Mia Jäverlings Blogg

I min släktresa kommer jag in i olika världar, ena dagen finns jag i hovfotografens värld, nästa på ett ”dårhus”. En släkt bak i tiden där fattigdom och även makt och pengar fanns. Samma släkt, olika nyanser och öden. Där även förutsättningarna var olika. Jag känner för alla dem.

Helena Brita eller Britta Hamnqvist, född 1789 i Åmål, i ett fint kvarter skulle jag kunna tro, på tomt 102. Hennes far var en känd guldsmed, hans verk säljs idag på nätsiter och Bukowskis, han finns uppgiven i silverlitteratur. Fadern hette Gustaf Abrahamsson Hamnqvist, född 1766 och modern Maria Greta Kjellin, född 1764.

År 1812 bosatte sig Helena (jag kallar henne så) i Göteborg. Jag har inte snappat upp ännu var, när hon träffade sin tillkommande man. Han som kom att skiljas från henne. På den tiden antar jag att det skulle vara stora orsaker för att få en sådan, även att kungen skulle ge sitt godkännande. Kanske en del makt och pengar kunde underlätta. Hon gifte sig med Johan Fredrik von Proschwitz, född 1784, som var grosshandlare och godsägare, troligen född i Toverud, Huggenäs i Värmland. De kanske flyttade till Göteborg tillsammans, som ett par. För de verkar att ha varit verksamma och bodde där. Fick tre barn.

Sedan måste något tragiskt ha hänt, jag tycker att det är kusligt. Hon dog nämligen 1830 på Danvikens Hospital ”dårhus”, där dödsorsaken uppges som skörbjugg”,  dvs. C- vitaminbrist. Det ligger en tragikomedi i det, att vistas på ett dårhus, sedan dö av vitaminbrist. I dödboken uppger de att hon var en skiljd kvinna. Hade hennes man kostat på henne denna vård? Hade han satt henne på hospitalet i ett gott syfte eller ligger det annat bakom. Det skulle vara intressant att få en ledtråd och nysta upp denna historia. Vad var det egentligen som hände. Var hon sinnessjuk, vilken diagnos hade hon. Det blir att söka i de arkiv som finns tillgängliga.

Jag har sökt på von Proschwitz, för att se var de härstammar från, men inte kommit så lång där. Däremot ser jag att Johan Fredriks var medlem i en herrklubb som hette The Royal Bachelors Club*,han hade medlemsnummer 0227, men ser inte vilket år det var. Kan Johan Fredrik härstammat från England eller Skottland?

*=The Royal Bachelors 'Club
Den 19 november 1769 en grupp på ett tjugotal unga män, alla ungkarlar och många av dem i engelska eller skotska härkomst, träffades i Göteborg och beslutade att bilda en privat biljard klubb. Den första undertecknat stiftelseurkunden, som är daterad 25 nov 1769 var Thomas Erskine, vars porträtt nu hänger över öppna spisen i Large Club Room. Klubbens förste ordförande var inte Erskine, dock, men köpmannen Johan Gustaf Forss. Erskine efterträdde honom under det följande året, och som utförs med dennes ställning för en period på åtta år för medlemmarna "fullständig tillfredsställelse".

Jag har även hittat ett dokument på internet, där det står skrivat att i Museiintendent Gustaf Brusewitz samlingar finns det dokumenterade och bevarade brev från en Godsägare som heter Carl von Proschwitz (1818-1898) Floda (eller möjligen Flöda) . Det finns ett Floda i Göteborgstrakten. Frågan är också om eller hur deras släktskap ser ut. Det blir att forska vidare.

Ja för att komma tillbaka till Helena Hamnqvist igen så har jag ett mörkt perspektiv så fort jag hamnar i 1800 tal och bakåt. Jag menar att allt var verkligen mörkt och igensotat av de brännbara lampor som tändes. Liksom en modern medeltid för en människa som mig är uppvuxen när industrialiseringen var så gott som klar. Så att Helena blev satt på ett dårhus sätter igång ett skräckscenario inom mig. När den vården varit tortyrliknande långt in på 1900 talet, hur var den inte då på ca 1830 talet. Jag får verkligen rysningar inom mig. Jag har hittat ett dokument från Runeberg.org som beskriver lite när de hade moderniserat Danvikens Hospital.

”Danvikens Hospital, Sveriges första egentliga vårdanstalt för sinnesjuka. Det 1531 af Gustaf Vasa genom indragning af Gråbrödraklostret i Stockholm inrättade helgelandshuset flyttades 1551 till Danviken, enär, såsom Göran Tegel skrifver, ”en mäkta ond stank kom uti hela staden Stockholm af det spetal, der låg uppå Gråmunkeholm.” I slutet av 1700 talet ombyggdes det gamla Danviken, och de s. k nya dårhuset inrättades i ett f.d saltmagasin. Läkaren där, Hagström beskrifver ( i  vetenskapsakademin 1788)  på följande sätt dess inrättning

”Tjugosju celluler, hverje för en dåre, hvaraf 19 förvarade med dubbla dörrar och starka lås, fönstren med säker afplankning afstängde, och dörrane genombrutne med små luckor. 13 af dessa celluler försedda med bekvämligheter, som genom väggarne utifrån kunna ansas. Åtta ämnade för mindre svagsine, med ordinära dörrar och järngaller i fönstrena försedda. Alla rum utåtvända åt corridors, tillsammans uti alla våningarne sex stycken”.

 Hagström talar om den ”tillfredställelse och invärtes vällust” dessa anordningar detta måste väcka hos dem, som ömma ”för dessa usligaste och olyckligaste bland människor”. Tidernas anspråk förändras, och 1853 (endast 13 år efter att Helena hade dött på Danvikens Hospital i skjörbjugg) utdömdes Danvikens Hospital ”dårhuset” af M. Huss.

”Danvikens dårhus är måhända den ändamålsvidrigaste af alla hfvudstadens barmhärtighetsinrättningar, denna inrättning kan kallas en fläck på hufvudstadens kommunalväsen, ja, man kan våga säga , att det är en nesa för mänskligheten, att en anstalt för olyckliga medmänniskors vård får finnas sådan, som denna är”.

Handlingarna i våra hospitalarkiv vittna om behandlingens brutala art, utgifterna för smide var avsevärt stora, hänglås, järnstänger. De fick sitta i järnburar, där mötte de ”all den osnygghet, stank och ovände och alla vederstyggligheter”. (K.J. Ekströmmers inspektionsberättelse 1853). Fotbojor i järn vore ännu i bruk.

Menyn på Danviken i början av 1800 talet var potatis. Senare växlade de och menyn utökades till fyra rätter: Soppa, gröt, salt fisk och salt kött. Den näringsfattiga menyn gjorde att många dog just i skörbjugg.

Visst kan jag göra en djupdykning i vårde som patienter fick i början av 1800 talet, men jag tror att jag för tillfället hoppar över det. Det känns som jag ska forka mej in i en tortyrkammare. Livet var inte lätt för de som var sjuka och någon som helst kunskap fanns inte. Egentligen tror jag inte att det spelade någon roll från vilken familj du kom om du var satt på ett dårhus, för läkare och befolkninga var nog alla dårar lika lite värda. Helenas far dog 1818 och hade ingen möjlighet att påverka, hennes mor dog ett år efter, kanske var hennes tankar hos sin 40 åriga dotter som befann sig på det uslaste av alla ställen i Stockholm, och modern drygt 60 år  fanns i Åmål och skulle den 15 Mars 1831 dö av lungsot.