Mia Jäverlings Blogg

"Bättre skjuta rygg, än arm ur led"

En förkylning som heter Duga...

Kategori: högtid

Efter en tråkig vecka med halsont, dinglande snor, nysninga som säkerligen har registrerats på reichterskalan, hosta från magroten, börjar en liten ljusning skymta. Ljuset är det adventsljus som jag tände vid mitt morgonkaffe. Nädå, jag börjar känna mej något bättre. Föresten så blev hela familjen sjuka så vi hackar oss fram här och tär på varandra. Vi letar näsdroppar och har lite familjegnabb vem/ var eller vilken som ställt näsdropparna vid vems sängbord, och vi yrar runt om natten med just ett mål, att hitta de förlösande dropparna.

I veckan blev det inte mycket skolarbete, jag har läst 40 sidor psykologi, men behöver nog läsa om. Jag har som ledamot varit på mitt första fullmäktigemöte, med en ganska lagom lång dagordning. Jag har smygit runt på facebook och skrivit en massa meningslösa meddelande. Några om hur sjuk jag varit andra bara blaj, blaj.
På fullmäktigemötet höll jag på att frysa ihjäl, jag hamnade längst bak precis vid utgången. Dörren skulle stå öppen för att det inte skulle störa mötet om någon gick ut, och där satt jag med tuppskinn i nacken och håret stod rätt ut, luggen fladdrade för vinden. I pausen hämtade jag min nyinköpta vinterjacka med luva. När jag kom hem då var jag frusen in i märg och ben, och fick tina upp i ett varmbad. Hoppas vintern blir kort, om så inte kan jag bara önska att mötena blir det.

Lite av sierska är jag nog, jag skrev i ett inlägg för ett litet tag sedan om barnens rätt att växa upp i en miljö där föräldrar inte dricker alkohol inför sina barn. Nu har en kvinna som jag varken minns namn eller titel på yrkat ett liknande lagförslag. Jag såg det på Debatt (TV). För att reta någon eller snarare många läsare så tycker jag att det är bra att frågan lyfts. Kanske jag inte tycker att det ska finnas en lag som reglerar detta men önskar att de vuxna, mogna föräldrarna skulle kunna få sig en tankeställare och hörsamma och anamma detta ur barnets perspektiv. Tror jag på det? Nej, för många håller hårt om sin kartong med lådvin, och tänker mest på sig själv.

Jag har inte yppat detta innan i bloggen men jag har äntligen hittat min första mördare i släkten. Visst är det spännande? Jodå min mördare heter Daniel Hamnqvist och han föddes 1793 i Åmål. Son till en känd guldsmed. För ett tag sedan så skickade jag efter dompapperen ifrån Landsarkivet i Göteborg. Jag fick dem i förrgår, 10 sidor kopierade med en text som var bitvis så svår att jag nästan får tro att notarien hade armprotes. Jag ser bara något ord och får inget sammanhang. Nu har jag skickat över papperen till en vän/ texttydare som jag förlitar mej på. Och här sitter jag och väntar.
Det jag kunnat se är att 1940 då slog f.d sergenten D. Hamnqvist Görgen Görgensson blodig, och afled. Han hittades i Hamnqvists rum. Det tog 4 timmar att tyda en halv sida och då fanns det ord som bildat många luckor. Vi får väl se vad min texttydare kommer fram till. Dessa papper är bara från häktestiden, nu har jag även beställt papper för att få se var eller på vilken fästning eller fängelse han hamnade på eller om han kanske rent av blev avrättad. Har inte lyckats hitta honom i någon dödbok, trots idogt letande.

Mycket mer har väl inte hänt i veckan, idag bjuder i alla fall huset på porterstek. Tänkte efter en vecka med sparsamt ätande och dålig ork att stå vid spisen, kokade jag på en bit fransyska som kommer att serveras till de närmsta.
Ha en skön 1:a advent och glöm inte att släcka ljusen....



Blålänge där det blå styr

Kategori: Politik

Ibland önskar jag att jag bodde i en annan del av Sverige. Långt bort där allt var som det skulle. Men var ligger det någonstans?

Som aktiv i politiken och till vänster så skulle jag helst vilja gå på och skriva skit om de blå och borgardrägget, fast just nu så finns det andra och annat som gör att jag tappar fokus på den jäkliga blå politiken.
I kommunen Borlänge där har Sossarna bytt dräkt likt Kamelonter, växlat sin förut så röda färg till blå. Här tas högerbeslut var och varannan dag, tillsammans med alliansen. Herregud, förf-n alla Socialdemokrater, vakna och kom in på rätt spår igen. Ni fortsätter att gräva er ner till helvetets avgrund istället för att backa tillbaka och få grepp om situationen. Det är fruktansvärt att ett arbetarparti tar till sig högerpolitik, samtidigt som hela det Socialdemokratiska partiet genomgår sin största kris någonsin. Då sitter det "röda" politiker och saboterar ännu mer. Tyvärr gär det inte att vara annat än ursinniga på Borlänges Socialdemokrater som så fatalt tappat greppet.

Från och med idag döper jag om Borlänge till Blålänge, för blåare än så här går det knappt att bli. Här gynnas en högerpolitik med privata intressen, med friskolor och företagarvänlighet, så vänlig att Kommunen skänker bort mark, bygger upp monument. Här går samarbetet med borgare före allt annat. Usch...

Överallt finns det...

Kategori: Samhälle

Droger, alkohol finns överallt, det kryper fram ur alla vrår, varje dag blir det mer och mer legalt. Alla som är liberala till droger och alkohol de har ingen förståelse för varför det finns en opinion emot droger. Många av de drogliberala säjer att det ligger på var och ens ansvar hur det skall hanteras, de vet. Nu då i Sveriges största ungdomsprogram, Idol har en av deltagarna rökt hasch, han har testats positivt. Det är sorgligt, men är det så vi chockas? Ja kanske en del, men inte jag. Så länge tullarna ligger öppna till och från Europa, mer öppna än någonsin, så kommer droger att finnas överallt, nu när Internet ligger öppet kan alla de olika sorters kemikalier beställas för att nå det rus som alla de som fallit för den nya liberalismen samt det ökande berondet som gjort sitt intåg i vår vardag.

Jay, i Idol har rökt på. Hur ska vi ställa oss till det? Ska han åka ut? Ska han finnas kvar i sin dröm och i den gemenskap som är fyllt av prestationsångest och drömmar. Han själv står i ett vägval, irrande vad som är rätt vad som är fel, om idolskapet eller förebildsidealet. Alla föräldrar som är idoler och förebilder för sina barn, hur gör dom? Låter de bli att dricka alkohol inför sina barn? Eller har vi inte insett att alkohol är en legal drog som utlöser många beteenden hos våra barn och ungdomar. Knark är olagligt, det ställer till problem och missbruk, alkohol är lagligt, kostar samhället oändliga miljarder, missbruk och barn som far illa. Är alkoholen mer okey än hasch bara för den är laglig?

En artikelserie i vårt lokala blad Borlänge Tidning skrev för en tid sedan om ungdomar som dricker alkohol. Frågan ställdes varför så många drack, och varför så många drack ofta? Jag känner att frågeställningen är enkel, jag begriper att det är de vuxna som ser alkoholen som liberal, föräldrar som dricker inför sina barn skapar en stor del av tillåtandet i att det är okey att dricka alkohol, när jag blir 18 år, men inte att knarka.

Hela samhället genomsyras av alkohol, jag som är nykter kanske ser det mer än andra. Reklamen i tv, med fint producerade och dyra reklamfilmer om all olika alkohol i fina miljöer ger effekt. Slutstationen är inte på en fin bergsluttning med ett kallt glas vin, utan den är djupt ner i avgrunden. Slutproduktionen av all alkoholreklam, hamnar till slut i rännstenen. Går det längre att grilla en "fin" köttbit med grannar och barn utan alkohol, kan vi mötas och ha trevligt utan alkohol. Kan vi överhuvudtaget göra något utan alkohol?

Jag ska gå hem efter en jobbig arbetsvecka och koppla av med ett glas vin. Efter en jobbig vecka borde hjärnan säja att jag ska koppla av med sömn. Ja hjärnan eller jag själv borde säja så, men den gör inte det. Hur många går hem och inte stannar vid ett glas vin, det är fler än vi tror. Kan barnen koppla av när föräldrarna kommer hem och är trötta, kan barnen tillåtas slappna av efter en jobbig skolvecka tillsammans med föräldrarna som måste döva sig från det jobbiga med vinet istället för ett naturligt umgänge med sina barn. Tror vuxna att inte barnet ser förändringen som sker med den vuxna, eller blundar den vuxna bara för att tillgodose sitt eget behov?

Finns det något som skapar ilska i Sverige det är vargdebatten och när en nykterist som jag tafsar på var mans alkoholflaska. Rör inte min medecin, rör inte min kompis...Jag har faktiskt rätt att dricka. Men för vems skull bedövar vi våran ångest. Jag anser att det kan ligga en slags ångest i ett beteende där jag inte klarar en arbetsvecka utan att döva mej med alkohol. Vilka tjänar på att du, jag och Jay i idol dricker eller tar droger? Inte är det du, inte jag, inte han, inte samhället. Det är den som förmedler den som gör sig en hacka på andras beskostnad.

Hur ska det gå i Idol med Jay? Ska han få hjälp? Vill han nå sina drömmar? Kommer TV4 att slänga ut honom? Vad blir rätt eller fel i det här? Vems fel är det? Är det Jay som är den stora boven, är det drogen, är det pressen som formar behovet ? Är berondet något avsett för bara några? Kan du bli beroende? 
Vill vi legalisera allt som är farligt för männsikan, bara för att vi måste få ta det beslutet själv? Eller ska vi ställa upp och lära oss om drogers verkningar för den enskilde, deras barn och dessa kostnader och lidande det skapar, medan producenter, karteller och empatilösa hopar gnuggar sina händer och överlever på andras bekostnad?

Utan att fråga finns det ingen chans att få nå´t svar... 

Makten, härligheten i evighet?

Kategori: Politik

Jag fattar ingenting, socialdemokraternas väljare fattar noll. de socialdemokratiska politikerna är uppe i det blå. Under en längre tid har jag inte fattat att sossarna valt den högra medelvägen i tron att deras väljare skulle låta sig luras till en högerpolitik. Varken på riksplanet eller i Borlänge Kommun har jag sett att de håller. Nej de är blå politik som de glidit in i, det är högerpolitik.

Jag ställer frågan till sossarna, för jag förstår att det inte går att komma ur de gamla hjulspåren för (S) i Borlänge. Här där jag lever är det så uppenbart, jag pratar med folk som aldrig varit intresserade av vad som sker innaför Fort Knox (kommunhuset) de förstår att något är illa galet. De undrar hur sossarna kan förstöra sitt eget läge som de en gång hade i kommunen. Det är inte väljarnas fel, det är de som sitter/ suttit vid makten som är de som utfört denna soppa.  Heller vill de inte se, de blundar och gräver upp allt som kommer i deras väg, de skövlar.

Samarbetet med alliansen förra mandatperioden, ut åkte Vänsterpartiet så det yrde. "Vi tycker inte om Lindström...", nej ni tycker inte om något utom er själva och ni vistas i en kokong där intrycken och åsikterna utifrån studsar bort från er. Ni vill inte ta i verkligeheten. Det värsta är att ni tror att ert parti gynnas, men ni har inte längre någon trumf på hand. Öpnna ögonen, vakna, kom igen. Svälj förtreten och ta ansvar.

Nu väljs det in högerpartier på vice ordförandeposter i kommunen, istället för att ha gjort en uppgörelse med (V) som består i fler än Lindström som sprider skräck i erat parti. En gruppledare som sitter på en stor kunskap, vilket ni inte kan anamma, stoltheten och egoismen står er upp i halsen. Så fruktansvärt sorgligt för väljare och det Socialdemokratiska partiet, ett förfall gjort av ovetande? eller? Varför lyssnar ni inte på massorna istället för att bekräfta er själva.  I dalademokraterna säjer Hultqvist att sossarna inte ska bli något högerparti, hur menar han?
Är Socialdemokraterna eniga på riks och kommunalt? Hör ni inte hur galet det låter?

Att ni inte vill samarbeta med ett vänsterparti står klart, och att jag skulle vara ledsen över det, nej inte i nuläget. Däremot är jag fruktansvärt ledsen över att ni har grävt en jättegrop åt er själva, ni står i gropen medan skopan skyfflar ner grus över er och ni förstår inte vad som händer. Det tycker jag är beklagansvärt. Er arrogans mot personer, väljare är ett sorgligt kapitel. Tyvärr faller oskyldiga med ner i gropen.

Jag kan ärligt säja, om mitt eget parti skulle förintas, då hade jag inget parti att rösta på. Så jäkla illa är det.

Mycket skulle jag kunna orda om detta, men blir så ledsen över att ni vägrar öppna ögonen och inse sanningen som den är, ni håller varandra hårt om ryggen. Krampaktigt och förtvivlat, vägrar ge vika för maktfullkomligheten har tagit över och raderat allt sunt förnuft. Det är många som skulle vilja skaka om det socialdemokratiska partiet och säja "Lyssna", men ingen varken hörde eller såg...

Ta er i kragen och lycka till, jag menar det verkligen...

Lägg ner...

Kategori: Funderingar

Jag minns när jag var liten och gick i skolan, då handlar det nog om fjärde klass. Det var fredagen innan mors dag i Maj och fröken sa: "Att idag ska alla rita en teckning till era mammor på mors dag", jag hade ingen mamma jag, hon dog året innan. Jag gillar varken mors- eller fars dag, dessa dagar förknippar jag med ångest.

Den utveckling och hysteri som sedan följt dessa dagar är riktigt hysterisk. På tv reklamen sprids budskapet, detta kommersiella syftet är stämplat. Jag får faktiskt lov att avsky mors- och fars dag.

Far, den far jag har/ hade. Lever ännu, fast sitter numer på ett demenshem och har äntligen kopplat bort all ilska han hade som ung, gift och pappa. Jag har inget att fira med honom. Jag har redan gett honom allt jag kunde, men fick aldrig någon lön för den mödan. Jag fick aldrig bekräftelsen. Jag suktar som sagt inte heller efter den, utan vill med detta inlägg påminna er alla att det finns och fanns barn som inte har någon mamma och pappa.
De kanske inte är i livet, de har sagt upp sin bekantskap med sina barn. De finns föräldrar ett stort antal som inte alls finns tillgängliga för sina barn.

Familjelycka är långt ifrån komplett. Visst kan den som vill fira dessa dagar, men tänk även på de barn som inte har någon far och mor.

Att ta död på Virus och Egoismen...

Kategori: Funderingar

Igår vaknade jag med feber och ont i kroppen, det är så det är ibland.Jag skulle ha följt med några av mina klasskopisar på ett studiebesök i Sala på ett behandlingshem, men jag fick tyvärr avstå. Det kändes tråkigt för jag hade sett fram emot det. Så är det. Jag hoppas att de alla fick en fin dag och att de fick ut en massa av besöket.
Jag får be om att de berättar lite för mej...

Under dagen klunkades det Alvedon och C- vitamin, jag vilade och läste lite. Jag valde en skolbok som jag lånat på Biblioteket, ett ämne som jag valt till min "Valbara Kurs", den heter "Uppskattande Samtalskonst" och den inbjuder en att reflektera i samtalet, och föra det framåt.

Framåt eftermiddagen slog jag igång gasolvärmen ute på altanen, kokade kaffe, tog med mej boken ut och lade mej i soffan. Därute hade jag nu 20 grader, stearinljusen var tända, säkert 30 stycken, och snön låg vit bara en meter utanför. Kaffe och pepparkaka, bok och lugn. Jag drog pläden över mej och låg och njöt. Det låter både löjligt och fånigt men jag älskar altanen, det är mitt favoritrum. Någon dag innan hade jag varit ute och "smygjulpysslat", ja det får jag göra utan att pysselpolisen förmanar. Men jag har inte tänt adventsstjärnan, där går gränsen för det julkriminella. Nej det passar jag mej för, för då vet jag hur snacket går i kvarteret.:)

Självklart så åkte kameran fram också. Avtryckarabstinensen kan bli övermäktig ibland. Där ute satt/låg jag säkerligen i tre timmar. Jag förstår vad som är viktigt för mej. Det är att äntligen få ta del av de små upplevelserna och fläta dom samman och att jag faktiskt mår bäst av att upptäcka det. Att hitta betydelsen i något litet är grunden till det stora. Tänk att jag inte insett det förut, då jag dränkt mitt liv i en destruktivitet, då inget betydde något. Plötsligt idag så betyder så mycket något för mej.

Den otroligt äckliga överegoismen har jag övervunnit, jag har "pensionerat" personer runt mej som absolut inte har förmågan att tillföra mitt liv något, och det har jag gjort utan att ha dåligt samvete. Tänk va skönt.
Att ha hittat sej själv bland ett tusentals hötappar är guld. En vilsen människa som irrade runt, men samtidigt visste att det fanns  kraft och kunskap. Hitta tillbaka kan jag inte säja, men hittat mej själv kan jag lugnt påstå.
Jag har aldrig fått vara den jag är idag, det har funnits enorma hinder på vägen, det största har varit jag själv. I detta får jag också skuldlägga min far, en av de personer som jag idag "pensionerat", en man som kunde ha haft så mycket att ge, men han hamnade i sin destruktivitet och hittade aldrig tillbaka. Han var/ är genomsyrad av gammal bitterhet som i sin tur kom från...Det eviga mönstret som kommer igen, generation efter generation om ingen lyckas vända det.

Livet är logiskt, visst kan det vara oerhört svårt. Men nog finns det vägar att gå för att lösa det till något bättre med små enkla medel. Och "Rom byggdes inte på en dag..." är faktiskt ett ordstäv som säjer mycket. Vi skyndar och har aldrig tid för eftertanke, vi har aldrig någon plats för att utveckla våra ideér, vi är allt bra inskränkta och vågar inte ge. Vi kan vara snåla med omsorg för andra, vi kan vara egositer, vi kan vara hur dumma som helst.
Jag är tött på att vara en dum egoist, jag vill vara den jag skulle bli, och jag är på god väg...


















   

Kungen, kungen, kungen...

Kategori: Ilska / frustration

Efter den ekonomiska världskrisen verkar det vara tomt i pengapungen för en del. Då startar den stora kreativiteten, tycker dom. Antingen skriver man en bok om hur kungen varit eller så heter man Camilla Henemark som berättar när hon och kungen "lekte". Kräkvarning...

Jag är ingen royalist, jag hejar inte på kungen, jag är heller ingen som gottar mej i slik litteratur. Sedan har jag en fundering vad betraffar Camilla, hon som gick ut och berättade om sina psykiska problem, sina svåra år som hemlös. Faktiskt så skiter jag i om hon fick ett arvode för den intervjun, jag bryr mej inte särskilt. Nu finns en ny intervju, troligen med ett gammalt fotografi med läcker effekt där sensationsjournalistiken kryper in i bara bh:n och Camilla får berätta. Jag tänker varken länka till repotaget eller inte läsa det heller.

Den lilla sympati jag fick för henne efter repotaget, är nu som bortblåst. Verkar inte som hon vill se en lösning på sitt liv. Mig veterligen hittar man inte den genom att smutskasta andra, utan att själv sopa rent framför sin egen dörr. Vissa vill bara ha, och ha mera. Glitter, glam tar knäcken på människors förstånd.

Bort med kung och kungahus, det är förlegat. Bort med tycka synd om repotage. Bort med all den sunkjournalistik.

URRRRRK....

En fin dag...

Kategori: Foto

Som en stor sinnesroidkare, och en vän av ett lugn tog jag mej ut på Stora Tuna Kyrkogård denna Lördag i November. Nordanvinden kröp in i nacken fast jag hade min nya varma vinterjacka. Himlen var kornblå och frosten låg på de skuggiga ställena. Jag skulle tända ljus, för mina.


Jag tycker om att gå på kyrkogårdar, titta på på gravar. Jag menar inte att jag väljer de gravar som är ståtliga, och har krusiduller och har kostat pengar. Nej jag dras till de delar som de fattiga fick sin sista vila, de gravar med de primitiva korsen, de som snart inte finns kvar, ruttnar eller rostar. Sedan jag började släktforska har jag fått ett litet bättre förhållande till gravarna, och förstått att de för en del betyder mycket, även för släktforskningen.

Jag letade själv efter graven till min farfars far i Minnesota, jag fick en volontär som skulle söka. Efter ett tag fick jag ett mail med ett trevligt svar från en dam att hon hade sökt på Nymore i Bemidji, men där fanns bara fyra stenar kvar. Och ingen var Johan Martins. Vidare att kyrkogården var så gammal och att den hade underminerats av den närliggande sjön och sjunkit. Det var ju tråkigt tyckte jag som efter 98 år äntligen hade hittat så långt och kanske i framtiden ville åka dit och se graven. Lika är det för alla som forskar att man "vill ta död" på personen. Jag har i och med forskningen ändrat åsikt om grav eller minneslund, samtidigt så är det en kostnad för de efterlevande och ett krav om skötsel. För det är dyrt att betala skötseln själv, och finns det fler gravar och inga släktingar kan det vara omöjligt. Graven försvinner om ingen betalar.

Min vandring blev i alla fall så härlig, naturligtvis tänkte jag som tänkare jag är, och min önskan om en regression tillbaka i tiden är som alltid lika påtaglig. Jag vill så gärna veta, jag vill ligga som ett moln och titta ner och se hur det var. För mej blir det politik att gå på en kyrkogård. Jag gick först till den grav som inte längre finns, min mormors, grav 1213, ett tomt hål. Där någon på Sjöbergssidan gått ur tiden, och med det betalningen av graven. Där ställde jag mitt ljus, tände och tänkte. Vidare travade jag till mammas grav, min mamma som jag fick bekanta mej med i 9 år, sedan har jag tänkt på henne varje dag i 41 år. Saknaden av henne har varit stor, många tårar har rullat ner på kinden. Att som flicka växa upp utan henne ger en stor smak av saknad. Kärlek till dig i alla fall. I hennes grav ligger även morfar, som jag aldrig träffat, men lärt känna en smula i och med forskningen.

Sedan gick jag vidare till minneslunden, och där är det verkligen fint. Så många ljus som brann. Helst hade jag viljat se detta när mörkret kom, men det blir inte alltid så, annat ligger ju i fatet som han sa...
Jag tänkte på alla de som från Borlänge var med på Estonia, när hon sjönk ute på havet när jag stod vid monumentet. Livet och döden har sin gång, så är det. Inget vi kan styra i.

Det som jag tror på i mitt liv kan jag inte redogöra här, jag är inte ateist, jag är inte religiös, jag har min egen tro, på livet och döden. Jag erkänner att jag inte är medlem i Svenska Kyrkan, inte heller i något annat samfund. Men har hittat en medelväg som fyller mej och min sinnesro. Jag har väl i mina gener(skratt) kyrkan då jag hittat fina och mäktiga präster i mitt släkträd nerifrån Värmland, som under 1600- 1800 talet var Riksdagsmän och präster i Stora kila. Generna ligger väl och skvalpar i kyrkans fundament, vad vet jag. Sedan att jag är historieintresserad gör sitt, liksom arkitektur. Fy vad jag lät tråkig nu. Jag gillar också hårdrock:).

Lördagens promenad med min kamera blev så här:



    Stora Tuna Kyrka...





    Baksidan...





    Tornet och spirar...




    Jag tänker följa Björkens uppväxt...om jag kommer ihåg...
 





   ..who´s knocking at the backdoor...[Deep Purple]





   Den gamla grunden...





    Järnstaket...




  Minneslund...





  Mamma och Morfar...





   Mormors fursvunna grav...





   En Okänd grav, som tagits bort, där fick fantasin flöda...





    ..man tager vad man haver, det är så här jag vill att var och en ska få göra
    för att inte kostnaderna ska bli så skamligt dyra...Var man/ kvinnas val.





   Vems mor?





    Familjegrav?





   Kärlek...

Danvikens Hospital, dårhuset...

Kategori: Släkten och forskning

I min släktresa kommer jag in i olika världar, ena dagen finns jag i hovfotografens värld, nästa på ett ”dårhus”. En släkt bak i tiden där fattigdom och även makt och pengar fanns. Samma släkt, olika nyanser och öden. Där även förutsättningarna var olika. Jag känner för alla dem.

Helena Brita eller Britta Hamnqvist, född 1789 i Åmål, i ett fint kvarter skulle jag kunna tro, på tomt 102. Hennes far var en känd guldsmed, hans verk säljs idag på nätsiter och Bukowskis, han finns uppgiven i silverlitteratur. Fadern hette Gustaf Abrahamsson Hamnqvist, född 1766 och modern Maria Greta Kjellin, född 1764.

 

År 1812 bosatte sig Helena (jag kallar henne så) i Göteborg. Jag har inte snappat upp ännu var, när hon träffade sin tillkommande man. Han som kom att skiljas från henne. På den tiden antar jag att det skulle vara stora orsaker för att få en sådan, även att kungen skulle ge sitt godkännande. Kanske en del makt och pengar kunde underlätta. Hon gifte sig med Johan Fredrik von Proschwitz, född 1784, som var grosshandlare och godsägare, troligen född i Toverud, Huggenäs i Värmland. De kanske flyttade till Göteborg tillsammans, som ett par. För de verkar att ha varit verksamma och bodde där. Fick tre barn.

 

Sedan måste något tragiskt ha hänt, jag tycker att det är kusligt. Hon dog nämligen 1830 på Danvikens Hospital ”dårhus”, där dödsorsaken uppges som skörbjugg”,  dvs. C- vitaminbrist. Det ligger en tragikomedi i det, att vistas på ett dårhus, sedan dö av vitaminbrist. I dödboken uppger de att hon var en skiljd kvinna. Hade hennes man kostat på henne denna vård? Hade han satt henne på hospitalet i ett gott syfte eller ligger det annat bakom. Det skulle vara intressant att få en ledtråd och nysta upp denna historia. Vad var det egentligen som hände. Var hon sinnessjuk, vilken diagnos hade hon. Det blir att söka i de arkiv som finns tillgängliga.

 

Jag har sökt på von Proschwitz, för att se var de härstammar från, men inte kommit så lång där. Däremot ser jag att Johan Fredriks var medlem i en herrklubb som hette The Royal Bachelors Club*,han hade medlemsnummer 0227, men ser inte vilket år det var. Kan Johan Fredrik härstammat från England eller Skottland?

*=The Royal Bachelors 'Club
Den 19 november 1769 en grupp på ett tjugotal unga män, alla ungkarlar och många av dem i engelska eller skotska härkomst, träffades i Göteborg och beslutade att bilda en privat biljard klubb. Den första undertecknat stiftelseurkunden, som är daterad 25 nov 1769 var Thomas Erskine, vars porträtt nu hänger över öppna spisen i Large Club Room. Klubbens förste ordförande var inte Erskine, dock, men köpmannen Johan Gustaf Forss. Erskine efterträdde honom under det följande året, och som utförs med dennes ställning för en period på åtta år för medlemmarna "fullständig tillfredsställelse".

 

 

Jag har även hittat ett dokument på internet, där det står skrivat att i Museiintendent Gustaf Brusewitz samlingar finns det dokumenterade och bevarade brev från en Godsägare som heter Carl von Proschwitz (1818-1898) Floda (eller möjligen Flöda) . Det finns ett Floda i Göteborgstrakten. Frågan är också om eller hur deras släktskap ser ut. Det blir att forska vidare.

Ja för att komma tillbaka till Helena Hamnqvist igen så har jag ett mörkt perspektiv så fort jag hamnar i 1800 tal och bakåt. Jag menar att allt var verkligen mörkt och igensotat av de brännbara lampor som tändes. Liksom en modern medeltid för en människa som mig är uppvuxen när industrialiseringen var så gott som klar. Så att Helena blev satt på ett dårhus sätter igång ett skräckscenario inom mig. När den vården varit tortyrliknande långt in på 1900 talet, hur var den inte då på ca 1830 talet. Jag får verkligen rysningar inom mig. Jag har hittat ett dokument från Runeberg.org som beskriver lite när de hade moderniserat Danvikens Hospital.

 

”Danvikens Hospital, Sveriges första egentliga vårdanstalt för sinnesjuka. Det 1531 af Gustaf Vasa genom indragning af Gråbrödraklostret i Stockholm inrättade helgelandshuset flyttades 1551 till Danviken, enär, såsom Göran Tegel skrifver, ”en mäkta ond stank kom uti hela staden Stockholm af det spetal, der låg uppå Gråmunkeholm.” I slutet av 1700 talet ombyggdes det gamla Danviken, och de s. k nya dårhuset inrättades i ett f.d saltmagasin. Läkaren där, Hagström beskrifver ( i  vetenskapsakademin 1788)  på följande sätt dess inrättning

 

”Tjugosju celluler, hverje för en dåre, hvaraf 19 förvarade med dubbla dörrar och starka lås, fönstren med säker afplankning afstängde, och dörrane genombrutne med små luckor. 13 af dessa celluler försedda med bekvämligheter, som genom väggarne utifrån kunna ansas. Åtta ämnade för mindre svagsine, med ordinära dörrar och järngaller i fönstrena försedda. Alla rum utåtvända åt corridors, tillsammans uti alla våningarne sex stycken”.

 

 Hagström talar om den ”tillfredställelse och invärtes vällust” dessa anordningar detta måste väcka hos dem, som ömma ”för dessa usligaste och olyckligaste bland människor”. Tidernas anspråk förändras, och 1853 (endast 13 år efter att Helena hade dött på Danvikens Hospital i skjörbjugg) utdömdes Danvikens Hospital ”dårhuset” af M. Huss.

”Danvikens dårhus är måhända den ändamålsvidrigaste af alla hfvudstadens barmhärtighetsinrättningar, denna inrättning kan kallas en fläck på hufvudstadens kommunalväsen, ja, man kan våga säga , att det är en nesa för mänskligheten, att en anstalt för olyckliga medmänniskors vård får finnas sådan, som denna är”.

 

Handlingarna i våra hospitalarkiv vittna om behandlingens brutala art, utgifterna för smide var avsevärt stora, hänglås, järnstänger. De fick sitta i järnburar, där mötte de ”all den osnygghet, stank och ovände och alla vederstyggligheter”. (K.J. Ekströmmers inspektionsberättelse 1853). Fotbojor i järn vore ännu i bruk.

Menyn på Danviken i början av 1800 talet var potatis. Senare växlade de och menyn utökades till fyra rätter: Soppa, gröt, salt fisk och salt kött. Den näringsfattiga menyn gjorde att många dog just i skörbjugg.

Visst kan jag göra en djupdykning i vårde som patienter fick i början av 1800 talet, men jag tror att jag för tillfället hoppar över det. Det känns som jag ska forka mej in i en tortyrkammare. Livet var inte lätt för de som var sjuka och någon som helst kunskap fanns inte. Egentligen tror jag inte att det spelade någon roll från vilken familj du kom om du var satt på ett dårhus, för läkare och befolkninga var nog alla dårar lika lite värda. Helenas far dog 1818 och hade ingen möjlighet att påverka, hennes mor dog ett år efter, kanske var hennes tankar hos sin 40 åriga dotter som befann sig på det uslaste av alla ställen i Stockholm, och modern drygt 60 år  fanns i Åmål och skulle den 15 Mars 1831 dö av lungsot.

I takt med tiden...

Kategori: Foto

Jag skulle vilja ha mer tid för fotografering och lära mej fotoprogrammen, men jag hinner inte. Samtidigt är jag fotosugen, fast novembervädret är inte alls så tilltalande. Jag tittade just över till grannens trädgård, den som på sommrarna är som ett fyrverkeri, en explosion i färger, nu stod en solros och ruttnade i spöregnet.
Gråtrist, blött och ruskigt, inga motiv som lockar. Det är höst/vinterns intåg och november är alldeles för mörk, hela dagen.
Jag gick ut och satt på min gasoluppvärmda altan, filosoferade, tittade på mina små prylar, de som jag faktiskt gillar, för att de är inte perfekta, inte värdefulla, utan de är bara så som jag vill ha de. För mig finns en del minnen av en del av prylarna, de har funnits med sedan när jag var liten. Några är äldre och kan härledas till släkten. Några är nya och lite fåniga, men jag gillar dom.
Alltså jag tog ut min kamera och började fota mina prylar, interiören och jag tyckte det var kul. Hur kul ni tycker det är, det vet jag inte:))
Här kommer lite redigerade och blandade bilder, ömsom "stilleben", och några collage.




I takt med tiden...



...tiden står still när du är här...




Pappas gamla leksakbil som brorsan målade om:)




Min leksaksclown som jag hittade i gömmorna....




...mitt lilla altanfönster med prylar...




..farfars gamla kanna till spritköket...




... ett nytillverkat vykort med frihetsgudinnan i bakgrunden...




...den roliga leksakstuppen på hjul...




...morfars tobaksdosa som han fick från Wasabryggeriet...



...sjömansskjortan jag köpte i Stockholm på 70 talet...




...pappas lilla sjömanspojk han fick av sin farmor och morfars silver,
mammas och pappas förlovningsporslin, kaffekopp...



...morfars slitna tobaksdosa...




...de små leksaksbilarna...







...släktingporträtt och diverse andra prylar...




Jag trivs verkligen ute på altanen, dit går jag när jag vill sitta och bara ha det skönt. Jag kan faktiskt inte riktigt förklara det, för jag känner ett härligt lugn härute, och en november dag blir så mycket ljusare på altanen än inne i huset.