Mia Jäverlings Blogg

"Bättre skjuta rygg, än arm ur led"

Jag har blivit stor nu...

Kategori: Vardag

Idag är det den 30 Augusti, och jag har varit småbarnsmamma i 25 år. Idag är den första dagen på 25 år som jag inte kan ringa till Försäkringskassan och anmäla Vård av sjukt barn. Jag har separerat ifrån F-kassan eller så är det tvärtom.

Igår fyllde min minsta kille 12 År, nu börjar kroppen på honom växa i otakt, han vinglar fram och försöker hålla sina lemmar i styr, humöret styrs av hormonerna och om kvällarna klagas det om växtvärk. Dagen efter känns det som han växt 10 cm och fötterna spretar på bästa Charlie Chaplin maner. Tidigare i somras stod jag på hans skolavslutning och konstaterade att det var "min" sjuttonde avslutning som mamma. Visst är jag en veteran. Om 6 år är Ville myndig och jag och Micke står där som två fån och tittar när flyttlasset går.

Som ni förstår har jag en hatkärlek till Björnes magasin, så oändligt många sådana avsnitt jag sett med Snigel, Björne och någon krukväxt som hette Lisa. Många olidliga stunder, när det bakas fula pepparkakor och dansas. Jag tror att Magasinet startades 1986, jag är osäker. Under tiden har Björnen bytt röst. Sedan har lite andra förändringar skett. Men tiden med den tråkiga björnen tog som tur va slut för några år sedan.
Många barnprogram har jag sett, många sagor har jag läst. Men får jag välja på saga eller tv, då väljer jag saga. Så många mysiga stunder det har varit med pojkarna, då vi läst och pratat. Hur många gånger har dom inte puttat på mej då jag har somnat av trötthet under läsningen. Jag minns särskilt Nils Holgerssons underbara resa, den var rena sömnpillret.

Idag står jag här och har en frihet som jag inte riktigt vet hur jag ska hantera. Det ropas sällan på hjälp, mina grabbar klarar det mesta själv. Den stora som är 25 år, han vill väl låna en slant ibland. Han kommer hit och sover över när han har långtråkigt och värmer upp tillvaron för oss och lillbrorsan. Ville står stadigt på jorden och är duktig, men ändå så olik den stora. Här har vi kramarnas man, vi får se hur länge till. När hormonerna gör en frivolt då är det väl slut med det.

Mina dörrar har öppnats, en frihet att sticka iväg, gå i affärer utan att stressas eller känna att det är barnen som måste ha kläder i första hand. Som vuxen har jag ett nytt ekonomiskt läge, en trygghet som inte fanns när jag var en yngre mamma.
Jag ger mej också tid, men samtidigt är det här något nytt för mej, så jag kan få en känsla av rastlöshet inom mej. Kanske jag inte känner mej behövd. Inte vet jag om det är en kvinnlig kollektiv känsla. Mysko är det i alla fall.

I allt detta så känns det som jag ite har åldrats en dag. Alla fantasier om att när man blir gammal då blir man på ett annat sätt och bär en blommig klänning, örhänge, pärlhalsband och läppstift gäller inte mej. Jag är kvar i mitt gamla tänk men med lite modernisering och en mer mogen åsikt. Jag är fortfarande en rebell och revolutionär. För att man åldras så menas det inte att man är trött och har gett upp. Ett uttryck som jag inte gillar eller tycker att vi medelålders inte ska säja det är : " Nu är jag gammal, nu får de yngre ta över..." Säjer man så då talar man som om att man gett upp...

Jag ger aldrig upp, mitt liv har fått en nystart, bredvid mej finns man och två grabbar som snart får egna barn. Snart ska man kanske som farmor åter stå på skolavslutningarna och höra om blomstertiden som kommer, ge en examensslant, äta tårta sedan får jag gå hem och bli farmor rebell igen...

Likt misstrodda lögnhalsar...

Kategori: Vardag

Jag har sagt till mej själv att aldrig förvånas över de saker som händer på mitt jobb. För skulle man gå i taket för alla korkade ide´r och beslut som ledning och organisation tar då skulle man lätt få en enkel biljett till "Knäppgården i Leksand", där tror jag det finns plats till alla oss anställda. Man orkar inte ens bli förvånad över alla deras drag längre.

Det finns inga pengar att köpa arbetsmaterial, kläder så vi kan utföra de sysslor vi blir tillsagda att göra, vi får lägga tid med att leta i timtal efter inredning eller såga av konsoler till hyllplan för att nämnda inte finns. Inget ska köpas in för att företaget blöder. Dom tänker inte alls. Orkar inte gå in på den skiten nu.
Men den 1:a september så bjuder de in till ytterligare ett haleluleja möte i Stockholm/ Jönköping för "alla som är kvar" anställda i Sverige där de ska berätta om personalkostnader och annat. På kvällen blir det fest med uppträdande av Erik Gadd , han som sjöng "Do you belive in me" (Tror du på mej?) och Lena Philipsson "Det gör ont", ja visst gör det ont när pengarna går till dylika väckelsemöten och idioterna (vi) sitter och lyssnar på floskler och tomma ord, och att vi ska vara stolta över att vi jobbar på företaget. På natten går bussen hem till Dalarna igen, och väntas hem vid ca 3 tiden, och de som enligt schema ska jobba dagen efter får ingen nåd. Där gäller inte dygnsvilan eftersom det är frivilligt att följa med.
Jag följer inte med på en resa till av det här slaget, fick nog förra gången då det lät stort, och allt bara rann ut i sanden.
Jag är för smart och mogen för att köpa detta koncept. Så åt helvete med företagshjärntvätt där företaget talar om att gör som vi säjer, då blir allt bra. Ni får aldrig något inflytande, det måste ni acceptera. Och gör ni inte det eller köper vårt koncept då är det lika bra ni slutar. Var glada och tacksamma, och håll käften.

Idag är det krångligt att vara sjuk, om man ens är sjuk. Ljuger vi att vi är sjuka, är vi sådana lögnare och är så pass misstrodda att man ska konstruera ett "storebror" system. Från 1 september (allt händer då) då ska vi anställda då vi bli sjuka ringa ett antal samtal innan vi får krypa ner i sängen igen och kurera oss.
Det heter "Sjuk och friskanmälan vid sjukdom och VAB". På morgonen då du vaknar ska du ringa till en sjuksjöterska på företagshälsan Previa och anmäla dej, de förhör sej om hur du mår och om du är sjuk, sedan ska du ringa till stormarknadschefen på hans mobil, tala om din sjukdom, och till sist ringer du till din avdelningschef och talar om att du efter alla samtal är död. Då kan hon sätta in en arbetskraft som inte finns. Vi är simulerande hypokondriker, vi är ett antal lögnhalsar som sjukskriver oss för att vi tycker det är roligt. Vi på våran magra handelslön och halvtider, tycker att en karensdag hit och dit inte spelar någon roll, och att 80 eller 70% procents på fattigbidraget inte spelar någon större roll. Visst är det vi det?  Efter tre dagar ringer sjuksköterskan upp och samtalar och hör om vi tagit någon Alvedon...

På mitt jobb finns det många kvinnor som har trasiga axlar, dåliga ryggar och värkande kroppar. Aldrig har företaget erbjudit de trötta kropparna om massage eller hjälp. En sådan tjänst har inte företaget inte haft vilja och förstånd att införa. Vi har inget värde. Däremot har de köpt in en tjänst som heter förebyggande arbete mot arbetsskador. Då kommer en kvinna och berättar hus kassastolarna ska se ut, och hur vi ska lyfta tunga saker. Henne har jag sett en gång på 9 år. Och hon talade om vad företaget kunde köpa in för att minska arbetsskadorna, dom har inte köpt något...

När jag blir frisk, då ska jag ringa till sjuksköterskan på Previa och tala om att jag är frisk, sedan ska jag ringa till Stormarknadschefens mobil telefon och säja "Jag är frisk...", slutligen ringer jag till min avdelningschef och säjer: "Jag har sagt upp mej...

Detär väl så här det är när den arbetarovänliga blå regeringen får bestämma ,som kan hålla igång slavfabriker och idiotstämpla de anställda. Vi inom handels har väldigt små hjärnor. Man är en nickedocka i ett simpelt monopolspel.


Patienten: "Hej jag är sjuk och vill sjukanmäla mej.."
Previa:       " Vad har du för sjukdom?"
Patienten: " Jag har ont i lögnhalsen..."
Previa:       "Har du tagit någon Alvedon?"
Patienten: "Nä, ljuger jag bättre då?"

Ska vi lära våra barn, att tala sannolikt, inte tala sanning...

Kategori: Politik

Den 25/ 8 står att läsa i BT följande att:
"Kommunen och facket är genom ett avtal beslutat att alla fasta halvtidsanställningar i grunden ska bli heltidstjänster."
Rubriken lyder:
"Klart för kommunala heltidsjobb" och personalutskottets ordförande Ronny Beyer (s) finns med på bild. Talar Ronny sannolikt, och inte talar sanning...

                

                 Ronny Beyer (s)

Om jag då hade varit en halvtidsharvande kommunalanställd så hade jag blivit lycklig över den artikeln och kanske sagt :"Äntligen..." Men...
Dagen efter kan man läsa att kommunalrådet Kenneth Persson (s) bekräftar personalminskningar inom Borlänge Kommun. Talar han bara sannolikt, eller har det inte hänt...

             

             Kenneth Persson (s)

Om jag hade haft en fast anställning och en halvtidstjänst inom Borlänge kommun, då hade avtalet sagt att jag äntligen fått en heltid. Eller ?
Då ordar Kenneth Persson dagen efter om att personalminskningar måste ske. Och som arbetstagare och Borlängebo blir jag förvirrad och konfunderad, är jag önskad eller är jag bara sannolik. Är det så att jag får sparken, samtidigt som min halvtidstjänst har växt till en heltidstjänst?

Vad är jag i denna soppa, är jag heltidare, halvtidare eller avskedad? Eller är jag en avskedad arbetstagare med en heltidstjänst?

Visst synes det hela osannolikt...


(Skiss till en insändare i BT),

Samlaren som rustar för framtiden, eller...

Kategori: Hobby

Min gamla morfar Ronald en morfar som jag aldrig träffadeför han dog innan jag föddes. I princip vet jag nästan inget om honom mer än att han kom ifrån Filipstadstrakten (likt Nils Ferlin) och att han jobbade på wasa bryggeriet samt var bosatt i ett ruckel i Mjälga. Men små historier om honom har man fått viskat i sitt öra var att han var en underlig gubbe som samlade på det mesta. Om han hittade en strumpa då sparade han den ifall att han skulle ha turen att hitta maken till strumpan.
 
Sparandet eller samlandet är olika hos människor, hos några ter det sej som en sjukdom då de sparar allt, jag har sett ruskiga dokumentärer om folk som lever i en fruktansvärd misär tillsammans med sina samlade sopor. Då de själv inte alls förstår att det är något fel. Sedan har vi de som samlar på teman, tändsticksaskar,  eller kapsyler och andra prylar. Jag har varit en småskalig samlare jag, då har det varit gamla plåtburkar, ni vet dom som fanns i handelsbodarna förr i tiden. Gissa om de tar plats på vinden, stora burkar som rymmer luft, var finns glädjen att ens äga plåt ? De och andra små ting ska jag sälja iväg på loppmarkanad, för man blir inte lycklig av att ha en vind full med "bröte". Vad vill vi uppnå med att samla, och sen gnälla att man har det trångt. Tacka för det, vi har mer än vi behöver och vågar erkänna.

En snäll granne som jag har hon kommer ifrån Lettland, jämt på hösten flänger hon i skog och mark. Där samlar hon stora mängder bär och svamp, fryser in i sina frysboxar. Hon erkänner själv att det sitter i sedan hon var liten och växte upp under kriget och de samlade mat för att överleva. Det är ett betende som jag förstår och accepterar. För det finns logik i det. Där handlar det om överlevnad. Nu är det så här att det hon plockar idag och fryser in, det äter hon också upp. Ibland kommer hon in med bakverk i alla de former och smaker. Den grannen går inte av för hackor.

Tillbaka nu till vardagssamlandet, kan det vara viktigt att samla på fina knappar, tja för den som samlar på det är det nog så. Men om vi pratar om saker som vi inte använder och ligger år ut och in utan att se dagens ljus, då måste man väl börja undra om det inte är dags att slänga sakerna. Är det konstigt att garderober och skåp är fulla. I min familj är vi tre som bor hemma, om jag räknar ihop mina tallrikar och då är det plus de som finns i fina servisen (som aldrig används) 30 stycken. När f-n ska jag använda alla dom, ja ni hör ju själv va onödigt många det blir. Om jag sedan borjar att gå igenom alla ägodelar då blir det nog en större ekipage till soptippen än en bil och släpkärra.

Jag försöker hålla en regel, med jämna mellanrum och det är att, har jag inte använt saken eller klädesplagget de senaste två åren, då är det bara att göra sej av med dem. Varför ska en familj på 3 personer vara ägare till 25 handukar och badlakan eller otaliga gamla påslakan i konstiga mönster och färger. Då säjer nog den som samlar: " Ja men dom kan man göra trasor av..." och när använder man de trasorna då, när man går på fest och stoppar i fickan för att snyta sej i ? Troligen inte. Nej det håller inte, jo om man väver mattor.

Jag har börjat att tänka mej för innan det drar i shoppingmusklerna. Jag ställer en fråga till mej själv på fullaste allvar om jag egentligen behöver den prylen, och oftast blir svaret nej och plånboken tjockare. I framtiden måste nog fler sluta med det betendet där man köper prylar, allra helst sådana som inte fyller någon som helst funktion. Jag orkar inte samla på mej mer skrot, utan har börjat att göra mej av med en hel del. Man vill inte att ungarna ska behöva rensa ut efter en när man dör i flera veckor. Dom har säkert annat att göra än att åka till tippen med gamla plåtburkar.

Jag har stannat upp, och jäklar vad mycket plats jag har runt mej när alla saker är borta. Mina minnen finns i huvudet än så länge, jag tror inte på minnessaker. För den dagen jag skulle tappa minnet, då minns jag inte heller vad prylen betydde för mej. Där sitter jag på "Hemmet" med en plåtburk och låtsas minnas något. Ja ni hör ju själv att samlandet fyller ingen funktion rent praktiskt, utan man fyller upp något tomt hål med en tändsticksask eller en knapp eller frimärkssamling. Eller en gammal plåtburk där endast ett litet affektionsvärde finns, eller gör det inte det?

Föresten min gamle morfar Ronald han efterlämnade bara omaka strumpor efter sej...

Vi komma ifrån FRA, aske daske da...

Kategori: Sant eller Falskt?

Inte vet jag vad som händer i en data maskin, men könstigt är det då. Antingen fungerar det eller så fungerar det inte. Det är inte någon spekulation utan ett tydligt konstaterande. Våran stora data, bara mörknar och vrålet ifån datamaskinens fläktsystem göre sig hörd. Hårddisken verkar vara okey, men det är nog Windows som har havererat. Eller så har sonen bränt alla motstånd, halvledare eller lödningar med sitt spelande. Tanken på att FRA stängt ner maskinapparaten har även funnits då man har en del kontakt med politiska figurer. För visst förekommer det att jag skickar e- mail till partianslutna kamrater, troligen har FRA listat mej nu..

Då sätter jag mej vid min laptop, som det så fint heter (det låter som ett BH märke) med mitt mobila bredband. När jag hade skrivit två rader på inlägget ovan, då hoppade det ur. Visst är det så att Stig Synnergren eller vad han heter sitter och kollar mej nu? Eller så har jag fått en släng av förföljelsemani...Troligen inte, troligen aldrig på ti´n....

Är jag en fara för riket? Jag en liten tant på 1,62 nåja ganska vass i käften men ytterst ödmjuk i samtliga lägen. Kan jag som handelsanställd sätta demokratin ur spel och vara en terrorgangster, med ett fiolfodral. Troligen inte...
Fast visst kan jag kämpa för det jag tror på, men är inte alls farlig. Inte heller röstar jag på alliansen, den dagen omdet skulle finnas minsta indikation åt det hållet, då har jag bett mina nära anhöriga att binda mej varje val och absolut inte släppa ut mej så jag skulle nå en endaste valurna som finns placerad i Sveriges vallokaler, så det så..För då är det färdigt med den lilla tanten på 1,62. Då har det slagit över och det måste beställas mycket botande medicin ifrån de bästa Apotek som finns.

Vad vill jag med detta inlägg egentligen, tja va fan vet jag..Kanske bara tala om för mina mail kamrater att ni får skicka all e- post tills vidare på min Hotmail adress. Villigt måste jag erkänna att den adressen låter löjlig i folkmun, där den avslöjar mitt mellannamn, men Bråkmakargatan finns inte med...

Så skicka mailen till [email protected], jag höll på att skriva mialotta39$hotmail.com men var kom dollar ifrån, troligen en knapptryckning och tankar på rikedom, snart kanske de anhöriga binder mej.

På denna lördagsmorgon så ber jag att FRA lämna mej ifred, låt mej få ha min Lap Top och mitt Windows ifred, jag är blott en och sextiotvå...



"Skondalsmasten"

Ja dom är påhittiga att hitta på...

Kategori: Konst

Det handlar väl om balansen i livet, eller handlar det om storleken. Kanske kroppsmålningen har kommit ikapp kurbitsmålningen rent kulturellt.
Om balansen sitter i "tuttarna" då ligger jag risigt till, fast det finnes två, av liknande storlek på båda sidor...




Denna bild föreställer inte mej...

Spånsan svamp...

Kategori: Vardag

Igår tog vi första svampturen, innan vi kom iväg så var det egentligen ingen av oss som hade lust. Fast jag tänkte att det är bra för oss att komma ut och se annat än fisk och fiskebeten (tillverkningsindustri av beten hemma). När vi kom till Idkeberget och svängde av mot Spånsan, då kändes det riktigt roligt. Sedan åkte vi en liten bit upp till ett ställe där jag tycker att det är så fint, där rinner det bäckar som porlar, och vi brukar alltid hitta mycket svamp. Terrängen är uppåt och ganska jobbig att forcera så det känns i benen. Denna dag glömde jag kameran, så gjorde jag förra gången, likaså gången innan. Det har bara blivit så. Tog kort med mobilen, men testade att skicka det till Bloggen, men det blev kattskit av den sändningen. Inte vet jag hur man gör inte...
Nu hade det inte blivit så mycket svamp på "vårat" ställe, men det är på gång. Det blev lite gula kantareller som vi blandar upp med blek taggsvamp, eftersom taggsvampen inte har så mycket smak då är den bra att dryga ut. Det stod en hel del Karl- Johan svampar utspridda, men jag är inte så galen dem, vet inte riktigt varför. Jag tror att det ha med konsistensen att göra, dom är lite slemmiga när man tillreder dom. Trattkantarellerna var på väg upp, där tror jag att det kan bli grymt mycket framöver.
Hur som helst blev det en skön tur, vädret höll sej ända tills vi kom hem, då öppnades dammluckorna och regnet bara dundrade ner. 

Det kändes höst ute i skogen, det luktade våt mossa och svamp, gula löv låg och lurades. Men man hopps på fler fina lediga höstdagar, då ska jag ta kameran med och fotografera mitt favoritställe... 



"Min lilla korg och Mickes stora korg..."

Är det så illa- att allihop på jobbet är dumma i huvudet...

Kategori: Funderingar

Ibland funderar man om arbetsgivaren verkligen tror att de anställda är totalt korkade och inte begriper ett skvatt. Vad tror dom att dom anställt, ett antal ovetande idioter. Som inte förstår ett jävla dugg. Är det så de ser på oss handelsanställda, ett gäng loosers som man kan prata över huvudet på. Jag tycker att det är kränkande.
Vad vi förstår på jobbet är att saker och ting inte är som det ska, allt är så långt ifrån det som det en gång var. Och att det är dålig organisation högst uppe ifrån samt dåliga chefer på plats är det ingen tvekan om för oss flesta. Sedan har vi lakejerna, men de vaknar inom sinom tid förhoppningsvis.
Rykten florerar, oron hos anställda är total, stämmningen har hamnat på en suckars nivå. Medan chefer går runt och låtsas ingenting, eller så får de inte berätta eller så är de oförstående eller ovetande. Trots rykten så kan inte cheferna få istånd ett möte för att lugna läget. Jag undrar när den verkliga explosionen ska komma. Det är bara en tidsfråga.
Att det går dåligt hos oss beror defenetivt inte på de fåtal utav personalen som är kvar, vi har varit överlojala och agerat som marionetter.

De rykten som florerar är att snart lägger vi ner, eller att företaget har spekulerat på ny tomtmark, eller har köpt ny tomt. Vad vi vet i dagsläget är att försäljningen minskar. Kan det bero på lite personal, okunnig personal, eller utsliten personal och att vi inte hinner beställa hem, eller får beställa hem varor? Ja vad tror ni?  Under åren har pengar lagts på dyra projekt som hög inredning, som efter två år sågas ner till låg inredning, namn byten, logotypebyten, Kick on´och Kick of med dyra artister och coacher med klorblekta leenden, medan vi inte har en kopiator eller fax som fungerar, inte ett riktigt datasystem som registrerar varor vi får in. Vi tigger om arbetskläder och nytt arbetsmaterial. Våra lokaler är slitna, hål i väggar, skitiga lokaler, ofräscha duschar, och gammal skit sedan Moses tid ligger i utrymmen. Så jävla mycket bråte så fackklubben är förpassad till skuddsutrymmet och har fått en gammal eldriven Facit skrivmaskin. Sånt här ska inte hända på en arbetsplats i Sverige. Inte heller någon annanstans.

Vi hade ett litet möte med avdelningschefen igår, jag var tvungen att fråga rätt ut, och märkte att även hon har klivit ett steg bakåt och ur hennes mun kom: "Vi får inte ge upp". Ja vad säjer det om man läser mellan raderna. Är det inte dags att personalen får veta någonting om någonting?
Nästan alla fast anställda på jobbet mår dåligt, själv har jag redan gått igenom de två första faserna, och är på fas tre där jag bara är glad, skiter i det, jobbar på och väntar på vad som händer. De andra två faserna har varit ilska, förtvivlan och irritation, under några år då jag sett hur illa det skötts. Nu känns det som det kvittar men man blir förbannad att ingen lägesinformation kan komma ut till de anställda. Alla människor fungerar olika, och för alla tar det olika tid, men de som är frustrerade nu mår riktigt illa och önskar bara att det kom ett defenitivt svar istället för allt hysch, hysch och hemlighetsmakeri.

Att i det här läget vara idiot är nog min räddning, jag skrattar för att orka medan cheferna irrar med blicken och inte har något svar på någon fråga. Man undrar vilket århundrade man befinner sej i, hur fan ska en situation som denna kunna skapa motivation hos arbetstagare. Skit i samma vi är ändå idioter och dumma i huvudet, så vad gör det om vi blir riktigt överkörda och tillplattade, inte ett skit tydligen.

Vi får väl se hur det blir, någongång  i framtiden så ser vi väl ett resultat...


Nostalgidagar...

Kategori: Minnen

När vi blir äldre då klickar det igång en nostalgiresa inom oss, och den här nostalgiska trippen tror jag berör de flesta av oss som blir äldre. Man minns smaker, gamla etiketter på burkar och förpackningar, gamla reklamslingor och tvättmedlet Surf. "Det är svårt att säga stopp, när man börjat äta Plopp" eller Karlssons klister limmar allt utom åsnor (om jag minns rätt).

Borlänge har för nionde året sina nostalgidagar i en vecka, jag kan inte skryta med att jag är en flitig besökare. Men jag försöker ändå bidra med något besök. Jag försvarar mej med att jag arbetar på dessa nostalgitider.
I år har jag varit och besökt Maximteatern, där visade de affischer och rekvisita ifrån den "gamla" Borlänge Revyn. Inte mycket kläder finns kvar, dessa är borttappade och står säkert uppe på någon gammal vind någonstans i omnejderna. Jag är övertygad att de kommer fram en vacker dag.

Jag tittade på fotografier, och det är alltid lika roligt, samtidigt som en liten tår lägger sej i tårkanalen. För på flertalet av korten tittar min mamma på mej. Hon var med i baletten på Bredes Revy under några år. Hon plirar med sina ögon mot mej och jag känner en härlig feeling av det. Hon levde inte så länge, dog 1969 efter en svår bilolycka. Jag kan och hann aldrig fråga henne om sin tid i revyn, jag hann inte fråge henne så mycket överhuvudtaget, för jag var liten då.

Det är skönt att stå där och minnas att hon finns och att andra minns henne som en del utav kulturlivet som då fanns här i Borlänge.

                                              

Passa er...

Kategori: högtid

Då det regnar så fasligt och kantarellplockningen kan jag bara glömma. Då "passade" jag på att rensa i lite lådor. Titta vad som dök upp under städningen, ett gammalt pass från 1987. Jäklar vad jag har skrattat, den gamla punkrock bruden måste skrämt allt och alla när hon flanerade runt i London och på Piccadilly Cirkus. Jag tänkte att ni ville skratta lite också, därför förmedlar jag bilden till er.
Lite förvånad blev jag dock på assistensens efternamn i underskriften, vill man heta så?
Hon heter Hooker...


Jag har vunnit en cykel...

Kategori: Vardag



Nu på morgonen ringde en mansperson ifrån ABBA, det var inte Björn Ulveus eller Benny Andersson från popgruppen, utan en  ifrån kaviarfabriken ABBA. Han meddelade att jag hade vunnit en cykel med tillhörande cykelhjälm. Värdet var ca 4300:-. Otroligt att jag nu äntligen ska få en riktig mountainbike på ålderns höst. Den har ingen fotbroms, men väl 21 växlar, undrar just hur jag ska hitta alla dom. Jag har som högst haft 3- växlat. Nu på förmiddagen kollade jag igenom livförsäkringen att allt var i ordning.
Vad gjorde jag för att vinna denna skönhet då? Jo jag skickade in 3 kvitton på att jag har köpt tre tuber Kalles samt fick önska tre ingredienser i kaviaren. Jag valde inte banan eftersom den är upptagen, och jag skulle aldrig i mitt liv vilja äta den. Jag valde: Räkor, purjolök och Rödlök. Det vinnande receptet... Först tänkte jag skriva: Plommon, fikon och mango:-) men jag ångrade mej. Det sista jag skrev var inte sant.
Vecka 34 skulle hjälmen levereras veckan efter kommer cykeln. Det här är riktigt bra för mej. Då min gamla cykel har stått i träda med punktering och trasigt lås kommer Kalles cykeln som en julklapp.




"Kolla lilla runda bilden nere i högra hörnet, så ska jag fräsa runt..."


Jag har fler "tävlingar" på gång, jag har just sökt ett stipendium. En stipendiefond genom jobbet som Grata Dahl har stiftat. Den ska främja kvinnliga anställda inom koperationen. Denna resa jag söker pengar till går till Kina i november. Där väntas många kulturella besök, samt besök och information om svensk- kinesiska relationer. Det skulle vara otroligt häftigt att få följa med på en resa av den digniteten. Kina är ju ett fjärran land, dit man grävde sej ner i sandlådan när man var 4 år. Så långt borta då, och inte bakom hörnet nu.
Detta stipendium hoppas jag och önskar jag att jag skulle få. Fast nu har jag ju vunnit cykeln så jag får väl ta den till Kina över berg- och dalar med den.

Idag har jag en ledig dag, men ont i kroppen och halsont gör mej lite ilsken. Idag har jag bara ett jag måste göra och det är att skriva en jobbansökan. Denna gång söker jag jobb på Clas Ohlson som öppnar en ny butik i Falun. Jag ger inte upp i första taget, här söks på allt som kan sökas på.

Kantareller, ja dessa gula svampar som poppar upp som svampar ur jorden. Jag undrar just om Spånsan ska få ett besök av mej och svampkorgen idag? Tja vi får se, håll i masten...



"Skogens Honung..."

Kräftor här och kräftor där...

Kategori: högtid

En helg i kräftans tecken, fram och tillbaka, upp och ner, tjofadderittan. En röra så så stor att man inte vet vad man ska börja. Men i alla fall skulle vi fiska kräftor hos en kompis, allt väl så långt. Men fångsten blev inte den bäst, så i ett överslag räknat kanske vi fått ihop ett 30 tal kräftor, på 3 tömmningar. Samtidigt så försvann några burar, troligen med strömmen i älven, så i morse fanns 7 burar kvar varav en troligen vittjad av banditer. Men dom som inte har någon fiskerätt vill ju också få kräftor, så lite förståelse för deras sätt har jag. Ja ä inte bittär...



"


En nykokt kräfta, ifrån Dalälven..."


Samtidigt som det pågick kräftfiske i älven, så skulle jag som utvald till Campingens festkommite´ fixa i ordning för kvällens kräft / surströmmingsskiva. Mellan dessa två ställen är det drygt en mil. Det blev ganska stressigt. Men solen sken på eftermiddagen och trots min magkänsla jag haft under veckan att det skulle bli regn var jag så korkad att jag dukade utomhus. Mest för att undvika kommentarer om varför, när vädret var så fint. Nu vet jag, att aldrig mer ska jag lämna den första känslan jag får, för den brukar oftast vara rätt.
När dukningen var klar, då skulle vi iväg och vittja burarna, jag sa till en på campingen att om det skulle börja regna, då kunde de väl hjälpas åt att flytta in allt till dansbana. Och det skulle inte vara några problem. När vi kom ut på älven för att tömma burarna, då började det att blixtra och åska, spöregnet skjöljde ner. Och naturligtvis så tänkte jag på de dukade borden på campingen, men inte mycket att göra något åt. Efter regnturen for vi hem och kokade kräftor och kastade kläderna i torktumlaren.



"Innan regnet..."


Nu är vi tillbaka till campingen , då blev jag glad för allt hade de flyttat in, lampor och girlanger, bord samt stolar. Väldigt trångt, så inte en ekorre hade kommit in då vi alla hade bänkat oss. Festen blev väl lyckad, själv hade jag inte hunnit att svida om, så i regnjacka, jogging och zebrarandiga gummistövlar intog jag kräftläge. Frisyren var ganska vanvettig den också. Men sånt får man skita i. Har man många järn i elden, då har man .



"Festen kan börja, här sjungs snappsvisor..."

Nu ska jag städa dansbanan och kvasta ut alla kräftskal och skit, sedan bär det hemåt för arbetet väntar i morgon. Dansbanan står kvar och i all sin prakt är den fin utan fönster (internt skämt), eventuellt kanske kommunen ska få in en ansökan om bygglov, då kan vi bygga ut den och komplettera med en inglasad veranda.



"Den gamla dansbanan på Lördagskvällen..."

080808, 07.17...

Kategori: Vardag

Vaknar upp till ett spöregn och ett smattrande på taket. Redo att möta världen drar jag upp persiennerna, och ser att det är verkligen så regnigt som det låter. Nu till helgen blir det så här, det är bara att acceptera, för det ska ändå fiskas kräftor. Jag har googlat och läst att detta väder är ett gynnsamt kräftfiskeväder. Samtidigt som jag och M ska sätta i burar och beta dessa, dra upp kilovis med det röda guldet ska jag som festkommite´ utsedd ordna allt runt campingens egna kräftskiva. Det är inte alls svårt att ta ett beslut om att dukningen och festen kommer att ske inne på dansbanan. Det finns inga andra val. Jag har laddat med 10 olika karaokeskivor, så det blir nog fart på folket.

Jag vandrar i vankelmod nerför min "Fururöda" trappa, går och tittar på arbetsschemat och där står det 8.00- 17.00, kors i jösse namn tänker jag då. Nu har cooperationen förärat mej med en 8 timmars arbetsdag, jag tror att det var en månad sist. Annars jobbar jag mestadels 5,5 timme. Förskräckt över av att få en hel arbetsdag sätter jag vallmofröna på frallan i vrångstrupen och får en sån där "Mariekex" nysning så några frön smattrar mot arbetsschemat liksom en pyttekulspruta. Ja att Cooperationen bjuder mej på 8 timmar är ett mirakel, och jag älskar mirakel. Det är ömöjligt, då menar jag omöjligt för handelsanställda att få heltid. Egentligen ska vi vara glada över det som bjuds, annars är vi inte välkomna.
Tja jag har bestämmt mej för att inte lägga energin på dumheter, men att se hur illa det sköts får mej som vaken arbetstagare att reagera om än inte så våldsamt, hade flera brytt sej hade en förändring kunnat komma till stånd.

Varför ska "Vi" bry oss, vi är väl inga fransmän som orkar ta ut vår traktor och protestera mot orättvisor, "vi" har danats att svälja skiten, inte låta inte ha en åsikt, och gå vidare. Fina flickor, jo kyss mej, vi borde svälja förtreten och ställa upp för varandra, prata med varandra och inte prata om varandra. När blir det då? Ja man kan undra varför vi backar igen efter att tagit in litegrann under 70 talet. Nu ska man kvotera in kvinnor på chefsjobb, vilket uselt argument för att få in fler kvinnor i chefspositioner. De ska bli chefer för att göra dem nöjda, inte för att de är kompetenta att bli chefer. Jag ska ändå aldrig bli chef, så mej kvittar det, men som kvinna funderar man över vilka de är som kommer på något så dumt. Inte är det räkor.

Klockan är 7.01, det är ännu en fredag i mitt liv, det är 080808, stockholmarnas alldeles egna dag, en 08:a dag. Idag i detta väder ska många gå och gifta sej. Hoppas att det finns brölloppsklänningar med Gortex i...
Jag är redan gift, vår bröllopsdag var den 6/8, och den missade vi båda två. Det är först nu när jag skriver om det som det dök upp i huvudet. Så i Bloggen får jag skicka en hälsning till min käre make att, vi lyckades att missa det igen, men grattis. Som en påminnelse säjer jag att det var 2003 vi gifte oss, i ett strålande solsken på en klippa i Bohuslän, och en sjökapten vigde oss. Visst känns det som igår?

Make- Up Makeover...

Kategori: Konst







"...måla över dina skavanker..."

Jag är så jäkla tråkig för att jag tycker att...

Kategori: Vardag

Sommaren är slut. Så fort semester och juli ändat då blir det automatiserat inombords att sommaren känns slut. Augusti för mej är en riktig höstmånad. Skolorna startar, kantarellsnack pågår för fullt på jobbet, de små jultidningsförsäljarna börjar att knacka på dörren. Det projekt som man inte hunnit med dessa läggs till nästkommande års semester. I år hann jag långt ifrån med allt. Jag kan hinna om Gud vill mej väl och skorna håller...



" Ett övervuxet projekt sedan två år tillbaka, min gamla trägrupp skulla ha målats
svart, nu har humlen tagit sitt grepp om stolen och jag tycker att det är snyggt..."

Ja min ute altan står och förfaller den skulle ha oljats i flera år, och målningen av möblerna har bara kommit av sej. Oljan finns hemma, den svarta utefärgen är inköpt för längesedan. Det blir så här när man knappt är hemma. Husvagnslivet har tagit över, men det är skönt för då har man inga måsten alls. Troligtvis kommer jag att kunna komma igång med hemmaprojektet, men det är inget som tynger mej nämnvärt. Det skulle bara vara roligt om det blev gjort.



" Visst ser det trevligt ut?"

Tja jag har fler projekt som släpar efter, men det är inte utav lathet som det inte har fulländats utan det är av att det nästan är en omöjlighet att utföra. Det är ommålning av trappan upp till ovanvåningen. Det är inte lätt att dra på en lösningsmedelsburen lackfärg och säja att nu är det klart. Nej då får vi flytta ner några dagar, och det är inte lätt när sovrum, badrum, garderober och mycket är fast stationerat där. Torktid på lackfärg är som bekant mycket längre än en vattenburen färg.  Och i trappen vill jag ha en färg som är slitstark, därför är valet den "tök" färgen, som torkar sakta.

Idag är trappan i furu, och jag har utvecklat en fullständig allergi mot detta träslag som varierar i 40 olika nyanser, allt mot rosa till gult. Allt annat furu är sågott som bortmålat, nu återstår bara trappan upp.



"Det här är nog Furu Röd.."

Jag är övertygad om att projekten kommer att fullföljas, jag vet bara inte när...


(I ett inlägg innan skrev jag om att en lokaltidning var ute på Campingen och gjorde ett repotage, jag skulle länka till det då det publicerades i nättidningen. Men jag hittade det aldrig där, utan det fanns bara med i papperstidningen. Därför har jag inte lagt ut det.)

Trojanska Hästar och "Svenska" Kräftor...

Kategori: Hobby


Vår data är fylld av konstigheter, trojanska hästar i massor. Vi försöker att desarmera denna vilda flock varje kväll, men på morgonen vaknar de till liv igen. Det visar sej genom att datan uppför sej otroligt underligt. Internet poppar bort och saker poppar upp. Och allt är som en röra, ungefär som man tar ett gammalt arkiv fyllt med papper och drar ut alltihop och försöker att trycka dit det sedan på sin plats. Popp-upp fönster som förmedlar allsköns skitreklam.

Jag vet då i alla fall inte hur jag ska bekämpa dessa konstigheter, mer än att köra ett virusprogram.

Det känns läskigt på ett inte oroväckande vis att ha hästar i datan, när jag var liten då önskade jag mej en riktig häst. Men nu är jag stor och vill inte ha någon häst vare sej i ett stall eller i datamaskinen.





Kräfttider, det är en trevlig tid. Att peta med dessa varelser är en dröm, och smaken är så god att snålvattnet strömmar hinkvis ifrån kindväggarna. Att behöva köpa kinesiska importerade är en skymf mot det svenska folket, kvalite´n är varierande och en del märken går inte att äta, för de smakar inte alls gott. På de ställen där det finns stor mängd kräftor i vattendragen borde lokalbefolkningen få köpa fiskekort och få fiska. Under det fiskevårdsregler som existerar. De gamla 1800- tals feodalreglerna är förlegade och där bestämmer några få i sin intima klubb att nu fiskar vi som får fiska.


Det är historien som avgör vem som får fiska kräftor. Fiskerätterna har en lång historisk bakgrund. I begynnelsen fördelades fiskerätterna på 1800- talet till personer som ägde skogs- och jordbruksfastigheter. De betalade extra skatt för att få ha fskerätten. Så huvudelen av de som får fiska i dag är de som har de fastigheterna och fått ärva eller den har ingått i köpet. Så cirkeln i den inre kretsen är sluten. Innan 1972 kunde enskilda fastigheter få fiskerätt, men när den nya fastighetsbildningslagen kom var det stopp.


Fiskevårdsföreningen är de som har en beteckning över de som har lyckan att få fiska, samt Fiskevårdsområdet för det  område man menar sitter en styrelse som har fastighets/ namnförteckningar över de fastighetsbeteckningar som har fiskerätt. Och i den styrelsen sitter enbart personer med fiskerätt. Och så har det välan varit i åtskilliga år. Jag "paralelldrar" det hela så tycker jag att det liknar en inmutning, likt den som guldgrävarna gjorde då de kom till Klondyke. Det här är mitt, och fan den som rör mitt guld.


I skogen finns det svamp åt alla i våra sjöar behöver man ha en fiskerätt för att få fiska. Det handlar om ett självklart ägande som finns med i modersmjölken, och att släppa in utomstående är inte populärt. Säkert är tanken att dela med sej av det röda guldet helt obefintlig.


För mej är det här en fråga som handlar om att bryta den trenden och att fler borde få fiska när tillgången är god. Det är en rättvisefråga, samtidigt som äganderätten står som motpart. Under några år har jag försökt att försöka få mej att förstå systemet i uppdelningen av fisket, men som en vän av folket blir jag inte klok på de inskränkta lagarna som finns och följer med i århundraden. Detta borde väl gå att modernisera och göra kräftfisket mera demokratiskt. Varför skulle det vara omöjligt?

Tidigare har jag haft ett inlägg och en kopia av en insändare i en lokaltidning om just kräftfiske i Borlänge. Och jag länkar till det inlägget här.


Till helgen på Lördag då åker jag och familjen och lägger i tolv burar hos en kompis som köpt sin farmors hus, och när han kollade upp om han hade fiskerätt visade det sej att det hade han. Den grabben har guldbyxor han. Att bli så belönad är som att vinna på lotteri. Han överlåter sitt kräftfiske till oss en dag, eftersom det finns flera i sjön efter vårat fiske. För att inflika ska jag säja att ägaren får överlåta sin fiskerätt till andra. Detta säjs så ingen tror att vi tar burarna och åker hejvilt och tjuvfiskar i trakterna.


Jag hoppas att många får tillfälle i år att få smaka på de "svenska" signalkräftorna. Nå ja inte riktiga svenska. Men ändock färska och kokta på klassiskt svenskt vis med dill, salt och socker. Det är annat än de Kinesiska.




"En signalkräfta fångad i våra vatten, storleken på många är så här..."

Ska ditt hus målas om...

Kategori: Konst

Gris Gristofferson, grislybjörn, Gristus...

Kategori: Funderingar

De stora svinen kan döda, rota och förstöra. De är jordfräsar i en klass som JAS. Gigantiska varelser som far fram i potatisland, skog och mark och bara förstör. För en 15 år sedan fanns dessa vildsvin mest neråt södra Sverige, men nu finns dom här och bilister krockar med dom, fritidsodlare blir av med sina grödor. Det verkar som om vildsvinen har blivit ett stort problem. Nu är inte jag drabbad av dem då jag bor i stan, men har läst att personer utsatts för attentat av dom.



"Lugnast är väl att spika upp dem på väggen, fast dom är inte snygga..."


Jag kan ingenting om jakt, och vet väldigt lite om vildsvin. Det jag inser är att man ska ha respekt för dom och att dom ställer till stor skada. Samtidigt är jag imponerad av dessa bjässar.

Igår innan jag började jobba tog jag en kopp kaffe och läste en lokaltidning, i den hade en vildmarksbutik en annons om lite prylar inför jaktsäsongen. Jag som är en person som fastnar för saker som för mej syns udda, såg något som jag tyckte verkade spännande. Jag började att dra på smilbanden, som sedan blev ett litet skratt som lät där vid mitt bord. Några som satt vi ett annat bord, tittade upp och undrade vad jag sysslade med.
Vad var det jag hade fastnat för och log åt. Jo det var en visselpipa. Samtidigt såg jag mej själv, ute i en skog, sittande i ett träd och tuta i denna manick. I mitt sinne är jag en busig person, som alltid har ett practical joke på gång. Jag är inte blyg, klantar mej ofta och skämms alltför sällan. Jag vågar även prova på knasiga saker utan att ha vett att skämmas.
Jag tror att jag kommer att köpa den, bara för att testa lätet, och för att jag inte trodde att det fanns sådana visselpipor.

Min syn är en fotbollsmatch i korpen, domaren är en ivrare av jakt, denna morgon sover domaren över, kastar i sej kaffet och sliter tag i sin visselpipa och skyndar sej till avblåset. Han får med sej den här:



"En lockpipa för vildsvin, en underbar uppfinning..."


Jag ser hur många filmer som helst framför mej, där den här visselpipan är inblandad i. Jag funderar lite hur man ska använda den, jag begriper att man blåser i den. Men var ska man stå då man lockar till sej grisarna? Om man står mitt i skogen så springer dom ju ner en...Om jag ställer mej bakom ett träd, då blåser väl vildsvinet på bakifrån?
Dessa funderingar måste jag ta i tu med, jag får nog fråga dom på butiken. De måste ju ha koll på användningsområdet, och vart jag lämpligast ska vara placerad.



"Jag blir vild, när jag monterar mitt viltstaket, iiiiiiiiieeeeeee...."

Snart sjunker Kina...

Kategori: Satir