Dagens blogg inlägg är troligen det längsta jag skrivit. Jag spyr ur mej det för min egen skull, för att bara lätta på den frustration, ilska, och ledsamhet som jag känner för att ens behöva behandla ämnet. Det pågår på våra skolor, familjer drabbas så även våran. Den maktlöshet jag känner för finnas mitt i den gör mej så otroligt uppgiven samtidigt som min stridslust och kämparvilja går igång. Nu gäller det att balansera, att nyansera det som sker runtom. Jag måste ta det på allvar och vara vuxen. Det är nu jag agerar. Idag börjar något som jag egentligen skulle startat för flera år sedan. Nu min vän, nu mitt barn så tar vi igen den värdighet som vi har förlorat.
Straffrätten innehåller utformade regler som anger förutsättningarna för att handling kan vara ett brott i juridisk mening (regler om de olika brotten). Dessutom innehåller straffrätten regler om vad slags straff eller påföljder som kan drabba den som begått ett brott (påföljdssystemet).
Brottsbalken 3;e kapitlet behandlas brott mot liv och hälsa, från uppsåtligt dödande till misshandel eller dråp.
Misshandel som tillfogas av annan person, kroppskada eller smärta försätter honom i vanmakt eller annat sådant tillstånd gör sig skyldig till misshandel och kan dömas till böter eller fängelse i högst 6 månader. Typfallet av misshandel är naturligtvis direkt våld mot någons kropp. Så fort detta leder till en obetydlig smärta är det misshandel.
Ringa misshandel bstraffas med böter eller fängelse i högst 6 månader.
Ofredande eller förolämpning sådant som inte leder till smärta, inte misshandel Brottsbalken 4:7 eller förolämpning BrB 5:3. Ofredande är att knuffa någon eller dra i kläderna.
Om man är straffmyndig så får detta beteende påföljder det är olagligt och kriminellt och accepteras inte i ett samhälle.
Dagligen utsätts barn/ ungdomar för ofredande och våld i våra skolor. Då de är under 18 år kallas det kort och gott för ett urvattnat ynkligt ord som inte längre verkar ha någon betydelse eller anses vara särskilt upprörande. Det används inte under en rättegång som handlar om ofredande efter som det ordet inte är det riktiga. Vilket är det ordet då, jo mobbing. På våra skolor råder mobbing. Inte något annat än vanlig enkel svensk mobbing. Mobbaren slåss, retas , knuffas och slår i magen. I skolan är det tydligt att andra lagar råder, där verkar inte påföljder för sitt handlande vara något naturligt utan då har det gått så långt att krisen är ett faktum. Det verkar vara mindre kriminellt än om barnet hade varit 18 år och gjort samma handling på en gata. Då hade det varit ytterst allvarligt och lytt under brottsbalken där straffskalorna finns lagstadgade för brotten i olika skalor.
I skolan ska de vuxna lärararna agera polis, det sker inte ofta att de reagerar på gruff, knuffar. De har heller inte möjlighet att se om någon särskild elev är extra utsatt. De kontaktar föräldrar för något samtal, och ett avtal sker att fred ska råda sedan efter någon dag då är helvetet lös igen, och den utsatta heter tjallare ett mane´r i värsta fängelsestil. En mobbingsituation har uppstått. Ingen sådan situation poppar upp över en dag, den har uppstått långt tidigare i det dolda.
Mitt yngsta barn som är 12 år som gillar datorer och att spela spel. Han läser böcker på löpande band, ungdomsböcker och vuxenböcker. Han är duktig i skolan och har inte ännu några större problem med själva skolarbetet. Han är en kämpe. Han har som en del andra ungar glasögon, är lång och kanske aningen för underviktig. Han är heller inte idrottsintresserad han tycks falla utanför en dels mönster och han accepteras inte för den människa han är.
Att han inte är som alla andra gör att han faller utanför någras ramar, de har utsatt honom till sitt offer för att få ut sin ilska på. Min kille vill inte vara som dom, därför kallas han tönt, de viskar stundom i hans öra bög, och själklart är han en glasögonorm och en apa. Vissa dagar är han en spinkig glasögonorm. Dessa okvädesord får han ofta höra ifrån dem som han tvingas att tillbringa sina dagar med. Detta har pågått från och till i 6 år. Vi har naturligtvis haft samtal med lärare, som ser detta som ett problem men kanske inte riktigt med det allvar som dom borde. Plåster hjälper inte mot detta.
Knuffar, sparkar, slag i magen är vanligt för det är så barnen gör. Samtidigt som det absolut inte få förekomma i allvarlig form. Efter samtal med lärare då informationen nått fram till de som slagit då blir livet för honom värre och han hör ordet tjallare riktas mot honom.
Ni hör ju själv att systemet som råder på en del skolor är horribla och antar en skepnad av fängelsejargong. Man stämplar den som anger. När de sedan växer upp och blir 18 år då råder likadana brott under brottsbalken och kan ge straff ifrån böter till fängelse. Vilka signaler ger det i ungdom åren? Det är grabbstreck att retas och kränka, helt okey. I skolan bara ett "ynka mobbingproblem."
Nu undrar jag och jag ställer frågan: Vad är ett mobbingproblem för något? I mitt huvud ser jag ingensomhelst rimlighet att man förvandlar egentliga brottsliga handlingar till ett bagatellartad litet mobbingproblem. De säjer åter att det är helt okey att kränka och särbehandla, knuffa så smärta uppstår, slå hårda slag i magen. Ska vi ha anarkistiska lagar i skolan? Ska alla få göra som dom vill, ska var och en få sköta sej själv. Vi flaggar för en acceptans sedan när de jävlarna är myndiga då ska de låsas in och lära sej veta hut. De plockas bort ifrån gator för det går inte att ha människor som springer runt och slåss och knuffas. Det som var okey i skolan, får de inte göra på gatorna när de är stora. De står där förvånade och förstår inte vad som är fel.
Varför heter det mobbing och varför behandlas detta milt, det verkar inte finnas, som om att det var något osynligt . När skolan upprättar en mobbingplan då måste man ha ett syfte med den. Inte ett dokument som låses in och glöms.
Jag undrar vilka som ser allvaret i det som sker på våra skolor. Det skapar en ohygglig otrygghet för det utsatta barnet även för dem som utför gärningen. Att det inte finns tydlighet och gränser i skolans värld är fullständigt galet. Ska vuxna ge upp och skippa att sätta de viktiga gränser som barn behöver. För den utsatta skapar det en misstro för vuxenvärlden som inte vill gå in och skydda, de vuxna som äger den makten att kunna göra det. Det skapar redan i unga år ett utanförskap som leder till ensamhet och en dålig själkänsla.
Att behöva tryckas ner under sin skoltid och inte få lugn och ro skapar en misstro mot vuxenvärlden. De som man litat på att stå upp för en och finnas vid ens sida, de finns inte där. Det gör att man inte orkar prestera och göra de resultat som krävs av en, framtiden grusas så sakteliga. Att inte nå sina mål och drömmar för att vi vuxna inte fanns där med en hjälpande hand är det så det ska se ut? Det banar för många katastrofer.
Om våra barn inte orkar att utstå sin utbildning pga att andra är illasinnade då finns det ett allvarligt alarmerande problem. Föräldrar, skola och allas gemensamma krafter måste ta detta till sej som det allvarliga problem det är och på riktigt börja att jobba mot våld och otrygghet i våra skolor. En pennalism som startar redan i tidig ålder måste behandlas som den svulst det är. En svulst som tyvärr har blivit elakartad. För att förhindra att nya svulster uppstår måste vuxna reagera och agera.
Ta bort ordet "mobbing" det ynkliga ordet som inte står för det som sker, utan kalla det som sker på skolorna för det egentligen är och tala om vad det skulle ha inneburit om barnet hade varit vuxen. Säj som det är om och om igen att det handlar om grova brott. Att detta fortgår i skolorna är ingen kittling under foten, det är snudd på tortyr för ett barn som inte förstår varför.
Jag som är mamma till dej V jag beundrar dej mitt fina barn att du har orkat med allt till och från. Jag vet att du har fått nog för längesedan. Du är en fantastiskt snäll kille som har gåvor som jag avundas dej för. Du kan utrycka dej på ett bra sätt, du är verbal kille som krigar med ordet. Du skäms inte över att vara tjallare, du är en stolt sådan. Du är en grabb som kan dina rättigheter vidare så är du på det klara över dina skyldigheter. Du möter vuxna och kamrater med respekt och behandlar alla väl trots sina olikheter. Du tror på rättvisa och är alltid noga med den. Men nu min vän så får du inte ge upp och jag vet att du tycker det är jobbigt att gå till skolan för att möta en ny dag. Trots att du är en ganska ensam kille utan någon bästis, nästan aldrig någon som ringer och frågar efter dej så vet jag att du lämnar aldrig walk over. Du brinner för ditt liv och det som du gillar.
Igår och i kväll som så många andra gånger har jag gnidit min panna blodig och funderat i alla banor som min hjärna mäktar med för att komma till en slutsats. Och slutsatsen är att om inga samtal i skolan ger gensvar då återstår bara att göra polisanmälan. För allt är nu tvunget att få ett slut. Det är min slutliga markering för att hindra vidare kränkningar. Förtryckarfasoner och pennalism måste utrotas på våra skolor med fasta regler och vuxna som tar ansvar. Våra barn måste få arbeta i en arbetsmiljö som är mänsklig och trygg.
I några kvällar har jag berättat för min grabb att jag inte känner någon annan som är så bra som honom. Jag berättade att jag är så otroligt stolt över honom att han är så god och ärlig. Han bjuder alltid på ett skratt och sej själv, också att han är den största vinnaren och att han får den finaste medaljen för gott uppträdande. V vägrar att respektera att de är orättvisa och tar inte mot deras hugg och slag. Han går en ensam kamp nu med oss föräldrar bredvid, han kommer med sitt humana sätt gå ur matchen som vinnare. Han är på det klara sedan länge att vi måste visa varandra respekt.
Jag älskar dej mycket för den kille du är och har blivit. Nyss var jag inne och pussade på dej, tog av dej dina tummade glasögon som satt på trekvarten, jag släckte din lampa och sa tyst: "Sov gott min vän" du vände dej om och suckade. Hoppas att dina drömmar för dej framåt och att alla andra inser vilken fantastisk tillgång du är för vår framtid.
"Mamma"
http://www.youtube.com/watch?v=lRcDQ24Vky8&feature=related Kent- "Dom som försvann"
