Oh yeah, hjälp, nanana, wow, I love Europe. Vad har det blivit, vad är det som är så bra med denna ambulerande cirkus. Det tävlas i musik eller tävlas det i den artist som är mest orginell eller spektaktulär. Det är en tävling som jag inte förstår, varken musikmässigt eller textmässigt. Om det någon gång skulle vara en låt jag gillar, eller faller min smak då är den borta på en pisskvart.

Nu rullar denna cirkus i veckovis och sänds på Lördagar. Läsk och chipsförsäljningen ökar under dessa lördagar, och familjen dukar till lördagsmys till Christer Sjögräs. Det är fantastiskt vad lite vi behöver för att roas, människan idag kräver ingen kvalitet varken musikmässigt eller i umgängesfantasin. Ja ni säjer - Stäng av, titta inte på det...
Det gör jag också, jag tittar inte på skiten, men om jag vill läsa ett Aftonblad då blir jag bombaderad av denna smörja på flera sidor. Johan Hierta grundaren av arbetartidningen Aftonbladet skulle vända sig i sin grav om han fick uppleva en slik journalistik. Arbetartidningens värderingar är som bortblåsta och ett minne blott, de säljer lösnummer på denna typ av smörja, skvaller och silikonrepotage. Då säjer ni: -Läs inte Aftonbladet då... Nej jag har slutat, och det var inte lika svårt som det var då jag slutade röka.

Det som sker då programmet börjar i kväll är att butiken jag jobbar i blir ödslig och ensam, där kan jag gå i min ensamhet och sjunga CaracaraMia. Öppna en schlagerchipspåse och tugga, bida min tid och vänta tills klockan blir 22.00 då lampor och ventilationen stängs av och showen är slut. Jag får åka hem, till min familj pussa den sovande sonen som ligger skönt i sin säng i ett hav av kuddar. Säja hej till en gubbe som längtat, tvätta av mej fotsvetten ifrån truckskorna, krypa ner, släcka lampan och undra hur många därute som tyckta att fel låt vann...

Samma tjat varje år....