Det begav sej på den tiden då fackföreningarna hade stugor för sina medlemmar runt om ute i landet. Nu var det en kompis som jobbade i ett stort bageri i staden som hade fått tag i en stuga i Sälen, en bit ifrån Hundfjället.
Det var ett glatt gäng på fem personer med mej, med oslipade laggar och inte alls utrustade med det senaste inom skidmodet som äntrade fjällvärlden.

När vi hade installerat oss i stugan en bra bit ifrån backen så tog jag och en kompis Saaben V4, med frihjul ner till anläggningen och skulle göra några åk innan fredagskvällen blev mörk. Väl uppe i backen lurade han in mej i den svarta pisten, stålkanterna på skidorna lämnade efter sig en rostfärg, och hade väl aldrig blivit slipade. Det var bara is i backen.
Han skrattade och tog fart, men hur jag kom ner, det har jag ingen aning om. Den episoden är totalt förträngd. Jag antar att det var rövledes jag kom ner. Det blev bara ett åk den helgen...

På Lördagen tog vi oss in till Norge och köpte öl, jag glömmer aldrig namnet på den för den gav oss en massa gaser i magen. Fem pruttande fjällsemestrare, det var rent otroligt. Ölen hette Hammerpils, och har inte sett det märket fler gånger i de Norska butikerna. Sedan på eftermiddagen blev det mest pulkaåkning.
 
Framåt kvällen drog det in en hemsk snöstorm. Det ven runt knutana. Jag ville att vi skulle ta oss ner till Högfjällshotellet några mil därifrån för att ha lite kul på krogen, men ingen annan var sugen att ge sej ut i detta väder. Och det må jag säja att det var klokt. Detta var innan mobiltelefonenas tid, ska säjas. Men jag hade bestämmt mej, så jag klädde mej för en kväll på krogen och travade iväg i mot en telefonkiosk i stugbyn. När jag ringde till taxi vägrade dom att köra pga vädret. Envis som man var tog man sej ner till stora vägen, och biltrafiken var gles. Där stod jag vid vägkanten och hade greppat en vägpinne med reflex för att synas. Till slut kom det en bil som stannade, det var ett Stockholmspar som förbarmande sej över mej och predikade om min dumhet att ge mej ut i detta väder. Visst hade dom rätt.
Men nu hade jag kommit en bit på väg och ville inte ge upp.

Väl nere vid Högfjällshotellet travade jag glatt mot entre´n som hade en svart/ vit affisch med Pierre Isaksson, ja ni vet han ifrån Family Four, som sjöng "Då går jag ner i min källare". Det var han som skulle uppträda på krogen. Besvikelsen var otroligt stor, och jag som hade kämpat mej dit. De timmar jag var där blev pinsamma, det var jag, personalen och ovannämnda artist på hela stället. Det var ingen som ville ge sej ut i denna snöstorm.

Jag gav till slut upp och fick tag i en taxi som körde till avfarten vid stugbyn. Längre ville han inte köra, det gick inte heller. Så där pulsade jag kilometervis i drevsnö, platåskor, tunna kläder. Åh, vad jag frös. När jag äntligen kom hem till stugan då slängde jag mej in, snön yrde rätt in i hallen. Jag kom snabbt i sängen och kröp ner och huttrade som en galning.

Senare på natten blev jag väckt av en kompis, har inte sett honom sen dess*, han stod där med en snöskyffel och ropade att jag skulle komma upp och skotta. Yrvaket försökte jag förstå situationen. men fattade allt klart när jag steg upp i en iskall stuga, med hela hallen full i snö.

Jag hade inte fått igen dörren ordentligt vid hemkomsten, snön hade lagt sej vid tröskeln, och den hade blåst upp och eftersom vinden låg rätt in i dörrhålet, så hade det blivit en ordentlig vall av snö som blockerade toadörren.
Ja det var en natt och resa som man inte glömmer i första taget.

Idag är inte fjällresor min grej, inte heller skidåkning. Men jag tittar gärna på Vasaloppet första söndagen i mars. Det är inte alls så jobbigt.