Ibland funderar man om arbetsgivaren verkligen tror att de anställda är totalt korkade och inte begriper ett skvatt. Vad tror dom att dom anställt, ett antal ovetande idioter. Som inte förstår ett jävla dugg. Är det så de ser på oss handelsanställda, ett gäng loosers som man kan prata över huvudet på. Jag tycker att det är kränkande.
Vad vi förstår på jobbet är att saker och ting inte är som det ska, allt är så långt ifrån det som det en gång var. Och att det är dålig organisation högst uppe ifrån samt dåliga chefer på plats är det ingen tvekan om för oss flesta. Sedan har vi lakejerna, men de vaknar inom sinom tid förhoppningsvis.
Rykten florerar, oron hos anställda är total, stämmningen har hamnat på en suckars nivå. Medan chefer går runt och låtsas ingenting, eller så får de inte berätta eller så är de oförstående eller ovetande. Trots rykten så kan inte cheferna få istånd ett möte för att lugna läget. Jag undrar när den verkliga explosionen ska komma. Det är bara en tidsfråga.
Att det går dåligt hos oss beror defenetivt inte på de fåtal utav personalen som är kvar, vi har varit överlojala och agerat som marionetter.

De rykten som florerar är att snart lägger vi ner, eller att företaget har spekulerat på ny tomtmark, eller har köpt ny tomt. Vad vi vet i dagsläget är att försäljningen minskar. Kan det bero på lite personal, okunnig personal, eller utsliten personal och att vi inte hinner beställa hem, eller får beställa hem varor? Ja vad tror ni?  Under åren har pengar lagts på dyra projekt som hög inredning, som efter två år sågas ner till låg inredning, namn byten, logotypebyten, Kick on´och Kick of med dyra artister och coacher med klorblekta leenden, medan vi inte har en kopiator eller fax som fungerar, inte ett riktigt datasystem som registrerar varor vi får in. Vi tigger om arbetskläder och nytt arbetsmaterial. Våra lokaler är slitna, hål i väggar, skitiga lokaler, ofräscha duschar, och gammal skit sedan Moses tid ligger i utrymmen. Så jävla mycket bråte så fackklubben är förpassad till skuddsutrymmet och har fått en gammal eldriven Facit skrivmaskin. Sånt här ska inte hända på en arbetsplats i Sverige. Inte heller någon annanstans.

Vi hade ett litet möte med avdelningschefen igår, jag var tvungen att fråga rätt ut, och märkte att även hon har klivit ett steg bakåt och ur hennes mun kom: "Vi får inte ge upp". Ja vad säjer det om man läser mellan raderna. Är det inte dags att personalen får veta någonting om någonting?
Nästan alla fast anställda på jobbet mår dåligt, själv har jag redan gått igenom de två första faserna, och är på fas tre där jag bara är glad, skiter i det, jobbar på och väntar på vad som händer. De andra två faserna har varit ilska, förtvivlan och irritation, under några år då jag sett hur illa det skötts. Nu känns det som det kvittar men man blir förbannad att ingen lägesinformation kan komma ut till de anställda. Alla människor fungerar olika, och för alla tar det olika tid, men de som är frustrerade nu mår riktigt illa och önskar bara att det kom ett defenitivt svar istället för allt hysch, hysch och hemlighetsmakeri.

Att i det här läget vara idiot är nog min räddning, jag skrattar för att orka medan cheferna irrar med blicken och inte har något svar på någon fråga. Man undrar vilket århundrade man befinner sej i, hur fan ska en situation som denna kunna skapa motivation hos arbetstagare. Skit i samma vi är ändå idioter och dumma i huvudet, så vad gör det om vi blir riktigt överkörda och tillplattade, inte ett skit tydligen.

Vi får väl se hur det blir, någongång  i framtiden så ser vi väl ett resultat...