Min "forskarresa" började med ett gråkallt Borlänge som inte alls kändes svårt att lämna. Otroligt skönt att komma bort om bara för några dagar. Med mig i packningen en man, och en tonåring. En släktresa var nog inget som varken Micke eller Viktor slog på stora trumman för. Men de båda skötte sig perfekt på hela resan. Tack till er båda att jag fick göra det här, tack för att ni följde med.
Första Anhalten blev då Åmål, där jag också har hittat min nya släkting Hans. Jag träffade honom och hans fru Marianne som hastigast, de bjöd på kaffe och goda bullar i deras fina hus uppe på Vänerhöjden. Ett paradis med utsikt över vidder och Vänern. Hans har blivit släkt på min mor och morfars sida.
Jag har aldrig stannat i Åmål förr, men det var en fin stad med en gammal del som finns bevarad.












Åmål får godkänt av mej, och efter Åmåls vandringen åkte vidare mot Mellerud, Upperud för att gå på konstmuseeum för att se de silversmiden som min morfars farfars, far osv...tills vi kommer på slutet av 1700 talet och hälften på 1800 talet. Gustav Hamnqvist, med son och bröders mästerverk. Det bara glimmade när jag kom in i "silver" rummet, men det hette att de var Guldsmeder. Silvret var välputsat, men glaset i montrarna skulle behöva en ordentlig puts. Tänka sej att mina släktingar från Åmål tillverkat detta fina silver. Jäkla va mallig och stolt jag var när jag stod därinne, kännde mej lite som Mr. Beam och ville puffa på allas uppmärksamhet att det var min släkt och att jag var den rättmätiga arvtagerskan*Skratt*

Utanför museet had Lars Vilks byggt någonting av gamla bräder. Ja Lars Vilks ni vet han det står om i tidningarna om rondellhundar och teckningar med Muhammed. Vågar knappt skriva den sista meningen för nu googlar väl hela världen in på sidan för att jag skrev så. Snyggt var inte konstverket, men ganska mäktigt. Ingenting som jag skulle tänka mej att ha hemma i trädgården var det.














Lars Vilks träskulptur i Upperud


Ett stenkast ifrån Upperud ligger Håverud, den häftiga kanalen. Jag kan ingenting om dess historia men jag tog lite bilder i alla fall. Faktiskt första gången jag ser en kanal med sluss i verkligheten.













Efter en natt på vandrarhemmet i Åmål styr vi vår kosa mot Bohuslän, med oss i packningen har vi tält, liggunderlag och sovsäckar till tonåringens förtret. När vi nämnde att vi skulle bo i tält blev han ursinnig och sa att han vägrade att sova på "ett golv". Nu lyckligtvis hade Lisbeth ringt, när vi körde igenom Karlstad (Lång Oskars barn barn) att hon hade ordnat så vi kunde hyra en liten drängstuga vid Håkeby, ett stenkast från E6 och Knäm. Perfekt för oss alla, vi hade tak över huvudet. Som gammal vill man bo bra, och ha en säng att kliva i. Så snällt att ordna det, och sådan fin stuga. Ingen TV konstaterade "den lilla" ganska snart...

Här är den fina stugan vi bodde i:






Kväll i drängstugan...


Bildminnen nere från Lång Oskar och Elisabets stuga, här styr och ställer idag Lisbeth och Eva, här vankades det, en historielektion, kaffe, pannkaka, brunost, kaffebröd i över 4 timmar. Rätt som det var så hade bara dessa timmar försvunnit. Jag längtar tillbaka, och jag måste säja att det är så mycket Bohusblod i mej så det svallar över, läs nu rätt, inte svallningar...Efter att ha rättat Lotto och V75 så bli det ingen stuga heller i denna vecka. Men det kommer jag lovar er...

Nog var det skönt att sitta i den här lummiga trädgården och bara vara människa...












(De flesta av bilderna ovan från Bohuslän är tagna av sonen Viktor)


Jag det var en kort och innehållsrik resa, jag önskade att jag kunde vara kvar längre. Men flera tåg går. Och under resans några dagar fick inte Micke fiska en enda gång. Jag kunde se hans fiskeabstinens, och flera utav bilderna satt jag i ett collage där han just spanar efter fisk eller längtar efter att få fiska. 



Min stund på jorden är som ett litet ögonblick, men det finns många före mej som stretat och skrivit sin lilla historia. Alla borde få börja skriva sin berättelse när de börjar skolan, en berättelse som fångar händelser, sorger, äventyr och det som är viktigt för att sedan bevaras för de efterlevande. Det är viktigt med ens rötter, faktiskt mer än många tror. Det skapar en större förståelse för en själv som person och varför ens existens en finns. I alla fall är det här vettigt för mej, som en nydanad släktforskare med 6 månader i den "morbida boken" (som Lisbeth säjer) ¨på har jag hittat så mycket roligt, sorgligt och vettigt. Sedan hittade jag ju Yngve på vägen ner till damerna i Lång Oskars hus, yngve som var en galet duktig foskare som kommit en bra bit på väg, med nertecknade berättelser om husen på Västbacken och massa ny släkt till mej.Yngve hade fått ihop oss i samma släktträd också, vi hade Gullbrandsen som gemensam nämnare. Tack Yngve, jag skulle kunna sitta inlåst med dej veckovis med datan och morbida boken och bara murvla i historien om våra döda.
Vi ses snart igen...
Till er släktingar som redan är döda vill jag säja att vi ses inte än på ett tag för jag har så jäkla mycket att stå i med att få ihop allt som ni ynglat av er, era Amerikaresor och var ni spritt er säd. 

Vi ses alla släktingar...(levande)





Jag och pappa på isen, Västbacken. I bakgrunden syns Harrys gamla magasin
det som vi trodde skulle rasa efter varje storm. Och tegelbyggnaden låg 
koprationen. Torsken som syns på bilden är en fin bit, då kunde man få fisk
där. Nu så är torsken utfiskad, och har man tur så får man sej en simpa.