En snål värld utan oss...
Kategori: Samhälle
Nu ikväll på aftonen har jag varit på Vänsterhörnet och lyssnat på Susanna Alakoski, det blev en fin stund. Att lyssna på henne när hon läser ur "Svinalängorna" är starkt, man känner att tårarna är på väg att rulla nerför kinden, man känner en underlig rysning i nacken, och man kommer på sej själv att man nickar instämmande i hennes berättelse. I den fotöljen hade jag kunnat sitta hela natten och bara lyssnat. Livet är och livet har aldrig varit enkelt för många människor. Flera trampar igenom en livstid med många stunder av olika kaos och tragik ibland en pralin med lycka som förenklar livet en stund. I nästa stund sker en olycka.
Berättelser och upplevelser av detta slag sett ur en arbetarklassvinkel är inte bara negativt. Det finns något som byggs upp inom en och det är ett enormt förråd av känslor och empati. Man blir som människa stark och man får en kunskap om hur andra har det och upplever sitt liv. Det har trollats fram en dold gemensam nämnare, något som för varandra närmare och skapar ett osynligt band. En tråd som vävts för att sedan utvecklas till en hel väv.
Alla händelser som jag haft i mitt liv, som i sej skulle kunnat bli en bok någongång i framtiden, alla de händelserna skulle jag egentligen inte vilja vara utan. Då menar jag många svåra saker som rasat ner utan förvarning, utan dessa hade jag nog varit en fattigare människa. Jag är ändå väldigt tacksam för det jag har i dag, trots allt som skett.
Det mörka får aldrig ta över det är då det blir tungt att vara människa.Om finns det förståelse och ödmjukhet runt en då går mycket att lösa.
Tänk alla barn som fått växa upp i "Svinalängan" man kan undra hur många vi var, och hur många fler unga som måste växa upp i miljonprogram, i dessa segregerade områden med en fin puts på fasaden, men innanför väggarna vilar en annan stämmning.
Susanna sa att den stora missen de gjort i byggandet var att de hade glömt mötesplatserna, som ett bibliotek där samtalet och mötet med människor kan ske. Samtidigt byggs miljonprogrammen slutna, det finns ingen väg igenom där nya människor kan komma in. Och skulle de hitta en öppning , skulle dom våga gå in?
De som bor inneslutna vågar de lämna den falska tryggheten och komma ut? Korthuset har rasat för längesedan, hoppas ingen idiot får för sej att det ska byggas upp igen efter de gamla ritningarna. Bränn standarden, ett ord som man inte vet hur den ser ut, man skapar sej en standardlösning på en standardiserad tillvaro. Sedan när man tröttnat på standarden, då vill man vara lagomt lagom.
Vet ni vad, världen skulle vara fruktansvärd snål om inte du eller jag fanns- de måste vi väl vara eniga om...
