Sakta lägger båten ut från land....
Kategori: Allmänt
Idag har facket årsmöte ute på jobbet, klart man ställer upp och går på mötet. Vi ska ställa upp för varandra solidariskt. Det finns en del som inte kan gå och detta är på grund av att avdelningscheferna inte har löst ersättare på arbetsplatserna. Eller har lagt en kurs samtidigt som årsmötet går av stapeln. Då vår arbetsplats har obekväm arbetstid så är det svårt att hålla ett möte utanför arbetstid, i så fall skulle det ske nattetid.
Jag har sagt till de medlemmar som vill gå, att gå, trots att chefen inte ersatt personen på golvet. Cheferna har vetat att mötet ska hållas idag i en månads tid, så informationen har varit glasklar ifrån klubbens sida, men som vanligt svaras det med en noncharlans ifrån arbetsgivaren. Det känns som om vi kvinnor existerar i ett århundrade långt ifrån 2000- talet. Inte bara lönemässigt och arbetsklimatsmässigt blir vi respektlöst behandlade. De vägrar helt enkelt att ta oss på allvar, arbetsgivaren tror att vi är ett gäng trotsiga kärringar som har det taskigt hemma och att vi förhoppningsvis får tillbaka förnuftet i sinom tid.
Den minsta arbetsförbättring som vi kräver, tar en evighet, en ny ergonomisk stol skulle kunna tömma ett stort antal på all energi innan stolen fanns på plats. Det ska helt enkelt vara omöjligt att behandlas med lite värdighet. "Tig och svälj" det är vad vi förväntas göra.
Idag säjer stora delar av fackklubben upp sina uppdrag, troligen löses klubben upp om inga nya visar intresse, det är sorgligt men sant. Jag skulle kunna tänka mej att ställa upp, bara om några andra var villiga att följa med. Ensam skulle jag aldrig orka ta den bördan, men med 6 stycken till då hade det kunnat varit genomförbart. De duktiga tjejerna som inte orkar längre, de har gjort ett bra jobb för det mesta i full motvind, skinnet på näsorna har blivit kvar trots en del hårda förhandlingar. Några är på väg mot utbildningar och har fått nya jobb, en ska vara mammaledig.
Ärligt tror jag inte på att någon är intresserade att gå in i klubben och föra den vidare, så illa är det. Arbetsgivaren har fått oss dit dom ville. De anställda är uppgivna och känner inte att något kan bli bra och att viljan inte finns hos företaget. Det enda dom vill är att vi ska "leverera" och trogna som vi är levererar vi hela tiden, men får sällan något tillbaka. Det är sorgligt och sant.
Ändå åker jag dit med en positiv tanke, och ett litet tal inne i huvudet till mina arbetskamrater att vi måste ställa upp för varandra. Jag ska i alla fall försöka. Det kommer inte att bli lätt att motivera till detta när man svingas mellan förtvivlan och hopp själv för det mesta.
Om jag tror på en framtid för min arbetsplats? Nej inte mycket tro det senaste åren, tyvärr håller skeppet på att sjunka, och många följer med. Detta klimat skulle aldrig förekomma på en manlig arbetsplats. Varför?
Tack alla tjejer som hållt klubben kokande under de senaste åren, ni har varit duktiga och ni får bara ros av mej.
Obs! Boken är ledig igen för utlåning...
