När man har gått igenom en del i livet som jag har gjort, då finns vissa minnen kvar som om de hade hänt igår, andra minnen lever bara som små fragment. Detta är ett minne som är positivt och väl bevarat. Jag är uppväxt i en familj där mina föräldrar var duktiga på sång och musik, och hade fått lite av det i mej.



När jag var 16 år hände något ovanligt, för en yvig och vilsen tonåring som mej. En tjej som heter Agneta ringde mej och sa: -Du jag har något skojigt på gång åt dej om du vill..
Hon berättade om en kurs i visa som Malungs folkhögskola skulle ordna i en by i västerdalarna som heter Björbo. och i den byn fanns en gammal loge alldeles i kanten av älven och en dånande fors. Ett otroligt naturskönt ställe.

Agneta kallade kursen för en trubadurkurs, och var väl då 1976 den enda i sitt slag.Och ledarna för denna skulle vara Sid Jansson, Ewert Ljusberg och Lasse Göransson, den sistnämnde är tyvärr borta sedan många år. Då på denna tid och som 16 åring hade jag absolut ingen aning om vilka dessa tre män var. Men jag nappade ändå på kursen för den lät spännande.

När jag hade packat ner min gitarr, tält och gummimadrass då bar det av. Resan gick med rälsbuss genom det fagra västerdalarna. Väl framme vid min destination Björbo, klev jag av  och stod alldeles ensam på den lilla bystationen. Jag började att vandra emot bebyggelsen för att fråga mej fram. I lanthandeln pekade de medans "moppe" killarna som stod vid flipperspelen stirrade med stora undrande ögon. Hade någon klivit av rälsbussen i Björbo?  Jag kände mej aningen nervös och tänkte "Vad i helvete har jag här att göra?"  för att lugna ner mej var jag tvungen att sätta mej ner, det blev på en stor brädhög vid ett gammalt sågverk.

När jag senare kom fram till logen så stod där några tält på tunet. En märklig man som hette Alex kom fram och hälsade mej välkommen och presenterade mej för sin fru. Han bodde där. Stället var otroligt vackert med sina härbrän, jag som 16 åring hade defeinitivt backat i tid och rum. Jag blev snart bekant med de andra deltagarn. En del kom ifrån Stockholm andra ifrån Dalarna.

Senare på eftermiddagen skramlade det in en röd gammal Amazon på tunet. Det var bilen med de tre vise männen. De såg ut som de kom direkt ifrån urskogen. Sid Jansson, en liten tjock skäggig gubbe med hatt och en morakniv hängande vid sin sida, Ewert Ljusberg lika ljuv då som nu, en grov stämma och trötta ögon. Och sist äntrade Lasse ur bilen, med en välbyggd kroppshydda och ett skäggigt huvud och två snälla ögon. Det var en samling ljuva typer.

Kursen kunde börja, fast om man summerar så här efteråt kunde man nog inte likna det för en kurs, det var en gemenskap och jag fick vänner för livet. Vi blev ett sammansvetsat gäng. Våra gitarrer och sången blev som ett medlingsverktyg emellan oss. Kvällarna blev sena, med mycket rödvin.

Under veckan kom olika gäster, de var kända för vissa men inte för mej. Alf Hambe var en. Den dagen han pratade om visan strålade solen. Och vi bestämde oss för att gå ner till en liten bäck bredvid älven. Alf  satte vi på en sten mitt i flödet, medan vi som åhörare satt på en träspång som gick tvärsöver. Jag tyckte att jag såg Hambe i sina egna visor där han satt. "Näckaspel och vattenglitter"...han var näcken. Han berättade om sin visskrivarteknik, om sin Gröne Greve, om alla hans lustiga och egna ord i visorna. Någon frågade om hans "Visa i Molom" handlade om. Ni vet den: Stjärnor i skelom, dudom delom vind går i felom spelom. Han berättade på ett obesvärat och naturligt sätt att: När man har byxor med hängslor på, då är det lätt att fastna här och där." "En gång fastnade jag i ett dörrhandtag. Och då blev det fjädring i hängslorna..." Då föddes Visa i Molom. Han menade kanske att om man går för långt då har man alltid hängslorna som kan dra en tillbaka. Det är min fria tolkning. Han var en sagoman, och gav mej en ny dimension. Man får fantisera utan att vara tokig.

En annan kväll så gästade Pierre Ström logen han sjöng rallarvisor och gick in på historiken runt texterna, ett långt spännande föredrag. För varje dag blev man modigare än dagen innan. Man böt visor med varandra. Ewert, sid och Lasse lärde oss fräcka slagdängor. Man bara lärde sig hela tiden, fick stöd och alla visade varandra respekt. Ingen var bättre än någon annan. Vi var så fulla av inspiration att det fullkomligt bubblade i oss.

Tidningarna kom lokal och riks.  De målade upp oss som vi var de blivande superkändisarna. Lokalradion, kom och gjorde en entimmesprogram. Press och radio vinklade det ganska löjligt, de skrev att "Profeterna lär upp sina lärljungar." Det var nog ingen av oss som kämpade för något kändisskap. Ingen ville heller vara bäst.

En dag så fick vi alla en dikt av Nils Ferlin. Vår uppgift blev att var och en skulle tonsätta den. Om man minns rätt så var det "Så ler bara den". Jag vill lova att det satt en gitarr i varje buske och plinkade. Den inhemska befolkningen som gick förbi måste ha undrat vad det var som höll på att hända i byn. När tonsättningarna var klara for vi till en studio och spelade in det på ett demoband. Och bandet det finns faktiskt kvar än i dag som ett minne och en artefakt.

Den här kursen med trubadurer och vanligt folk med gemenskap gav mej verkligen mycket. Man fick ett självförtroende, och ett mod. En insikt att alla duger som man är. Den sista dagen gjorde vi ett framträdande på tunet med en storpublik. Den konserten finns också inspelad och kopierad över på CD.

Som i alla sagor finns ett avsked, så även här. Vi hade sammansvetsats på denna vecka och levt utanför den vanliga världen. Nu skulle vi ta steget ut i vardagen igen. Ingen av oss blev kändisar, men så var heller inte meningen. Vi har aldrig tappat kontakten under de 30 åren som gått. Våra vägar har korsats då och då.
Förra året hade vi ett 30 års jubeleum i Hedemora, då träffades vi nästan alla. Och gitarrerna kom fram som medlingsinstrument, det var helt otroligt att ses och att spela tillsammans igen. Allt var sej likt.

Jag tackar alla som gjorde Björboresan möjlig, det blev en stor upplevelse för mej. Tänk om alla 16 åringar fick samma chans som jag då fick. Det jag lärde mej med musiken är att man kan enas genom den, man kan förmedla känslor, man kan nå en större förståelse för varandra och en stor gemenskap med musik. Den har en otroligt stor kraft. Ni har betytt mycket för mitt liv. Till er alla med stor kärlek...