Mia Jäverlings Blogg

I början av mitt förhållande med min man, det var innan jag visste att han var en fiskefanatiker. Det var långt innan jag skulle hitta flugbindningsmaterial i varje låda. Det var innan man kunde kliva på en trekrok. Jag och min stora son, som då var tolv år följde med till en fiskebutik, jag trodde att han skulle in och köpa några krokar och bly, så hela affären skulle gå ganska snabbt. Herr M skulle ha andra grejer, tyngre saker för de stora grabbarna. Hans inköp skulle bestå utav en tuppnacke. Samt lite andra fjädrar. (Det var långt innan jag visste att tuppar hade en nacke). Redan då hade älsklingen glest med lugg uppepå.

Att vänta på M när han är i en fiskebutik, det är ingen lek, inte alls några snabba kast som kan vara färdigt på några minuter, nej då detta kan vara i som det känns en hel evighet. Butiksägaren hade några besöksstolar, säkert uttänkt att männens fruar kan sitta där och vänta. Inte fanns det några damtidningar där heller, nej bara tidningar med män bakom flötet. Där satt jag och sonen och bläddrade i några tidningar, plötsligt såg jag en bild av en karl som plaskade runt i nåt bildäck, med ett spö i högsta hugg. Idag vet jag och är väl ofrivilligt "delägare" i en flytring. Då jag såg bilden skrattade jag ljudligt och M kom fram och undrade vad jag hade hittat för fint, då såg han flytringen blev drömsk och  fick små stjärnor i ögonen och sa : " En så´n ska jag ha."  Vad jag tänkte då vill jag inte berätta.

Han gled iväg i drömbutiken ytterligare en lång stund, till slut kom han med en konstig påse med en skalp i, han förklarade att det var en tuppnacke. Sonen som suttit där tålmodigt och tyst en längre stund tittade upp och frågade häpet och med stora ögon : " Vad ska du ha den till? Är det en tupe´?

Ja livet med en fanatiker har inte alltid varit lätt, men man lär sig till slut. Så kvinnor ha tålamod med era äkta män, men passa er så de inte får simhud mellan ögonen då är det kört.

                                                                  
Detta är givetvis ett montage av Herr M och en Indisk tuppnacke, det var väl denna syn sonen fick den dagen i affären.

Detta inlägg är genomläst och godkännt av maken, alltså ingen anmälan till Blogg.se.

Länkar in lite morgongodis i bloggen...

Leif "Jagfunderarlitejussom" Stenlund

Idag har facket årsmöte ute på jobbet, klart man ställer upp och går på mötet. Vi ska ställa upp för varandra solidariskt. Det finns en del som inte kan gå och detta är på grund av att avdelningscheferna inte har löst ersättare på arbetsplatserna. Eller har lagt en kurs samtidigt som årsmötet går av stapeln. Då vår arbetsplats har obekväm arbetstid så är det svårt att hålla ett möte utanför arbetstid, i så fall skulle det ske nattetid.

Jag har sagt till de medlemmar som vill gå, att gå, trots att chefen inte ersatt personen på golvet. Cheferna har vetat att mötet ska hållas idag i en månads tid, så informationen har varit glasklar ifrån klubbens sida, men som vanligt svaras det med en noncharlans ifrån arbetsgivaren. Det känns som om vi kvinnor existerar i ett århundrade långt ifrån 2000- talet. Inte bara lönemässigt och arbetsklimatsmässigt blir vi respektlöst behandlade. De vägrar helt enkelt att ta oss på allvar, arbetsgivaren tror att vi är ett gäng trotsiga kärringar som har det taskigt hemma och att vi förhoppningsvis får tillbaka förnuftet i sinom tid.

Den minsta arbetsförbättring som vi kräver, tar en evighet, en ny ergonomisk stol skulle kunna tömma ett stort antal på all energi innan stolen fanns på plats. Det ska helt enkelt vara omöjligt att behandlas med lite värdighet. "Tig och svälj" det är vad vi förväntas göra.

Idag säjer stora delar av fackklubben upp sina uppdrag, troligen löses klubben upp om inga nya visar intresse, det är sorgligt men sant. Jag skulle kunna tänka mej att ställa upp, bara om några andra var villiga att följa med. Ensam skulle jag aldrig orka ta den bördan, men med 6 stycken till då hade det kunnat varit genomförbart. De duktiga tjejerna som inte orkar längre, de har gjort ett bra jobb för det mesta i full motvind, skinnet på näsorna har blivit kvar trots en del hårda förhandlingar. Några är på väg mot utbildningar och har fått nya jobb, en ska vara mammaledig.

Ärligt tror jag inte på att någon är intresserade att gå in i klubben och föra den vidare, så illa är det. Arbetsgivaren har fått oss dit dom ville. De anställda är uppgivna och känner inte att något kan bli bra och att viljan inte finns hos företaget. Det enda dom vill är att vi ska "leverera" och trogna som vi är levererar vi hela tiden, men får sällan något tillbaka. Det är sorgligt och sant.

Ändå åker jag dit med en positiv tanke, och ett litet tal inne i huvudet till mina arbetskamrater att vi måste ställa upp för varandra. Jag ska i alla fall försöka. Det kommer inte att bli lätt att motivera till detta när man svingas mellan förtvivlan och hopp själv för det mesta.

Om jag tror på en framtid för min arbetsplats? Nej inte mycket tro det senaste åren, tyvärr håller skeppet på att sjunka, och många följer med. Detta klimat skulle aldrig förekomma på en manlig arbetsplats. Varför?

Tack alla tjejer som hållt klubben kokande under de senaste åren, ni har varit duktiga och ni får bara ros av mej.





Obs! Boken är ledig igen för utlåning...

Dynga

Vi på vårat jobb får lönen utbetald den 15: e i varje månad, eller fattighjälp som en del av oss kallar det. Så idag är det löningsdag, men det blev hutlöst glest med pengar.
Då jag under januari arbetat tre veckor  i Ludvika och börjat köra innan 07.00 varje morgon, och kommit åter vid 17.30 tiden. Jag har kört i vinterns värsta väder och äntrat 10 mil varje dag. Vilket gör 50 mil i veckan. Det har varit tufft men allt för att göra företaget till viljes.
När jag sa ja till detta jobbet då blev jag dåligt informerad innan, men blev tillsagd att föra resedagbok och anteckna tiden då jag lämnade hemmet, och när jag kom hem igen. Vidare sas det att jag naturligtvis skulle få betalt för det.

Januari perioden genererade över 100 timmar med körningen, jag ligger ute med bensinpengar. Sedan har jag resten av tiden i Januari arbetat i Borlänge. Dessa timmar är 45 timmar. Under min tid i Ludvika har jag inte jobbat helger och blivit av med ob- tilläggen. När jag får lönespecen står det att jag ska få 8300:- och då har dom dragit av 12:- för motorvärmaren. Visst är det toppen, visst är det fel.

Jag ringde och påtalade felet i Onsdags, då ville de inte ge mej för restiden heller, mer än 73 kronor minus skatt, ville också att jag skulle få pengarna till min lönedag, men nu är det fredag och kontot ser inte ut att ha reglerats. Jag blir så jävla trött.

Att min chef sålt sin själ till företaget, det kan stå för henne, men jag bedriver inget volontärarbete. Jag arbetar för att få pengar till räkningar och mätta mina barns munnar, sen om företaget hade lust och skapa bra arbetsförhållanden då har dom gått ett steg i rätt riktning. Det är tur att man har goda arbetskamrater i denna smet.

Idag blir det att jag måste krångla och strida för rätten till mina pengar, och hävda ett muntligt avtal. Annars blir det att ringa facket, där jag har fler "ärenden" inne.
Jag tycker att det är fan att man inte kan få ha arbetsro på jobbet, alltid ska det hända saker som stör rytmen.

Efter att ha trilskats med Försäkringskassan hela hösten om rätten till sjukförsäkring, då det skrivits ömprövningsbeslut och allt vad det heter, och kampen fortsätter. Då börjar en ny strid på jobbet om att få den lönen man har blivit lovad och har rätt till. Förstår inte företagen varför man jobbar, sen om trivsel fanns med som bonus då jobbade man effektivare, fast fortfarande med lön..

Tror ni jag är gjord av pengar? 

Samtidigt kan jag få undra om någon har ett jobb ledigt, jag jobbar inte gratis...

                    

Ohly avvisar röd-
grön valplattform

Vänsterpartiets ordförande Lars Ohly säger nej till en röd-grön valplattform. I stället vill han att partiet ska möta väljarna som "ett tydligt vänsteralternativ".

V-ledaren avvisar alla förhandlingar och kompromisser med s och mp före valet.

- Det skulle innebära att vi suddar ut vår profil. Kompromisser och överenskommelser är nödvändiga för att vi ska kunna påverka verkligheten, men det gör vi när vi väl sitter vid makten och ska samarbeta med andra. Inte inför ett val, säger Lars Ohly till Svenska Dagbladet inför att vänsterpartiet i helgen ska enas om strategin.

Ohly försäkrar dock att samtalen med socialdemokraternas partiledare Mona Sahlin och miljöpartiets båda språkrör fortsätter. Han ser också gärna att oppositionen gör gemensam sak i riksdagen. Men i nästa valrörelse ska vänsterpartiet, enligt Ohly, möta väljarna som "ett tydligt vänsteralternativ".

- Ett skäl till att människor inte i tillräckligt stor utsträckning har tilltro till oss är att vi inte i tillräckligt stor utsträckning skiljer oss från andra partiet. Vi är på väg att inse att vi inte har någonting att vinna på att bli mindre tydliga i vår vänsterpolitik, att vara mindre av ett feministiskt och socialistiskt parti, säger Ohly till SvD.

I lördags krävde miljöpartiets språkrör Maria Wetterstrand att vänsterpartisterna ska ge besked om "de vill vara med eller inte".

Stora Enso har etablerar sej i sydamerika närmare bestämt i Brasilien, med statliga pengar.

Jag tittar på Kalla Fakta i Tv4 på söndagen, där gör dom en djupdykning i Ensos bedrövliga flytt.

Norrsundets massafabrik läggs ner, fackklubben reser 325 kors utanför fabriken. Ett kors för varje arbetare som förlorat sitt jobb. En bygd stryps, en by förlorar allt dom har trots fabriken har genererat en vinst på 200 miljoner om året, stolta arbetare har trott deras framtid har varit säker. Skogen växer för sakta i Sverige, i Brasilien tar det bara 8 år för ett eukalyptusträd att skjuta i höjden. Där sitter en familj runt köksbordet i villan, hela släkten har arbetat på massafabriken, den gamla kvinnan som är mamma till villaägaren, tar dej en sipp av kaffet och oroar sej även över Konsumbutikens framtid. Det här är är verkliga känslor, detta är när verkligheten är som mest gripande. Det är fan i mej synd och skam.

Borta i Brasilien står den stolta Chefen i Latinamerika Nils Grafström  och stolt visar upp fabrikskomplexet som byggts på 17 månader, och dom har asfalterat några vägar, men i slumkvarteren var det ingen ide´. En fabrik som kan svälja 10.000 kubik 0m dagen. Stora tar ner regnskogen och planterar nya snabba träd, de sprutar ut bekämpningsmedel som är farliga. Inget annat växer i denna gröna öken. Dom skickar ut 194 ton farligt gift om året. Grafström poängterar att dessa inte är olagliga där. Men det kan vi räkna ut här vad det är för etter Enso laddar ur, sedan blir jorden obrukbar inom en framtid. De har gjort utsläpp av medlet även i ett naturreservat. Där pågår en process, Brasilianska myndigheter har överklagat och håller Enso ansvariga för detta verk.

Veracel som fabriken heter har retat de Brasilianska miljöaktivisterna som inte alls går på att fabriken gör något gott till Landet. Den inhemska befolkningen, fattiga människor trodde på arbete när anläggningen skulle byggas. Men det gick självklart till de högutbildade. De går som förr och samlar ved för att laga sin mat, men blir mötta av beväpnade vakter som riktar sina vapen mot dem. De menar att denna satsning inte har gett dem någonting, mer än elände.

Grafström säjer att miljön håller hög standard, ändå har en stor silo med svartlut exploderat, men den var absolut inte någon fara. Trots att byborna klagar över klåda och bränneffekter.

Kalla fakta kollar upp om någon liknande olycka hänt i Sverige under senare tid, men det var längesedan. Arbetsmiljön har varit kontrollerad, hur är det ställt på den nya Veracelfabriken. Finns skyddsombud? Nej knappast.

Jag anser att denna fabrik är en nutida, framtida katastrof, och att Stora Enso etablerar sej på detta sätt är så lågt att man inte knappt tror på det. Det är så att man riktigt skäms att man är  medborgare ifrån ett  i-land.

Ja säjer ni, så här gör väl många företag som flyttar utomlands, men det är absolut inget försvar. Åter tar Goliat kommandot och stjälper den vanliga människan.

De sitter i Norrsundet och mår dåligt och har mist sina jobb, medan Brasilianarna har fått en fabrik som inte ger dem näring eller något gott, miljön förstörs, det finns inte ved längre att värma sin soppa med. Medan det bara finns en vinnare i detta och det är Stora Enso.

Det är fan så sorgligt att man vill gråta en skvätt.

Man undrar över rondellhundens vara eller inte vara. Det dyker faktiskt upp någon då och då. Jag tycker dom är trevliga inslag. I min stad lilla Borlänge, ser man dom för sällan, trots att stan fullständigt kryllar av rondeller. Politikerna som klubbat dessa rondeller måste ha halsat cirkelkaffe. Man skulle kunna ha kommunala rastgårdar i dessa rondeller, då blev dom mer levande. Man önskar att rondellhunden är här för att stanna, och att den aldrig dör ut.

                                                                              

Jag tror att många i mitt och ditt samhälle har kommit till en tid då stilla sittande och ordlöshet eller åsiktstystnad inte håller. Jag känner sakta en våg av en aktiv vänsterrörelse börjar att sjönjas. Det finns klara signaler ibland 80 talisterna att vår tids sätt att leva eller att föra ut den nuvarande politik inte längre håller. Trots ordnad ekonomi för ett stort antal unga så ser man att de aktivt reagerar på att jordens resurser och reserver håller på att sina, de ser att konsumtionen i samhället har nått oanade höjder. De går tillbaka till conteinerletande och återanvänder användbara prylar. Detta är ett underbart grepp dom tar, och dom har verkligen anammat allvaret i det som händer på vår jord.

Många av dessa unga som växt upp med en trygghet som barnbidrag, dagis, och sett att saker komma men aldrig egentligen funderat om det har varit sossarna eller tomten som levererat detta. Bara sett saker och ting komma och inte alls fått vara med och påverka under uppväxten har begripit allt det här. För att inte fastna i konsumtionsfällan med elektronik, och värdelösa prylar väljer de istället att göra djupdykningar i conteinervärlden. Eller har sina tankar på andra miljöfrämjande åtgärder. Jag tror verkligen på en framtid tillsammans med dessa kloka och jordnära unga.

Jag själv har också fått nog av att sitta stilla och svälja allt elände som serveras eller om trygghet skall tas ifrån en. Försäkringskassan har stängt sina portar för svaga och sjuka männsikor, dom har bara gett sej fan på att ingen ska vinna över sina rättigheter utan att få kämpa livet ur sej. De svaga ska jävlaranamma få vad de tål, och öppnar dom käften då jävlar. Denna skit tar inte flertalet av oss vanliga och ödmjuka människor. Vi har fått nog att någon försöker pränta in att vi fuskar oss fram i dagens Sverige, att vi misstros av personer som måste må dåligt även i sina kall. Eller också har de placerat empatilösa personer på Försäkringskassans stolar i deras mörka djävulskorridorer.

Nu tror jag att en aktiv vänsterrörelse bubblar ute i stugorna, jag är övertygad att denna tid som serverats oss under de sista åren har fått igång tankarna hos många. Många kommer fram till mej och säjer:- Vad ska vi göra åt eländet? Det enda jag förstår är att vi måste göra en ny start på en rörelse där vi säjer ifrån i de mest elementära och viktiga frågor som gör försämringar för fattiga, lågavlönade, handikappade, arbetslösa, sjuka och utslagna.
Ska vi vara med och bygga ett samhälle där kriminalitet och droger är ledande. Ska vi behöva gå ut och mötas utav tiggare. Ska facket bli nedrustat så vi ska återgå till att människor daglönas. Ska socialtjänsten bli den nya A-kassan och Försäkringskassan.
 
Jag tänker inte sitta och titta på det i en fotölj med partiprogrammet framför mej. Nej jag ska aktivt deltaga med all min skröplighet. Jag ställer mej till de unga och kampen är vår tillsammans. Upp trälar uti alla stater, nu tar vi tillbaka den makt som gått förlorad, vi är flera än dom. Vi vet var vi står men vi måste börja att agera, dom däruppe har fått trampa på oss tillräckligt länge nu, och det är hög tid att riktigt sparka tillbaka. Att stå lamslagna inför en nedrustning det håller inte. Då står vi som det verkligt stora förlorarna och de har fått som de ville.

Vi bjuder inte in till fortsatt förnedring av oss- Utan vi tar våran kamp stolta och raka.

                         

Även denna vecka har jag pendlat mellan Ludvika och Borlänge, men nu är jag ledig i helgen och det känns skönt. Nästa vecka gör jag den sista veckan där nere och även om det har varit roligt, så har resandet varit jobbigt. Vädret under min pendlingstid har varit det sämsta under vintern. Denna vecka har min eminenta arbetskamrat Stefan kört.

I alla fall har jag haft alla väder under denna period, Snö, regn, snöstorm, storm nederbörden har kommit uppifrån och nerifrån, den har överaskat från sidan och från backen. Det har också varit halt med stora inslag av snömodd. Vi svenskar ska då alltid prata om väder. Det drabbar oss varje dag.

Min kollega Stefan berättade att han brukar läsa min blogg ibland, men han tyckte att jag skrev för lite om honom. Så jag tänker omnämna denna trevliga Gustafsbo nu. Han och jag kan föra ett samtal som flyter på, vi snackar om samhälle och om familjen. Vi berättar roliga episoder ur våra ungars liv. Ja Stefan är en lättsam kille att ha att göra med, han är alltid glad och trevlig. Stefan är även väldigt vetgirig, och kan en hel del. Men att värva honom till partiet har inte gått så bra. Jag undrar om han ändå inte är lite sugen att en dag få äntra talarstolen i kommunfullmäktige.*s* Det var synd att jag inte hade något kort på honom utan jag sätter in en bild på en karta av Dalarna.

Om Stefan vill kommentera nu så går det bra. Det går ypperligt att han kompletterar inlägget med att sjunga ut.
Du Stefan kör försiktigt nu när du ska köra till Stockholm. Du är bäst...