Mia Jäverlings Blogg

Jag talade om fåfänga förut i ett tidigare inlägg, och på något konstigt vis sätter den sej på allt nu förtiden. Det är inte utan att man blivit mer fåfängd med åren. All spännst har lämnat kroppen och skinnet svänger här och där.
Jag har aldrig varit tramsig förut, så jag undrar vad detta är för kris, har alla den i Amerika och så jag eller har fler känt att dom har varit på väg eller ska köpa den succeartade skrynkelkrämen No:7? Den har sålt bättre än smör säjs det.

-Tja kärringar över 40 blir ju så ful, sa Lars Ekborg i sin monolog "Bunt ihop dom". Det var då det, inte kan väl det gälla idag , när utvecklingen går framåt i en hisnande fart?

Nej då om vi ska tala allvar så har jag inte så stora problem med min fåfänga, den har jag bara för att man ska kunna gnälla lite. Tiden och livet har sin gång och en skrynkla här och där är inte mej till besvär. Då är det värre med orken..

Nu ska jag ta tag i det som måste göras, denna blogg som är ett andningshål och en ventil sinkar mej i de viktika göromålen.

-Nu ska jag sätta mej vid köksbordet och säja den magiska trollformeln:-Bord duka dej? Och om något magiskt händer återkommer jag med den informationen nästan på en gång...

Man får hoppas att det är ett montage eller en tidningsanka, annars vore det välan olyckligt, för denna mannen att gå och köpa tidningen.

Vår stad har drabbats av en effekt som jag kallar "Kiruna- Effekten" Med den menar jag att man flyttar staden längre söderut trots vi inte har något gruvhål under oss. Med den effekten har det skapats ett nytt handelsområde, medan vårt centrum ligger tomt som ett utskitet plommon. Om någon vågar etablera sej där då är det för att prova, men om verksamheten skulle mot förmodan överleva då måste de flytta dit där köpkraften finns då blir det mot det heliga Templet på södra Backa området. Ett minaret där köpmännen vrålar ut sin lycka över att människor är så dumma att de har köpt hela konceptet. Våran förbrukningskapacitet har ännu inte nått sin gräns, men kommer nog snart. Människor är tvungna att ta sej i kragen.

Kupolen besöktes av 4, 6 miljoner personer under 2007 en ökning med 3% från föregående år, omsättningen slog alla tidigare rekord med 1,3 miljarder kronor, en ökning med 7% ifrån året innan.

Sällanköpshandeln slår rekord så det bara skvätter om det, tills...räntorna höjs, tills folk kommer till insikt att man måste lugna ner sej av olika själ. Om man tar miljön exempelvis, då man inom tillverkningsindustrin förbrukar olja, som är inne på reserven nu. Jag tror inte 4,6 miljoner har åkt kommunalt eller gått till Templet. Flertalet har nog kört bil. Det skulle vara intressant att framför sej få ett perspektiv hur stor yta 4 miljoner bilar skulle ta av Borlänge om man gjorde en jämförelse.

Vi börjar att bli för mycket folk på jorden, trots att arbetslösheten är stor och att fattigdomen flödar, så måste man konstruera ett arbete till så många som möjligt. Det är klart att de skapar och tillverkar onödiga och dumma prylar till oss lättlurade västerlänningar som samlar på allsköns skit. Vi köper och köper, medan släpkärrorna rullar flitigt till stadens "fina" soptipp.

Vi förbrukar, och gnäller att vi inte kan spara. Vi kräver inte ens att få information hur människor behandlas som tillverkar ett par Lewis Jeans. Vi bara köper, medan den stackaren som sytt dem har behandlats otroligt illa. Hur mycket av produkterna som framställs har fått en rättvis framställning ur arbetarens perspektiv?

Det är otroligt att de "rikas" köplusta aldrig vill ta slut, det verkar som varenda dag skulle vara den sista. Brinn pengar, brinn. Om vi fortsätter försätter vi oss och våra efterlevande i en svår sits. Dags att börja bry sej i sitt sätt att leva, att försöka blunda när de stora företagen vill "lura" oss.

I någon ända måste man börja, och helst idag- inget att fundera över...

Bobergshallen eller som den även kallas Ljungbergshallen, uppfördes till Stockholmsutställningen 1897. Hallen har ritats av Ferdinand Boberg, dåtidens mest kända arkitekt. I stålkonstruktionerna användes en amerikansk nit teknik som tydligen är unik idag. När hallen stått på Djurgården i 5 månader revs den och fraktades på tåg till Borlänge. Den började att anlända på trettondagen 1898. På den tiden fanns det inga stolpar efter tågbanan, men det måste ändock har varit en jättebedrift att frakta hit den då man har sett vilka enorma konstruktioner den är byggd av.

Den nya industrialismen hade nått vår stad och Kvarnsvedens pappersbruk skulle starta och ha en maskinhall. Hallen är ca 10.000 kvadratmeter. När jag var där och tittade på den förra vintern berättade Arne Ludvigsson att den var ungefär 149x 68 meter. Byggnadsverket har blivit listad som ett av hundra kulturobjekt i världen. Och Borlänge Kommun har ansökt hos flera ställen om pengar för att bevara detta konststycke.

Det finns en del skrivet om denna byggnad, på en sida som heter http://www.kraftwerk.org/, finns en del matnyttigt och en film. I början av den filmen som filmas ifrån en båt ser man hela härligheten. Det har berättats för mej att hela byggnaden förutom taket var klädd i en rosa juteväv, så tänk er in i den synen.

Nu ikväll på aftonen har jag varit på Vänsterhörnet och lyssnat på Susanna Alakoski, det blev en fin stund. Att lyssna på henne när hon läser ur "Svinalängorna" är starkt, man känner att tårarna är på väg att rulla nerför kinden, man känner en underlig rysning i nacken, och man kommer på sej själv att man nickar instämmande i hennes berättelse. I den fotöljen hade jag kunnat sitta hela natten och bara lyssnat. Livet är och livet har aldrig varit enkelt för många människor. Flera trampar igenom en livstid med många stunder av olika kaos och tragik ibland en pralin med lycka som förenklar livet en stund. I nästa stund sker en olycka.

Berättelser och upplevelser av detta slag sett ur en arbetarklassvinkel är inte bara negativt. Det finns något som byggs upp inom en och det är ett enormt förråd av känslor och empati. Man blir som människa stark och man får en kunskap om hur andra har det och upplever  sitt liv. Det har trollats fram en dold gemensam nämnare, något som för varandra närmare och skapar ett osynligt band. En tråd som vävts för att sedan utvecklas till en hel väv.

Alla händelser som jag haft i mitt liv, som i sej skulle kunnat bli en bok någongång i framtiden, alla de händelserna skulle jag egentligen inte vilja vara utan. Då menar jag många svåra saker som rasat ner utan förvarning, utan dessa hade jag nog varit en fattigare människa. Jag är ändå väldigt tacksam för det jag har i dag, trots allt som skett.

Det mörka får aldrig ta över det är då det blir tungt att vara människa.Om finns det förståelse och ödmjukhet runt en då går mycket att lösa.

Tänk alla barn som fått växa upp i "Svinalängan" man kan undra hur många vi var, och hur många fler unga som måste växa upp i miljonprogram, i dessa segregerade områden med en fin puts på fasaden, men innanför väggarna vilar en annan stämmning.

Susanna sa att den stora missen de gjort i byggandet var att de hade glömt mötesplatserna, som ett bibliotek där samtalet och mötet med människor kan ske. Samtidigt byggs miljonprogrammen slutna, det finns ingen väg igenom där nya människor kan komma in. Och skulle de hitta en öppning , skulle dom våga gå in?

De som bor inneslutna vågar de lämna den falska tryggheten och komma ut? Korthuset har rasat för längesedan, hoppas ingen idiot får för sej att det ska byggas upp igen efter de gamla ritningarna. Bränn standarden, ett ord som man inte vet hur den ser ut, man skapar sej en standardlösning på en standardiserad tillvaro. Sedan när man tröttnat på standarden, då vill man vara lagomt lagom.

Vet ni vad, världen skulle vara fruktansvärd snål om inte du eller jag fanns- de måste vi väl vara eniga om...

Att komma till en spa anläggning känns ganska mysigt, att kasta sig i det "kokande"  vattnet ger en känsla av att man sitter i en kannibalgryta. Man sitter där och rätt som det är känner man en jet-stråle i de undre delarna och blänger ilsket på den som sitter bredvid. Tills man förstår att det är de undre strömmarna som besöker en. När man sitter där i grytan då känner man verkligen hur löst och slappt skinnet har blivit. Låren fladdrar och magen dallrar. Efteråt när man går upp känner man en loj känsla i kroppen, man blir verkligen trött.

Rankhyttans spa anläggning var verkligen fin, omgivningen ute, trots det gråa vädret. Inne på anläggningen hade de skapat en avslappnad miljö, med inredning som verkade lugnt, Feng Shu eller va shutton det heter. Maten var också fenomenal, det var elefantportioner och för mej var det omöjligt att äta upp. Hade jag haft någon tom bytta med med mej hade jag kunnat ladda ett par matlådor.

Som vanligt som alltid när man ska sova borta är det omöjligt att somna, det knäpper och slår i element. En dörr slår igen någonstans, en toalett spolar. Av ren utmattning dönar man av framåt småtimmarna.
Därför tar jag det lugnt denna fredagskväll och gör en bloggladdning till helgen. Gör en tidig kväll för att åter vara tillbaka till verkligheten i morgon. Det är väl ingen risk att tv-tablån är full av spänning, den vet nog inte att jag har betalat licensen även denna gång, summa 510kr.

                                                                           

Jag har nyss avslutat en bok som heter Edward Finnigans upprättelse, skriven av Anders Roslund och Börge Hellström. Den handlar om en person som är oskyldigt dömd och väntar på ett dödsstraff i en demokratisk stat som väljer att dödsstraff ska finnas som en upprättelse. Visst är det USA jag menar. Dödsstraffet återinfördes i USA 1977. Sedan dess till 2007 har: 901 människor avrättats med giftinjektion, 153 avrättats i elektriska stolen, 11 stycken i gaskammare,3 genom hängning och 2 människor av exekutionspatrull. (Källa ovannämnda bok).
Det finns inga rön i forskningen som säjer att dödsstraff minimerar kriminaliteten. För de som begår grova brott måste samhället anstränga sig mer, straff i kombination med verkliga brottsförebyggande åtgärder.

Jag tar några rader i boken: 1975 begicks i kanada 3.09 mord/ 100 000 invånare. Året efter, 1976 avskaffade kanada dödsstraffet .Genom att införa brottsförebyggande åtgärder fick de en effekt som var omedelbar. 1980 begicks 2,41 mord/ 100 000 invånare. 2003 begicks 1,73 mord/ 100 000 invånare. Tjugosju år efter att kanada avskaffade dödsstraffet hade mord minskat med fyrtiofyra procent.

Att önska livet ur någon är ju en hämnd och det är något man tar, Upprättelse är däremot något du får. I länderna som har dödsstraff tror människorna att de ska bli nöjda och få en upprättelse utav att se mördaren dödas. Att ett lugn ska komma in i deras liv, när det är en ren skär hämnd.

Idag när våldet eskalerar på gator och torg, skriker många ut sin ilska och rovdjursdriften eller reptilhjärnan säjer:   -Skjut dom med ett skott i pannan... Vad är då den dödsdömde, brottsling eller brottsoffer?
Jag vet exact min ståndpunkt i denna fråga, hur ska jag kunna ge en människa en dom, vilken gud är jag som tror att jag kan önska livet ur en medmänniska. nej det finns ingen som ska få sätta namnet död på en annan människa. Däremot måste man i ett modernt samhälle kunna ha metoder att hjälpa en brottsling till ett bättre liv och ändra tankarna. Alla måste kunna få må bra och känna trygghet.

Idag bygger mycket av allt missbruk på rädslor, det handlare om att ha en grundläggande trygghet, att hjälp finns vid psykiska sjukdomar. Att det finns snabb hjälp att få vid akuta kriser, och att det finns människor som seriöst lyssnar på individer som skriker på hjälp. De missbrukare som vågar be om hjälp, de har oftast hamnat så djupt att döden väntar på dem inom en snar framtid.

Ni som ropar och önskar dödsstrff och ser den metoden som en lösning, kanske får se en kär vän eller ditt barnbarn som sitter i dödscellen. Denna inhumana metod som prövats sedan urminnes tider helt utan resultat.
Vem ska stå som bödel, blir det du, som fått det lediga jobbet du sökte? Du får inte säja nej till arbetet, för då får du ingen A- kassa. Den demokratiska staten bestämmer att du ska stå som bödel på ett svenskt fängelse i framtiden.
Hemska tanke...

                                                                                     

Ett tag framöver så kommer bloggen vara under vila, jag har ett jobb i Ludvika nu som kräver tidiga mornar och sena kvällar. Därför känns ögonen ganska trötta. En 10 mils resa varje dag, i dimma och snömodd, det tar sin lilla tid och en hel del kraft.
Några små inlägg då och då ska jag väl kunna kvida ur mej då och då, får jag hoppas. För att skriva rätt ut rymden är för mej ganska meditativt.
I kväll var jag på måndagsmötet på Vänsterhörnet, och jag tycker att det är så givande för mej att ta del av vad andra bjuder på. Alla delar med sej, och jag tycker att alla är så bra, och duktiga. Jag försöker fullständigt att sörpla i mej av gobitarna. Sedan ska hjärnan försöka att minnas alla gobitar, men det är en annan historia. Dom här kvällarna berikar mitt liv, och ni kamrater skänker mej verkligen glädje. Ni är alla pärlor på sitt lilla vis, och alla så olika. Att jag säjer fel på 6 miljoner och 64 miljoner, det är sånt som händer, man är ju gammal och minns inte alltid rätt.
Vänta ni bara när jag ska dra en historia, då drar jag alltid poängen först...