Idag är det den 30 Augusti, och jag har varit småbarnsmamma i 25 år. Idag är den första dagen på 25 år som jag inte kan ringa till Försäkringskassan och anmäla Vård av sjukt barn. Jag har separerat ifrån F-kassan eller så är det tvärtom.

Igår fyllde min minsta kille 12 År, nu börjar kroppen på honom växa i otakt, han vinglar fram och försöker hålla sina lemmar i styr, humöret styrs av hormonerna och om kvällarna klagas det om växtvärk. Dagen efter känns det som han växt 10 cm och fötterna spretar på bästa Charlie Chaplin maner. Tidigare i somras stod jag på hans skolavslutning och konstaterade att det var "min" sjuttonde avslutning som mamma. Visst är jag en veteran. Om 6 år är Ville myndig och jag och Micke står där som två fån och tittar när flyttlasset går.

Som ni förstår har jag en hatkärlek till Björnes magasin, så oändligt många sådana avsnitt jag sett med Snigel, Björne och någon krukväxt som hette Lisa. Många olidliga stunder, när det bakas fula pepparkakor och dansas. Jag tror att Magasinet startades 1986, jag är osäker. Under tiden har Björnen bytt röst. Sedan har lite andra förändringar skett. Men tiden med den tråkiga björnen tog som tur va slut för några år sedan.
Många barnprogram har jag sett, många sagor har jag läst. Men får jag välja på saga eller tv, då väljer jag saga. Så många mysiga stunder det har varit med pojkarna, då vi läst och pratat. Hur många gånger har dom inte puttat på mej då jag har somnat av trötthet under läsningen. Jag minns särskilt Nils Holgerssons underbara resa, den var rena sömnpillret.

Idag står jag här och har en frihet som jag inte riktigt vet hur jag ska hantera. Det ropas sällan på hjälp, mina grabbar klarar det mesta själv. Den stora som är 25 år, han vill väl låna en slant ibland. Han kommer hit och sover över när han har långtråkigt och värmer upp tillvaron för oss och lillbrorsan. Ville står stadigt på jorden och är duktig, men ändå så olik den stora. Här har vi kramarnas man, vi får se hur länge till. När hormonerna gör en frivolt då är det väl slut med det.

Mina dörrar har öppnats, en frihet att sticka iväg, gå i affärer utan att stressas eller känna att det är barnen som måste ha kläder i första hand. Som vuxen har jag ett nytt ekonomiskt läge, en trygghet som inte fanns när jag var en yngre mamma.
Jag ger mej också tid, men samtidigt är det här något nytt för mej, så jag kan få en känsla av rastlöshet inom mej. Kanske jag inte känner mej behövd. Inte vet jag om det är en kvinnlig kollektiv känsla. Mysko är det i alla fall.

I allt detta så känns det som jag ite har åldrats en dag. Alla fantasier om att när man blir gammal då blir man på ett annat sätt och bär en blommig klänning, örhänge, pärlhalsband och läppstift gäller inte mej. Jag är kvar i mitt gamla tänk men med lite modernisering och en mer mogen åsikt. Jag är fortfarande en rebell och revolutionär. För att man åldras så menas det inte att man är trött och har gett upp. Ett uttryck som jag inte gillar eller tycker att vi medelålders inte ska säja det är : " Nu är jag gammal, nu får de yngre ta över..." Säjer man så då talar man som om att man gett upp...

Jag ger aldrig upp, mitt liv har fått en nystart, bredvid mej finns man och två grabbar som snart får egna barn. Snart ska man kanske som farmor åter stå på skolavslutningarna och höra om blomstertiden som kommer, ge en examensslant, äta tårta sedan får jag gå hem och bli farmor rebell igen...