Mia Jäverlings Blogg

"Bättre skjuta rygg, än arm ur led"

Det var en gång en märklig saga...

Kategori: Minnen

När jag var ung, och på den tiden fick man uppfinna sina fritidsbestyr efter eget huvud. Det fanns föreningar som barnen aktivt kunde medverka i. Tanken fanns inte om den var politisk eller inte, bara verksamheten passade en och att innehållet var roligt. Det var inga vuxna som konstruerade ungdomarnas aktiviteter. Föreningarna bara fanns, och dessutom skapade den verksamheten glädje och sammanhållning.

Som teaterapa hittade jag "Vi Unga", där spelade vi teater, åldrarna varierade kraftigt, men va roligt vi hade. Men många ungar hemma ifrån gården var med. Blomberg, Uffe och Susanne. Jag vet inte på hur många teaterkurser vi var, men runt om i Dalarna var vi i full gång. Det varade ofta över helger. Denna drift att spela teater kommer ifrån min mamma Elsa, som deltog i revyer här i Borlänge.  Hon var en duktig sångerska och sjöng med orkestrar, hon dansade mycket och vann tävlingar i jiterbug. Dessutom vad jag minns så var hon rolig och teatrade sej jämt när vi var små.

Denna lilla saga tror jag hände i början av 70- talet, vi i teatergänget skulle iväg på en ny kurs. Destinationen var Storsundsgården utanför Borlänge. Vi fick alla ett manus som vi skulle träna in. Pjäsen handlade om ett brölopp, där då jag skulle vara brugummens far. Sedan när vi skulle göra genrepet då artade sig allt till en stor julafton. Anledningen till detta stoj var att vi hade fått låna några kistor med gamla kläder som Borlänge Revyn hade använt. Vi ungar som bestod av ett 20-tal proffsiga apor blev tilldelade rekvisita för denna pjäs. När utdelningen var klar så hade inte jag fått mitt plommonstop, jag hade blivit glömd. De tog fram ett svart glänsande stop, jag tog emot det och tittade in i i hatten. Där i svetremmen stod det skrivet " Elsa Kalin", och det namnet var min mammas flicknamn. Där stod jag och hade fått samma hatt som min kära mamma hade haft på teatern i sin ungdom.

Jag tycker än i dag att händelsen är ganska märklig, att just jag skulle få denna hatt. Efter den lyckade teatern så fick jag behålla huvudbonaden, så den finns kvar i ett skåp än i dag som ett minne.

Eller som Schenström så vackert sa: - Jag var bara lite glad i hatten...

                                                                            

Kommentarer


Kommentera inlägget här: