I morgon  ska  jag  gå och lyssna på författaren Susanna Alakoski på Vänsterhörnet klockan 18.00. Kvinnan som har skrivit "Svinalängorna". En bok som handlar om den finska flickan Leena som växer upp i ett nybyggt bostadsområde i Ystad på 60-talet. De som bor där är låginkomsttagare och invandrare. De flesta av föräldrarna dricker, och för Leena ärdet kompisarna och skolan som står för tryggheten. Det ska bli intressant att höra Susanna om hur hon hittat allt det där som känns så träffande i boken. Jag själv ser flera paraleller med min egen uppväxt.

På något sätt kom den "nya tiden" på 60 talet, vår familj flyttade ifrån gamla omoderna hyreslägenheter till ett nytt område i stan. Jag kan nästan känna mina unga föräldrars känsla att flytta in i lyxen med sin familj med en pojk och en flicka. Alla drömmar som måste ha funnits inom dem, med tomtebolycka, att kunna köpa saker, att åka på semester och att få vilket jobb som helst. Att framtiden låg där, den röda mattan var utrullad. Min mamma jobbade på biljettexpeditionen på SJ, och pappa svetsade på Kollin o Ström. När helgerna kom då var det fest med kompisar och sång med gitarren, pappa fortsatte på krogen. Mamma och vi barn fanns hemma då. Historien känns inte ny, så har det varit och så ser det ut nu. Alla familjedrömmar som krossas hos en del.

Bostadsområdena var som små kommuner, där alla hade sina roller, man visste vilka som skvallrade, man hade vetskap om vilka som hade godis. När man åt middag tittade farsan ut och kommenterade någon granne, antingen var det en idiot, eller så hade den gjort fel på något sätt. Man såg ju några av granngubbarna hade sällskap ifrån krogen med farsan, där dom kom vinglande över gården. Vaktmästaren Clayton var vi livrädda för. Han var bara elak, och för lat för att spola en skridskoplan, så vi ungar bröt oss in i källaren och lånade slangen. Vi kunde fixa planen själv. 

Jag tror att den nya tiden blev för mycket för många, en falsk status som inte fanns och som aldrig skulle komma. Efter några år hade färgen flagnat på skåpluckor och gabondörrarna hade flikats här och där. Drömmen om ett rikt liv var kantat med att föräldrar söp helg och vardag. Det var många som såg hur en del familjer hade det, men ingen reagerade. Om jag skulle räkna ihop alla ungar på min gård, så har åtminstone 5 stycken varit eller är fortfarande kriminella eller har missbruksproblem.

Den kommunala bostadspolitiken ser ganska lika ut som den gjorde då, alla fanns i pusslet men ingen visste hur man skulle spela sin roll. Man skulle sköta sig själv, man skulle skita vad som hände innanför grannens dörr. Vi har inte lärt oss något, så ser det ut fortfarande idag. Många barn far illa, medan grannen tittar vidare på Rapport om andra olyckor i världen. Vi har byggt in oss i ett hörn, och vi har fått en dålig färg som aldrig tycks torka. Vi sitter fast i gamla mönster. Vi ser inget trots att vi putsat fönstren och håller fasaden hel och ren utåt.

Vi segregerar oss sönder och samman på ett omedvetet sätt, ja vi människor är korkade som bara följer med i tidens ström. Vi orkar inte ens säja att : -Nu får det vara nog, vi försöker på ett annat sätt...