Jag vet redan här att det här inlägget kan bli hur långt som helst. Kanske det mynnar ut i en bloggtapet på något exklusivt galleri i New York. Långt blir det och med en hel del bilder.

Vad tror ni? Kommer jag att lyckas, kommer gåtan med Johan Martin Emanuelsson någonsin att nystas upp? Blir det någon lösning? Eller kommer åren gå och jag sitter här och producerar fler och fler frågor. Jag vet inte. Jag kommer i inlägget att förkorta hans namn till initialer, JME. Han då mannen i fråga, han som producerar frågetecken i parti och minut, JME som är min farfars far, det var han som for över Atlanten mot Amerika den 14 April 1902 (om ni vill memorera så kan ni gå in under fliken "släkten" och se tidigare inlägg om honom.
Jakten och sökandet på honom har engagerat mej ganska aktivt i 6 månader nu. Jag har pausat emellanåt för att senare åter göra en djupdykning i sökandet, sedan upp till utan för nytt syre och sedan ner igen. Under varje dykning hittar jag gods som för mej framåt i endera riktningen. En liten pärla som jag slipar. Jag kommer framåt, inte alls i någon rasande fart, utan det är med farthinder, återvändsgränder. Villospåren duggar tätt, men de får ligga där i bakvattnet och skvalpa, för det kan visa sig senare att dessa villospår inte var så tokiga eller att de länkar eller kopplar till min JME på något konstigt sätt. Vissa spår talar, andra kallnar blixtsnabbt. En del spår känns i magen att de ska finnas kvar. Framöver kan de ha något samröre med den efterlängtade personen.




Nu i veckan som gick kom min kusin upp med de brevkort som de hade hittat. De som JME skickat till sin son (min farfar). Han hade undertecknat korten med sitt namn, han skrev J Martin Emelson. Han hade rationaliserat bort Emanuelsson och gjort det amerikavänligt. En förenkling. Vilket betyder oerhört mycket när jag ska forska vidare. Visst har jag provat lite olika stavningar, visst har jag förstått att han kanske kunde kalla sig själv för John eller något, men inte att han skulle göra en sådan omvandling av efternamnet. En detalj kan tyckas, men den är värd guld att få reda på. Detta kan bli den Klondyke effekt jag väntar på.
Genast när jag såg det så gick jag in på släktforskningsiten Ancestry och börja att leta, ja ganska snart fick jag in några fullträffar. I ett dokument från första världskriget är han registrerad på ett registerkort med en egen underskrift. Det står att han har blå ögon och är blond. Det står att han den 9/5 1910 är inneboende i Nymore som ligger i Bemidji, Beltrami Minnesota. Han bor helt enkelt i Nymore Village, han arbetar som bartender på en Saloon. Ni som följt min jakt vet att jag har ett kort som han har skickat där han står innanför en bardisk. I det inlägget spekulerade jag faktiskt om han arbetade i en bar. Kvalitén på fotot var inte det bästa och det såg inte ut som det var taget av något proffs som hade någon atelje.



JME står längst till vänster. Vilka de andra är får någon annan forska i....

Vilken känsla att kunna presentera min okände farfars fars arbetsplats vid ca 1910 i Minnesota. Det känns i magen ska ni veta. Jag känner mej stolt.
Min farfars far avancerade från Stenhuggare till Bartender på en saloon. Jag får en John Wayne feeling, något så totalt främmande. Inte att han är bartender, för det finns det fler i släkten som är eller har varit, själv har jag alltid varit den som stått utanför baren. Utan tanken är så suspekt och så långt ifrån det granitgråa, martallsprydda och karga landskapet Bohuslän. Där de stretande människor åt fisk till frukost, middag och kvällmål. Då de några år innan halat ner unionsflaggan. Där kom han ifrån, efter en resa över Atlanten i en fattig tid för att hamna på en Saloon. Det känns som en svartvit westernfilm fast torftigare.

Min Johan Martin kunde Engelska, han kunde skriva och läsa. Källan har tagit ur registerkortet från första världskriget och ur United States federal Census 1910 och 1920. Det står även att hans politiska inriktning är Laubour, finns ju ingen direkt översättning till Svenska men ett arbetarparti med en socialistisk tänk.

År 1920 är han hyresgäst hos en ung familj där överhuvudet heter John Rodin f:1893 som emigrerade från Sverige till Amerika 1909, hans fru hette Jennie Rodin f:1897 även hon Svenska som kom 1903. De hade en son som föddes 1/12 1920  och han hette Leroy Edward Rodin. När jag läste det då såg jag Rodin, och mindes att han som skickade hem Johan Martins Amerikaur efter hans död, hem till sina söner hette just Andrew Rodin, där kan finns en länk, som är värd att komma ihåg. Tulldeklarationen finns kvar bland breven.




Med ett paket från Minnesota kom klockan hem till pojkarna efter hans död, farfar var två år när han for, hans bror två månader. Fadern kom aldrig hem, men klockan klarade sig...



Jag kan även se vilka som bodde granne med honom på hans gata, en kvinna med namnet Annie Garland (Black). Han bodde även granne med Indianer. En av Indianerna hade det suveräna namnet Odah- Dah- Tah-Hing- Ake från Redlake, fråga mej inte vad som är för eller efternamn. Tänk att min farfars far har jobbat på en Saloon och bott granne med ett gäng Indianer. Känns konstigt att den inhemska ursprungsbefolkningen "fick" dela och kanske tvingades att hamna i ett myller av nybyggare. Troligen på helt olika vilkor. Med fördel de vita.  Jag funderar också om nybyggarna mutade in sig i Indianernas territorium, gick in och började bygga. Troligen är det så. Indianernas sorgliga och dystra öde att tvingas in och anpassas efter den vita befolkningens seder och bruk. Tvingas in i den kulturen och religionen.

Jag ser också att JME 1918 arbetar på ett företag som jag inte riktigt fått grepp om ännu, kanske sågverk, det ger sej nog. Utanför fabriken så ligger det bräder. På ett av korten han sänt till farfar är en bild på just den fabriken som det står att han arbetar på i Registerkorten för Första världskriget. Då vid den tiden så fanns det cirka 7000 invånare i Bemidji, många Svenskar, de dominerade, tillsammans med Norrmän och Tyskar. Självklart så fanns de ler Amerikaner men bland immigranterna så dominerade svenskarna.



Kanske kommer mina önskningar och drömmar om att hitta nu levande släktingar i Amerika att krossas. Om ni tittar på översta bilden så ser ni att han har sin vigselring på sej. I World Wars registerkort uppger han som fru, Ottilia sina barns mor, hon som fortfarnde stretar i Norra Bohuslän. Nu har hon fått hans Emelson till efternamn. Han har väl inte skiljt sej, eller har han/hon det? Kan det vara så att han fortfarande efter 18 år efter att ha lämnat Sverige har varit henne trogen. Jag har svårt att tro att hans liv levdes i celibat. Att han inte gift om sig det verkar uppenbart, men under min forskning i min släkt så är det inget som hindrat dem att avla trots att det var skamligt med utomäktenskapliga barn eller oäktingar som de så illa kallades. Jag har svårt att tro det. Hans fru i Bohuslän gifte om sej men om detta giftemål har jag inte fått exakta uppgifter ännu. Det jag vet ifrån säkra källor är att Ottilia gifte om sej med en änkeman som kallades "Lång- Oskar", hans fru hade gått ner sej under isen när hon skulle rädda ett barn ifrån att drunkna, både hon och barnet förolyckades. Hon gifte sej med honom men ännu har jag inte fått årtalet. Kontentan av ett giftemål är ju att hon måste på något sätt fått ut en skilsmässa.



Elisabet Ottilia

Johan Martin hade en ring på sitt finger, hans foto togs 1916. Om ni tiittar på Ottilias finger så bär även hon en ring på fingret. Skulle eller om dessa foton skulle korsa varandra på en resa över Atlanten måntro. Bilden på Ottilia är urklippt från ett gruppfoto med sönerna. Och troligen är kortet på henne taget ungefär vid samma tidpunkt ca 1916, för min farfar ser ut att vara i 16 års åldern, och han var född 1900. Nu blir jag ganska hugad att ta reda på när hon gifte sej med "Lång- Oskar". För hon måste ju fått skilja sej för att få gifta sej. 

Visst skulle jag bli lite besviken om min långa resa med JME skulle ta slut, alltså ingen fortsättning och att jag inte hittar några levande släktingar. För jag önskar att släktleden fortskrider. Jag tycker inte bara att det är intressant att rota i det förgångna. Det är minst lika roligt att hitta något som rör på sej. Jag tror inte att JME levde utan någon kvinna mellan 1902- ev. 1934. Kan en karl klara sådant? Även den bäste borde falera på den trogenheten så många mil hemifrån. Min magkänsla säjer att det finns en fortsättning, det gäller bara att hitta en ingång i den. Kanske kan släkten Rodin vara en sådan. Ja vem vet.



Farfar och hans lillebror. Jag klippte in Johan Martin också för jag tycker
att pojkarna ska få vara med på ett kort med sin far. De fick ju aldrig träffa honom
så nu 100 år efetr skapar jag ett foto på far och söner tillsammans...

JME, en man som förbryllar mej, och jag blir inte riktigt klok på honom. Jag förstår att av allt det han har skickat hem till familjen så finns inte ens en bråkdel kvar av de ursprungliga breven. Kanske inga brev alls. De postkort som jag fått lånat var de flesta ofrankerade och har alltså legat i kuvert. De breven var nog adresserade till barnens mor Ottilia.  När hon gifte om sig så glömdes och gömdes eller brändes kanske breven. Eller fick hon med sig dom till nya huset. I det huset bor fortfarande "Lång Oskars" släktingar kvar, de har huset i Klätta som sommarstuga. Jag ska höra mej för. Jag funderar också mycket över om det fanns någon kärlek mellan JME och Ottilia, eller var det sönerna som var deras gemensamma nämnare. Alla de 32 år som han bodde i Amerika, Minnesota och arbetade, frågade han någonsin om frun eller sina söner, om de ville komma över? Hade han ens tänkt någongång att åka hem till Sverige igen. Jag kan anta att Ottilia och pojkarna hade det kämpigt 1902 i Bohuslän efter att han gav sej av, farfar 2 år och hans lillebror 2 månader. Dessa år var det torka och fattigdomen var säkerligen värre än vanligt. Hur klarade hon det. Skickade JME hem pengar?

Herre, vad folk som är döda sedan länge kan framkalla, producera nya frågor på löpande band. Det som jag vet blev hemskickat till sönerna är Amerikaklockan, troligen den han bär i kavajfickan på två av fotografierna. Klockan kom i ett paket 1936 med en tulldeklaration. Fanns det något arv, eller hade Johan Martin bara denna klocka som han värderade så dyrt och ville lämna vidare.
Ett liv mellan 1877- ev. 1934 betingar värdet av en klocka i en kedja med en tillhörande boett. Det känns som tårarna brånner och svider bakom mina ögonlock.





Jag är glad att jag kan visa tacksamhet åt allt som jag har i mitt liv, jag menar inte det matriella utan den grundtrygghet som jag har. Jag är lycklig över att slippa den fattigdom och stret som de flesta tvingades leva i. Jag är också glad över att jag inte behöver emigrera för att klara livhanken. Att tvingas iväg på en flykt mot något främmande och okänt. Jag har så jävla (ursäkta) mycket att vara tacksam över och är tacksam över att jag kan visa tacksamhet, även över de som andra anser vara en självklarhet. Att vårda det som man fått är viktig, kunskap, goda egenskaper. Allt detta kan bli det som för en framåt och man blir rikare i livet. Rik på det som får en att må bra. Samtidigt så vill jag ge det gamla Amerika en eloge för att de gav plats åt vara förfäder och gav dem ett "Green card" även om de var långtifrån alla  som lyckades så fick de ändå plats. Efter fem år i landet fick de välja om de ville bli Amerikanska medborgare eller behålla sitt Svenska medborgarskap och fortsätta bo där. Ett val och en gest som liknade äkta humanitet. De fick ett medborgarskap eller så fick de bo där. 
Trots att Amerikas gator inte var beklädda med guld så räddade landet livet på många fattiga satar som troligen gått på ett magrare utbud i Sverige.

Om jag sneglar med mitt politiska vänsteröga på den intensivaste utvandring som skedde under ett århundrade så kan jag skönja kanske överdrivna paraleller, men ändå inte. Det finns ändå en viktig kärna i mina paraleller. För under 1850- ca 1920, då de inte hade något val utan var tvugna att fly för att överleva. Arbetarklassen var inte då, inte nu , eller aldrig välkomna i de finare rummen. Arbetarklassens blir aldrig någonsin rumsren. De som styrde det svenska samhället var borgare och adel, några få som roffade åt sig. De sög girigt åt sig. De försåg sig med det mesta för att utöka sin pengapung, för att kunna förtrycka folket och försätta det i nöd. Efter 1920 då klev socialisterna framåt, enade sig. Läget blev bättre, även utvandringen stagnerade. Fackföreningarna gick framåt och arbetarklassen hade hittat ett vapen. De kunde kämpa för sina rättigheter under mer och fler lagliga former. Välfärden växte fram tack vare socialismen, det socialistiska tänkandet var och är det som får ett samhälle att fungera, folk fick det bättre.

Idag, efter snart fyra år med Reinfeldt, en stadsminister och en regering som likt en härförare river all trygghet och välfärd som under sån lång tid byggts upp. Här byggs paradiset för feta kapitalister, folket sparkas undan och ska krossas. Redan har det visat sej att folk kan inte bo kvar i sina hem, de tvingas lämna allt som de byggt upp för att söka jobb på annan ort. Blir det fler år med en borgerlig regering då lovar jag att de får blodad tand och de kommer att accelerera mer än någonsin vårt samhälle kommer att gå mot något som våra förfäder kämpade emot för sina liv för inte så längesedan. Vi står utan hus och hem och vår grundtrygghet är ett minne blott. Utanför företagen så ser vi folket böna och be för ett arabete med kepsen i hand, bugande för chefen. Arbetarklassen ska tigga om nåd och be för sitt bröd. 
Vår trygghet ska krossas och vi kanske får leva med att ha ett Wild Card i vår ficka, alltid måste vi ha en plan och en väg för reträtt. Vår arbetsrätt blir ett minne blott, och den nämns inte ens i historiebockerna. Eller så förbjuds socialistisk propaganda, den kommer inte ens att få gå i tryck. Vi får inte berätta om hur arbetarklassen byggde upp vårt välfärdsamhälle och som alltid klassas vi som en samhällsfara. Det gemensamma ägandet står inte ens i ordlistan, ordet gemensamt är utraderat. 

Ja käre farfars far du är inte enbart en gåta för mej, du blir även politik. Du har gått in med kärlek i mitt hjärta, ändå vet jag inte vem du var eller vilken filur du var.
Jag jagar dej, du lurar mej. Jag överlistar dej och du skrattar. Jag ligger hack-i häl, du gömmer dej. I hela 6 månader har du och jag tumlat i en katt och råtta lek, men som du vet så överlistar katten råttan. I detta fall skall jag inte svälja betet, utan jag ska vårda det och du ska finnas med i min familjs framtid. Du som den modiga som gav dej av , men ändå en skitstövel som lämnade familjen. Men jag värderar inte dina val då jag inte har några fakta. Det finns alltid en anledning till varför man väljer och gör de  val man gör. Du var ju lite av dåtidens månfarare, då 1902 låg Amerika lika långt bort som månen. Nästa utamaning för mej blir att hitta din dödsruna, platsen där du finns begravd. Och att  få en bekräftelse om din dödsdag är den 25 Juli 1934. Kanske kommer jag att hitta en sten i granit, inte bohusgranit, men Amerikagraniten duger säkert den också. Det jag hoppas på är att du var otrogen och att du fick barn, kanske står några fler Emanuelsson namn med på din sten. Om jag hittar dej då kommer jag över och har ett snack med dej, jag tror att du behöver prata. För du har ju inte talat med en släkting från Sverige på snart 100 år. Hög tid nu "Old Man"....