värme i husvagnen. När jag låg där och sumerade kvällen och var överlycklig över att få se John Fogherty tyckte jag att det kröp på kroppen. Jag smällde till, men det kändes inte alls som myggor, utan som andra insekter. Där låg jag i mörkret och ville inte tända för att min Micke skulle upp till jobb och klockan skulle ringa ca 04.00. Då hör jag ett svagt ljud från mannen, "Vi har myrinvasion i vagnen". Mycket riktigt, bredvid mej upp på skåpet var det en trafik av små svarta myror likt en Europaväg.
Ja nu är festivalen slut. Igår såg jag den gamle radikale vissångaren Dan Berglund. En man som jag inte alls lyssnat på innan. Jag funderar på hur jag har kunnat missa honom, jag som har lyssnat på så mycket svenskt och i synnerhet visor. Ja jag får väl fundera på det. Men en hel del unga människor hade tydligen hans skiva/ skivor för de sjöng med för allt vad det höll. Det blev ett kampmöte med knutna nävar och en känsla att alla ville byta regering. Det blev en 70 tals spelning, och jag såg mej omkring på alla de ungdomar som sjöng med och jag fylldes med ett nytt hopp. Vi vinner valet i höst, så är det.
Jag kollade på min gamla arbetskamrat Esa:s band Cryonic Temple inne på Cozmoz, det var en hårdrocksresa som var svettig, kanon drag och mycket gitarr, och hårt. Svetten sprutade utan att jag rörde på mej, kan bara tänka hur bandet hade det. För det sprutade svett så fort de körde ett huvudrace. Roligt att få se dem. Inte riktigt min musik, men helt okey, och duktiga var dom.
Sångare i Cryonic Temple´s sångare ....
Esa...
Sedan drog jag vidare på Roffe Wikström, men denna dag var jag inte alls i balans att höra hans blues. Jag var så långt från hans sinnestämmning att jag avvek, jag ber om ursäkt men min lördag gick inte i vemodets tecken, jag kände att jag drogs ner och sjönk ner mot havets botten. Därför gick jag vidare. Innan hade föresten jag och min gamla jobbarkompis varit och sett De Lyckliga Kompisarna, det var en nostalgisk på¨minnelse, roligt folk, och party med allsång.
Altid lika roligt att träffa Rebecca, världens tjej...
Sedan så blev det John Fogherty, för hela slanten. Satan vilken spelning och upplevelse. Jag är salig och så kommer jag vara för en lång tid framöver. Ett tag såg jag cajunkräftor i Missisippiträsken, jag såg "The Old man".., och jag såg Fogherty, en så snygg, så bra, så grönjävligt bra låtar som håller i sekler, förevigt. Efter den spelningen så kunde inget mer matcha honom, det blev en halv låt med Jay-Z sedan satt publikpaniken igång inom mej, trycket även långt bak blev för stort. Jag sade farväl till Hip hopen och vandrade mot cykeln denna festivalsavslutningskväll, cykla hemåt och tog på mej foppatofflorna och körde sedan ut mot campingen i den ljumma sommarnatten, inte en bil jag mötte. Livet i Borlänge börjar att återvända och vi går tillbaka mot politiska drabbningar och kanske fler rondeller.
Nu kommer ett stilla regn, snart kommer Micke från sitt förmiddagsskift och jag ska försöka klura ut någon kulinarisk Söndagscampingmiddag.
Fredagens festivaldag var så lugn. En mellandag för mej då det inte var så mycket som jag ville se. Redan 22.00 var jag tillbaka på min camping. Det jag skådade var Nationalteaterns Orkester med några överlevare som Nicke Ström och Sillstrypar´n. De gamla klassikerna räddar upp äran för denna orkester. Det spelades många fel, och sångtexter glömdes trots att de har gnitt låtarna i många år. Ingen fara på taket, kära gamla Orkester. De unga kan era texter och sjunger med i de flesta låtar och ni må ändå ha en stor eloge för att ni håller proggen vid liv. Det var skoj att se er och att det var så mycket folk på spelningen.
Ett intagande av en Hamburgare vid CoZmoZ tältet för fjärde dagen, det här med Langos och diverse festivalmat är inte min melodi. Något som däremot skulle sitta fint är en biffstek med lök och stekt potatis, men en sådan önskning går nog inte att finna bland Borlänges Restaurangutbud. Nu för tiden så har det asiatiska och pizzerioorna slagit ut alla biffstekar i världen. Den som kan tipsa mej var jag äter en biffstek idag, i Borlänge lovar jag ska få en trisslott av mej. Det som är så roligt är att träffa gamla och nya kompisar, prata en stund, gå vidare. Efter hamburgaren så blev det dgs för ordentlig "grabb" rock på en dammig plan med Danko Jones. Dom var skitbra. Visserligen krockade dom med Patty Smith, men det gjorde inget för jag har hört henne förut för många år sedan och hon har aldrig varit någon favorit. Inte heller har hennes vinylskiva funnits bland mina. Jag hörde någon låt när jag vankade hemöver. Däremot ska jag nog införskaffa några cd med Danko Jones, härlig rock som jag lätt kan skruva upp på hög volym när jag kör bil.
Idag Lördag, sista festivaldagen. Med ett leende på läpparna säjer jag, ganska skönt. Att jag och alla Borlängebor återgår till det normala igen. Från en myrstack till en sovande stad igen. Då tanter och farbröder står på centralbron och beklagar sej över allt kissande på hus och i buskar. Det höga ljudet som trängt igenom deras hörselproppar. När gatorna öppnar och jag slipper köra en omväg på 7 kilometer för att nå min bostad. Det är roligt när festivalen är här men faktiskt så skönt när den får ett slut.
Idag ska jag testa och hinna med Roky Ericson, De lyckliga kompisarna, John Fogherty, Michael Monroe och Jay- Z. Fast man vet ju aldrig, listan kan ändras under dagens gång, nya överaskningar väntar troligen runt hörnet. I alla fall så har vi ett otroligt varmt och vackert väder i staden. Folk är glada, en del är skitiga, andra är dyngraka, många är exemplariska, de flesta är unga, många är gamla. Alla vi inte anti festivalare har en trevlig festival. Gnällisarna sitter väl i sina lägenheter och tuggar dillkött och kollar på kvittona hur mycket slantar de har köpt öronproppar för. Livet går vidare med eller utan festivaler, vi i Borlänge har våran medan Hultsfreds festivalen gått i graven. Det kommer en dag då även vår festival packar ihop, det är då när nya rock- och festivalkoncept ska anammas. Jag hoppas att det dröjer många år till.
Jag får fortsätta att önska, jag önskar Neil Young, jag vill att han rockar för mej innan både han och jag är död.
Inte har jag samma festivalkrafter som jag en gång hade för längesedan, då det begav sig, i min ungdom. På den tiden jag tog mej ner till Roskildefestivalen i Danmark och trotsade olika slags väder. Nu orkar jag bara lite. Efter 7 timmar på Torsdagens festival så var min rygg totalt havererad, fötterna brände, men nöjd var jag. Jag satt 02.00 i bilen ut till den campingen vi bor på under somrarna så var jag lyckligt trött. I "skivspelaren" gick Kents "Vapen& Ammunition", jag sjöng med precis som jag gjort under deras konsert. En spelning som var helt magisk, jag drev in i ett andra tillstånd och vaknade upp ibland av att jag fick någon kraftig stöt av någon dansande lycklig människa. Kent är faktiskt ett band som lyckats hänföra mej under många år med sina texter och musik som rytmiskt tar sej in i mitt blod, och blir ett pulserande, tickande blodtryckshöjande hjälpmedel.
Då jag inte är någon ungdom mer, som vill trängas framme vid kravallstaketen så fick det bli en bild från storbilds TV:n på Jocke Berg i Kent. Det duger gott.
Tidigare på kvällen tog jag min cykel, en fd. treväxlad, numera har reglaget rostat så jag kör konstant på tvåan. Något drygt i uppförsbackarna men nedför går det undan. Jo jag tog mej till Peace& Love cafe´t, där spelade Sanna Carlstedt, som vanligt så var hon ju så jäkla bra. Några nya låtar presenterade hon. Hennes nya skiva fanns att köpa, men jag är ju alltid inkontant, alltså aldrig har jag några kontanter på mej så jag kunde inte köpa den, synd. Därefter så snackade en Lin eller Lidköpings journalist om sitt möte med Peter Seeger (traditionell vissångare och visförfattare på säkert 50,60 70, 80 talet, ca 300 låtar har han skrivit. En radikal som rört om i många grytor under åren. Till detta så spalade Sanna och Johansson några av Seegers låter, så jäkla bra. Och för första gången hörde jag S. Carlstedt sjunga Engelska och det gjorde hon med bravur och en otrolig känsla. Tack för den eminenta uppvisning.
Jag knallade ner och skulle slå en kik på Alice in Chain, men därifrån gick jag ganska snabbt. Ny sångare, nya låtar och absolut inget som jag tyckte något om. Varken bra eller dåligt, musik som var totalt profillös och jag känner att inte ens med total inlyssning så kommer dom aldrig att få en plats i mitt musikhjärta, sorry. Men snabbt så halkade jag in i Liljeqvistska parken och fick en bluesupplevelse som får heta duga. En bluesare som hette Eddie Cotton, vilken jag inte hört förut. Där blev det tjolahopp.
Ny dag idag, här sitter jag på campingen och väntar på bilen som min söta Micke har. Han har jobbat, så när han kommer då far jag in för att lyssna på några band. nationalteaterns Orkester, Patti Smith kanske Daniel Lemma och om jag orkar så kan det bli D-A-D eller som de hette en gång förr i tiden Disneyland after dark. ja tänk var det förändras, fast de fick nog inte använda "Disney" för det är det nog copyright på. Säkerligen kommer jag att sprinaga på något nytt och intressant.
Inför denna kväll ska jag nog packa ner lite varmare kläder, för inatt då var jag så jäkla frusen...var tog de varma sommarnätterna vägen. Försvann de med min ungdom. Peace and Love på er everybody, still going strong....
En kvinna med många tankar och filosoferar ofta.
Humor står högt i kurs.
Att diskutera politik är för mej meditation.
Personlig utveckling är intressant. Varje dag möter jag nya utmaningar.
Gillar fotografering, släktforskning och musik.
e-post: [email protected]
