När vi blir äldre då klickar det igång en nostalgiresa inom oss, och den här nostalgiska trippen tror jag berör de flesta av oss som blir äldre. Man minns smaker, gamla etiketter på burkar och förpackningar, gamla reklamslingor och tvättmedlet Surf. "Det är svårt att säga stopp, när man börjat äta Plopp" eller Karlssons klister limmar allt utom åsnor (om jag minns rätt).

Borlänge har för nionde året sina nostalgidagar i en vecka, jag kan inte skryta med att jag är en flitig besökare. Men jag försöker ändå bidra med något besök. Jag försvarar mej med att jag arbetar på dessa nostalgitider.
I år har jag varit och besökt Maximteatern, där visade de affischer och rekvisita ifrån den "gamla" Borlänge Revyn. Inte mycket kläder finns kvar, dessa är borttappade och står säkert uppe på någon gammal vind någonstans i omnejderna. Jag är övertygad att de kommer fram en vacker dag.

Jag tittade på fotografier, och det är alltid lika roligt, samtidigt som en liten tår lägger sej i tårkanalen. För på flertalet av korten tittar min mamma på mej. Hon var med i baletten på Bredes Revy under några år. Hon plirar med sina ögon mot mej och jag känner en härlig feeling av det. Hon levde inte så länge, dog 1969 efter en svår bilolycka. Jag kan och hann aldrig fråga henne om sin tid i revyn, jag hann inte fråge henne så mycket överhuvudtaget, för jag var liten då.

Det är skönt att stå där och minnas att hon finns och att andra minns henne som en del utav kulturlivet som då fanns här i Borlänge.