Under min resa i Norra Bohuslän har jag näst intill hamnat i salighetens rus. Inte ofta träffar jag personer som hamnar direkt inne i ens hjärta, nu har jag träffat två, tre med Lisbeths underbara dotter och fyra med den lilla söta Albert. Jag har alltså träffat fantastiska personer och jag lovar att det kommer att ta sin lilla tid att smälta alla de intryck jag fått med mej.



Foto: Viktor Jäverling i "Lång Oskars Trädgård.

Och allt detta hände på den gård, detta vackra ställe vid en liten havsvik i ett lummigt landskap i den "Bohusvita" stugan från mitten av 1800 talet, den stuga som "Lång Oskar bott i. En fröjd för ögat, för sinnet och för hela min person. I denna stuga bodde då Johan Oskar Andersson Lång Oskars barnbarn, Lisbeth och Eva. Två gudomligt trevliga, kärleksfulla och generösa kvinnor som bjöd på sej själv och sin gästfrihet.




Lång Oskar det var den man som äktade min farfars mor 1930, då hon säkerligen tröttnat för längesedan på att vänta på den man hon gift sig med 1899 och som for med båten till Amerika i April 1902. Johan Martin Emanuelsson, amerikafararen ni vet, han som skrev brev,(som inte finns kvar), men även brevkort som finns bevarade som Elisabet Ottilia hade satt in i ett vykortsalbum så fint. Det jag nu kan konstatera är att när jag läst några av dessa kort av de som min kusin Lotta hittade och dessa "nya" som fanns i Elisabets privata album är att efter 1920 finns inga sådana brevkort längre. Hade Elisabet O helt enkelt tröttnat ur och ledsnat på denna karl, hade hon fått nog av att vänta? I flera av vykorten skriver Johan Martin "tills vi ses igen Kere ven". Ibland blir jag riktigt arg på honom, vilken stil att efter 15 år i Amerika inte få fingrarna ur ......och vara en man. Ja jag blir faktiskt inte riktigt klok på honom, och hans stil. Vad hade han för rätt att efter så många år hålla denna kvinna på halster. I ett utav brevkorten läser jag ungefär så här: "att han ska ta över familjen när skulden till hans bror Bholin är betald", troligen ett lån för att köpa huset de bodde i på "Knatten" nere på Västbacken.




Förut har jag funderat på hur Elisabet Ottilia överlevde ensam med två små pojkar. Lite utav svaret har jag nu fått av Lisbet och Eva, Elisabet var en otroligt skicklig sömmerska som i sin stora kunskap var en riktig textilkonstnär. Med mej hem i bagaget har jag fått ett linnelakan med troligtvis en virkad spets som är så vacker. Ett par ovanliga mattor som hon gjort med broderier och virkade blommor. De väcker uppmärksamhet, de är roligt att ha fått dessa som ett minne. Jag kommer att vårda dessa gåvor och Elisabeth Ottilia har kommit närmare mej, jag har hittat en stark kvinna. Även en blank amerikaduk fick jag med mej hem, en som med stor sannolikhet Johan martin har skickat från staterna. Systrarna berättade att Elisabeth hade den på sitt 8-kantiga bord innne i hennes lilla privata kammare.



Johan och Elisabet hade säkeröligen kontakt med varandra efter det att brevkorten slutade komma, kanske för sönernas skull. Kanske Elisabet hade fått nog efter alla år och hon lade ner hoppet. Säkerligen var breven formella och kanske skickade Johan Martin pengar till henne. Det borde han för att stilla sitt samvete och om han hade någon skam i kroppen. Hade hon "äntligen gett upp? Då om någon gång på denna tiden då behövde de varenda öre til kost och för att kunna leva. Hon trodde nog inte längre att Johan Martin skulle skicka pengar så de kunde komma över. Jag tittar på ett fotografi som Elisabet fått sänt till sig, kanske inte av Johan Martin utan någon av de andra emigranterna från Tanum som fanns i Minnesota. Där sitter Johan Martin på  en automobil och på baksidan av fotot står det skrivet ungefär så här: "Martin Emelson sitter på sin automobil, det är han som håller barnet", var det skådebröd eller hade han tjänat ihop så mycket att han kunde köpa en bil?



Nog blir jag fundersam på denna Johan Martin, helt klart är att han hade en räv bakom örat. Säkerligen en fästmö och kanske några barn. Jag kan ine ro på annat.
Nu har jag i alla fall sett det hus som Elisabet Ottilia levde i och sett att hon fick det bra trots hon säkerligen utstått många prövningar. Elisabet och Lång Oskar gifte sig 1930 och fick många år tillsammans, Jag är glad för det, Elisabet hade sina pojkar, då 30 och 28 år och Lång Oskar hade tre vuxna barn.
Nu har jag träffat Lisbeth och Eva, det är jag otroligt glad för, jag fick träffa Lisbeths dotter Maria och hennes son Albert. Evas Siameskatt, drottningen över Klätta och jag känner en samhörighet med dom, jag känner faktiskt kärlek.
Jag är glad att Elisabet fick änkemannen Johan Oskar Andersson, en snäll och barnkär man. Jag är säker att Elisabet fick ro i att få bli gift och bli en Andersson.

Nu sitter jag åter i Dalarna, men som jag alltid kännt så är jag mer Bohuslänning i kropp och själ än Dalkulla. Så har jaag alltid känt. En dag ska jag ha en liten stuga i det karga landskapet vid havet, det är så jag har bestämt. Att komma till Bohuslän är som att komma hem och det är så sant som det är sagt.

Tack Lisbet och Eva, vi hörs....




Brudkortet på Elisabet och Lång Oskar, vittnen var min farfar (son till Elisabet, och hans fru, min farmor Sofia Johansson).